Förr för länge sen, doctor du vet då du ständigt och jämnt vart tvungen att berätta alla bra saker med mig. Minns du det? Då växte jag av dina ord, riktigt sträckte på mig, ansträngde mig till den yttersta graden för att göra mitt allra allra bästa. Allt jag gjorde var för att höra att du tyckte jag var bra. Visst är det sorgligt, nästan vackert vansinnigt. Jag var så liten, så liten och skör, i mig fanns det inga duktigheter från mig. Det duktiga och vackra i mig var ett blindfällt av minor, som inte visade sig i mig. När jag tittade mig i spegeln så såg jag inte mig. Jag såg mig men med dina ögon.
Dina ögon var ofta granskande i mig.
Sorgligheternas sorglighet är sorger av gömda glömda glänsanden av mig. Inget fanns där som var bra i mig. Dina ord växte och blev stora i mig. Dina ord, gjorde min kärlek till mig obetydlig och till intet gjord. Idag har jag stängt och slängt alla gamla sanningar om mig, i dag är dessa sanningar lögner.
Idag spelar det ingen roll om du avgudar eller förkastar. I dag är det viktigare när jag avgudar eller förkastar. Min känsla och kunskap om mig är idag mera värt än all den kärlek jag får av dig. Kärleken och tryggheten bor i mig, den hjälper mig att växa….
Upptäck mer från Malix.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Fint! Din text påminner om min på så sätt att vi bägge talar om vår litenhet och att vi är sköra.
vilken fin ordrik, tänkvärd text du skrivit.
det känns som jag dras in i en spiral av ord och att någon under tiden jag svävar i spiralens mitt läser orden som du skrivit.
Tänkvärds ord skriva på ett vackert sätt.