Det finns känslor som måste få plats.

Idag vaknade jag i husbilen. Var tvungen att göra något, för att få bort allt det svarta i mina känslor. Igår var det en bra sak att göra. I dag på morgonen önskade jag, att jag valt annorlunda igår. Kändes som jag ville hem, gråta och bara gömma mig. Känns fortfarande så men, vad hjälper det? Det är ju som det är. Mammas frånfälle är där ändå. Jag har bilden av mammas bortgång oavsett.

Då är det bättre att vara här på den lilla campingen höra barn stoja och skratta. Känna solens varma strålar och göra saker. Ladda upp med annat än bara tankar på allt som gör ont i mig. Ladda upp för att stå ut med morgondagen då vi igen ska på och rensa, städa och göra ordning mammas rum för nästa gäst.

På fredag är det Iron Maiden Ullevi. Ser inte framemot det. Jag som haft biljetterna i tre år, längtat under hela Covid Skiten. Nu känns det bara jobbigt. Jag skulle vilja lägga mig i fosterställning och bara sova. Är så otroligt trött, slut och tom på energi. Men det duger inte! Det kan jag inte göra, det får jag inte tillåta mig att göra, för då kanske det är så bekvämt att det är där jag blir. Det är inte synd om mig, jag har haft mamma i livet i många år hela 57 år. Jag haft många av de viktiga i mitt liv länge. Sorg är sorg och den ska ut ur systemet. Den ska bli något som inte gör ont sedan. Ett litet fint paket som är inslaget med silke. När jag plockar fram det ska det inte göra ont utan fylla mig med känslor av tacksamhet över att mamma slipper ha ont, slipper vara ensam, slipper bli frustrerad över att orden inte kom fram ur hennes mun.

Det kommer en dag när det kommer att vara så, men ännu så länge är vägen jag går på svart, grå och gropig. Igår var jag inte så ledsen som jag är idag. Ledsenheten kanske inte sitter i hela dagen, det gäller att stå ut, rida ut dessa känslor. Låta mig själv ha alla känslorna som bor i mitt innersta. Även andra känslor än bara ledsenheter. Låta mig njuta av barnens glada lek, njuta av fågelkvitterierna och se det vackra. Även om det inte känns just nu.

Min mamma sa en gång att hon hade frågat en vän om hon hörde fågelsången. Nej sa vännen jag har för mycket sorg. Men sorgen tar väl inte slut, bara för att du tillåter dig att lyssna och njuta av fågelsången, hade mamma sagt då. Just nu tar jag mammas ord till mig. Jag ska välja att lyssna på fåglarna, barnen och få in lite andra känslor även om det är tomt, grått och svart inom mig. Det ska gå.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller det är nu vi lever och andas.