oktober 2012 - Sida 2 av 2

Eftersom jag varit lite off de senaste dagarna så missade jag en jätte viktig artikel.

En vuxen man blir mobbad av sin lill chef. Att högre chefer håller om ryggen och facket inte ger uppbackning är vidrigare än vidrig. Att facket sedan inte står upp och hjälper den utsatta är helt oförstånd för mig. Dom är väl till för sina medlemmar?

När jag läste fick jag ont i magen, see känner igen. Dessutom blir jag rädd, rx rädd för hur hård och kall vår värld, vårt samhälle är.

Hur ska vi någonsin få ungar att sluta mobba i skolan, när vi vuxna kan begå sådana brott? Där till utan att ens orka stå till svars efteråt. Mannen i artikeln tog sitt liv, p g a småchefer rädsla, någon våga inte vara vuxen. Denne någon vågade inte titta på vad sitt och andras handlande orsakat.

När vi blir irriterade och får agg emot andra människor, har det egentligen inte med den andra människan att göra. Den andra, den vi känner agg emot, väcker något i oss själva. Något som vi inte vågar plocka fram och känna på. Något som vi känner skam emot, inom oss. Den människa som vi känner motstånd emot, är på något sätt ett hot emot vår egna person.

Min fråga är hur kan någon vara så rädd för att möta det hotfulla, som väck i han av den andra människan? Så att den agerar så illa, att han får den andra Mobbade människan, att känna det som ett alternativ att slutligen sluta andas.

Det är allvarligt, mobbning är inte under några omständigheter något som får förekomma. Vuxna människor borde veta bättre!

Hur ska vi annars kunna lära våra barn att inte mobbas?

Barn gör inte som vi säger utan som vi gör.

Föreningen Stopp är till för att stödja människor om de är utsatta av sin arbetsplats, jag är medlem där.

Ju fler vi blir, ju mera går det att göra något åt denna vidriga mobbning.

Tillsammans blir vi starka.

Tillsammans sprider vi som alltid ringar.

Läs hela artikeln och kommentarer från artikeln.

En duktig pedagog hjälper Oskar att lära sig knyta sina skor.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 10 oktober 2012

i Skola

Men är det verkligen en viktiga kunskap att lära sig?

Igår kväll skulle jag hjälpa dottern med en uppgift från skolan. Min dotter går i 2 an på gymnasiet. Dom pratar neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i skolan.

Lite av sådant som vi kan i den här familjen. Men jag blev mörkrädd när jag fick höra vad dom lärt sig och när jag fick höra hennes anteckningar. När jag läste vad som krävdes för att få E och C i betyget blev jag ännu mera rädd för mörkret. För det som bodde i texten.

img010 - Kopia

I C uppgiften var det en kille som hette Oskar, stuff Han var 12 år. Enligt pappret så skulle man hjälpa Oskar in i gemenskapen,dessutom skulle han lära sig knyta skorna, Gympan skulle även vara en aktivitet dom skulle utveckla.

Hur ska vi få Oskar att komma in i gemenskapen, få kamrater. Här blir jag helt kallsvettig och känner att det redan mörknat. Hur i hela friden gör man det, om ungen bäst trivs för sig själv och sina böcker eller va det nu är. Måste vi verkligen ändra på Oskar så att han får kompisar, som han ändå inte vill ha?

Oskar kan inte heller knyta skorna. Är det verkligen en livsviktig kunskap som man bara måste kunna? Knyta skor? Det finns ju kardborreband. Just knyta skorna var en sådan sak som jag fick till mig av Tommy Hagman han som är kaninkonstnär, när han föreläste. Vår son har nu skor som han inte behöver knyta, och har han skor som behövs knyta så gör han så att han stoppar i skosnörena i skon. Det funkar det med, man behöver faktiskt inte en sådan kunskap att träna på varje dag. Det finns viktigare saker att lära sig än att knyta sina skor.

Det var många saker som Oskar skulle lära sig, men är det verkligen så att vi måste lära Oskar? Är det inte bättre att vi lär omgivningen att bemöta Oskar så att han får vara den blomma han egentligen är? Måste vi göra om honom till en vanliga alldaglig maskros? När han egentligen är en skogsstjärna eller en mera sällsyntblomma.

Varför i hela friden måste vi göra om, skapa likheter i det som är vackert olikt? Olikheterna är det som skapar dynamiken. Om nu Oskar trivs i bibliotekets hyllor, gillar att sitta där på rasterna. Läsa om alla världsrekord som han är intresserad av, varför i hela friden kan han inte få göra det? Kan skolan inte istället dra nytta av hans special kunskaper, låta han glänsa i klassrummet ? Då genom att berätta om världens längta, hösta, mesta, bästa vad det nu kan vara.

En annan ska som gjorde i mörkrädd i deras arbete, var när vi pratade om ämnet så säger min dotter:

-Nej mamma vi pratar inte om ADHD, touretts, eller något annat än autism och Asperger.

Det är inte konstigt att skolan fungerar som den gör, säger mig det sista stycket. För om man nu är lite annorlunda, om man inte är som alla övriga i klassen. Då får man tydligen passa in i mallen autism.

Var finns mångfalden?

Var finns att möta individen på dennes villkor?

Stöpta i samma form…. Det gör att jag ryser, fryser, himlen som är oskyldigt blå idag blir mörk av mina funderingar.

Mitt slut ord kommer blir, Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det, han kan inte rå för det. Men det är det vi gör när vi ska få honom att passa in, i den där skolformen. Där alla kan knyta skor, vara umgås vänliga-vanliga och ointressanta av spännande krig, datorer och världsrekord.

Alla barn gillar inte gympa, varför i hela friden ska då alla ha gympa och få betyg i det? Oskar skulle i stället kunna vara den som mätte längderna i alla hopp, och föra statistik i längdhoppen och tidtagningstiderna. Han skulle kunna göra utvecklingskurvor för kost och träning. Han skulle kunna få utveckla sina kunskaper från sina intressen. Räkna ut hur lång tid det skulle ta för Kalle att springa en maraton genom tiden på 60 meter.

Ska vi inte ta tillvara på tillgångarna i människor? Tillgångar är det vi är bra på och alla är inte bra på att knyta skor, gympa och baskunskaper vissa av oss har mera spetsiga spetts kunskaper.

Det är då vi alla blir vackra även för oss själva när vi får vara så som vi är.

SAMVETE

Av Carina Ikonen Nilsson

den 9 oktober 2012

i Malix

jag funderar på en sak, help en rätt så känslig sak som jag inte har helt grepp om. Samvete vi pratar om att vi ska ha ett rent samvete. När är vårt samvete rent? Är det när vi gör saker för andra så att dom ska glömma vårt senaste svek emot dom?

Det är klart det inte är när vi har dåligt samvete har vi på något sätt inte gjort det vi borde gjort, remedy enligt oss själva. Vi gjorde inte det vi borde för att vi inte orkade, illness var på dålig humör, eller till och med tänkte inte på det. Föräldrar kan ha dåligt samvete emot sina barn. Kanske dom jobbar för mycket och därför inte har tid att umgås med sina barn så mycket dom vill eller innan tänkt sig. Själv har jag också många saker som jag har dåligt samvete för. Det där med att mitt tålamod och jag inte varit sams när det har varit läxläsning är en sådan sak som har gnagt i samvetet.

Men vad vill jag få fram? Samvete smaker på ordet och själva ordet är ju inte så dumt men dumt är när vi har samvete som gnager det gnagande samvetet gör dumma saker med oss. Det är även så att när vi gör saker pga dåligt samvete är det inte ärligt, vi hjälper inte den människan som vi har dåligt samvete emot. Genom att göra saker för henne honom bara för att vårt samvete säger att vi inte gjort tillräckligt.

Jag tror till och med att det är en farlig väg att gå, det blir inte äkta. Det bli ingen utveckling. Den fyller inte det tomrum som vi inbillar oss att vi fyller genom att vi gör saker. Dessutom tar det inte bort det dåliga samvetet utan de omhuldar bara plåstrar om. Fyller vi inte på dåliga samvetets handlingarna igen så blir det en nedåtgående spiral tänker jag.

Jag tänker istället att det är viktigt att jag mera på ett ärligt sätt ser och känner på det dåliga samvete som vi ibland har, tittar på det och förlåter oss själva för det. När vi sedan har förlåtit oss själva, gör vi saker eller tjänster eller bara är, tillsammans med personen vi har haft samvetsdålighet för att vi vill. Då blir det mera roligt, ärligt att göra saker. Måsterna som vi ofta upplever finns inte utan vi gör för att vi vill.

Jag skulle själv inte vilja att människor runt omkring mig sprang och gjorde saker för sitt dåliga samvetes skull. Utan dom vill umgås, göra saker med mig för att dom vill, tycker det är roligt att umgås träffa mig. Dom till och med gör det för att dom får något ut av det. Dom gör det för sin egna skull.

Nej jag tänker att vi måste sluta ha dåligt samvete. Förlåta oss själva när det gnager och se med nya ögon mera förlåtande ögon. För just då just den gången kunde jag inte bättre oavsett varför eller vad som gjorde att det inte blev rätt.

Jag tycker att vi skrotar det dåliga samvetets görande.

Världens sötaste lilla docka

En vanlig härlig höstdag.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 7 oktober 2012

Egentligen började den redan igår. Det är inte vanligt att vi vaknar sent här, and när det är helg. Nej, sover vi till åtta, så har vi haft sovmorgon. Igår var det en sådan dag.

En promenad med hunden i det vackra vädret på morgonen, sen lite surfande började lördagen med. Det fina vädret gjorde att skogen och en av de sista svampdagarna blev till. Hunden var självklart med oss i skogen, han gillar att springa lös. Efter bara en timmas promenad i skogen hade vi mera en tillräckligt med svamp med oss hem. Trattisarna fanns i överflöd. Vi slutade medvetet för att vi skulle slippa rensa svamp hela dagen.

Efter god middag så kom vi på att det hade varit kul med en Kian stund. Så vi ringde Kians mamma och frågade om vi fick låna honom. Det blev en promenad med stora coola killen till affären, där vi inhandlade tablett ask samt annat han ville ha till mys. Som avslutning på kvällen blev det självklart filmen bilar att somna till.

Lillkillen hade en förfärlig hosta vilket resulterade i att jag och maken sov med ett öga öppet. När man vant sig av med små barn, blir det ju lite så att man är extra vaksam.

En härligt nyvaken kille på tre år väckte oss redan vid halv åtta i morse, då skulle det vara frukost. Efter det en promenad med hunden. Sen gav vi oss av till vår kära husvagns affär Fri-bo som ligger i Sollebrun. Vår husvagn har varit där i några veckor för att kollas av för en check in för vintern. Skulle hämta den redan förra veckan men då var inte orken där.

Lillkillen satt bak i bilen och underhöll oss på bästa sätt, Just nu är det kiss och bajs det spännande området för honom. Enligt honom kan man använda just dom orden hela tiden. Det fanns ingenstans dessa ord inte passade in. Lejon och tigrar fanns det extra gott om på vägen som vi körde på. När vi skulle äta mat så var det endast Coca-cola han skulle behöva, men han kunde gå med på att äta lite pommes om det var så.

Det var längesedan våra barn var tre år, treåringar är intensiva och när man inte är van, blir man trött efter en dag med barn. På något konstigt sätt hela tiden bara fokus och ögonen på just treåringen. Nu behövs det en lite paus.

Hur i hela friden tänker jag nu, orkar de små barnens mamma det? Hela tiden dygnet runt varje dag, på något sätt är hon magisk har krafter utöver det vanliga, för hon har sedan lillflicka föddes, alltid klarat allt själv. Två små underbara barn, jobb och har även tagit körkort. Hon är fantastiskt stark den tjejen och en otroligt bra mamma. Tror inte det finns någon svårighet hon inte skulle klara av.

Hur orkar alla föräldrar, vi blir trötta efter ett dygn jag och maken. Tänker också hur orkade man då när barnen var små? Eller är det så att när man är förälder till vuxna barn sedan får låna små barn så är man så uppe i uppgiften att man tar ut sig. Eller är det så att det finns en mera rå sanning att åldern tar ut sin rätt? Men hur orkar man då om man blir förälder i högre ålder blir man förälder när man är 45 hur orkar man med allt som man gör med små barn? Eller är det så att när man som vi fått förmånen att låna över ett dygn, lägger ner så mycket kraft på att barnen ska trivas att det är den kraften som tar energi.

I alla fall kan jag summera denna helg som en intensiv underbar helg. Jag känner tacksamhet över att jag har små guldkorns barn som jag får låna och vara farmor åt fast jag inte är barnens farmor. Två små barn som ger oss hela familjen så många härligt roliga minnen av. För mig är det förmåner att träffa och rå om dessa små underbarn.

En liten påminnelse från förra inlägget: För den som vill sälja sitt guld i stället för att städa bort det, gå in här så får du pengar för det istället. www.saljaguld24.com

Nej nu ska jag vila mig de timmar som är kvar av denna dag.

Lev idag just nu framtiden är i framtiden och skall levas då. Nu just nu kan vi välja att leva. I morgon vet vi inget om ännu……

Jag fick en konstig kommentar på min blogg.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 4 oktober 2012

i Malix

En sådan där kommentar som gör att man bara måste svara. Precis som när det står tryck inte på den här knappen. Vilket skulle resulterat i att jag utan att blinka hade tryckt både en och två gånger, cialis för att se vad som händer.

En gång när jag och maken var ute på resa i Frankrike så åkte vi buss, vi skulle på tur runt Paris. I bussen vid mitt säte vad det just en sådan där knapp som jag råkade trycka på samtidigt som jag högt frågade maken vad är det för en knapp.Maken hoppade till av mitt skrik för jag råkade bli rädd för det som hoppade fram av mitt knapp tryck. Nu var det inte något farligt utan bara ett litet bord från den framförvarande stolens ryggstöd.

Det har ju funnits värre saker som hänt när jag tryckt på knappar som jag kanske inte borde trycka på.

Kommentaren som var så intressant handlade om något som heter SverigeBloggar, en länk och ett utbyte och då tänkte jag först men jag är ju inte sådan, jag har ju tacka nej till reklam och sånt för jag vill få fram mitt budskap och mina tankar.

Lite har jag nu ändrat mig, som om det nu skulle vara så konstigt när det gäller mig.

Så visst skulle jag kunna lägga ut en länk www.saljaguld24.com. Har själv aldrig använt mig av denna sajt men då det var reklam på tv fick jag mindre trevliga tankar emot mig själv för att jag för ett tag sedan gav bort lite guld, dessutom har jag till och med kastat sånt där söndrigt ibland.

Dumt hade ju varit bättre att skicka det till www.saljaguld24.com. då hade jag fått mig en slant.

Lev idag just nu , ska jag göra för om några timmar traskar jag iväg till arbetet 🙂

DUMT NÄR MAN STÄDAR BORT SÅNT SOM MAN KUNDE HAFT NYTTA AV OCH GULD ÄR TYDLIGT DUMT ATT BARA SLÄNGA 🙁

För den som vill sälja sitt guld i stället för att städa bort det, gå in här så får du pengar för det istället.

www.saljaguld24.com

(H)järnkoll

Av Carina Ikonen Nilsson

den 2 oktober 2012

i Malix

Gå till Hjärnkolls pressrum

ADHD, skola och morgonen som ibland blir mindre bra.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 1 oktober 2012

Det inte o-ofta som jag råkar fastna vid texter om läxor, treat skolor. Till och med idag, order i morse läste jag en uppdatering på FB om en flicka som hade gått upp ur sängen. Gjort sig i ordning för att ge sig av till skolan. Som sedan åter intagit sängläge.

Här i vårt lilla hus, viagra var det krig idag. Kriget började egentligen med att hela vår familj sov längre än vanligt.

Pratar vi ADHD, så är just sådant katastrof.

Det blir liksom att man dampar loss rejält när det är i sista minuten, bussen har redan åkt iväg. Vi bor ju i ett litet samhälle tre mil från Uddevalla. I Uddevalla bor alla gymnasium, tre mil leder till buss varje morgon, varje morgon åker bussen halv åtta till den större staden.

Idag vaknade vi klockan halv åtta. Det blev panik. Där till en flicka som skulle ta skolfoto idag, vilket kräver mera tid för flickor i en viss ålder, att stå framför spegeln. Idag blev allt fel, redan innan jag kom upp till köket insåg jag att det var tå-trippar- tid. Tå trippar tid här är att inte göra så mycket väsen av sig. Där till erbjöd jag mig att vi snabbt kan ta bilen till staden, så att det hinns i tid. Mascaran som skulle göra ögon fina var borta, ett illvrål hördes. Sen var det byxor som var håriga och dammiga, håret var tvunget att plattas, där framför spegeln.

Ett rejält utbrott blev till, näst intill ett världskrig i dotterns rum. Jag började själv känna hur det nu började bli svårt att inte känna av den stress, som bodde i stunden. Ett utbrott till blev till, men jag svalde och tänkte att jag skulle ta det lugnt.

När kaffet jag hade vid mig vid bordet var urdrucket, blev det ett utbrott till. Då glömde jag bort att jag inte skulle haka på. När man har lite ADHD, så blir man ibland lite arg, det är riktigt dumt att skriva så, som jag just skrivit.

Därför skriver jag i stället att eftersom jag har ADHD och i min ADHD, bor det ibland ilska. Jag blev vilket jag nu i efterhand skäms för, heligt förbannad. Gick till motangrepp med min röststyrka vilket gjorde att den i ordning görande dottern blev ännu argare. Detta resulterade i att hunden vi har öppnade ytterdörren och gick ut. Han gjorde ett aktivt val att låta oss bråka utan hans medverkan. Det gjorde att jag tog min mobil med mig ut, tog hunden ut på promenad. Innan jag gick, sa jag att vi måste skynda på, annars hinner jag inte till jobbet i tid.

En rask promenad med frisk luft städade ut ilskan som hade flyttat in innan utgången. Väl hemma igen hade jag återfått det mera goda humöret. Eller i alla fall var jag åter medveten om att inte ramla in i åskmolnet dottern hade, utan återigen hade jag det mera lugna lugnet i behåll. När jag frågade om jag skulle köra henne till skolan ännu en gång. Så var dottern inte klar, nu var tårarna nära att besöka dottern som hade målat sina ögon.

Jag frågade om det inte var bättre om hon stannade hemma idag och gjorde nya försök imorgon. Dagen skulle säkerligen ändå bli än värre än den var. Men nej då, det skulle hon inte. Tiden gick och tiden blev för mycket, för att jag skulle hinna tillbaka hem, så att jag hann till jobbet. Om jag hade kört henne till sin skola, så hade jag kommit försent. Därför fick dottern ta bussen. Så att jag skulle kunna hinna till jobbet i tid.

Reflektion i eftermiddag blev. Men oj vi var där igen, men oj fast hon blivit så gammal, fast det var så länge sedan sist, som vi hade sådan där ”dampmorgon”. Så gick det på bara några sekunder att ramla dit, i det vanliga gamla otrevliga gräslighets humöret.

Fast jag var medveten om att jag skulle trippa på tå och inte gå in i, så ramlade jag in i hennes kaos och hennes dåliga humör. Det gick på två röda sekunder, när jag i stunden glömde av tripperiet. Genast ramlade alla gamla gånger in från historien, dessa gjorde sig påminda. Visade igen alla tråkiga morgonstunder, som vi under årens lopp genomlevt. Alla dessa tjat-timmar och bråk-timmar som fyllde vår vardag förr, innan jag sa stopp nej tack till läxor, hittade fram i minnet. Alla dessa bråk – morgonar som varit, som alltid varje gång har haft med skolan att göra.

När jag sedan satte mig här för att skriva om mina tankar, så kom jag att tänka på att jag inte är ensam. Det finns flera mammor som har liknade upplevelser, minnen och vissa kanske är mitt i dom där tråkiga händelser som ibland händer. För vissa av oss är dessa tråk-morgonar mera vanliga än hos andra. För vissa av oss, så blir det så att man som jag gjorde i dag, bara ramlar in i massa dumma händelser som sedermera leder till känslor av skam och skäms upplevelser för att man ännu en gång trillade dit.

Jag skämdes över att jag igen ramlade in i det mera impulsiva i mig, som är mindre bra impulsivitet. Att jag inte hann med att stanna upp och räkna till tio. Det var så länge sedan just en sådan där morgonbråks morgon bodde här, innan idag. Men känslorna som hittade mig efter vårt bråk, var lika otrevligt igenkännande som de varit då i historien, det kändes igen lika vidrigt otrevligt att uppleva.

Men nu så här i skrivandets stund, så har jag återigen hittat tillbaka till de förlåtande tankarna. Känner mig lite bättre i mitt humör. Känner att jag igen är på spåret som jag haft i många år. Blev medveten idag om att det är så lätt att halka in i bråken som ibland blir till i stress-stunder. Det säger mig att jag igen måste stanna upp och träna mig på tå- tripps strategierna. Det säger mig att jag inte får glömma av att jag ibland är impulsiv på ett mera tråkigt sätt. Impulsivitetens till eller o-tillgångar är ibland svårare att hantera.

Just o-till är och kommer alltid att vara en O-Till som gör ont när man kommer på att man hamnat där igen. Idag var det O-Till som gjort sig påmint, det gjorde ont. Men nått har jag säkerligen lärt mig av det med.

Jag blev i alla fall påmind om att jag måste börja räkna till tio igen, ibland.

Lev idag just nu, så blev timmen sent, känner jag, så Natt natt. Lägger in en bild från semestern i somras, blir mjukar i tanken då Stekenjokk är fjället:).