Barn som upplever ett Socialt utanförskap.

Vill tipsa om en film från Unicef.  Den handlar om det sociala utanförskapet och barn. En film som berör och som visar på ett Sverige som inte borde finnas men finns. Redan som liten kan du uppleva känslan om utanförskap. Det måste vi Vuxna på något sätt ta ansvar för alla vuxna har ett ansvar vare sig du är förälder eller inte så har du ett ansvar när du ser att barn mår eller far illa.

Barn ska inte behöva uppleva att vara utanför!

http://unicef.se/utanfor

Perception Adhd

Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.

Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, efter nio var det. Nu så här med en kropp utan Concerta har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan  i kroppen. Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception  hänger inte med.

 

Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre,  väggarna står där dom inte stod förut.  Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum. Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt.  Innan jag åt Concerta så var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan.  När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus,  fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.

På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna . Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så jag som tänkte mig för. Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill.  Det blev ju bättre  de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag ju vakna lite mera innan jag skulle ta mig ner för trappan. 

Idag är det samma känsla i kroppen som då. Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med concerta. Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett det att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu  utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barna åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.

En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på  massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil. En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som  vi skulle gå på. Där gick vi,  jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först.  Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt  chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna.  Det är lite som Uggla sjunger inte tugga tuggummi och gå på en gång.

Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte  så närvarande i mig  då jag åt concerta. Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa. Idag  känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som  de gör allt för att slippa.

Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan. När min  äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan  gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på  gympatimmarna, sonen var målvakt.  Det var en bra lösning för sonen,  Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han  fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla.  Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.

felix lien 001 betyg,

När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan.  Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr  fick han inte betyg i gympan.  Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden.

Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor.  Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan.  Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.

Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer  vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid.  Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!…..

 

Lev idag just nu! 

Balans är viktigt i alla sammanhang hos mig är balans en konstform på många områden. …….

Ett lagbrott det där med mobbning…….

Alla barn ska ha samma rättigheter, thumb det är vi väl alla överens om att det är så det ska vara i vårt lilla land Sverige? Jag tror vi alla är överens om det att vi alla ska få plats och vi ska alla ha samma rättigheter?  Att alla barn ska ha samma rättigheter är mera en självklart för mig. Unicef har gjort en film som idag är aktuell om utanförskap och att det inte är så att alla får plats om olika livsöden. Jag har fått ta del av en liten del av filmen. Snutten jag såg gjorde att jag blev intresserad och vill se allt i den.

Läs mer här om filmen. 

 

Ingen ska vara utanför och alla barn sak ha rätt till en bra och trygg skola tänker jag. Inget barn ska känna utanförskap, case ingen ska behöva stå på utsidan och titta in.  

 

Samtidigt som jag skriver orden, sick så egentligen är självklara så flimrar det förbi minnen och bilder i mina tankar om barn som jag mött, barn som till och med är så nära mig att jag har förmånen att få vara mamma åt.

 

Visserligen är det några år sedan nu men ändå så färska i minnet när jag en gång var hemma och ledig från jobbet.

Jag höll på i köket i radhuset jag och mina barn bodde i när jag hörde hur ett litet barn grät på utsidan. Gråten var hjärtskärande gråt, jag tyckte det lät som min son. Men tjugo minuter innan hade jag sagt hejdå till honom, då han och hans lilla syster gått till skolan.  Gråten gjorde ont att höra och jag var liksom tvungen att se vem, denna gråt kom ifrån. Kanske var det så att jag ville försäkra mig om att det inte var min son, som tårarna kom ifrån. När jag öppnade dörren så satt min lille son där tårarna rinnande ner för kinderna och ögonen var röda av alla ledsna tårar.

Han hade gått hem från skolan redan innan första timmen hade börjat. Flickorna i hans klass hade betett sig vidrigt emot honom.  Han ville inte visa mig sin utsatthet så han hade satt sig på utsidan för att liksom gråta klart innan han kom in. Dessutom var han rädd för att jag skulle bli arg, på honom för att han hade gått hem från skolan innan den ens började.

Min älskade unge satt där på marken och var ledsen och rädd för att jag skulle bli arg för att han flytt sina plågoandar.  Visst blev jag arg, men absolut inte på honom.  Det jag blev arg på var att skolan inte hade mera koll. Att ingen hade ringt mig, förvarnat mig om att min son gått hem. Det blev många tankar som snurrade på om denna episod.

När sonen lugnat ner sig och förklarat vad som hänt, ringde jag till rektorn på skolan och förklarade med ganska ilskna ord vilket inte var till min fördel.  Efter samtalet ringde sonens lärare upp mig,  skällde om att jag ringt rektorn istället för henne.  Jag förklarade då att jag var rätt trött på henne och hennes åtgärder vad beträffar mobbningen i klassen.

 

Det som gjorde mig arg var att, oavsett så löste sig alltid situationerna genom att de dumma barnen bad om förlåtelse. Men  min son  var tvungen till att lyssna på att han  nog även också hade en egen del i situationen. Ofta upplevde jag situationen som min son och jag fick sitta där som försvarsadvokater. Hur var det då dom gånger jag inte var med?

Han fick också ofta till sig att han inte skulle vara nära dom ,eller inte gå till just dom eller välja en annan toalett om dom stod där.  Om nu lärarna hade lokaliserat alla faror som blev med sonen och de som var stygga, blev ofta min fråga varför inga vuxna var just där. Varför var dom inte där som farorna fanns?

En gång för några år sedan när mobbningen var historia berättade min son något som jag så väl känner igen.

Han sa något som:

Mamma, det är inte slagen, eller orden  som  gör ondast.  Det som gör mest ont är att när dom vuxna ser vad som händer, så verkar det som att de inte ser, de vänder liksom bort huvudet för att inte se vad som händer. 

Det gör även ont när dom andra barnen bara är där och inget gör, dom står bara där och är tysta, eller nyper lite dom med för att då är dom tuffa.

Idag hade jag inte tänkt skriva om mobbning, men det bara blev så.

Ämnet är alltid aktuellt och på något sätt, något vi inte vågar prata om, eller vågar se när det sker.  Varför vet jag inte, vad är det som gör att vi blundar när mobbning och ute-stängning sker?

Varför, vad är det som händer, varför tillåter vi vuxna att barn mobbas?

Varför vågar vi inte se?

Varför gör vi bara halvhjärtade saker?

De sår som blir till av mobbning går djupt in, blir fula ärr som följer individen genom livet.

ADHD Awareness Week Sweden

´Men oj, store oj oj Jag har helt glömt av att det är ADHD Awareness Week  denna veckan.  Har ju bloggat om det varje år men detta år har det fallit i glömska.

Varför ja det är en  fråga som inte jag kan svara på.

I alla fall så är det styrkorna som är det viktiga det är  det som vi alla behöver se. Det är i våra styrkor vi växer som människor det är då vi är i det som glimmar.

Människor som har tillgångar inom NPF är ofta snabbare i tanken och vi tänker mera utan för boxen. Vi är ibland impulsiva på gott och på ont.

Nu kan jag bara prata om saker utifrån mig själv, cheap och jag gör saker och jag gör saker bara för att jag kan.

Tänk om vi istället såg det vackra i människor vad många tillgångar vi hade fått se då. Tänk va många människor som hade fått växa glimma i sina tillgångar om vi matade med att  se det vackra.

Det är Marie Enback som en gång för några år sedan startade just denna vecka där vi ska lyfta fram styrkorna.

Hon är även med i trion Guldmedaljörer och Entreprenörer

där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson med dom kommer till gbg förresten och då vill jag se på deras upplägg.

Kom ihåg att du är ALLTID mycket mera älskad än du tror!

Bilden ovan har jag lånat av just ADHD awareness week. Även det lilla Komihåget Ler

 

Lev idag just nu

Guldfeber.

Jag har förr samlat guld, thumb men av någon anledning som jag inte själv vet varför så har jag städat bort det. Det har bara legat och samlat damm. Nu har jag flera gånger insett att det vart dumt att bara slänga det. För jag har flera gånger hittat sidor på nätet som skulle ge mig pengar för sådant som jag innan slängt. Ni vet söndriga guldkedjor slitna söndriga ringar och örhängen.

Idag hittade jag en sida som jag ser som seriös. Hos nordisktguld, får du inom 24 timmar betalt. I stället för att guldet ligger hemma och slutat glimma så kan man skicka iväg det till sådana firmor som säljer det.

Känns när jag kollade vidare att dom är rädda om dig som kund.

Just nu retar jag mig på att jag använt mig att soptunnan istället för att  lämna in det, så dumt till och med oansvarigt känner jag just nu. Hade ju till och med varit bättre att ge det  till någon, men vem vill ha söndriga guldsmycken?

Jo, tydligen så ville ju Nordiskt guld ha det. Så den länken ska jag spara tills något halsband eller vad det nu kan vara går sönder. Så får jag ju i alla fall några slantar för det.

Nu vill det bara till att jag kommer ihåg detta tills den gång något örhänge eller kedja går sönder.

Jag tar och skriver ut en sida med länken på lägger det i mitt smyckeskrin så kan det hända att jag kommer att komma ihåg det.

Lev idag just nu så har jag i alla fall inte guldfeber.

Är det för tidigt för Julklappar???

Eftersom jag alltid är försent ute när det handlar julklappar så har jag börjat redan nu.  Redan förra månaden handlade jag till mina små änglar Kian Som formligen älskar bilar, sales och Dessan som gillar allt som storebror gillar. Eftersom han inte är så himla glad i att dela med sig. I alla fall inte av saker som vi har här hemma hos oss. Därför brukar vi ta hem en av dom åt gången så får dom liksom full uppmärksamhet den stund dom är här.

De första julklapparna vi inhandlade, var två bad handdukar en med motiv av filmen bilar, och en Hello Kitty.  Idag när jag kollade runt så hittade jag en intressant länk, Julklappstips.nu. Där fanns många saker som till och med jag själv skulle vilja få i julklapp fast jag helst är utan julklappar. Jag älskar att köpa julklapparPresent med rosett

Men det fanns en liten inomhuskoloniträdgård, jag som inte gillar trädgårdsarbete och trädgårdsgöra kan mera än nog tänka mig just den lilla trädgården på diskbänken. För den hade passat perfekt till mina kryddväxter. Just mina kryddväxter är konstigt nog något som jag lyckats få att överleva. Kan ju bero på att jag gillar att ha färska  kryddor när jag lagar mat.

Jag har börjat handla mera över nätet nu än jag gjort innan, jag tycker det är ett bekvämt sätt att få hem saker. Julklappar och sidan jag hittade var något som jag ska titta närmare på nu, hittade lite saker som den 17 åriga dottern skulle ha nytta av. Hon fyller även år i Dec, så det kan ju bli både julklapp och födelsepresents saker i från Julklappstips.nu.Present med rosettFödelsedagstårta

Nepp nu ska jag kolla vidare IMAG0216Snart är vi där igen.

Herr t har gjort solen i dagen fast det regnar.

Jag gör för att jag kan. Nej det gör jag inte, here utan för att jag blev så glad att det helt fullt blev bubblor i kroppen. Herr t har gjorde det igen, fast han är bara på bilden så klart.

Ska jag eller ska jag ? Är inte ens en fråga för jag ska så klart. Vilken energi så grymt underbart.

Kolla in länken Herr Thåström i egen hög person. http://www.stockholmfilmfestival.se/sv/festival/2012/film/som_jordgubbarna_smakade

DVD blu-ray Och dubbel vinyl

Yes tänker att jag köper alla tre så missar jag inget Ler

Tack herr t igen för dina underbara konstverk fast det är klart du stod ju framför, han bakom kameran har ju lyckats skapa fånga din konst när den är som bäst. 2012-03-16_20-41-28_741

Concerta effekten

Concerta effektens godhet har slutat lysa,  inte utan att jag sörjer för jag mådde så bra av den. Idag är det helt andra erfarenheter som jag upplever.  Har ätit Concerta i ganska många år nu, jag har verkligen varit glad, för tabletten har fått mig att få till mera saker än innan.

Jag har haft många positiva upplevelser av att medicinera.  Haft förmåga att kunna koncentrera mig, hålla fokus lite oftare än jag kan utan tablett. Jag får saker gjort, utan att energin helt tar slut. En av de största fördelarna med min Concerta har varit att jag har varit vaken på dagarna. Jag har inte sovit middag, som jag annars gjort i hela mitt liv. Mina middagslurar är inte kvartar eller halvtimmar. Nej, det är  två, tre, fyra timmar som är mina sova-middagsrutiner. Inser så här just nu att dom där middagslurarna kommer att återkomma mera, det kommer att bli flera timmar sova.

Kommer antagligen bli tröttare, få mera svårigheter att komma ihåg att jag ska välja när jag ska vara lugn.  Men som det är idag är jag inte så lugn, dessutom gör Concertan att jag blir spänd i hela kroppen, Jag biter ihop käkarna utan att jag tänker på det. Samtidigt får jag en massa oro i kroppen. Jag tycker det är konstigt att jag känner av sådant nu, efter så lång tid. Inget av detta har jag känt under föregående år.

Är det kanske så att kroppen fått den dos, den klarar av? Är det så att min kropp säger ifrån att nu vill den inte längre. Eller kan det vara så att dom bytt ut något i tabletten under åren? Kanske är det så att jag inte klarar av att äta tabletterna mera.

Idag var jag hos läkaren som är den som ger mig medicin, och vi kom överens om att jag idag ska äta tabletten de dagar jag måste. Själv vet jag att jag vill ha livskvalitet, oavsett om jag äter eller inte, så är det just inte det. Livskvalitet för den oro som jag känner i kroppen, den ångest som liksom blir till av tabletten nu är värre än ADHD symtomen.  Den har ju mest min omgivning ont av.

Min förhoppning är nu att jag ska ha lärt mig något av dom år jag ätit den, vilket kanske gör  att alla floppar som varit innan, ute blir.  Sitter just nu och funderar på vem det är jag lurar. Inser av meningen att det är mig själv, samtidigt vet jag ju inte säkert för de strategier jag idag har, hade jag inte fullt ut när jag började med min tablett.  Så kanske, kanske är det så att jag inte sitter här och lurar mig själv.

Det finns ju till och med dagar som jag går och inbillar mig att: Nej jag har nog inte ADHD längre, den försvann nog. Men oftast när jag haft en sådan där ADHD lös dag, så blir det liksom redan dagen efter en sådan där riktigt dampig dag. När dammsugaren surrar i flera timmar, och vattenkranen står och rinner, jag är nere i tvättstugan för att hänga upp tvätt, men började med att städa bakom tvättmaskinen, när jag ändå var där nere. Kan ju till och med hända ibland att jag kommer på att jag glömt köpa nått i affären så trotts dammsugaren, vattenkranen och den halvt-uttagna tvätten liksom får stå där medans jag åkt iväg.

Misstänker starkt att jag kommer att stå och titta på o-postade brev, ta med dom till bilen. För att sedan låta dom ligga till sig i bilen, för att jag hela tiden glömmer av att posta dom. Det är tur det finns mail.

Nej, inte ska jag klaga. Nops, inte då men det var en klen tröst idag, när läkaren sa till mig att han tycker jag är så duktig. Du har jobb, har skrivit en bok du  du du du. Men nej det hjälper liksom inte.

Spelar ingen roll hur duktigheterna är, för jag har likväl Damp. Det är till och med så att den där Duktighetssyndromet i stället stjälper mig. Den tröttar ut mig. Kanske är det så att just duktigheten är det som ligger mig i fatet. Duktighetssyndromet som gör att energin till sist tar slut för ett tag…….

Nej inte negativt nu Carina!  Du är en positiv människa som hittar det positiva i alla. Men just nu känns det lite svårt att vara just positiv, känns som jag förlorat den vinsten som jag hade.

Nej jag ska prova utan ett tag nu funkar det inte så får jag väl prova igen eller något annat.  Doktorn sa nått om att du kanske sa prova utan och se hur eller vem du är  utan.  Just det tycker jag är lite dumt sagt, för jag har levt i 42 år utan min tablett. Har liksom 42 år av erfarenhet av att vara just utan min lilla Concerta.Struktur 001

Concertan gjorde mig inte till en normalt lagom människa, nej det kan jag inte säga, men den gjorde mera att jag längre tider stod ut, med normalt lagoma människor och deras krav, på skärpningar och ta dig i kragen syndrom.

Lev idag just nu och det ska jag göra leva idag utan min tablett och göra något vettigt av dagen. Haha tänker jag ska ha en riktigt dampdags dag tror jag ska möblera om i vardagsrummet och eller nej jag ska byta platser på möblerna i vardagsrummet så blir lite av energin som skapar rastlöshet lugn. Dessutom får jag ju rent och fint hemma. Ler

Låt dom regna sjunger

herr T, try idag får vi låta det regna vare sig vi vill eller inte. För regnar gör det i massvis.

Mina ny gamla kängor blev våta på insidan.  Kängorna är ju inte nya för i år men, sovaldi sale de är så där ”NYA” inte så gamla så sulan är sönder, eller att det är för slitna. Utan så där gamla att de just blivit ur sköna att ha på sig. Det har blivit sådana där kängor som kommer att bli svåra att slänga, men inser att jag måste olja in dom. Det brukar jag göra med olivolja. Tänker att det är mera miljövänligt än sån där impregnering som man köper i skoaffären.

Idag för en stund sedan när jag var ute med vår hund så var det en kvinna med sin lilla son som var ute och traskade.  Kvinnan gick under paraply och sonen gick plaskade i vattenpölarna. Då kom minnet fram från det min son var liten när vi gick och plaskade i vattenpölar, det var ganska så mysigt just då när barnen var mindre spelade väder inte så stor roll, man kunde göra saker trotts att det regnade eller var kallt.

Då var det vinter overaller och regnkläder som gällde och att vi var tillsammans.

Tänker att Pippi Långstrump hade rätt. Det är tur att vi har något väder alls :). Så idag får vi låta det regna för det är inte mycket vi kan göra åt det.

Låt dom regna ner, ner ner, japp vi får låta dom göra det i dag herr thåström

 

Handisam Logotype

×

Like us on Facebook

RSS
Follow by Email
Facebook
Twitter
%d bloggare gillar detta: