Vill passa på att

Önska alla ett Gott slut

på 2012

och ett Gott nytt

2013!

Må alla era önskningar slå in.

Snart är det vår och sommar igen 🙂

Förhållningsätt kan skapa krig men även Okrig

Av Carina Ikonen Nilsson

den 23 december 2012

i Malix

En vidrighets dag har varit grunden i går. Lite i smått panik men den panik som borde kommit har jag innan fått träna mig i att inte ha. På något så löser det sig. I morse arbetade jag, cheap men under arbetstiden ringde min make och frågade när jag slutade. Han berättade att lillkillen som då var på kortis hade konstrat lite. Det vill inte säga lite utan till och med så att personalen hade ringt hem.

Kortis är en verksamhet vår lille kille åker till ibland för att uppleva roliga saker utan oss tjatande föräldrar.

Denna gången var det mobil och tandborste som ställde till det. Tandborsten är vårt fel vi glömde lägga i duschsaker samt tandborsten. Vilket gjorde att han vägrade använda sig av en ny tandborste som kortis hade. Har våran lilla kille bestämt sig för något så är det så och han hade bestämt sig för att vägra ny tandborste. Där till råkade det bli mobilproblem. Personalen hade glömt av att ta hand om mobilerna och det gjorde att lillkillen vägrade lämna ifrån sig sin.

Personalen ansåg att mobilen var en A sak. vad jag förstår är en A sak väldigt allvarlig. A saker gör man.

Men en mobil och kriget var igång. Handgemäng hot som slutligen ett telefonsamtal hem till oss. Var på vi fick åka iväg för att hämta honom. Mobil, click är det verkligen en anledning till att bråka? Är det värt ett krig? Jag vet inte samtidigt som jag också är medveten om struktur och att det är viktigt för vår son. Men så mycket raserades på just mobil och tandborste.

Tankar som blir i mig nu skapar oro. Ska vi varje gång det är kortis behöva vara hemma i fall kortis verksamheten har A vilket leder till bråk vilket leder till att vi måste göra akututryckning?, ask Kommer vår lilla kille vilja åka till kortis något mera? Kommer han vara ledsen där?

Kommer kortis klara av att vara ett stöd för vår lilla kille mera? Vad händer, kommer de säga att de inte klarar av?

Nej´! Jag är verkligen trött på allt va kortis, hab, och alla insatser, allt runt omkring just nu för den hjälp man får den är inte tillräcklig.

Känns mera som vi är till för dom än dom till för oss………

Det är inte vi som ska tillgodose deras behov, utan dom som ska tillgodose vår sons behov. Lss är en rättighetslag, Människor som har Lss ska inte ha skälig levnadstandad , utan Goda levnadsvillkor.

Idag är det är det mera förkommande att ungarna har mobiler, då tänker jag att det är dumt av kortis att starta krig över en mobil.

Goda levnadsvillkor är väl ändå att jag själv får bestämma över mina saker.

Jag som vuxen hade aldrig lämnat min mobil till min chef för att han krävde det…… Det får vara hur mycket A sak för honom som helst men där går min gräns.

Samtidigt hade jag ju inte startat krig över det. Men vår son är ett barn som har diagnoser, då är det så att jag som vuxen måste se till att välja mina krig det funkar inte att välja alla krig.

Dom krig som jag väljer är att han absolut inte får skada sig själv, inte någon annan eller ha sönder saker i affekt. För den som blir mest lidande är han, han får då konsekvenser på konsekvenser…..

Arbetar du med barn eller har med barn att göra så får man i bland har tå-trippar stilen, läsa av och titta bakom situationen, vad du och ditt handlande kan leda till.

När min dotter gick i mellanstadiet så var det tåtrippar stilen som gällde för det mesta nästan alltid, redan då skolväskan landade i hallen kunde jag ta blixtsnabba beslut som ledde till att det inte blev krig på eftermiddagen. Det handlade om hur jag gjorde, om det blev krig eller inte krig här hemma.

Vissa dagar kunde jag nämna ordet läxa eller säga du får göra det själv. Ibland vågade jag inte ens andas ordet läxa. Jag valde mina krig, det tänker jag att kortis borde gjort i helgen.

Det har funkat så bra de här åren vi haft kortis, men av de tre senaste vistelserna, har två varit krig. Då är det vi vuxna som måste se vad vi gör eller inte gör, då är det vi som har ansvaret. Min son kan inte hjälpa att han har Asperger eller ADHD det var inget han valde.

Vi runt omkring har möjlighet att välja, vi kan göra val. Dom valen kan sedan göra det enklare eller svårare för vår son…….

Våra val gör att vår son har mera eller mindre ont av sina diagnoser. Det handlar om vårt

förhållningsätt………….

Skolan i Färgelanda, skyddar sig med Åtgärdsprogram.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 december 2012

i Skola

Men det hjälper inte en liten flicka eller pojke.

Nu är artikel några dagar gammal men ändå aktuell. En ständigt nygammal nyhet som sätter ärr långt upp i livet. Så även om artikeln är några dagar gammal, purchase så kommer inte såren i den lilla flickan försvinna tyvärr. Dom kommer sitta i länge.

Såren har även gjort att den lilla flickan insett att alla vuxna är inte vuxna alltid. Vissa vuxna väljer att inte se, inte agera. Väljer att titta åt ett annat håll. Vad är det dom vuxna är rädda för?

Vad är det som gör att vissa vuxna tycker det är okey att barn till och med blir misshandlade på sin arbetstid?

För det är ju egentligen det skoltiden är. Det är våra barns arbetstid.

Inte någon skulle acceptera och gå tillbaka till ett arbete, där kamrater och chefer tycker det är helt okey att några få misshandlar en kollega.

Flickan går i Skolan här i Färgelanda. Det spelar ju inte någon roll vart det sker men nu ligger det nära. Bara några hundra meter bort är det en flicka som mår dåligt. Som blir utsatt, några vuxna ser men har skydd framför sina ögon. Skydden gör att någon blir utsatt för mobbning och misshandel.

Skolan säger att dom vidtagit åtgärder. Jo, kanske har dom gjort ett försök, men de har ändå inte gjort tillräckliga försök.

För en liten flicka blir utsatt.

En lite flicka går till skolan varje dag, vet inte då hon går om hon kommer hel hem. Hon känner inte trygghet när hon går till skolan. Mamman till flickan kan inte skydda sitt barn, för vi har skolplikt i det här landet. En mamma går här i Färgelanda med oro i magen för hennes flicka.

Skolan har vidtagit åtgärder säger dom.

Men hjälper det?

Hjälper det flickan?

Försvinner klumpen i magen för att skolan skyddar sig med att, de vidtagit åtgärder?

Känner flickan sig helare mera duglig, för att skolan kapitulerat och tittar åt ett annat håll?

Är det mera okey att misshandla, nu när skolan har vidtagit åtgärder?

Jag vet när min son gick i småskolan att skolan skulle visa mig en förebyggande plan så de skulle förhindra mobbning.

Det tog flera år att få fram den fast de sa att de hade en.

Jag förstår mamman när hon tappat förtroendet för skolan, det gjorde jag oxå när min stora son var mindre. Jag tappade det helt, var ständigt orolig för att min son skulle bli utsatt. Hade ständigt tankarna på sonen i skolan.

Det var många gånger som jag fick sitta och trösta en liten kille till son, som inte alls förstod vad det var för fel på honom. Han kunde inte förstå varför. Tänk det kunde inte jag heller, mest av allt kunde jag inte förstå varför i hela friden skolan inte såg.

De gånger jag ringde vilket jag gjorde ganska ofta, var det krig! Lärarna gick ner i skyttegravar och det kändes som om jag och sonen befann oss på mark full och minor som bara väntade på att explodera.

Inser att mina ord inte hjälper flickan och hennes mamma. Men kände att jag bara var tvungen att skriva.

Artikeln väckte känslor i mig, det väckte tankar…….

Nej så länge den lilla flickan går till skolan och inte känner trygghet, inte får blomma ut i sin egna blomma. Då känner jag att skolan gjort alldeles för lite. De åtgärder dom gjort, är inget värda. Så länge som flickan inte har möjlighet, att få vara precis den lilla flickan hon är.

Dessutom är mobbning, Misshandel enlig våra lagar inte okey till och med ett lagbrott.

Vi värdesätter inte människor

Av Carina Ikonen Nilsson

den 5 december 2012

Vädret är kallt om nu inte någon märkt det. Vi som bor i Dalsland har yr snö. Idag när jag gick ut med hunden var det riktigt kallt. Men för att vara helt tydlig nu Kära broder så frös jag inte under Jackan. Trotts raggsockar, store vantar, treatment Mössa och en stor halsduk så var det kallt. Snös klistrar sig fast i ansiktet men Aranda i öronen gör vintern mera mjuk.

När jag gick där ute i snön så tänkte jag på Programmet Allt för Sverige. Ni vet det där programmet med amerikanerna som åkt hit för att se sitt ursprung. I förra programmet så visade Anders “ Programledaren, buy cialis eller hur man säger, hur vi här uppe i Norden var högst upp på en skala. Hur vi liksom var traditionslösa, ensamma och inte så mycket för släkt och familj.

Det gjorde något med mig inom mig. För jag kände igen det han sa. Vi är ensamma och lever liksom lite för oss själva. Jag tror vi skulle behöva lite av den amerikanska andan här i Vårt kalla land. Jag tror det skulle stärka oss i oss själva.

Jag träffar veckovis en liten flicka från ett annat land. När jag berättade för henne att min farmor bodde i ett boende eftersom hon var så gammal. Så frågade hon varför jag inte tog hand om min gamla farmor. Varför hon inte bodde hos oss.
När jag började förklara för henne att det på boendet finns utbildad personal, att jag måste jobba, och att vi inte har plats så såg jag i hennes ögon att det jag sa var konstigt. Den lilla flickans ögon sa mig att jag har att lära. Tänk den lilla flickan som jag skulle vara tillför är mera tillför mig, hon lär mig saker. Ju mera jag tänker på det ju konstigare blir det för egentligen vad har utbildning med min farmor att göra?

Är det verkligen anledningen?

Tror det är en sanning som jag tagit till mig för att slippa stå ut med tanken om att jag väljer annorlunda. Min gamla farmor som alltid funnits där för mig sitter på hem för gamla. Inte sitter hon där för att jag tänker att det är det bästa för henne. Självklart så vill jag att det ska vara det bästa för henne men en av anledningarna till att hon bor där hon bor är ju att hon inte kan ta hand om sig själv på det sätt som hon mår bäst av. När hon bodde i egen lägenhet så glömde hon av att äta, hon ramlade och gjorde sig illa. Dessutom var hon så ensam.

Min farmor har 6 barnbarn, Hon hade inte behövt vara ensam. Men vi barnbarn prioriterar annorlunda där farmor inte får riktigt plats, vi har egna familjer. Arbeten och annat som vi anser vara viktigare än gamla farmor. Tänk om vi hade prioriterat annorlunda då för länge sedan. Då när hon började bli gammal när hon var ensam. Jag tror att om vi hade sett till att hon var mindre ensam så hade farmor inte blivit så borta och sjuk som hon är nu om vi hade tagit oss mera tid.

Urk inte utan att det gör ont i hjärtat när jag skriver det här. Det gör det, för tänk, jag har prioriterat bort min egna älskade farmor. Min Lilla Farmor som alltid hade Dumleklubbor och Sorbits i ett skåp i köket, Min lilla farmor som jag kunde prata med om allt.

Nej, vi måste på något sätt sluta upp med att prioritera bort våra nära och kära.

Jag tror vi måste bli mera mänskliga måste mera sätta människor vi har i vår närhet i vår närhet. Det är egentligen relationer som är det allra viktigaste i livet och värdesätter vi verkligen relationerna idag.
Jag tycker inte det, vi tar dom för givna och hinner inte ens med att säga hej ibland. Grannar är några som bor i andra huset, mera än så vet vi inte idag. Vårt samhälle är så litet smått och värmelöst. Vi tillåter till och med människor bo på gatan, vi förbrukar människor.