Månad: augusti 2022

Mamma knackade på nu på morgonen. Jo, hon gjorde det. Hon gjorde så att jag vaknade och hon ville inte att jag skulle somna om. Jag vet att det jag skriver låter konstigt, för hon har varit död i över en månad. Men hon sa till mig att gå upp, gör dig lite kaffe och gå ner i källaren. Skriv, skriv…..

Kaffet är gjort, i källaren är jag och här sitter jag och skriver. Klockan 11 idag åker vi vägen ner mot Göteborg. Idag ska vi ta det där sista farvälet, från mamma. Hur känner jag mig? Tåren bor där innanför ögonlocken, synen av mamma när hon tar sina sista andetag, är så tydliga. Jag känner en sådan stor tacksamhet, över att jag var där. Att jag var där och satt bredvid, min mamma. Att jag fick några timmar helt själv, med mamma. Då när mina syskon var och åt lunch. Mamma var orolig att jag inte skulle komma till henne, berättade min syster. Idag nu på morgonen blev det så tydlig, att mamma var inte orolig för att hon inte skulle få se mig. Nej hon var orolig, för att jag inte skulle få dom sista timmarna tillsammans med henne. Hon var orolig att jag inte skulle hinna fram, att jag inte fick känna den tacksamheten, jag känner över att jag var där. Mamma var orolig, för att jag skulle gå sönder utan tacksamheten över att inte varit där. Den insikten kom till mig nu på morgonen, då när mamma knackade på.

Tåren rinner sakta ner för kinden just nu, det kommer att bli flera tårar idag. Idag när vi alla ska mötas för att säga hejdå, en sista gång. Min lilla mamma, som i hela livet kämpade med att duga för sin omgivning, hon som var lilla syster och aldrig kände sig mera än en lilla syster. Hon som såg upp till sina syskon, hon som var rädd för va andra skulle tycka. Hon som på sitt sätt, gjorde det hon trodde var rätt och riktigt. Hon som åkte hem mitt i natten till mig, för att vara stöd i svåra situationer. Hon som torkade tårar, baddade pannan när feber bodde i kroppen. Hon som bakade bullar, gjorde varm choklad kalla vinterkvällar då vi varit ute i snön. Hon sydde kläder, glömde nålarna som man sedan stack sig på, när kläderna var på. Hon som satt uppe mitt i natten och spelade kort med oss. Hon som sa nej, när pappa sa nej. Sedan när pappa inte var där, gjorde det som hon tyckte var rätt. Lilla mamma som nu flyttat till den där andra stranden. Hon knackade på idag, nu på morgonen, för att jag behövde den här morgonstunden med mina tankar.

Det känns nästan som att vi satt här tillsammans och drack kaffe. Som att hon sitter här och hjälper mig att stava orden. Hon lockar fram bilderna som var rosa och fina. Alla minnen som finns är inte fina men, idag har hon plockat fram de där rosa fina minnena. Mamma jo du mamma, tack för att du knackade på. Tack för att du håll ut, tills jag hann hem. Tack för att du gjorde ditt bästa, när vi var små. Tack för den där fina tårtan, du gjorde då jag som liten hade kalas. Tack för dom där julstrumporna som hängde i granen, dom som var fulla med godis. Tack för att du stod ut med alla mina sånger vid grammofonen, som jag sjöng som liten. Tack för att mina vänner, alltid var välkomna till vårt hus. Det var ibland inte en eller två vänner som var hemma hos oss. Kanske närmare 10. Det var hemma hos oss vi höll till. Tack mamma för att du gett mina barn, fina minnen av dig.

Jag känner att tiden just nu, börjar att att ta slut. Orden som jag skriver börjar rinna ut. Om några timmar möts vi i kyrkan. Men jag känner stor tacksamhet över att du knackade på, här nu på morgonen, fast klockan bara var lite efter fyra. Tack mamma för kaffestunden, vi haft nu. Den här koppen kaffe smakade mera än gott. Den här stunden gör, att jag kommer orka ta mig igenom dagen. Dagen som idag är en sista hälsningsdag. En dag då du bor i lådan där i kyrkan, dagen då du inte är med hör sångerna som spelas. Dagen då du inte ser alla vackra blommor. Blommor som du älskade så mycket. Ja, jag vet mamma att jag borde göra ordning i trädgården. Men det får vara som det är med min lilla slänt. Ogräs är också vackert, när det blommar. Tack mamma för att du tog hand om mig då när det begav sig, och nu på morgonen.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Åskan har gjort sitt, tycker jag. Idag på morgonen var det spänning i luften, ute på grund av åskan. Inne, på grund av Internet. När vi satte i kablarna till vår fiber, vart det svart. Vi har en kille som bor här, han är fasligt rädd för att inte ha internet. Men under hela morgonen har maken ringt internet-servicen och förklarat att vi är utan internet.

Sonen vaknade och hörde vårt samtal. Där jag sa, nej det är svart det finns inte något internet. Sonen lyssnade och frågade om vi hade startat det. Jo sa jag, vi har satt i alla kablar. Sedan smög sonen ut i köket sa, jag har fixat internet. Maken sa från mobilen, men va fult ord jag har ju beställt teknikgubbar som börjar jobba i morgon. Det fanns en liten knapp, under den där mackapären som går in i huset. Sonen han har koll på det mesta. Så klart han har det, han har A S. Autism som du heller vill det. Han har stenkoll på just sånt åska och stänga av, på riktigt. Vilket han hade gjort. Åskan slog tydligen ner i Prästens hus här i stan. Det berättade vår mellersta sonen som såg det, när han gick till skolan. Jag får hoppas att det inte var så farligt. Men det var tydligen så att det stod två brandbilar där.

Idag har då lilltösen gått till skolan för första gången, sedan hon kom till oss. Jag har redan, undersökt hur hon har det genom sms. Hon verkade tycka det vart okej. Härligt kanske är jag mera nervös, än vad hon är och ändå handlar det inte om mig. Men jag vill att det ska bli bra, vill att det ska bli så bra det bara går. I natt när åskan gick, gick jag till hennes rum frågade om hon var rädd. Men det var hon inte. Hon hade dragit upp persiennen för att se himla spelet. Jag blev lite oroad för sömnen, men så dumt, det är klart att det inte går att sova, när fönsterna låter av de vidunderliga åskknallarna.

Just nu när det är lite yrsel från och till så blir det kortare inlägg. För det är inte helt enkelt att hålla blicken på texten och den snurrar till emellanåt.

Lev idag just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon.

En dag hos prästen. En dag att ge prästen ord om mamma. Min bror körde oss till Göteborg. Prästen var i Örgryte. En trevlig man i sin bästa ålder, han ingav värme och omtanke, bara genom att vara i rummet. Vi fick berätta om våran mamma. Prästen tog god tid på sig, för att lyssna. Han hade med sig en praktikant, som läste till präst. Tårarna rann så klart, det var ganska så jobbigt där och då. Nu är det bara begravningen kvar, sedan är det återhämtning och fortsätta att leva. Allt har sin gång, det enda vi vet om med säkerhet, är att vi någon gång ska dö.

Jag väljer att tänka på döden som att vi flyttar någon annanstans. Vi kommer till dom som vi genom livet lärt oss att vara nära. Vem vet kanske finns det flera liv. Men själen lever kvar.

Inte helt enkelt det där, för om det nu är så… Hur många själar finns det då inte runt omkring oss? Nej blir jobbigt att tänka så, jag får välja att tänka på annat för i just sådana här tankar snurrar det på för fort. Vi har ett liv att leva, kanske räcker det med just det. Ett, bara ett liv, så det vill till att vi fyller det med sådant vi vill det ska vara i livet.

Just nu vill jag i mitt liv att den huvudvärk som bott hos mig, ska försvinna. Är det inte yrsel som sätter in, så kommer huvudvärken. Idag var yrseln borta men, vaknade med huvudvärk. Hela förra veckan bodde det huvudvärk i dagarna. Nu vill jag ha lugn och ro. Orka med att ta mig igenom begravningen, sedan bara vara. Låta allt rinna av, sova mig pigg, glad och som vanligt. Just nu känns det som långt borta men, ändå något som kommer att vara där borta i framtiden. Något som kan ske. Det kommer att ske.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer inte ännu. den är där borta i framtiden. Just nu gäller.

Den långa tid av stress har tagit sig ett visitkort. Mammas död, sonens sjukdom och alla göromål som nu gjorts i sista sekunden. Det visade sig i Menieres sjukdom i går, men efterdyningar idag. Nu har jag inte blivit helt vimsig som jag brukar men trött och yr så jag inte vågar köra bil. Idag gick jag och maken till affären, då fick jag hålla honom i armen vissa stunder. Inte så farligt men flyttade jag blicken snurrade det till. Lugnt och stilla med blicken, då blir det inte så farligt. Men otrevligt, inte alls som då jag inte kan röra mig. Men rädslan över att det ska slå till, är en rädsla som gör ont.

Jag hoppas jag är okej i morgon för då måste jag köra bil till verkstaden för service. Då ska vi även prata med prästen om mamma. En dags vila till, kan det vara bra i morgon annars får mina syskon göra prästjobbet själva.

Det här får räcka för idag. Nu blir det vila igen.

Lev idag just nu. Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon.

Det känns som allt går i ett här hemma. Idag vart jag tidigt uppe för att hinna med att njuta av min morgon, innan vi gav oss av till skolan. Idag träffade vi mentorn och fick med oss lite papper hem som vi ska fylla i. Efter skolbesöket blev det att gå till affären, handla in dagens middag. Därefter startade jag upp med att koka morotsoppa och göra en äpplepaj, vilket var det vi skulle ha till middagen.

Eftersom vi hade ett möte under eftermiddagen, ville jag göra klart på förmiddagen. Kan verkligen rekommendera paprika chili crème fraiche till morotsoppan, gör soppan lite svalare och ger hetta samtidigt. Äpplepaj är alltid lika gott Min är gluten fri gjord på havregryn och kokossocker samt lite smör. Vaniljsåsen sötade jag med sötningsmedel för att det inte skulle bli för mycket socker. Vaniljsås som man kokar själv, tycker jag smakar bäst. När maten var iordning gjord tog jag en paus i hängmattan. I öronen var det en gammal intervju med Thåström. Har säkerligen hört den innan men den vart intressant.

Efter mötet gick vi till affären för att skicka ett paket. Nu först känner jag att jag har tid, att sätta mig här och skriva. I helgen lär det vara fullt upp med jobb, blogginlägg blir det först på måndagen igen. Men inte på morgonen då ska jag lämna bilen på service och sedan åka till Göteborg. Vi ska prata med prästen som ska hålla i mammas begravning, den är nästa torsdag. Fast kanske hinner jag springa ner till datorn, innan jag går till jobbet på lördagen. I morgon hinner jag inte för då ska jag passa Lilla Emilia, hon ska få hänga med mig och lilltösen för att shoppa inför skolstarten. Ett frisör besök ska vi även få till. På eftermiddagen ska jag jobba. En jobbig vecka har det varit, har liksom inte haft tid att andas. Stressen har gjort att jag haft huvudvärk i flera dagar. Nu börjar den bli lättare men misstänker att den bara vilar sig en kort stund. Men nu nu ska jag ha soffhäng på högnivå och kolla film. Mitt sätt att andas, mitt sätt av bli stilla en stund.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller!

Ett lite senare inlägg. Jobbade i morse när jag kom hem vart det att åka till dottern för att hon skulle färga håret på lilltösen. Ja den där tonårstiden vad man håller på. Själv gjorde jag sånt men min blonda hår blev allt mer blont under min tonårsperiod. Denna lilla tösabit blev svart hårig. Så nu ser hon ut som alla andra tjejer i sin ålder.

När hårfärgandet vart klart, vart det att åka hem för att laga mat. Raggmunk, bacon och lite blodpudding. Mums va gott det var Raggmunken stekte jag från färdigköpt smet från Lindahls. Guda god men, tyvärr vart med vetestärkelse i så jag smakade bara, för gluten är inte sådant jag äter. Ska prova att göra egna raggmunkar utan gluten.

När maten vart intagen blev det en tur till Fritidscenter i Trollhättan. Maken hade kollat in en Husbil på nätet. En Bustner, Vi gillar Bustner. Bilen vi tittade på var fin, men några år äldre än den vi har. Ingen lyx som syntes, Ingen myskänsla. Sängen var fel för oss. Lite dyr och den hade gått lite längre, än vår bil. Nej, det var inget för oss men, det fanns en taksäng och det vill vi igen ha. Vi vill ju att tösa-biten ska känna, att här är hennes kryp in. Men lägga en två hundra tusen bara för det, är lite mycket tyckte vi.

När vi åkte ifrån affären, gjorde vi en överenskommelse. Vi ska inte frångå våra krav, bara för att vi ska ha en tak-säng. Vi vill ha Queen bed eller lång-bädd, och vi vill ha lull lull, LullLull med stort L. Mysfaktorn ska finnas. Jag vill ha plats för min dator. Det ska gå att gå upp sitta i fåtölj eller soffgrupp på morgonen för mitt morgonkaffe. Gott om plats för mig att blogga i husbilen. Dessutom ska den vara nyare, än den vi har. När vi gjort vår överenskommelse kom vi framtill att LVL^, som vi kallar vår bil. Den husbil vi har idag, passar oss som handen i handsken. Fast utan tak-sängen. Vidare tankar är att om något eller några år, kommer inte lilltösen vilja åka med oss. Då passar vår husbil oss perfekt. Det gör den idag också, vi har varit ute en del och ingen av oss har klagat på att den är liten. Nej, det blev ingen ny husbil för oss idag. Utan vi har en bra, fin bil som vi är helnöjda med.

Nu ska jag ta det lugnt resten av kvällen. Soff-häng eller soff-slummer en stund.

Imorgon är en ledig dag fast vi ska göra ett skolbesök och lite annat här hemma.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu.

idag vaknade jag sent, för sent, för sent för att bada, för sent för att kunna mota bort huvudvärken, som hittat fram. Försökte bota det med dusch, och noga omsorg av mitt hår. Försökte även med kaffe, lite sött och till sist huvudvärkstablett. Men för sent för allt idag. Den kommer att göra sig påmind under hela dagen. Jag brukar vakna innan makens klocka ringer, men i natt har månens växande påverkat min sömn. Vilket ledde till att makens klocka ringde, maken hade omsorg om mig och smög sig upp. Smög sig upp utan att jag märkte det. Så brukar det inte vara men, ibland händer det. Där av blev det inget bad för mig idag. Idag har det istället blivit soffhäng, stickat lite på tröjan som jag håller på med. Snackat med dottern på telefonen. Lille Alfred var allt med på ett hörn. Idag skulle dom cykla tillsammans med andra barn. Ett bad skulle dom hinna med och fånga dagen på deras sätt.

Jag ska fånga min dag på jobbet. Men jag börjar sent idag, för att sova jour. Frågan är om det blir sovande jour eller vakenhet. Hoppas det blir sovande jour, då finns det möjlighet att bota huvudvärken.

Vi firar 2 månads jubileum här idag. Nu har vår nya lilla familjemedlem bott hos oss i 2 månader. Jag känner det som det varit så väldigt länge, som att hon alltid bott här. Vi gjorde vår egna lilla firandet av detta. Hon med att vara inne på sitt rum, jag med att förbereda mig för jobbet. Vi får fira det hur vi vill, tänker jag. Det fungerar för oss.

Dotterns sambo har blivit arbetslös. Man köper inte lika mycket grus idag som innan. Beror säkerligen på att allt blivit så dyrt. Men han har redan fått erbjudande om ett nytt jobb. Men då behöver han vara borta på veckorna. Jag sa till dotter, men ta det vi hjälps åt med Alfred. Men då ses vi ju bara två helger i månaden jag och Sambon, sa dottern. Prata med din arbetsgivare, sa jag. Vi löser vi allt det andra, tillsammans. Vi får se hur det blir. Blir det så kommer jag och maken få vara morfar och mormor ganska så ofta, med att hämta och kanske till och med lämna på dagis. Det kommer att funka, det ska gå, har man dom tankarna så fungerar det på ett eller annat sätt.

Nog för nu…

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller. Just nu.

Ett litet senare inlägg idag. Det var hemfärd idag. På morgonen satt jag mest och stickade och kollade nyhetsmorgon. Hade verkligen inte en tanke på att Blogga. Men nu så, nu är middag intagen och tiden är min en stund. En stund här på jorden.

Husbilen är utplockad och allt är klart för nästa färd. Avställd tills vi igen ska åka iväg. Nu har verkligheten med mamma, kommit i kapp mig. Mina syskon har pratat om mammas stundande begravning på Messenger. Just nu har jag inte orkat engagera mig. Jag måste få lite luft i systemet.

All skit som varit omkring börjar ge sig till känna i kroppen. Har ont i axlarna och känner oro inne i kroppen. Rastlösheten ger mig, rastlösa rörelser i kroppen. Jag såg bilder på min mamma, där hon ser så levande och glad ut. Den bilden har inte jag, inom mig. Inom mig ligger hon och flämtar efter luft, stirrar tomt framför sig och till sist tar det sista andetaget. Sorgen börjar hitta hit. Även om jag verkligen hatade när mamma ringde, då hon var förvirrad. Just nu saknar jag det. Saknar att säga till henne att nej, så är det inte. Nej det måste du drömt.

Snart är vi där, då när vi ska mötas i kyrkan, det kommer att göra ont. Jag kommer att gå sönder en smula. Igår snackade jag med maken, om att jag känner av den där tråkiga känslan av sorgsenheten, det känns som att den kommit för att stanna.

För ganska så många år sedan var jag i en djupare depression. Likt då som nu var inget roligt. Svårt med sömnen, massor av rastlöshet, hopplösheten hittade fram. Likt då, som nu. Inget är roligt, men jag vet att om jag slutar göra sådant som jag vanligtvis brukar göra, är jag där i det svarta hålet av sörja. När jag inte kunde sova då, gick jag upp för att slippa ångesten, som bodde i kroppen när sömnen uteblev. Nu ligger jag kvar och låter sömnen återigen hitta mig, om än det bara är för kortare stunder. Jag vägrar ta sömntabletter, för dom gör mera skada än nytta.

Jag gör saker, fast jag inte har lust till det. Jag vet att en dag kommer lusten att göra, vara där igen. Men jag måste vara ärlig emot mig själv, låta mig vila, stå ut med sorgsenheten. Prata om den här känslan, våga säga, jag mår inte så bra. Tanken har slagit mig, jag kanske behöver hjälp av en doktor men, jag känner att ännu är jag inte där. Eller så är det så att gör jag det nu, slipper den definitiva deppen komma. Men jag gillar inte tabletter, så jag ska försöka ett tag till. Behöver kanske röra mera på mig. Ta tag i mina promenader igen. Dom har jag slutat med, sedan jag börjat bada året om. Nog för idag. Nu ska jag landa mjukt ner i soffan, fly bort från mig själv en stund. Kolla in en bra film och slippa mig själv. Bo någon annanstans…..

Lev idag just nu,…. nä vill inte men, det finns inga alternativ tyvärr. Just nu gäller och här gäller inte att gilla läget, bara att observera och acceptera läget. För just nu gäller… Igår är borta och förbi. Morgondagen kommer först i morgon.

Kommer jag att kunna skratta, utan att jag aktivt gör ett val att skratta. Men tiden får gå och läka det som bor och bott i tiden, just nu, innan det där förlösande leendet och skrattet kommer att hitta fram.

Förödelsen är stor här i Töreboda. Träd som knäckts ligger i ordningplockat längst vägkanterna, tak som blåst av. Men det mesta var iordning kom plockat då vi kom fram till Campingen. Maken ringde till campingen innan vi åkte, för att kolla av hur det var med el och sådant. Många som campar här, men vi lyckades få den plats vi ville ha.

Det blev en liten känsla av sommar innan, kvällen kom. Kvällen kan jag inte säga att den var ljum. No, no i stället riktigt kall, ingen ljum sommar kväll. Kylan gjorde att vi satt inne i Lvl^ och hängde.

Det var härligt att vakna upp här i husbilen i morse. Jag har sovit tungt och känner mig utvilad. Även om min klocka visar annorlunda. Jag sa till min kollega igår när jag pratade med henne, att nu ska vi åka husbilen och nu ska prosecco flöda. Jag är en riktigt dålig drinkare jag för flaskan är obruten och det stackars glaset med vin jag tog i går, hällde jag ut häften av. Så det där med flödande vin blev ett halvt glas.

Idag ska vi gå i till stan se om vi hittar en frisör till lillflickan. Hon vill klippa sig. Hon behöver klippa sig, för luggen är inte en lugg som ramar in hennes vackra ansikte. Utan något som hänger ner och döljer hennes ansikte. Kanske ska även jag klippa till mig lite. Håret har blivit lite för långt. Himlen är klar blå och solen visar sig. Poolen kommer att besöka tänker jag och en liten eftermiddagsgrill ska bli till idag.

Sonen fick gå till vårdcentralen igår med. Men för att lägga om och kolla av såret på armen. Sjuksköterskan sa att det ser bra ut men, att han ska tillbaka nästa vecka. Det berättade han, när han ringde. Han äter antibiotika och värkmedicin. Förhoppningsvis lägger sig infektionen och allt blir som vanligt igen.

Snart stundar begravningen för mamma, sedan vill jag att allt ska vara som vanligt. För jag orkar inte med mera tråkigheter nu, sorgen och oron börjar ta ut sin rätt. Gråten sitter på insidan, vill ut men ligger och lurar, gör ont inom mig. Igår var det en dag där tårarna brände men, inte ville fram, orkeslösheten fick motas bort. Egentligen skulle jag vilja lägga mig ner och bara skrika, skrika tills rösten försvann. Sova, ligga i sängen och inte prata med någon. Gömma mig, gråta och bara vara. Men skulle jag tillåta mig det, ramlar jag nog på riktigt. Då är det inte säkert att jag orkar gå upp ur sängen igen. Det kommer en dag när mitt leende hittar fram, utan att jag medvetet anstränger mig igen. Den dagen kommer men, den är inte här ännu.

Nog klagat från mig. Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu blir en dag i solen. Ta hand om dig och det som är viktigt för dig.

När ska detta sluta? Jag vet verkligen inte vad som händer, det känns som att livet och alla händelser går i kedjor. Stora svarta kedjor som är obrytbara. Sonen fick igår åka till vårdcentral, för armen sa att det här blir inte bra. När han kommer dit så var det en sköterska som sagt, att hon aldrig sett något liknande under sina 25 år som sjuksköterska. Dom fick skära i armen för att få ut varet som hade samlats, penicillin och kom tillbaka imorgon om det inte blir bättre. Redan då han låg på sjukhuset så var armen illa där ann. Ilsket röd och rejält svullen. Men utan att dom kollar upp det, får han åka hem. 2 dagar hemma och ett vårdcentral besök. Om nu jag tröttnat så undrar jag hur mycket sonen tröttnat, den stackaren! To be continued…

Idag åkte jag till sjön igen, vattnet kändes kyligt men, det var bara en känsla för tempen visade på lite över 19 grader. Idag bjöd en av badsystrarna på fika. Kaffe, te, saft, smörgåsar och hallongrottor. Jag tog en kopp te som värmde gott i min frusna kropp. Ett fasligt gott te som jag tänker köpa hem.

Vi satt alla och småpratade och jag mös. Det är en sådan härlig, fin mjuk känslan som flyttar in i mig av vår gemenskap. Jag börjar inse att nu får jag ta mig i kragen, bjuda på den där tänkta fikan jag ska bjuda på. Vet bara inte när och hur. För bakar gör jag knappt. Sådant jag bakar passar inte till mina badsystrar, för jag bakar sockerfritt, fullkornigt och endast nyttigt. Inte ens här hemma, är mina bakverk uppskattade. Jag får klura ett tag till. Eller så får jag gå och köpta något gott till mina fina badsystrar.

Idag när vi kom till sjön så vart en fiskare i båt redan där. Något rött stod vid trappan ner till badet. Först var det svårt att urskilja vad det var för något.

Det visade sig att någon hade redan hoppat i badet och ställt sina stövlar prydligt vid den lilla bad-trappan.

Kvinnan badade redan och var nästan klar när vi kom. Jag har träffat henne två gånger innan. Alltid när vi ses är hon så härligt trevlig. Samtidigt som jag skriver meningen så inser jag att varför skulle hon inte vara det? Man kan ju inte annat än att bli på ett härligt humör när man badar där vid sjön.

En av mina badsystrar som jag inte sett på länge, var med där vid sjön idag. Det är alltid så härligt, att prata med henne. Hon får själen att flytta några snäpp upp till det bättre.

Nu sitter jag och väntar på vad som skett mera med sonen. Vill inte ringa om i fall att han sover. Så jag får vänta tills jag vet att han är vaken. Är läget under kontroll så blir det en husbilshelg är det inte så vill jag inte åka. Då vill jag vara hemma om han igen blir inlagd på sjukhuset. Då vill jag vara nära. Annars om allt är bra blir det Töreboda. Vilket är en trevlig liten stad med mysiga gator att vandra och där campingen har pool.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen är inte här. Just nu gäller.