Dag: 1 juli 2025

Tillbaka på Kolgårdens Camping – som att komma hem

Av

den 1 juli 2025

i Camping, ställplats., Husbil LVL^2, Malix, Platser vi älskar

Länk till engelsk version: Read this post in English.->

Förord

Det här är ännu ett inlägg från vårt liv på hjul – från vår lilla husbil LVL², där vi landat på en av våra favoritplatser. Här samlas trötthet, tacksamhet och en längtan efter vila. Att få stanna upp, andas ut och bara vara.

Tillbaka på Kolgårdens Camping – som att komma hem

Vi har landat på Kolgårdens Camping ännu en gång, och det känns lite som att komma hem. Här är vackert, lugnt och trivsamt. Servicehusen är fräscha, det är rent och snyggt överallt. Maken berättade att campingen har vuxit – och det syns. Nya servicehus har byggts och området har blivit mer tillgängligt.

Det är alltid lika trevligt att komma hit. Man känner sig välkommen, nästan som om platsen minns en.

En dusch som tvättade bort fjällets kyla

Det första jag gjorde när vi kom fram var att duscha.
Och om ni bara visste – vilken ljuvlig känsla det var att få ställa sig i en varm dusch, i ett varmt hus, efter fjällturen där vi nästan blåste bort.

Vädret vände snabbt. Från klar himmel till kolsvart. På bara några minuter drog ett oväder in över oss. Det blåste upp, det regnade, och jag frös långt in i märgen. Men duschen gjorde underverk.

En längtan att stanna – men också röra sig hemåt

Nu när vi är här så känns det som att allt i kroppen andas ut. Jag skulle så gärna vilja stanna en dag extra – bara för att slippa åka iväg direkt. En dag till i det här vackra, välkomnande landskapet hade varit underbart.

Men samtidigt finns en stilla lockelse i att börja färden hemåt. Vi får se vad maken säger – kanske tycker han som jag.

Vägen från Stekenjokk – en prövning på fyra hjul

Vägen mellan Stekenjokk och Vilhelmina var allt annat än behaglig. Det var vägarbeten – överallt.

Vissa sträckor var bara grovt grus med stora stenar, nästan som rullgrus. Min is i magen smälte fort när vi körde där. Vi kunde inte köra fortare än 40 km/h, och jag höll andan mer än en gång.

Men vi tog oss fram – långsamt, försiktigt – och nu är vi här. I trygghet, i värme.

En stund för orden – och nya idéer föds

Efter den långa färden, med fjällens regn och vägarbetens damm bakom oss, har jag också fått en oväntad men trivsam upplevelse – att bara sitta här, i vår lilla husbil, med utsikt över campingen och skriva av mig.

Alla dagens intryck, ljud, växlande väder och känslor har format ord som behövde komma ut. Det känns som en slags lättnad.

Och som om inte det vore nog – en ny idé till en saga dök upp. Titeln har redan viskat sitt namn till mig, men själva berättelsen får ligga till sig ett tag. Den får vila, mogna och växa – tills Vinghästen är klar med sin färd.

Avslutningsvis

Tack för att du följer vår resa. För mig betyder det mycket att få dela dessa stunder – med dig som läser.

Har du själv campat på Kolgårdens Camping eller åkt över Stekenjokk? Lämna gärna en kommentar – jag blir glad av varje ord.

Och om du vill stötta mitt skrivande:
Skänk en slant via PayPal →

Önskar dig en fin kväll,
Malix/Carina

Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Hashtags

Svenska:
#Husbilsliv #KolgårdensCamping #Fjällresa #Stekenjokk #CampingVästerbotten #SvenskNatur #Vägäventyr #Resedagbok #LVL2 #SkrivaPåResandeFot #Vinghästen #SkapandeResa

Engelska:
#RVLife #SwedenByMotorhome #StekenjokkRoad #SwedishNature #CampingInSweden #MountainTravel #TravelDiary #NordicCampground #CreativeJourney #WritingOnTheRoad #WingedHorse

Back at Kolgårdens Camping – Like Coming Home

Av

den 1 juli 2025

i Camping, ställplats., Husbil LVL^2, Platser vi älskar

Link to Swedish version: Läs det här inlägget på svenska. ->

Foreword

This is another post from our life on wheels – from our little motorhome LVL², where we’ve just arrived at one of our favorite places. Here, fatigue, gratitude, and the longing to pause all come together. A moment to breathe and simply be.

Back at Kolgårdens Camping – Like Coming Home

We’ve arrived once again at Kolgårdens Camping, and it honestly feels like coming home. It’s beautiful, peaceful, and welcoming. The service buildings are fresh, clean, and tidy.

My husband told me the campsite has expanded – and I can see that myself. They’ve built more service facilities and made the area more accessible.

It’s always nice to come here. You feel truly welcome, almost as if the place remembers you.

A Shower to Wash Away the Mountain Chill

The very first thing I did when we arrived was to take a shower.
And oh, what a delight it was – stepping into a warm shower, in a cozy building, after a windy and rainy trip up in the mountains.

The weather changed in a heartbeat. One moment clear skies – the next, darkness and strong winds. It came faster than I expected. I was freezing to the bone, but the hot water brought me back to life.

The Urge to Stay – Yet Also to Head Home

Now that we’ve landed here, I feel my whole body exhale. I’d really love to stay an extra day – just to avoid rushing off again. One more day in this beautiful, welcoming place would be lovely.

At the same time, there’s a quiet pull to begin the journey back home. We’ll see what my husband thinks – maybe he agrees with me.

The Road from Stekenjokk – A True Challenge

The road from Stekenjokk to Vilhelmina was anything but easy. Roadworks everywhere.

Some stretches were just rough gravel with big, rolling stones. It felt like driving on loose rocks. My nerves melted the moment we hit that part – we couldn’t drive faster than 40 km/h, and I held my breath more than once.

But we made it – slowly, carefully – and now we’re safe and warm.

A Moment for Words – And New Ideas Are Born

After this long day, with mountain rain and dusty roadwork behind us, I’ve had a truly comforting moment – just sitting here in our motorhome, looking out over the campground, writing down everything that’s been building up inside me.

All the impressions, the sounds, the shifting weather and feelings – they needed to come out. And now they have.

As if that wasn’t enough – a new story idea popped up today. The title came to me like a whisper. But the tale itself will have to rest and grow – for now, it remains in the shadows until Winged Horse has finished its journey.

In Closing

Thank you for following our journey. It means a lot to me to be able to share these moments – with you.

Have you ever camped at Kolgårdens Camping or driven the Stekenjokk road? I’d love to hear your thoughts – leave a comment below!

And if you’d like to support my writing:
Send a small gift via PayPal →

Wishing you a beautiful day,
Malix/Carina

Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Hashtags

English:
#RVLife #SwedenByMotorhome #StekenjokkRoad #SwedishNature #CampingInSweden #MountainTravel #TravelDiary #NordicCampground #WritingOnTheRoad #CreativeJourney #WingedHorse

Svenska (för internationella sökningar):
#Husbilsliv #KolgårdensCamping #Fjällresa #Stekenjokk #CampingVästerbotten #Vinghästen #SkapandeResa

Another Morning in LVL² – 1000 km from Home but Close to the Heart

Av

den 1 juli 2025

i Camping, ställplats., Husbil LVL^2, Platser vi älskar

SE läs det här inlägget på SVENSKA

Foreword
This is a morning post written from the small table in our camper van. Coffee in hand, the world still quiet, and my body slowly waking up after a better night of sleep than the ones before. Gratitude and longing swirl together in my thoughts as the road waits outside.

On the Road Again – for the Last Time?

We’ve only been away for three days, but it already feels like forever since we left home. We’re now about 1000 kilometers north, and today we’ll continue towards Gäddede, Stekenjokk, and Vilhelmina – places we’ve visited so many times I’ve lost count.

But this trip isn’t just about us.
This one is for the Little One – so he’ll know what our country looks like. So he can say:

“I’ve been there. I remember. I know what it looks like.”

Maybe it’s the last time we take this journey. Because this is the last youth we’ll have living with us. That thought stirs something deep in me.

ADHD, Sleep, and the Soothing Rhythm of the Road

Last night I finally slept – not perfectly, but better. Around six and a half hours. The previous nights? Barely four. And with ADHD, that kind of sleep deprivation starts to eat away at both body and mind.

Sleep and ADHD don’t always go hand in hand.
The thoughts keep spinning, the body doesn’t settle, and even when you’re tired, it’s like your brain didn’t get the memo.

But here in the camper, something shifts. Maybe it’s the fresh, crisp northern air. Maybe it’s the rhythm of travel. The Little One, who often says he can’t fall asleep, drifts off in less than half an hour here. There’s a calm in motion that helps the chaos settle.

For ADHD bodies, movement can bring peace. When the outside moves, the inside can finally rest.

Vegset – Roadwork, Rocks, and Memories

Right now, we’re in Vegset, staying at a familiar campsite. Outside, roadwork is underway – just like it was three years ago when we were here.
The road closes between 7 p.m. and 7 a.m., every night.

They’re widening the road and installing fences to catch falling rocks and forest debris. The timing is perfect for the campsite – the last stop before the road closes. Some might find it inconvenient. I think it’s clever.

Missing Home, Wondering About Tomatoes

Even though we just left, I already feel a pull toward home.
How’s the greenhouse doing?
Are the cucumbers bigger?
Have the tomatoes begun to ripen?

Our greenhouse waters itself – but only if the rain barrel isn’t empty. And the shower at home – oh, how I miss it. Campground showers work fine, but they stop when your coins run out. At home, there’s no such interruption.

A Little Guilt, A Lot of Gratitude

I have to admit, I felt a little guilty this morning.
Here I am, sitting in our lovely camper, traveling across countries, and still… missing home.
But then I reminded myself – we’re lucky.
Not everyone can do this. Not everyone has the means.

Be grateful, Carina. This is a gift.

There will be days, soon enough, when I sit at home and wish I were back on the road.

Writing on the Move – and Letting the Story Grow

Even though it’s a bit cramped and tricky, I’m still working on my book.
”The Winged Horse at Dusk.”
It was supposed to be a short story – but stories that carry feelings and challenges… they grow. And I’m letting it take the space it needs. I write a few pages each night, after we’ve parked and settled.

Final Words – from LVL², With Heart

That’s all for now.
Thank you for reading – it means more than you think.

Want to say hello or share your thoughts?
Leave a comment or email me at carina@malix.se. I read every word.

And if you’d like to support my writing:
Click here to donate via PayPal. – Even a small gesture makes a big difference.

Wishing you a day that’s yours to shape – in thought, in pace, in peace.
/Carina

Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Hashtags

#VanLife #ADHDandSleep #NorwegianCamping #TravelingWithKids #WritingOnTheRoad #EveningHorseTale #TinyHouseOnWheels #GratitudeInMotion #GreenhouseThoughts #RoadtripReflections

Ännu en morgon i LVL² – 100 mil hemifrån, men nära känslorna

Av

den 1 juli 2025

i Camping, ställplats., Husbil LVL^2, Tankar & reflektioner, Vinghästen i skymningen

GB Read this post in English.

Förord
Det här är en morgon i husbilen, där kaffet fortfarande är varmt och kroppen sakta vaknar till liv efter en natt med lite mer sömn än tidigare. Tankarna snurrar, längtan blandas med tacksamhet – och allt rör sig i mig medan världen utanför fortfarande är tyst.

Vi är ute på vägarna igen

Vi har bara varit borta i tre dagar – ändå känns det som en evighet sedan vi var hemma. Nu är vi nästan 100 mil bort, och i dag ska vi vidare mot Gäddede, Stekenjokk och Vilhelmina. De där platserna som jag inte längre minns hur många gånger vi besökt. Men varje gång är ändå en egen resa.

Den här gången handlar det inte bara om vår egen längtan norrut. Det handlar om Lillkillen. Han ska få veta hur vårt land ser ut – och hur grannlandet ser ut. Han ska kunna säga:

”Där har jag varit. Jag minns. Jag vet hur det ser ut.”

Och kanske är det här sista gången vi gör den här resan, just hit upp. För det här är också sista ungdomen vi kommer ha boende hos oss. Det är stort. Och lite vemodigt.

ADHD, sömn och bilens lugnande rytm

I natt fick jag sova. Inte hela natten, men ändå – sex och en halv timmar. De senaste nätterna har det varit max fyra timmar, och det känns i hela kroppen när sömnen inte kommer. Jag tror många med ADHD kan känna igen sig i det.

Sömnen är ofta en kamp. Tankarna snurrar, kroppen vill inte stilla sig, och även när man är trött så är det som att kroppen inte lyssnar.

Men här i husbilen händer något. Kanske är det rytmen i bilen, kanske är det luften – klar och frisk, lätt att andas. Lillkillen, som hemma säger att han inte kan sova, somnar på under en halvtimme här. Fast vi mest sitter still i bilen på dagarna, så sover han gott. Det är något med att vara på väg som gör det lättare att landa.

Det är något läkande i rörelse, särskilt för en ADHD-kropp. Intrycken rör sig snabbare ute, och då blir det kanske lite lättare att vila inuti.

Vegset, vägarbeten och gamla minnen

Just nu är vi i Vegset, på en liten camping där vi varit förr. Utanför pågår vägarbete – precis som för tre år sedan. Vägen stängs av varje kväll mellan 19.00 och 07.00. Det är kanske irriterande för många, men för campingen är det nog ett guldläge. Hit kommer folk och stannar – eftersom de ändå inte kan köra vidare.

De bygger bredare väg och sätter upp stängsel längs berget. Skydd mot nedfall från skogen. Det känns tryggt. Minnet av att vi varit här förr smyger sig på. Det finns något fint i att komma tillbaka till platser som bär ens historia.

Hemlängtan och växthusfunderingar

Trots att vi nyss kommit iväg känner jag hur hemlängtan smyger sig på. Jag undrar hur det ser ut i växthuset.
– Har gurkorna vuxit?
– Har tomaterna börjat få färg?
– Har det regnat, eller är tunnan tom?

Växthuset är självbevattnat, men utan vatten i tunnan blir det ingenting. Och duschen hemma – den längtar jag också efter. Här på campingen tar duschen slut när pengarna i automaten gör det. Hemma är det bara att stå där en stund till.

Tacksamhet och tillrättavisning

Mitt i den där längtan känner jag mig nästan skamsen. För vi har husbil, vi har råd att resa. Vi har möjligheten att visa barnen världen. Och ändå sitter jag här och längtar hem.

Men jag vet ju – det kommer dagar när jag sitter hemma och längtar bort. Det går i vågor. Så jag påminner mig själv:

Carina, du har det bra. Var tacksam.

Skrivandet rör sig med mig

Jag försöker fortsätta med min bok. ”Vinghästen i skymningen.” Det är trångt i husbilen, svårt att få ro, men jag skriver någon sida varje kväll. Det som skulle bli en liten saga har vuxit. För känslor tar plats. Och ibland kräver de många sidor för att få landa.

Slutord – och ett hej från LVL²

Orden tar slut för denna gång. Tack för att du är här, tack för att du läser.

Vill du höra av dig? Skriv en rad i kommentarerna – eller mejla mig direkt på carina@malix.se. Jag läser allt.

Och om du vill stötta mitt skrivande:
Skänk en slant via PayPal här – varje litet bidrag gör skillnad.

Önskar dig en dag där du själv får välja tempot, tankarna och tonläget.
/Carina

Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.


#Husbilsliv #ADHDochSömn #Vegset #Campingvardag #SkrivaPåResandeFot #Växthusdrömmar #VinghästenISkymningen #Familjeresa #ResaMedBarn #Tacksamhetsreflektion
#VanLife #ADHDandSleep #NorwegianCamping #TravelingWithKids #WritingOnTheRoad #EveningHorseTale #TinyHouseOnWheels #GratitudeInMotion #GreenhouseThoughts #RoadtripReflections

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén