Det är något särskilt med vatten. Det drar fram både mod och lek, rädsla och skratt. I dag blev det bad – för mig, men framför allt för en liten modig pojke. Följ med till sjön och ett äventyr som började med en tävling och slutade i stolthet.
Tävlingen som ledde till vatten
Jag tror jag badade tre gånger i sjön innan jag och lillgrabben åkte hem. Han låg där på stranden, fullt påklädd, trots att han hade badbyxor med sig. Bad blev det inte för honom.
Men en annan liten kille – han hoppade in i leken direkt. Han trodde vi tävlade, och vinna ville han så klart. Först sprang vi ner till vattnet. Sedan trodde han att det gällde att vara först ut i själva sjön – vilket var perfekt, för då var det inte svårt att få i honom i vattnet.
Skvätt, skratt och smygmod
När han väl var i började vi skvätta vatten. Vi testade vem som kunde skvätta längst. Han vann, förstås. Det han inte märkte var att han fick vatten på kroppen – ett första steg mot att bli blöt utan att märka det.
Efter en stund sa han att han frös, och jag berättade att jag tyckte han var modig. Jag sa också att han faktiskt fått vatten på kroppen – och det utan att det kändes farligt. Det blev dags för att fika på filten på land.
Andra omgången – och ett hopp rakt in i trygghet
Efter fika gick vi ner igen. Den här gången vågade han ännu mer. Han stod på bryggan och skvätte vatten på mig när jag simmade. Och efter lite övertalning hoppade han i. Rakt i min famn.
Vi simmade till trappan, och efter ännu en stund vågade han att vi simmade en bit till. Han fick så mycket beröm när vi badat klart. Lite muta var också med i bilden – hans mamma hade lovat honom en stor present om han vågade bada på det djupa. Och det vågade han.
Nästa bad – i Mellerud
Nu har vi bestämt att vi ska bada igen på lördag, men då uppe i Mellerud där vi ska campa. Dom får komma på besök – och så blir det bad i poolen.
Att vara rädd för djupt vatten, eller att få vatten i ansiktet och öronen, är inget ovanligt. Då får man ta det försiktigt. Och då är tävlingar ett fantastiskt sätt att glömma rädslan och hitta modet i leken.
De små filmerna hon gör är så fina – pedagogiska, charmiga och lärorika för små barn. Och idag var det hennes son som stod för dagens modigaste stund.
Om jag kunde visa dig hans leende, så skulle du förstå. Hans ögon lyste när han berättade om sitt mod. Hans stolthet var nästan större än själva doppet.
Reflektion
Det krävs mod för att kasta sig i ett vatten som skrämmer. Men ibland räcker det med ett skratt, en tävling – eller en trygg famn. Tänk att få se det modet växa i en liten kropp. Det är stort. – Carina
Nästa gång – en kung, en konsert, en känsla
Innan jag avslutar vill jag bara säga: visst känns det fint att se det vackra som seglar runt på sociala medier idag? Nästa inlägg kommer att handla om den stora konserten i Birmingham. Om kungen av mörkret – Ozzy Osbourne – och hur fantastiskt det är att han får uppleva all denna kärlek nu, medan han lever.
Det rör något i mig, på djupet. Mer om det – nästa gång.
Vill du dela med dig?
Har du själv upplevt hur ett barn – eller du själv – tagit ett modigt steg i vattnet? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt och svarar så gott jag kan.
Följ med vidare
Vill du inte missa nästa inlägg om konserten i Birmingham och Ozzy Osbourne? Prenumerera gärna på bloggen så får du nya inlägg direkt i inkorgen.
Dela gärna vidare
Om du tycker om det jag skriver – dela gärna inlägget med någon som också gillar vardagsmod och musikminnen. Tack för att du läser!
There’s something special about water. It brings out courage and play, fear and laughter. Today was a day of swimming – for me, but especially for a little brave boy. Come along to the lake and follow a journey that started with a race and ended in pride.
The Race That Led to the Water
I think I went swimming three times in the lake before the little one and I went home. He lay there on the beach, fully dressed, even though he had brought swim trunks. He didn’t go in.
But another little boy did – he jumped right into the game. He thought we were racing, and of course, he wanted to win. First, we ran down to the water. Then he thought the race was to be the first one *in* the lake – which was perfect, because that got him into the water without fear.
Splashing, Laughter, and Sneaky Bravery
Once in, we started splashing. We tested who would splash the farthest. Naturally, he won. What he didn’t notice was that he was actually getting wet – a first step toward overcoming his fear.
After a little while, he said he was cold. I told him how brave I thought he was, and pointed out that he had water on his body without even realizing it.
A Second Round – and a Leap into Safety
After some snacks, we went back to the water. This time, he was even braver. He stood on the dock and splashed water at me while I swam. And with a little gentle encouragement, he jumped in – right into my arms.
We swam to the ladder, and after a few more moments, he dared to swim a little further. He got so much praise when we finished. A bit of bribery was involved – his mom had promised him a big gift if he dared to swim in the deep water. And he did.
Next Swim – in Mellerud
We’ve now decided to swim again on Saturday, up in Mellerud where we’ll be camping. They’ll come visit, and we’ll swim in the pool.
Being afraid of deep water, or getting water in your face or ears, is nothing unusual. You have to take it slow. And that’s when games – like splash battles – can help courage grow through play.
The short videos she makes are so lovely – educational, charming, and perfect for small children. And today, it was her son who showed the most courage.
If I could show you his smile, you’d understand. His eyes sparkled when he told me about his bravery. His pride might have been even bigger than the swim itself.
Reflection
It takes courage to jump into water that feels scary. But sometimes all it takes is a laugh, a game – or safe arms. To witness that courage grow in a small body – that’s huge.
Next Time – A King, a Concert, a Feeling
Before I end, I just want to say: isn’t it wonderful to see all the beauty floating around on social media today? My next post will be about the big concert in Birmingham. About the Prince of Darkness – Ozzy Osbourne – and how amazing it is that he’s receiving all this love now, while he’s still alive.
It touches something deep within me. More on that – next time.
Want to share your thoughts?
Have you or someone you know taken a brave little step – maybe in the water, maybe somewhere else? I’d love to hear your story. Leave a comment – I read every one.
Stay connected
Don’t want to miss the next post about the Birmingham concert and the Prince of Darkness? Subscribe to the blog and get new stories straight to your inbox.
Feel free to share
If you enjoy my writing, please share it with someone who appreciates everyday courage, quiet moments – or legendary music. Thank you for reading!
”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”
Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.
Att lära sig simma – och våga närma sig
Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.
Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.
En annan sjö, en annan känsla
Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö. Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.
Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont. Jag valde det av respekt.
Respekt för min son, om han skulle vara där. För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt. Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.
Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft. Och jag saknade det.
När minnen färgar en plats
Det är märkligt hur platser kan förvandlas. Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det. Från trygghet till vaksamhet. Från frihet till försiktighet.
Den där sjön är min plats. Men idag fick den stå tom – av hänsyn. Och kanske av rädsla också. Rädsla för att riva upp något. För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.
Att ta tillbaka något – varsamt
Men jag vill tillbaka. Inte genom konfrontation. Utan genom stillhet. Genom att bara vara där, igen. I min takt.
Kanske i gryningen. Kanske en annan dag. Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.
Hemma, i långsam rörelse
Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen. Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna. Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.
Och vet du vad? Jag sa till mig själv: Nu räcker det. Det som blev gjort var tillräckligt. Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.
Det är något nytt. Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.
Reflektion:
Att välja bort något för att skydda någon annan är också kärlek. Men glöm inte dig själv. Det du längtar efter förtjänar också plats. Det går att visa hänsyn – och ändå sakta hitta tillbaka till det som ger dig kraft
Fråga till dig som läser:
Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker? Hur gör du för att ta tillbaka den? Och hur vet du när det är dags att försöka?
Carina Ikonen Nilsson
Citat att ta med dig:
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som räknas.”
Stöd gärna mitt skrivande
Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal. Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.
”I don’t know if you have a place like that – one that once brought you peace but now carries something heavier. I’m sitting here on the patio, letting my thoughts drift in that direction…”
I wrote this yesterday, sitting beneath the roof of the patio while the sun warmed the air around me. As you’re reading this, I’m likely by the lake where swimming lessons are held. Perhaps with a cup of coffee in hand, watching a little boy slowly approach the water. Step by step. With trust. For him – and for me.
Learning to Swim – and to Approach Gently
Today I had the opportunity to join the neighbor’s little boy for his swimming lesson. He hasn’t quite learned how to swim yet, and he’s a bit hesitant about getting into the water. But swimming skills are essential. Not about being great at it – but about being able to reach the shore or a pier if you fall in. For me, it’s one of the most fundamental life skills.
We packed a small picnic and decided to stay a while after the lesson. The idea was to show him that the lake can also be a place of joy. Of play, laughter, curiosity. Maybe today will only be about getting his feet wet. Maybe tomorrow we’ll try dog paddling. Step by step – that’s how learning happens. For children. For adults.
Another Lake, a Different Feeling
At the same time, I chose not to swim in my lake today. The one that usually brings me calm, breath, stillness. I stayed away.
And not out of fear. Not even just sorrow – though yes, it hurt.
I made that choice out of respect. Respect for my son, in case he was there. For my grandchildren – so they wouldn’t feel something strange or awkward. I didn’t want to stir anything up. Not today.
It was my quiet way of caring – from a distance.
But it also meant stepping away from something that gives me strength. And yes, I missed it.
When Memories Color a Place
It’s strange how places can change. Not physically – but emotionally. A place of safety becomes a place of caution. A place of freedom becomes a place of hesitation.
That lake is still mine. But today, I left it untouched – out of consideration. Maybe even fear. Fear of becoming a feeling in someone else’s day who didn’t want me there.
Reclaiming Gently, Not Forcefully
But I want to return. Not through confrontation. But through presence. By simply being there again – in my own time.
Maybe at dawn. Maybe on another day. With my feet in the water and my heart a little closer to myself.
At Home, In Slower Motion
Back home, I hung laundry in the sun. Felt the wind on my skin. Listened to the stillness between washing machine cycles. I weeded a little in the slope by the house – just as much as my back allowed.
And you know what? I told myself: That’s enough for today. What I managed to do was beautiful. The rest can wait.
That’s new for me. And maybe something I’m learning – just like the little boy at the lake.
Reflection
Choosing to step back to protect someone else is also love. But don’t forget yourself. The things you long for deserve space too. It’s possible to show respect – and still gently return to what gives you life.
Question for You, Dear Reader:
Do you have a place that once felt safe – but now feels uncertain? How do you reclaim it? And how do you know when it’s time?
Quote to Carry With You
Carina Ikonen Nilsson
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.”
Support My Writing
If you enjoy my writing and would like to support my work, you’re welcome to contribute via PayPal. Every little donation helps me continue sharing these honest, everyday reflections.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.