Förord Vissa dagar fastnar som små pärlor i minnet. Det här är en sådan. Ett inlägg som började med en tanke om ett dopp i Vänern – men slutade i ett samtal om möten mellan kulturer, vågor av skratt och ett försök att resa sig upp från marken med öm höft. Här kommer mina ord från vår sista dag på campingen innan hemfärd.
När regnet övergick i sol – och dagen tog fart
Igår började dagen med moln, regnsmatter och blåst. Men fram på förmiddagen visade sig solen och värmen hittade fram. Trots det mindre trevliga vädret åt vi frukosten ute. Det smakar alltid bättre utomhus – även den torraste mackan blir god då. I min värld är det så.
Redan innan solen kom gick jag och maken ner till sjön, bara för att titta.
Fotoglädje, bad och stora vågor
Maken hade köpt ett nytt objektiv till kameran, vilket gav honom ny inspiration. Jag ska försöka lägga in några av bilderna här – vi får se hur det går.
När solen väl kom blev det svårt att låta bli ett dopp. Jag vet inte hur många gånger jag badade – men det var många. Ett av baden gjorde jag från ett litet berg med stege. Vågor slog mot berget, och jag fick kämpa för att inte kastas tillbaka av vattnet. Men vilket bad det blev! Det kändes som träning för hela kroppen, och Vänern var ovanligt varm.
Picknick på marken – med skratt och värk
På eftermiddagen kom dottern med lilla Alfred och hennes sambo. Maken grillade, och maten smakade som den bara gör på camping. Men eftersom vi bara har tre stolar, fick jag och dottern sitta på marken och äta.
Jag är 60 år gammal med höft och rygg som gärna säger ifrån. Det var inte helt smidigt att resa sig. Tant behövde lite hjälp. Men vi skrattade, och med dotterns hjälp gick det bra.
Barnbad och våglekar
När dottern och sambon behövde åka för att handla, stannade Alfred kvar. Vi gick ner till sjön igen – nu hade det mulnat på, men vågorna var stora och roliga. Vi lekte i vattnet i över en timma. Att bada med barn är något annat – då blir det lek, inte bara sim. Vi jagade vågor och skrattade så att fingrarna blev blålila av kyla innan vi till slut gick upp.
Bruno, diskmaskin och doft av ägg
När de andra åkte vidare, gick jag och maken för att diska. Här på campingen har de en snabb diskmaskin – två minuters disk. Så skönt! På morgonen hade vi sett några familjer från Afghanistan som satt och åt frukost. En kvinna stod och stekte afghanska ägg med lök, tomatsås och kryddor – en rätt som heter Tokhm-e-tomato eller något liknande. Jag vet inte exakt hur det stavas, men doften var underbar – och smaken känner jag igen som något av det godaste man kan äta. Det doftade fantastiskt, och jag kunde inte låta bli att knacka henne på axeln och säga det.
Senare mötte vi en man från ett annat Mellanösternland. Han berättade att han haft en restaurang med en likadan diskmaskin. Jag sa att jag och maken drömt om en sån – men att den är lite för dyr och stor för ett vanligt kök.
Respekt i det lilla – när hjärtat vill tala
När jag stod där, några steg bakom kvinnan som stekte äggen. Doften av stekta ägg, lök och kryddor låg i luften. Hon stod tyst, koncentrerad över stekpannan. Jag ville säga så mycket. Ville berätta om alla de pojkar jag mött genom åren, som kommit hit utan sina mammor. Ville säga att jag alltid burit med mig bilden av en mamma, långt där borta – kanske just som hon – som lagat mat, oroat sig, hoppats. Och att jag i mitt arbete försökt ge deras söner det jag trodde hon skulle önskat att de fick: respekt, trygghet, och en plats där deras värdighet fick vara kvar.
Jag ville tacka henne, som symbol för alla de kvinnor jag aldrig träffat – men som jag i hjärtat burit med mig. Ville säga: ”Jag såg dina söner. Jag försökte förstå. Jag försökte vara värdig deras förtroende.”
Men jag sa inget. Tystnade i osäkerhet. Var rädd att språket inte skulle räcka. Kanske dumt – för ibland räcker det att visa att man vill väl. En blick. En hand på axeln. Ett ord. Eller bara en närvaro som bär något större.
Det är märkligt. Kulturkrockar talas det ofta om, men här – på campingen – var det bara mänsklighet. Vi diskade, vi åt, vi badade. Vi delade plats, skratt och praktiska tips om diskmaskiner. Här var inte kulturer emot varandra – här var människor sida vid sida.
Tänk om vi kunde ta med oss det hem. In i vardagen. In i samhället. In i samtalen. Tänk om vi vågade närma oss oftare, med respekt istället för rädsla, och nyfikenhet istället för misstänksamhet.
Sista kvällen – och nya äventyr
På kvällen var det musik i baren. Inte så mycket folk, kanske berodde det på vädret. Det var en trubadur där som kämpade på med att fånga sin publik. Men oavsett hur han slet var vi inte många som bidrog. De flesta hade fullt upp med att umgås. Men han var bra, hade många roliga kommentarer mellan låtarna.
Det här blev ett annorlunda inlägg. Men det är mina ord från vår sista dag här. Snart packar vi ihop och åker hem, för att fira svärmor som fyller 81 år idag – en av de snällaste människor som jag känner.
Sedan väntar en jobbvecka för maken – och därefter två veckors spontan husbilssemester. Vi har ännu ingen aning om vart vi ska. Men det är ju det som är det fina med husbil – friheten, möjligheten att bara åka.
Vad tänker du?
Har du också suttit på marken och försökt resa dig upp som 60-åring?
Tror du också att vi skulle komma närmare varandra om vi vågade säga det där goda högt?
Har du upplevt fina möten mellan kulturer?
Reflektion:
Det är i det lilla mötet vi förändrar världen. En blick, ett leende, en omtänksam tanke – det är där medmänsklighet börjar.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nu som gäller.” – Carina Ikonen Nilsson
Stöd gärna bloggen
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här:
Preface Some days stay with you, like pearls on a string. This is one of them. A day that began with rain and grey skies, and ended in deep reflections, play in the waves, and a troubadour singing for a scattered crowd. Here’s my story from our last day before heading home – written just as it happened.
From rain to sunshine – the day took a turn
Yesterday began with clouds, rain, and wind. However, by late morning, the sun broke through, bringing back the warmth. Despite the gloomy start, we had breakfast outside. Somehow, food always tastes better outdoors – even the driest toast becomes delicious. That’s how it is, at least in my world.
Even before the sun appeared, my husband and I took a walk down to the lake – just to see it.
Photos, swims and dancing waves
My husband had bought a new camera lens, which sparked his creativity. I’ll try to include some of his photos here – let’s see how that goes.
Once the sun came out, we couldn’t resist the water. I lost count of how many times I swam – but it was a lot. One of the swims was from a rocky outcrop with a ladder into the lake. The wind had stirred up fairly large waves, and it took effort to descend without being tossed against the rocks. Still, what a swim it was! The movement felt like a full-body workout. Surprisingly, Lake Vänern was warm.
Sitting on the ground – and getting back up again
In the afternoon, our daughter arrived with little Alfred and her partner. My husband took charge of the grill, and as usual during camping trips, the food tasted amazing. Since we only have three chairs, my daughter and I made do by sitting on the ground.
Now, being 60 years old with a stiff hip and aching back, getting up again wasn’t my most elegant moment. It probably looked quite amusing. Yet with a bit of help from my daughter, I managed just fine.
Playing in the waves – childlike joy
Later, when the others went grocery shopping, Alfred stayed with us. So he and I went down to the lake again – this time under heavy clouds and even bigger waves. We swam and played in the water for over an hour. Bathing with children changes everything – it’s not just about swimming; it’s about adventure. Together, we chased waves and explored the shoreline. By the time we got out, my fingers had turned purple-blue with cold – but I was still smiling.
Bruno the dog, dishwashers and the best eggs ever
After they left, my husband and I went to do the dishes. This campsite has one of those super-fast dishwashers – two minutes and you’re done. What a luxury!
Earlier that morning, we had seen Afghan families having breakfast by the sinks. One woman was cooking a traditional egg dish called Tokhm-e-tomato – eggs fried with onion, tomato sauce, and Middle Eastern spices. It smelled absolutely wonderful. I tapped her gently on the shoulder and told her – this is one of the tastiest things I’ve ever eaten.
Later on, we met a man from another Middle Eastern country who told us he had owned a restaurant and used the exact same kind of dishwasher. I mentioned that my husband and I had looked into buying one ourselves, though it’s a bit bulky and expensive for a regular home. Still – imagine getting your kitchen cleaned in just two minutes!
Respect in the small moments – when hearts want to speak
I stood a few steps behind her. The scent of the food lingered in the air while she focused silently over the frying pan. I wanted to say so much. Over the years, I’ve worked with many boys from her part of the world – boys who arrived in Sweden alone. And I always carried the image of a mother far away – perhaps someone like her – cooking, worrying, hoping.
In my work, I tried to offer those boys what I believed she would have wanted for them: dignity, safety, care, and deep respect.
I wanted to thank her – not just her, but all the women I’ve never met yet still carry in my heart. I wanted to say: I saw your sons. I listened. I tried to be worthy of your trust.
But I stayed quiet. I hesitated, unsure if we would understand each other. Maybe that was a mistake. Sometimes, it doesn’t take perfect words. A smile. A hand on the shoulder. A simple presence. That’s often enough.
People talk about culture clashes. But not here. Not on this campsite. Here, we shared meals, stories, swims, and dishwashing tips. Here, we were just people.
If only we could take that simplicity with us – into society, into our politics, into our everyday encounters. What if we led with curiosity instead of fear, and respect instead of suspicion?
Evening music and a soft goodbye
That evening, there was live music at the bar. Not many people showed up – perhaps because of the weather. A troubadour gave it his all, trying to capture the audience. He was good – had a nice voice and plenty of witty remarks between songs. But most of us were busy socializing.
Still, I appreciated his effort. It added something to our last night here.
This post turned out a bit different. But these are my words, from our final day at the lake. Tomorrow, we pack up and drive home – to celebrate my mother-in-law who turns 81 today. She’s one of the kindest souls I know.
Then it’s back to work for my husband for a week – and after that, two more weeks of spontaneous camper freedom. We don’t know where we’re going yet. And that’s exactly the beauty of it – the freedom to just go.
What do you think?
Have you ever sat on the ground at 60 – and needed a hand getting up?
Have you experienced warm encounters across cultural boundaries?
What’s your most memorable camping moment?
Reflection
Sometimes, the most powerful bridges are built quietly – with a glance, a plate of food, a shared laugh. That’s where humanity lives.
“Live today – right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. What matters is now.” – Carina Ikonen Nilsson
Support this blog
If my writing means something to you and you’d like to support what I do, you can do it here:
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.