Dag: 26 juli 2025

Våga vara vuxen – barns behov av gränser och närvaro

Förord

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English


Förord

Jag har tänkt en del sedan jag skrev det senaste inlägget.
Kanske kände någon sig träffad.
Kanske tyckte någon att det var för mycket, för rakt, för obekvämt.

Och kanske var det just det, det behövde vara.


Jag skriver inte för att döma

Det jag skrev – det kom inte ur ilska mot föräldrar.
Det kom ur kärlek till barn.
Och ur en sorg som samlat sig genom åren.

För jag har sett. Jag har jobbat med ungdomar i många år. Jag har mött dem på behandlingshem, på institutioner, i samtalsrum och ute på stan. Jag har lyssnat till berättelser som skär i bröstet än idag.

Som den gången jag frågade vad en riktig kompis var – och förstod att den unge aldrig haft en. När jag förklarade vad det innebar, såg jag att hen trodde jag berättade en saga. Så långt ifrån verkligheten var det.

När barnens blickar blir tomma

Så när jag ser unga barn – för det är barn – hänga runt sent på kvällarna, med blickar som redan tappat tillit… då gör det ont.
Då måste jag skriva.

Det är inte syndabockar vi behöver

Vi behöver gemenskap. Samarbete. Närvaro.


Vuxenvärldens ansvar

Jag vet att föräldraskap inte är enkelt.
Vi är trötta. Vi kämpar. Vi försöker.
Tvätten växer, kylskåpet gapar tomt, tiden räcker inte.

Jag har själv varit där.

Men samtidigt:
Vi måste våga se att vissa barn håller på att gå vilse.
Springer ut för stupet – i tron att det är där de syns.

Och ansvaret?
Det är vårt. Vi vuxnas.
Tillsammans.

Det går att göra mer – även när vi tror att det inte går

Vi kanske tänker att det redan är för sent.
Att vi har tappat greppet. Att barnet har valt sin väg.
Men det är sällan för sent.

Små förändringar kan göra stor skillnad.
Ett samtal. En tydlig gräns. Ett “jag ser dig, och jag bryr mig”.

Det handlar inte om att ha perfekta lösningar.
Det handlar om att försöka. Om att orka ta ett steg till.
Att stå kvar en kväll till.
Att be någon om hjälp.
Att våga säga till en annan förälder:
“Du, jag är orolig – hur gör vi det här tillsammans?”

För det går.
Det går att göra mer än vi tror.
Det börjar ofta med att någon vågar tro.
Och ibland – är det du som behöver vara den någon.


Ett rop på närvaro och mod

Det jag skrev förra gången var ett rop.
På närvaro. På engagemang.
Och på att våga vara vuxen – inte bästa polare.

Ett rop på mod.
Och på det mod som krävs för att våga be om hjälp.

För trygghet bor ofta där det är tråkigt.
I rutinen. I gränsen. I förutsägbarheten.


Vi ska inte vara våra barns bästa kompisar

Vi ska vara deras riktning. Deras vägvisare. Med mjuk, men fast hand.


Till dig som kände något

Om du kände ilska, skuld, sorg – eller bara trötthet – så vill jag säga:

Jag är inte emot dig.
Jag är för dig.
Jag står med dig.

När du vågar säga:
”Nej. Det här är inte okej.”

Jag vill att dina barn ska lyckas. Jag vill att vi ska våga se – tillsammans.
Det är dags att dra upp rullgardinen. Våga titta ut.

Att säga nej – och ändå stå kvar

Barn behöver inte bara kärlek.
De behöver riktning.
De behöver någon som säger nej – och menar det.

Någon som orkar stå kvar.
Någon som säger:

“Jag ser vad du gör. Jag tillåter det inte. Men jag står kvar – för jag vet att du behöver mig.”

Ibland är den största kärleken inte den som säger ja –utan den som säger nej, och ändå vägrar släppa taget.

Reflektion:

Ibland skriver vi för att få ut något ur kroppen.
Ibland skriver vi för att förändra något utanför den.
Och ibland – gör vi båda.


Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta bloggen:
Stöd mig via PayPal

#vuxenansvar #barnibehov #gränssättning #föräldraskap #trygghet #närvaro #modattståkvar
#parentingtruth #boundariesmatter #adultresponsibility #childhoodmatters #supportouryouth #standfirmwithlove

adult-responsibility-child-needs

Read this post in Swedish

Läs det här inlägget på svenska


Foreword

I’ve been thinking a lot since I wrote my last post.
Maybe someone felt exposed.
Maybe it was too much, too direct, too uncomfortable.

And maybe that’s exactly what it needed to be.


I don’t write to judge

What I wrote – it didn’t come from anger at parents.
It came from love for children.
And from a sorrow that has grown over the years.

Because I’ve seen things.
I’ve worked with young people for many years – in treatment centers, institutions, therapy rooms, and out on the streets. I’ve listened to stories that still hurt in my chest today.

Like the time I asked a young person to describe what a real friend is – and realized they had never had one. When I explained what friendship meant to me, they looked at me like I was telling a fairytale. That’s how far away it was from their reality.


When children’s eyes lose their light

So when I see young kids – because they are kids – hanging around late at night, with eyes that have already lost their trust… it hurts.
And then I have to write.

What we don’t need is scapegoats

What we need is presence. Connection. Courage.


The responsibility of the adult world

I know parenting isn’t easy.
We’re tired. We’re overwhelmed. We try our best.
The laundry piles up. The fridge is empty. The clock never stops.

I’ve been there too.

But still:
We have to see that some kids are getting lost.
Running straight off a cliff – thinking that’s where they’ll be seen.

And the responsibility?
It’s ours. The adults.
Together.

We can do more – even when it feels impossible

Maybe we think it’s too late.
That we’ve lost control. That the child has chosen their path.
But most of the time – it’s not too late.

Small actions can create big changes.
A conversation. A clear boundary. A “I see you, and I care.”

It’s not about perfect solutions.
It’s about trying. About taking one more step.
Staying present one more night.
Asking for help.
Daring to say to another parent:
“Hey, I’m worried – how do we handle this together?”

Because it’s possible.
We can do more than we think.
And often, it starts with someone believing it’s possible.
Sometimes – that someone is you.


A cry for presence and courage

What I wrote last time was a cry.
A cry for attention.
A cry for involvement.
And a cry to be an adult – not your child’s best friend.

A cry for courage.
And the courage it takes to ask for help.

Because safety often lives in what seems boring.
In routine. In boundaries. In predictability.

We’re not supposed to be our children’s best friends

We’re supposed to be their direction. Their compass. Their grounded hand.

To you who felt something

If you felt anger, guilt, sorrow – or just exhaustion – when reading my last post, I want you to know:

I’m not against you.
I’m for you.
I stand with you.

When you dare to say:
“No. This is not okay.”

I want your children to thrive. I want us to see – together.
It’s time to raise the blinds. To look out. To stop pretending we don’t see.

Saying no – and still staying close

Children don’t only need love.
They need direction.
They need someone who says no – and explains why.

Someone who dares to see.
Who stays when the child tests every boundary.
Who says:

“I see what you’re doing. I won’t allow it. But I’m not leaving – because I know you need me.”

Sometimes the greatest love isn’t the one that says yes –
but the one that says no, and still refuses to let go.

Reflection:

Sometimes we write to release something from within.
Sometimes we write to change something outside ourselves.
And sometimes – we do both.


Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead.
But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

Support my writing

If you appreciate what I write and want to support the blog:
Support me via PayPal

#vuxenansvar #barnibehov #gränssättning #föräldraskap #trygghet #närvaro #modattståkvar
#adultresponsibility #boundariesmatter #parentingtruth #supportouryouth #standfirmwithlove

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén