Dag: 31 juli 2025

Läs det här inlägget på engelska:
Read this post in English →

Förord
Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och en oväntad familjeträff – men också om saknad. Saknad efter barnbarn, efter en son, och efter en tid som kanske aldrig kommer tillbaka. Det är också ett inlägg om att vilja väl – även när man blivit bortvald.

När sommaren viker undan

Då sitter jag här igen. Även idag i husbilen. Jag skriver som jag brukar – men känslan är annorlunda nu. Inte lika sprakande som om våren. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det. Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin skönhet.

Visst kan hösten också vara vacker. Men det är långt tills de där kvällarna kommer tillbaka. Ändå – än är det inte slut. Än finns det dagar kvar att njuta av. Vi får inte ge upp. Det är fortfarande sommar, även om vi närmar oss sluttampen.

Ett oväntat besök och en stilla tanke

Vi ska vara här på campingen en dag till. Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det visste jag inte förrän vi rullade in igår. Det ska bli trevligt. Ändå är det andra tankar som snurrar.

På Instagram såg jag bilder. Bilder på mina barnbarn – tagna av min sons hustru. De har tydligen varit på Tirilparken, ett norskt sommarland. Och det gör ont. Inte för att barnen roar sig – utan för att jag inte får vara med. För att jag inte får vara deras farmor.

De valde bort mig – men barnen gjorde det inte

Hugo har vuxit i sommar. Emilia ser så stor ut. Alfred får jag träffa ibland, eftersom dottern är hemma när han är där. Men Emilia och Hugo… dem ser jag inte. Sonen har valt att ta avstånd. Och jag får respektera det.

Det är hans val. Men sorgen är min.

Det som gör mest ont är att barnen aldrig valde bort mig. De har inte valt bort sin farmor. Det gjorde deras föräldrar.

Och det stannar inte där. Min dotter – deras faster – får inte heller träffa dem. Istället umgås min son och hans fru med hennes före detta sambo. Det är kanske fint för barnbarnen att få upptåg – men samtidigt känns det så märkligt.

En kaka för mycket – eller ett svek för länge?

Allt började med en konflikt. Eller rättare sagt – med en kaka. Det fanns ingen laktosfri tårta till lilla Hugo på ett kalas, bara laktosfria kokosbollar. Och det blev droppen.

Jag förstår att det finns något bakom. Det brukar göra det. Men det som gick att ta på – det blev anledningen. Ett påskgodis jag glömde, en missad tanke. Det räckte.

Jag vet att jag var med på ett bananskal. Men jag har varit med om det här förut. Då tog det lång tid innan jag fick se min son igen. Och lilla Emilia.

Den här gången kanske det är för alltid.

Jag hoppas att han inte känner skuld

Det finns inget jag kan göra. Det är deras liv. Men jag bär det. Jag bär sorgen.

Och ändå – mitt största hopp är inte att han ska komma tillbaka. Det är att han inte ska känna skuld. Jag vill inte att han en dag ska stå framför spegeln och känna ånger. Jag vill att han ska kunna stå i sin sanning. Att han ska kunna säga att det här var det bästa han kunde göra, för att stå ut.

Vad det är han behöver stå ut med – det vet jag inte. Men jag hoppas att han känner att det här var rätt.

En moders kärlek tar aldrig slut

Jag vill att han är lycklig.

Jag vill att han har ett gott liv, ett liv där han kan andas, skratta, leva. Han är min son. Jag älskar honom mer än han någonsin kommer att förstå.

Och kanske är det just därför jag önskar att han ser klart. Att han känner att det här beslutet – det var det bästa för honom och hans små barn.

Mellan raderna – min röst

Jag vill att min röst mellan raderna ska förmedla att:

Jag är en mor som bär både smärta och kärlek i samma andetag. Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet. Jag skriver för att förstå, för att stå kvar, och för att fortsätta älska.

Jag är här.
Jag valde inte detta – men jag står ändå upp för kärlekens skull.
Jag skriver även för att förmedla att du inte är ensam om du befinner dig i en liknande situation. Jag vet att det är mycket tystnad kring ämnet, och därför väljer jag att skriva om det. Så du som har liknande upplevelser ser att vi bär det tillsammans.

AHA – mellan raderna
Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig.
Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek.
Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld.
Det gör ont, men det är inte kallt.
Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa.
Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.

Reflektion

Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.

Citat att bära med sig:
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson

Vill du stötta mitt skrivande?

Jag skriver för att förstå – och för att du som läser ska känna dig mindre ensam.
Om du vill stötta mig i mitt arbete kan du göra det här:

paypal me

Tack för att du läser. Det betyder mer än du anar.

#relationer #sorg #föräldraskap #barnbarn #farmor #bortvald #familjekonflikt #försoning #kärlek

When You’re Cut Off as a Grandmother – A Quiet Grief That Stays

Av Carina Ikonen Nilsson

den 31 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser.

Read this post in Swedish

Preface

This is a post about late summer quietly approaching, about life in the campervan and an unexpected family visit – but also about longing. Longing for grandchildren, for a son, and for a time that may never return.
It’s also a post about wanting the best for others – even when you’ve been left out.

When Summer Begins to Slip Away

Here I am again. Sitting in the campervan, writing as I usually do – but the feeling is different now. Not as vibrant as it is in spring. Summer is starting to pull back, even though I don’t really want to admit it. But the truth is: we are now closer to autumn than to summer in all its glory.

Of course, autumn can also be beautiful. But it will be a long while before those summer evenings return. Still – it’s not over yet. There are days and nights left to enjoy. We can’t give up just yet.
It’s still summer, even if we’re nearing its final chapter.

An Unexpected Visit and a Quiet Thought

We’ll be staying at the campsite one more day. Today, I found out that my husband’s brother is coming here – something I didn’t know until we arrived yesterday. It will be nice.
Still, my mind is elsewhere.

I saw pictures on Instagram – photos of my grandchildren, taken by my son’s wife.
Apparently, they’ve been to Tirilparken, a Norwegian amusement park.
And it hurts.
Not because the kids are having fun – but because I don’t get to be part of it. Because I’m not allowed to be their grandmother.

They Chose to Cut Me Off – But the Children Did Not

Hugo has grown this summer. Emilia looks so big. I get to see Alfred now and then, because my daughter is home when he’s with her. But Emilia and Hugo… I don’t see them.
My son has chosen to keep his distance. And I have to respect that.

It’s his choice.
But the sorrow is mine.

What hurts the most is that the children never made this choice. They didn’t choose to cut me off.
That decision was made by their parents.

And it doesn’t end there.
My daughter – their aunt – isn’t allowed to see them either.
Instead, my son and his wife spend time with her former partner.
Maybe it’s nice for the grandchildren to go on fun outings – but it still feels strange. Deeply strange.

One Cake Too Many – Or a Long-Buried Hurt?

It all started with a conflict. Or more accurately – a cake.
There was no lactose-free cake for little Hugo at a party, only lactose-free coconut balls. And that was the final straw.

I understand that there’s more behind it. There usually is.
But that was the reason they could point to.
That was the thing they made into a decision.
I forgot to buy lactose-free candy for Easter. A small thing – but apparently, a big one.

When my children were small, I used to tell people not to worry about treats.
I brought my own for them, since they were also sensitive to dairy.
If someone insisted on getting something, I offered a few suggestions.

But this time… the cake became a symbol.
I think they had planned this long before the cake.
They needed a reason to justify it. And I just… slipped into the conflict.
I’ve seen this before.
Back then, it took a long time before I got to see my son again. And little Emilia.

This time…
maybe it’s forever.

I Just Hope He Doesn’t Feel Guilty

There’s nothing I can do. It’s their life.
But I carry it.
I carry the grief.

Still – my biggest hope isn’t that he’ll come back.
It’s that he won’t carry guilt.
I don’t want him to stand in front of the mirror one day, filled with regret.
I want him to feel he did what he needed to do, for his own sake.
That this was the best way he could cope.

What he’s coping with – I don’t know.
But I hope that’s what he feels.
That it was right for him.

A Mother’s Love Never Ends

I want him to be happy.
I want him to have a good life – one where he can breathe, laugh, and live fully.

He is my son.
And I love him more than he’ll ever understand.

Maybe that’s exactly why I wish for him to see clearly.
To know that this choice – cutting me off – was the best thing he could do.
For himself. And for his little children.

Between the Lines – My Voice

I want my voice between the lines to say this:

I am a mother who carries both pain and love in the same breath.
I do not turn away from what hurts, but I do not write from bitterness.
I write to understand. To remain. And to keep loving.

I am here.
I didn’t choose this – but I still choose to stand in love.

I also write so that you know you are not alone, if you find yourself in a similar situation.
I know this is often met with silence – and that’s why I write.
So that you who carry this kind of story can see that we are carrying it together.

AHA – Between the Lines

I see that it’s still summer, even as autumn creeps in.
I see children I no longer get to meet – but I still see them with love.
I see my own sorrow – and I choose not to turn it into guilt.
It hurts, but it’s not cold.
It’s just love with nowhere to land.
And maybe that’s why I write – just to be able to love anyway.

Reflection

Grief follows no rules. There is no manual for how to handle being cut off – especially not by your own child.
But it is possible to keep loving, even when the relationship is broken.
To stand in love, even when you get nothing in return.
It’s possible to love – even when love becomes a one-way street.

”Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow waits ahead. But right now – this is where life is happening.”
– Carina Ikonen Nilsson