Förord Det här är ett inlägg om sensommaren som smyger sig på, om campingliv och om att bära både glädje och saknad samtidigt. Det handlar om längtan efter barnbarn, om att leva med avstånd i familjen – och om kärleken som består även när vägarna skiljs åt.
När sommaren viker undan
Här sitter jag igen, i husbilen. Jag skriver som jag brukar, men känslan är annorlunda nu. Det är inte samma sprittande vårkänsla längre. Sommaren börjar dra sig undan, även om jag helst inte vill skriva det. Men sanningen är den: vi är närmare hösten nu än sommaren i sin fulla blom.
Visst kan hösten vara vacker på sitt sätt, men jag saknar de där ljumma kvällarna som bjuder in till stilla njutning. Än är det inte över – dagarna finns kvar att leva i. Och jag påminner mig om att inte ge upp sommaren riktigt än.
Ett oväntat besök och en stilla tanke
Vi ska stanna här på campingen en dag till. Idag fick jag veta att makens bror kommer hit – det blev en liten överraskning. Det ska bli fint att träffas.
Ändå snurrar andra tankar i bakgrunden.
På Instagram såg jag bilder på mina barnbarn, glada och fulla av liv. Jag log när jag såg dem skratta, men samtidigt kändes det som om hjärtat fick ett litet hugg. Det är stunder som dessa jag längtar efter att få dela – men just nu är jag en farmor på avstånd.
Ibland känns det som om världen rör sig vidare utan att jag får följa med. Jag vet att livet inte alltid blir som man önskar, men saknaden finns där ändå. Hugo har vuxit, Emilia ser ut att kunna erövra världen, och Alfred får jag ibland ha nära när livet tillåter det.
Det som bär mig är kärleken – den finns kvar, även när jag får älska på håll.
En moders kärlek tar aldrig slut
Det finns inget jag kan göra för att förändra situationen just nu. Jag kan bara fortsätta önska dem lycka.
Mitt största hopp är inte att få allt som förr, utan att alla mår bra. Att min son får ett liv där han kan andas, skratta och känna att han valt det som var bäst för honom och hans barn.
Jag är hans mamma, och jag älskar honom mer än ord kan rymma. Den kärleken finns kvar, oavsett avstånd.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna vill jag förmedla detta:
Jag är en mamma och farmor som bär både smärta och kärlek i samma andetag. Jag väjer inte för det som gör ont, men jag skriver inte ur bitterhet. Jag skriver för att förstå, för att stå kvar och för att fortsätta älska.
Och kanske skriver jag också för dig som känner igen dig. Vi är fler som bär den här tysta sorgen. Vi bär den tillsammans – även om vi gör det på avstånd.
AHA – mellan raderna Jag ser att det fortfarande är sommar, även om hösten närmar sig. Jag ser barn jag inte får träffa, men jag ser dem ändå med kärlek. Jag ser min egen sorg – och jag väljer att inte göra den till skuld. Det gör ont, men det är inte kallt. Det är bara kärlek som inte har någon plats att landa. Och kanske är det just därför jag skriver – för att ändå få älska.
Reflektion
Sorg har inga regler. Det finns ingen mall för hur man ska hantera att bli bortvald – särskilt inte av sitt barn. Men det går att fortsätta älska, även när relationen gått sönder. Att stå kvar i kärlek, även när man inte får något tillbaka. Det går att älska även om det är en envägskommunikation.
Citat att bära med sig: ”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande?
Jag skriver för att förstå – och för att du som läser ska känna dig mindre ensam. Om du vill stötta mig i mitt arbete kan du göra det här:
Preface This post is about the late summer slowly approaching, about motorhome life, and about carrying both joy and longing at the same time. It’s about missing grandchildren, about living with distance in the family – and about love that remains even when paths separate.
When Summer Begins to Fade
Here I am again, in our motorhome. I write as I usually do, but the feeling is different now. It’s no longer the sparkling energy of spring. Summer is beginning to retreat, even if I don’t want to admit it. The truth is: we are closer to autumn than to the full bloom of summer.
Autumn can be beautiful in its own way, but I miss those warm evenings that invite quiet joy. Still, summer is not over yet. There are days left to live, and I remind myself not to give up on them too soon.
An Unexpected Visit and a Quiet Thought
We will stay here at the campsite for another day. Today I learned that my husband’s brother will visit – a little surprise. It will be nice to meet him.
Yet, other thoughts swirl quietly in the background.
On Instagram, I saw photos of my grandchildren, happy and full of life. I smiled seeing them laugh, yet my heart felt a small ache. These are the moments I long to share – but for now, I am a grandmother at a distance.
Sometimes it feels as if the world keeps moving without me. Life doesn’t always turn out as we wish, but the longing is still there. Hugo has grown taller, Emilia looks ready to conquer the world, and Alfred I sometimes get to hold close when life allows it.
What carries me is love – it remains, even when I must love from afar.
A Mother’s Love Never Ends
There is nothing I can do to change the situation right now. All I can do is keep wishing them happiness.
My greatest hope is not for life to go back to the way it was, but for everyone to be well. I hope my son has a life where he can breathe, laugh, and feel that he chose what was best for him and his children.
I am his mother, and I love him more than words can hold. That love remains, no matter the distance.
Between the Lines – My Voice
Between the lines, I want to say this:
I am a mother and grandmother carrying both pain and love in the same breath. I do not shy away from what hurts, but I do not write out of bitterness. I write to understand, to remain standing, and to keep loving.
And perhaps I also write for you who recognize yourself in these words. We are more than one carrying this quiet sorrow. We carry it together – even if we carry it apart.
Reflection
Sometimes, life is about daring to stand in love, even when it is not returned. I cannot control other people’s choices, but I can choose to keep loving my grandchildren – quietly, from the heart, at a distance. And maybe, that is enough until the day our paths meet again.
Grief follows no rules. There is no manual for how to handle being cut off . But it is possible to keep loving, even when the relationship is broken. To stand in love, even when you get nothing in return. It’s possible to love – even when love becomes a one-way street.
”Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow waits ahead. But right now – this is where life is happening.” – Carina Ikonen Nilsson
Would you like to support my writing?
I write to understand – and to help others feel less alone. If you’d like to support my work, you can do so here:
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
