Månad: juli 2025 Sida 2 av 7

Home Again – With Berries, Jars, and New Motorhome Dreams

Av

den 28 juli 2025

i Recept & matglädje, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

Read this post in Swedish
Läs det här inlägget på svenska

Foreword

Foreword

This post is about the stillness of returning home, about small everyday adventures, about letting berries take up space in the kitchen – and dreams take up space in the mind. The scent of blackcurrant juice, a spoonful of marmalade – and the feeling of being right where I’m supposed to be.

We Came Home Yesterday

Before that, though, we made a stop at Fribo in Sollebrunn with our LVL^2. We’ve bought both trailers and vehicles there before. This time, we were just browsing – and we made that clear, even though the friendly salesman was more than ready to sell us a motorhome.

Afterwards, we swung by Dollarstore – but unfortunately, the silver tarps were out of stock. However, Biltema had what we needed – well, almost everything except car parts and silver tarps. Fortunately, I found some fabric boxes that will help organize our clothes in the motorhome.

The idea is to keep them neatly folded under one of the beds. That way, they’re easy to find – and it feels more like home.

At home, we don’t keep clothes under the beds. But in the motorhome, the under-bed storage is large and mostly unused. It’s like we’ve just thrown stuff in there because we could. Therefore, it’s time for the lazy part of me to wake up and get a little more organized.

When Everyday Life Meets Berry Joy

Once we got home, our oldest son had picked blackcurrants from our bush. Meanwhile, my husband was cooking dinner, and I was out in the garden, watering plants and tending to our very thirsty flowers.

After dinner, I made juice – and honestly, it turned out really good.
Since I don’t like wasting anything, I used what was left in the straining cloth and turned it into marmalade. I have a feeling it’ll go perfectly with some creamy brie.

In addition, I harvested some tomatoes from the greenhouse.

Recipe: Blackcurrant Juice & Marmalade

Ingredients (approx. 1 liter finished juice):

  • 1 kg blackcurrants (I used 2.5 kg)
  • 5 dl water
  • 6–7 dl granulated sugar per liter of strained juice

Equipment:

  • Large pot
  • Straining cloth or fine sieve
  • Bottles/jars with tight-fitting lids
  • (Optional: Sodium benzoate)

How to make the juice:

  1. Clean the berries – remove leaves and any bad berries, no need to trim stems.
  2. Boil with water – simmer for 10–15 minutes until the berries burst.
  3. Strain – let it drip through a cloth (don’t press if you want clear juice).
  4. Measure juice & boil with sugar – 6–7 dl sugar per liter of juice.
  5. Skim the surface – remove any foam.
  6. Bottle while hot – pour into warm, clean bottles and seal immediately.

Marmalade from the Berry Pulp:

I reheated the strained pulp with sugar and boiled it down until it thickened into marmalade.
Then I poured it into jars – and I’ll also freeze some in small portions.
Perfect for a cheese board!

Tip: Do You Need Preservatives?

No, if you:

  • Freeze the juice
  • Bottle it hot in sterilized bottles
  • Pasteurize it (80°C for 20 minutes)

Yes, if you:

  • Want to store it at room temperature for a long time
  • Don’t plan to freeze it
    → Then use sodium benzoate (1/5 tsp per liter)

As for me, I chose to freeze the juice – I prefer to avoid additives in our food.

And Life Continues…

Even though it was lovely to be away with our LVL^2, it also felt great to come home. My own bed. My own shower.

While my husband tackled the laundry, I stood over the stove with the berries. Today, there are two more loads waiting. First, I’ll check the weather app – then decide whether to hang them outside or inside. Actually, who am I kidding – they’re already spinning in the machine.

Later today, we might take a walk in the woods and see if our old mushroom spots are still around. A little nature is always a good idea.

What about you?

What are you doing with your berries this year?
Have you found a good way to organize your motorhome cabinets?
I’d love to hear your tips!

Reflection – Between the Lines

This post speaks of small transitions: from motorhome life to home routines, from window shopping to jam making, from fabric storage to berry bushes.

Sometimes, the most ordinary tasks turn into little treasures. I move between dreaming and doing – and find meaning in the rhythm of everyday life.

Between watering plants and stirring marmalade, there’s gratitude, softness, and a kind of doing that quietly heals the inside.
Even if I don’t always realize it in the moment – it’s there.

Support My Writing

Would you like to support my creative work?
Feel free to click here:
paypal.com

Yesterday has already settled into history,
tomorrow is waiting up ahead.
But right now – this is where life happens.
Right now, I can enjoy my blackcurrant juice.
– Carina Ikonen Nilsson

Swedish:
#husbilsliv #vinbärssaft #marmelad #vardagslyx

English:
#motorhomelife #blackcurrantjuice #homemadejam #simpleluxury

Äkta vänskap och kärlek i husbilslivets stillhet

Av

den 27 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

English post here.

Förord

Det här är ett inlägg om närhet – på riktigt. Om samtal som fördjupar, kärlek som mognar, och de människor som bär oss när livet gör ont. En helg med kaffe, sjöutsikt och hjärtat fullt.

I husbilen, med kaffet, minnena – och ett hjärta fyllt av tacksamhet

Nu sitter jag i husbilen och skriver. Inte ute i det fria som jag brukar, men även det här är mysigt. Kaffet är varmt och står här bredvid mig. Helgen som gått har varit så fin. Jag har fått träffa min kära kusin – och det där bandet mellan oss, det är fortfarande lika starkt.

Vi har alltid haft ett slags osynlig tråd genom våra liv. Vi ses inte ofta, men när vi gör det är det som om vi sågs igår. Det är så lätt. Så självklart. Vi bara fortsätter där vi var. Inga ursäkter, inga förklaringar. Bara samtal, skratt, stillhet.

Mer än bara släkt – vi är vänner

Jag uppskattar honom så mycket. Vi är kusiner, ja – men det känns som mer än så. Vi är vänner, så som riktiga vänner ska vara. Såna som vet, utan att man behöver säga något.

Och hans fru… Hon är en sån där människa som gör rummet mjukare bara genom att vara där. Klok, eftertänksam, alltid välkomnande. Jag tror faktiskt att hon alltid är glad. Eller åtminstone bär på något ljust inuti.

När min mamma dog – och efter alla turer till begravningsbyrå och allt det där tråkiga som kommer med döden – så minns jag en särskild stund från begravningen. En stund som fortfarande ligger mig varmt om hjärtat. Det var när min kusins fru kramade mig. Hon höll om mig länge och sa ord som bar. Det var som om hon nästan tog över en bit av min sorg, bara genom att våga vara där med mig, i den. Hon sa att hon förstod hur ont det gjorde. Och det kändes som att hon verkligen gjorde det.

Ibland, när minnena kommer nära, brukar jag tänka på just hennes ord. De blev en tröst jag fortfarande bär med mig. Den där kramen, hennes närvaro – den gjorde en sorglig stund lite lättare att stå i. För hon förstod. Och ibland är det allt som behövs.

Om 40 år tillsammans – och den där riktiga kärleken

Igår pratade vi om relationer. Jag frågade dem vad det är som gjort att de varit ihop så länge. Fyrtio år är en lång tid. De gifte sig som unga, och ändå står de här – fortfarande sida vid sida.

Min kloka kusin sa något jag burit med mig:

”Vi har gemensamma intressen. Och när förälskelsen lagt sig har det vuxit fram en vänskap som är större än något annat.”

Och jag tror att det är just det som är kärlek. Att man hittar sin allra bästa vän. Någon ser dig. Någon hör dig. Någon vet vad du behöver – till och med innan du själv förstått att det är just det du behöver. Jag tror att äkta kärlek har ett osynligt språk vi föds med. Det börjar bara tala när vi möter rätt person.

Och i min egen relation har vi sett något som jag tror är avgörande för att det ska hålla. Även om vi inte alltid är överens, eller om vi är smågriniga på varandra – så säger vi aldrig hårda eller fula ord. Det gör vi bara inte. Det hör inte hemma i en vuxen, kärleksfull relation. Respekten får finnas kvar, också när man är irriterad. Det är som att vi skyddar det vi har – också i det tysta, i de små valen, i tonen vi använder.

Campingliv, hamburgare större än huvuden – och sjöutsikt som stannar kvar

Marks kommun har verkligen bjudit på en vacker helg. Campingen är helt rätt för mig. Nära till badet, nära till naturen – och så nära till min kusin. Deras husvagn står här hela säsongen, och bara det att kunna gå några steg bort och mötas, det är lyx.

I fredags åt vi på campingens restaurang. Lillkillen tog en hamburgare som nog var den största jag sett i hela mitt liv. Själv tog jag entrecôte. Och visst – maten var god, men det var inte det som gjorde kvällen. Det var sällskapet. Och sjön. Vi satt ute och såg ut över vattnet. Och där och då var allt bara… gott.

Hemåt – eller dröja sig kvar?

Idag ska vi lämna campingen. Vart vi ska vet jag inte riktigt. Kanske hem. Maken vill hem och redigera sina bilder, och jag känner hur längtan efter min egen säng, min egen dusch och kaffet hemma i köket börjar smyga sig på.

Växthuset behöver kanske också lite omsorg. Skörden har börjat på riktigt. Tomaterna väntar på att bli plockade. Och jag känner ett sug efter en filmkväll, efter att tvätta, hänga tvätten, slå mig ner på altanen och bara andas hemma.

Vad tror du?

Har du en människa i ditt liv som vet exakt vad du behöver – redan innan du själv gör det? Tror du, som jag, att kärlek ibland tar formen av vänskap – och att det är den som håller längst?

Viktigt för mig

Det känns viktigt för mig att skriva. Jag har börjat lära mig se tråden i mina texter. Den här texten belyser viktigheten i att röra sig mellan sorgen och värmen i möten. Livet visar sig i dess mest betydelsefulla stunder mellan samtal och tystnad. Det lilla rymmer ofta sådana ögonblick. Det kan vara en kram, ett samtal – eller bara ett bad.

Reflektion

Vi skyddar det vi älskar, inte bara med stora gester – utan i det sätt vi pratar till varandra, hur vi lyssnar och hur vi väljer att stå kvar. Äkta kärlek hörs i tystnaden mellan orden.
Det finns människor som stannar kvar i oss – inte för att vi hörs ofta, utan för att de bar oss när vi behövde det. Den sortens närhet bär vi med oss. Tyst. Tryggt. För alltid.
Ibland är du en sådan person – även om du kanske inte alls förstår det själv.

I det som varit vilar visdom. Det som kommer kan vi bara ana. Men i nuet – där står vi. Med allt vi bär, allt vi älskar. Just där – finns det som är verkligt.

Stöd gärna mitt skrivande

Om du uppskattar mina texter får du gärna stötta mig med en slant. Tack!
paypal.com

#vänskap #kärlekpåriktigt #husbilsliv #campinghelg #reflektion #livetnu #familjeband #sorgochtröst #vardagskärlek #marksboende

True friendship and love in the quiet life of motorhome living

Av

den 27 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Vardag & familjeliv

Read this post in Swedish »

Introduction

This is a post about closeness – the real kind. About conversations that deepen, love that matures, and the people who carry us when life hurts. A weekend filled with coffee, lake views, and a full heart.

In the motorhome, with coffee, memories – and a heart full of gratitude

I’m sitting in the motorhome, writing. Not out in the open air as I usually do, but even this is cozy. The coffee is warm and right beside me. This past weekend has been so lovely. I got to see my dear cousin – and the bond between us is still just as strong.

There has always been an invisible thread between us. We don’t see each other often, but when we do, it’s as if no time has passed. It’s so easy. So natural. We just pick up where we left off. No excuses, no explanations. Just conversation, laughter, and stillness.

More than family – we are friends

I appreciate him so much. Yes, we’re cousins – but it feels like more than that. We are friends, the way true friends are. The kind that just know, without needing to say anything.

And his wife… She’s the kind of person who softens a room just by being there. Wise, thoughtful, always welcoming. I actually believe she’s always happy – or at least carries something bright within her.

When my mother passed away – after all the visits to the funeral home and the heavy things that come with death – there’s one moment from the funeral that still lives close to my heart. It was when my cousin’s wife hugged me. She held me for a long time and spoke words that carried weight. It was as if she took over a piece of my sorrow, just by being there with me in it. She said she understood how much it hurt. And I truly felt that she did.

Sometimes, when the memories come close, I still hold on to her words. They became a comfort I carry with me. That hug, her presence – it made a painful moment just a little easier to stand in. Because she understood. And sometimes, that’s all it takes.

Forty years together – and real love

Yesterday, we talked about relationships. I asked them what has made their love last so long. Forty years is a long time. They married young, and still they stand – side by side.

My wise cousin said something I’ve carried with me:

“We share common interests. And when the infatuation faded, a friendship grew – stronger than anything else.”

And I believe that is exactly what love is. Finding your very best friend. Someone who sees you. Someone who hears you. Someone who knows what you need – even before you realize it yourself. I believe true love is an invisible language we’re born with. It only begins to speak when we meet the right person.

And in my own relationship, we’ve come to notice something we believe is key to making it work. Even when we disagree or are a little grumpy with each other – we never say hurtful or ugly things. We just don’t. That kind of language doesn’t belong in a mature, loving relationship. Respect should remain, even when we’re irritated. It’s like we protect what we have – even in silence, in the small choices, in the tone we use.

Camping life, burgers bigger than heads – and a lakeside view that stays with you

This weekend in Marks Municipality has been absolutely beautiful. The campground is perfect for me. Close to the water, close to nature – and just a stone’s throw from my cousin’s seasonal caravan.

On Friday, we had dinner at the campground restaurant. The little one ordered a burger that might’ve been the biggest I’ve ever seen. I chose the entrecôte. And sure, the food was good – but that wasn’t what made the evening. It was the company. And the lake. We sat outside, looking out over the water. And in that moment, everything was just… good.

Homeward bound – or should we linger?

Today, we’re packing up. I don’t really know yet if we’ll head home or take another route. My husband wants to go home and edit his photos, and I can feel the pull of my own bed, my own shower, and coffee in my favorite cup at home.

The greenhouse might need a little care too. The harvest has truly begun. The tomatoes are waiting to be picked. And I’m craving a movie night – doing laundry, hanging clothes to dry, settling into the rhythm of home and just breathing on the patio.

What about you?

Do you have someone in your life who knows exactly what you need – even before you do? Do you believe, like I do, that love sometimes shows itself as friendship – and that it’s that form of love that lasts the longest?

Important to me

Writing feels important to me. I’ve started to see the thread that runs through my texts. This post highlights the importance of moving between sorrow and warmth in the moments we share. Life often reveals itself in the spaces between conversation and silence. The small things carry those moments. It might be a hug, a conversation – or simply a swim.

Reflection

We protect what we love – not just with grand gestures, but in the way we speak to each other, in how we listen, and in the choice to stay.
True love is heard in the silence between words.
Some people remain within us – not because we speak often, but because they held us when we needed it. That kind of closeness stays. Quiet. Steady. Forever.
Sometimes you are that person – even if you don’t realize it yourself.

Wisdom rests in what has been. The future holds its mysteries. But right here, in this moment – with everything we carry, everything we love – this is where truth lives.

Support my writing

If you enjoy my words and want to support my writing, feel free to contribute. Thank you!
paypal.com

Hashtags

#friendship #truelove #motorhomelife #campingweekend #reflection #livingnow #familybonds #griefandcomfort #everydaylove #markskommun

Våga vara vuxen – barns behov av gränser och närvaro

Av

den 26 juli 2025

i Malix

Förord

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

Förord

Jag har tänkt en del sedan jag skrev det senaste inlägget.
Kanske kände någon sig träffad.
Kanske tyckte någon att det var för mycket, för rakt, för obekvämt.

Och kanske var det just det, det behövde vara.

Jag skriver inte för att döma

Det jag skrev – det kom inte ur ilska mot föräldrar.
Det kom ur kärlek till barn.
Och ur en sorg som samlat sig genom åren.

För jag har sett. Jag har jobbat med ungdomar i många år. Jag har mött dem på behandlingshem, på institutioner, i samtalsrum och ute på stan. Jag har lyssnat till berättelser som skär i bröstet än idag.

Som den gången jag frågade vad en riktig kompis var – och förstod att den unge aldrig haft en. När jag förklarade vad det innebar, såg jag att hen trodde jag berättade en saga. Så långt ifrån verkligheten var det.

När barnens blickar blir tomma

Så när jag ser unga barn – för det är barn – hänga runt sent på kvällarna, med blickar som redan tappat tillit… då gör det ont.
Då måste jag skriva.

Det är inte syndabockar vi behöver

Vi behöver gemenskap. Samarbete. Närvaro.

Vuxenvärldens ansvar

Jag vet att föräldraskap inte är enkelt.
Vi är trötta. Vi kämpar. Vi försöker.
Tvätten växer, kylskåpet gapar tomt, tiden räcker inte.

Jag har själv varit där.

Men samtidigt:
Vi måste våga se att vissa barn håller på att gå vilse.
Springer ut för stupet – i tron att det är där de syns.

Och ansvaret?
Det är vårt. Vi vuxnas.
Tillsammans.

Det går att göra mer – även när vi tror att det inte går

Vi kanske tänker att det redan är för sent.
Att vi har tappat greppet. Att barnet har valt sin väg.
Men det är sällan för sent.

Små förändringar kan göra stor skillnad.
Ett samtal. En tydlig gräns. Ett “jag ser dig, och jag bryr mig”.

Det handlar inte om att ha perfekta lösningar.
Det handlar om att försöka. Om att orka ta ett steg till.
Att stå kvar en kväll till.
Att be någon om hjälp.
Att våga säga till en annan förälder:
“Du, jag är orolig – hur gör vi det här tillsammans?”

För det går.
Det går att göra mer än vi tror.
Det börjar ofta med att någon vågar tro.
Och ibland – är det du som behöver vara den någon.

Ett rop på närvaro och mod

Det jag skrev förra gången var ett rop.
På närvaro. På engagemang.
Och på att våga vara vuxen – inte bästa polare.

Ett rop på mod.
Och på det mod som krävs för att våga be om hjälp.

För trygghet bor ofta där det är tråkigt.
I rutinen. I gränsen. I förutsägbarheten.

Vi ska inte vara våra barns bästa kompisar

Vi ska vara deras riktning. Deras vägvisare. Med mjuk, men fast hand.

Till dig som kände något

Om du kände ilska, skuld, sorg – eller bara trötthet – så vill jag säga:

Jag är inte emot dig.
Jag är för dig.
Jag står med dig.

När du vågar säga:
”Nej. Det här är inte okej.”

Jag vill att dina barn ska lyckas. Jag vill att vi ska våga se – tillsammans.
Det är dags att dra upp rullgardinen. Våga titta ut.

Att säga nej – och ändå stå kvar

Barn behöver inte bara kärlek.
De behöver riktning.
De behöver någon som säger nej – och menar det.

Någon som orkar stå kvar.
Någon som säger:

“Jag ser vad du gör. Jag tillåter det inte. Men jag står kvar – för jag vet att du behöver mig.”

Ibland är den största kärleken inte den som säger ja –utan den som säger nej, och ändå vägrar släppa taget.

Reflektion:

Ibland skriver vi för att få ut något ur kroppen.
Ibland skriver vi för att förändra något utanför den.
Och ibland – gör vi båda.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta bloggen:
Stöd mig via PayPal

#vuxenansvar #barnibehov #gränssättning #föräldraskap #trygghet #närvaro #modattståkvar
#parentingtruth #boundariesmatter #adultresponsibility #childhoodmatters #supportouryouth #standfirmwithlove

adult-responsibility-child-needs

Av

den 26 juli 2025

i Malix

Read this post in Swedish

Läs det här inlägget på svenska

Foreword

I’ve been thinking a lot since I wrote my last post.
Maybe someone felt exposed.
Maybe it was too much, too direct, too uncomfortable.

And maybe that’s exactly what it needed to be.

I don’t write to judge

What I wrote – it didn’t come from anger at parents.
It came from love for children.
And from a sorrow that has grown over the years.

Because I’ve seen things.
I’ve worked with young people for many years – in treatment centers, institutions, therapy rooms, and out on the streets. I’ve listened to stories that still hurt in my chest today.

Like the time I asked a young person to describe what a real friend is – and realized they had never had one. When I explained what friendship meant to me, they looked at me like I was telling a fairytale. That’s how far away it was from their reality.

When children’s eyes lose their light

So when I see young kids – because they are kids – hanging around late at night, with eyes that have already lost their trust… it hurts.
And then I have to write.

What we don’t need is scapegoats

What we need is presence. Connection. Courage.

The responsibility of the adult world

I know parenting isn’t easy.
We’re tired. We’re overwhelmed. We try our best.
The laundry piles up. The fridge is empty. The clock never stops.

I’ve been there too.

But still:
We have to see that some kids are getting lost.
Running straight off a cliff – thinking that’s where they’ll be seen.

And the responsibility?
It’s ours. The adults.
Together.

We can do more – even when it feels impossible

Maybe we think it’s too late.
That we’ve lost control. That the child has chosen their path.
But most of the time – it’s not too late.

Small actions can create big changes.
A conversation. A clear boundary. A “I see you, and I care.”

It’s not about perfect solutions.
It’s about trying. About taking one more step.
Staying present one more night.
Asking for help.
Daring to say to another parent:
“Hey, I’m worried – how do we handle this together?”

Because it’s possible.
We can do more than we think.
And often, it starts with someone believing it’s possible.
Sometimes – that someone is you.

A cry for presence and courage

What I wrote last time was a cry.
A cry for attention.
A cry for involvement.
And a cry to be an adult – not your child’s best friend.

A cry for courage.
And the courage it takes to ask for help.

Because safety often lives in what seems boring.
In routine. In boundaries. In predictability.

We’re not supposed to be our children’s best friends

We’re supposed to be their direction. Their compass. Their grounded hand.

To you who felt something

If you felt anger, guilt, sorrow – or just exhaustion – when reading my last post, I want you to know:

I’m not against you.
I’m for you.
I stand with you.

When you dare to say:
“No. This is not okay.”

I want your children to thrive. I want us to see – together.
It’s time to raise the blinds. To look out. To stop pretending we don’t see.

Saying no – and still staying close

Children don’t only need love.
They need direction.
They need someone who says no – and explains why.

Someone who dares to see.
Who stays when the child tests every boundary.
Who says:

“I see what you’re doing. I won’t allow it. But I’m not leaving – because I know you need me.”

Sometimes the greatest love isn’t the one that says yes –
but the one that says no, and still refuses to let go.

Reflection:

Sometimes we write to release something from within.
Sometimes we write to change something outside ourselves.
And sometimes – we do both.

Yesterday has already settled into history. Tomorrow waits further ahead.
But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

Support my writing

If you appreciate what I write and want to support the blog:
Support me via PayPal

#vuxenansvar #barnibehov #gränssättning #föräldraskap #trygghet #närvaro #modattståkvar
#adultresponsibility #boundariesmatter #parentingtruth #supportouryouth #standfirmwithlove

Under markisen i Borås – när verkligheten gör sig påmind

Av

den 25 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

English version Here

Förord
Jag är inte under en filt i Madrid. Men jag är under en markis i Borås.
Det blåser inte. Det är moln, men det finns också blåa hål i himlen. Någon fågel låter till. En och annan campare har börjat vakna. Men här, på vår plats, är det bara jag som är vaken.
Ett blogginlägg ska bli till. Och det blir det – nu, i denna stund.

Djurparken – och den där känslan som aldrig riktigt går över

Igår kom vi hit, till Borås. En sväng till djurparken blev det.
Och ja, jag har alltid delade meningar om det där.
Det är fint att se djur man aldrig annars skulle möta. Att få höra engagerad personal prata om dem med kunskap, värme, stolthet.
Men så kommer den andra känslan. Den som sätter sig som en klump i magen.

De här djuren… de hör inte hemma här.
En elefant ska gå långa sträckor, inte gå i cirklar i en inhägnad.
Det ser inte naturligt ut. Det är inte naturligt.

Samtidigt vet jag att djurparkerna gör mycket gott. Arter bevaras. Information sprids. Engagemang väcks.
Men ändå.
Jag känner det varje gång. Det är inte frihet. Det är ett försök. Och ibland räcker inte försök.

För varmt för både djur och människor

Det var för varmt. Riktigt för varmt.
Vi var långt ifrån ensamma – massor av människor trängdes på gångarna. Djuren gömde sig. Och barnen vi hade med oss… de var inte så intresserade den här gången.
Kanske var det för varmt.
Kanske var det för mycket folk.
Kanske har vi sett tillräckligt nu.
Kanske är det bara så – att det räcker. Det sa vi till varandra, jag och dottern, på vägen därifrån. Vi har gjort vår dos av djurparken.

Men det fanns ändå fina stunder.
Vi hittade skugga. Det blev en mjukglass. Mackorna och pannkakorna vi hade med oss gick åt. Barnen blev genomvåta av alla vattenstrålar i leklandet – och de skrattade så det smittade.
Där, i det blöta och stojiga, fanns något vilsamt. En paus från trängseln och värmen.

50 meter svalka och en kväll med korv och kortspel

Efter parken gick vi till badet utanför. Inte varje dag man får simma i en 50-metersbassäng.
Det var en lisa. För kropp och själ.
Vi simmade, hoppade, lekte. Och jag kände – här är jag. Här är vi. Just nu.

När vi kom tillbaka till campingen höll maken på att grilla korv. Jag gjorde potatismos. Alla åt. Det var gott – kanske inte gott på riktigt, men gott för att vi var hungriga.
Efteråt blev det Chicago med dottern och hennes sambo. Jag hade en bra hand – men deras konstiga regler gjorde att vi aldrig fick någon vinnare.

Vi skulle ju vidare – in till stan, där Movits spelade i stadsparken. Jag hade bara sett klipp från dotterns uppläggningar på FB innan. Jag trodde det var ett sådant där band som kanske inte var min kopp te. Men vad jag bedrog mig. Det var verkligen gung och texterna något som tilltalade mig. Kul att de var långt uppifrån Norrland – det säger mig att hela Sverige har kreatörer, och musikskapandet finns överallt.

@carinaikonennilsson

#movits #malix #viral #music #lvl #mobilhome

♬ originalljud – carina

Men det var även då det började skava… det andra började skava.

När kvällen kommer – och barnen inte är hemma

Det var mycket folk. Musik, skratt, rörelse.
Och trygghet – tack vare många poliser och väktare. Det kändes bra.
Men så såg jag dem.

Ungarna.

Tjejer och killar. Inget barn över 14. Många snarare 12, kanske 13.
Stora klungor. Sminkade, kaxiga blickar, ryckiga rörelser, flackande ögon.
Och jag visste. Jag visste vad jag såg.

Jag har sett det förut. I jobbet. I verkligheten.
Det där är barn som håller på att gå vilse.
Och det var ingen fördom. Det var en erfaren blick.
Jag såg vilka som redan provat. Jag såg vilka som bar på saker de inte borde behöva bära.

Och det enda jag kunde tänka var:
Var är ni, föräldrar?

Vad är det som gör att ni inte ser?
Tror ni att era barn är små änglar? Att de står där – med tändvätska i blicken och fel människor omkring sig?
Det säger mig att de inte är små änglar. Och det borde säga er samma sak!

Ni måste vakna. Inte sen. Nu.
Det är redan sent.

Det är inte en väg man råkar hamna på.
Det är en väg man släpps ut på, när ingen håller i dörren hemma.

Och jag blev så arg. Och så sorgsen.
Ingen unge ska behöva vara vuxen i den åldern. Ingen unge ska behöva navigera droger, hot, våld – för att ingen orkar vara en tråkig jävla förälder som säger nej.

Det ingår i föräldraskapet att vara tråkig. En jävla förälder. Att våga säga: ”Nej, du stannar hemma.”
Det ingår i föräldraskapet att undersöka, prata med andra föräldrar, och verkligen ha koll på vart ungarna är.

Förstår ni inte att det är rädda barn som behöver vapen?
Rädda, utklädda barn som behöver föräldrar.
Inte fan ska ungar behöva vapen för att känna sig trygga ute på stan.

Då ska de vara inne – med er – och spela Fia-spel om så behövs.

Förstår ni inte att det är rädda barn?
De gömmer sig bakom masker av Guccikepsar och status – status som de egentligen inte har.

Det är inte gulligt.
Det är farligt.

Och det är vårt ansvar.

Min vän, filmerna och den där frågan vi inte ställer

Till sist. Jag vill tipsa igen om min väns YouTube-kanal.
Hon gör små utbildningsfilmer för barn. Om känslor. Om livet.
Hon sitter uppe om kvällarna när hennes egna barn har somnat, och klipper, redigerar, pratar in.

100 % till sina barn på dagen.
100 % till andras barn om kvällen.

Och jag tänker… när tar hon hand om sig själv?

Eller – är det där hon gör det?
I skapandet. I berättandet.
Precis som jag gör det här – i mina texter.

Det kanske är så vi räddar oss.
En mening i taget.

Avslut

Det här var ett inlägg om mycket.
Om djur som inte borde hållas fångna.
Om barn som inte borde vandra ensamma på stan.
Om vuxna som inte borde abdikera från sitt ansvar.
Och om det lilla – en glass i skuggan, ett skratt i leklandet, en vän som ger allt.

Det är lätt att tappa fotfästet i den här världen.
Men det är också där – i stunden, i vardagen – som vi hittar tillbaks.


Jag skriver inte för att vara populär. Jag skriver för att världen gör ont ibland – och för att jag vet att vi måste orka se det. Jag bär på erfarenhet, men också hopp. Och en vilja att aldrig blunda.

Citat för dagen:
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Stöd mitt skrivande

Om du vill stötta det jag gör – mina texter, min tid – får du gärna bidra här:
paypal.me


#ParentingReality #KidsInTheStreets #SwedishCamping #EverydayAwareness #ChildrenAndSafety
#Föräldraskap #UngarPåStan #DjurparkBorås #Vardagsreflektion #TrygghetFörBarn

Beneath the Awning in Borås – When Reality Hits

Av

den 25 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

Läs det här inlägget på svenska

Läs detta inlägg på svenska/ Read this post on Swedish

Foreword
I’m not under a blanket in Madrid. But I am under an awning in Borås.
There’s no wind. The sky is mostly cloudy, though patches of blue peek through. A bird calls out now and then. A few campers are waking up. But here, at our spot, I’m the only one awake.
A blog post is about to be born. And it happens – right now, in this very moment.

The Zoo – and That Feeling That Never Quite Leaves

We arrived in Borås yesterday.
We went to the zoo, as we’ve done before.
And yes, I always have mixed feelings about it.

It’s beautiful to see animals you’d never encounter otherwise. To hear knowledgeable, passionate staff talk about them with warmth and pride.

But then comes that other feeling.
The one that settles like a stone in my stomach.

These animals… they don’t belong here.
An elephant is meant to roam far and wide – not in slow circles inside an enclosure.
It doesn’t look natural.
It isn’t natural.

I know zoos do a lot of good. They work to preserve species. They educate. They raise awareness.
And still.
I feel it every time.
It’s not freedom. It’s an attempt.
And sometimes… attempts just aren’t enough.

Too Hot for Animals – and for Us

It was too hot. Really too hot.
And we were far from alone – crowds of people filled the paths. The animals were hiding. And the kids with us… they just weren’t as interested this time.

Maybe it was the heat.
Maybe it was the crowds.
Maybe we’ve just seen enough now.
Maybe we’re done.
That’s what my daughter and I said on our way out. We’ve done our share of the zoo.

Still, there were sweet moments.
We found shade. We had soft serve. The sandwiches and pancakes we brought disappeared quickly. The kids got absolutely soaked chasing fountains in the play area – laughing until it became contagious.

In that mess of water and squeals, there was something peaceful.
A pause from the heat and the crowd.

Fifty Meters of Relief – and a Night with Sausages and Cards

After the zoo, we headed to the pool nearby.
Not every day you get to swim in a 50-meter pool.
It was a balm. For body and soul.

We swam, jumped, played.
And I felt it – here I am. Here we are. Right now.

When we got back to the camper, my husband was grilling sausages. I made mashed potatoes. Everyone ate. It wasn’t gourmet, but we were hungry – and that made it good.

Later, we played Chicago with my daughter and her partner.
I had a great hand – but their strange rules meant no one actually won.

Then we headed into town.
Movits were playing in the city park.
I’d only seen clips my daughter had posted on Facebook and thought, “Eh, not my kind of music.”
But I was wrong.
There was rhythm, groove, and lyrics that spoke to me.
And they were from way up north – which warmed me. Creativity is alive across the whole country.

@carinaikonennilsson

#movits #malix #viral #music #lvl #mobilhome

♬ originalljud – carina

But that’s also when it began to scratch.
That other thing. The thing that didn’t sit right.

When Night Falls – and the Kids Aren’t Home

There were so many people. Music, laughter, movement.
And safety – thanks to the many police officers and security guards. It felt reassuring.

But then I saw them.

The kids.

Girls and boys. None of them older than 14. Many of them barely 12 or 13.
Big groups. Makeup. Tough stares. Twitchy movements. Shifty eyes.

And I knew.
I knew what I was seeing.

I’ve seen it before. In my job. In real life.
These are kids who are getting lost.

And it wasn’t a judgment. It was experience.
I could spot the ones who had already tried things. I could see the weight they were carrying – things they should never have to carry.

And all I could think was:
Where are you, parents?

What makes you not see this?
Do you really think your kids are little angels? Standing there – with fire in their eyes and the wrong people around them?

It tells me they’re not angels.
And it should tell you the same.

You need to wake up. Not later. Now.
It’s already late.

This isn’t a path kids “end up on.”
It’s a path they’re pushed onto – when no one’s holding the door closed at home.

I was furious. And heartbroken.
No child should have to be grown-up at that age.
No child should be navigating drugs, threats, violence – because their parents can’t be bothered to be the boring adult who says no.

That’s what parenting is.
It’s being the one who says: “No. You’re staying home.”

It’s checking in.
Talking to other parents.
Knowing where your kids are – really knowing.

Don’t you see?
It’s scared kids who carry weapons.
Scared, disguised kids who need parents.

No kid should need a weapon to feel safe in town.
They should be home – with you – even if it means playing boring board games.

Don’t you get it? These are scared children.
They hide behind Gucci caps and fake status.
But it’s not real.
It’s a shield.

It’s not cute.
It’s dangerous.

And it’s on us.

My Friend, Her Films – and the Question We Don’t Ask

Lastly – a soft end.
I want to share my friend’s YouTube channel again.
She makes short educational videos for children – about feelings, about life.
She works on them late at night, after her own kids have fallen asleep. She records, edits, narrates.

100% for her kids during the day.
100% for others’ kids at night.

And I wonder…
when does she take care of herself?

Or maybe – maybe that’s how she does it.
Through creating. Through giving.
Just like I do it here – with my writing.

Maybe that’s how we save ourselves.
One sentence at a time.

Closing Words

This post held a lot.
About animals that shouldn’t be in cages.
About children who shouldn’t roam the streets alone.
About adults who shouldn’t hand over their responsibility.
And about the small things – an ice cream in the shade, a laugh in a splash zone, a friend who gives her all.

It’s easy to lose your footing in this world.
But maybe, just maybe – it’s in the small, everyday moments that we find it again.


I don’t write to be liked. Im write because the world hurts sometimes – and because I know we need to look ´. I carry experience, but also hope. And the guts not to look away.


Yesterday has already laid down in history. Tomorrow waits up ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson

Support My Writing

If you’d like to support what I do – my words, my time – you’re welcome to contribute here:
paypal.me

#ParentingReality #KidsOnTheStreets #BoråsZoo #EverydayAwareness #ChildrenAndSafety #SwedishCamping #UrbanYouth #WakeUpParents #FreedomAndResponsibility

Resdag Borås djurpark med familjen

Av

den 24 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

Förord

Det här blir ett kortare inlägg. Idag är en resdag. Klockan 08.00 rullar vi iväg mot nya äventyr – men först ska tvätthögen tas om hand.

En dag i sorgens tecken – med Ozzy i högtalaren

Gårdagen blev inte alls som jag tänkt. Tvätten som skulle ha vikts ligger kvar som ett tyst monument över allt det där som inte blev gjort. I stället blev det en dag som tog plats. En sorgens dag, där Ozzy Osbournes röst fyllde högtalarna och mitt hjärta. Jag skrev som vanligt mitt inlägg – så som jag alltid gör. Det handlade självklart om Ozzy.
Läs mitt inlägg om Ozzy här

Spänderbyxorna på – mot Ikea och Elgiganten

Efter skrivandet bar det av till Uddevalla för att handla. Av någon anledning hamnade spänderbyxorna på – det blev en shoppingrunda. På IKEA köpte vi nya glas, en stekpanna och tre fina burkar i serien Gladerlig. Matchar våra tallrikar.

Nästa stopp: Elgiganten. Och där, där köpte vi något som visade sig vara ett genidrag – en ismaskin! Nu kan vi lyxa till det med is, både hemma och i husbilen.

Bad, pannkakor och packning

Mat inhandlades och vi åkte hem. Maken stod för maten, och jag tog ungarna till sjön för ett svalkande kvällsdopp. När vi kom tillbaka hade han gjort pannkakssmet – så jag ställde mig och stekte. Dom pannkakorna ska vi ha med oss idag.

Borås djurpark och vidare mot Hanatorp

Idag väntar Borås djurpark och ett kärt möte med dottern och hennes familj. Efter djurparksbesöket blir det övernattning på campingen där. Och i morgon fortsätter vi till Hanatorp för att hälsa på min kusin. Vad som händer efter det? Det får vi se. Resan får ta oss dit den vill.

Men först – tvätten…

Nu måste jag faktiskt ta tag i det där berget av tvätt. Och hinna packa klart innan avfärd. Det blir ingen lång stund framför skärmen idag.

Gårdagen vilade i sorg – men idag får livet rulla vidare.

Vad tänker du?

Har du också dagar då sorgen tar plats – mitt i det vardagliga?
Hur hanterar du övergången från tungt till lättare steg?

Reflektion

Mellan tvätt, pannkakor och utflyktsplaner smyger sorgen in. Det får vara så. Att skriva blir ett sätt att andas – att bära både vardag och vemod i samma andetag. Och ändå fortsätta framåt. Det är också ett sätt att leva.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. Och det är dags att ta hand om tvätten. -Carina Ikonen Nilsson

Stöd bloggen

Vill du stötta mitt skrivande?
Bidra via PayPal här

#resdag #ozzyosbourne #husbilsliv #familjetid #boråsdjurpark #sorgochglädje #malixblogg
#travelday #ozzyosbourne #motorhomelife #familymoments #boraszoo #griefandjoy #malixblogidag blir det ett kortare inlägg för det är en färd dag idag.

”Travel Day to Borås Zoo with the Family”

Av

den 24 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Resor & husbilsliv Camping, husbil, ställplatser, naturupplevelser., Vardag & familjeliv

Read this post in Swedish

Läs det här inlägget på svenska

Foreword

Today’s post will be a short one. It’s a travel day. We’re leaving at 8:00 AM – and I’m far from ready. First, I need to conquer the mountain of laundry waiting to be folded.

A Day in Mourning – with Ozzy in the Speakers

Yesterday didn’t go as planned. The laundry that was supposed to be folded stayed in a heap – a quiet reminder of what never got done. It turned into a strange kind of day. A day of sorrow, with Ozzy Osbourne’s voice filling both my speakers and my heart. I wrote a blog post, just like I always do – and of course, it was about Ozzy.
Read my Ozzy tribute post here

Tight Pants On – IKEA and Elgiganten Adventures

After writing, we headed to Uddevalla to do some shopping. For some reason, I ended up in my tight pants – it was that kind of trip. First stop: IKEA. We bought new drinking glasses, a frying pan, and three lovely jars from the Gladerlig series – the same series our plates are from.

Next stop: Elgiganten, where we made one of the best purchases in a long time – a countertop ice machine! Now we can pamper ourselves with ice cubes in the heat, whether we’re at home or on the road in our motorhome.

Swimming, Pancakes and Packing

Groceries done, we headed home. My husband cooked while I took the kids to the lake for a swim. When we came back, he had prepared pancake batter, so I got busy frying. The pancakes are coming with us today.

Borås Zoo and Hanatorp – and Then We’ll See

Today, we’re off to Borås Zoo to spend the day with our daughter and her family. After the zoo, we’ll stay overnight at the nearby campsite. Tomorrow, we’ll head to Hanatorp to visit my cousin. After that – who knows? We’ll let the road guide us.

But First – the Laundry…

Now I really need to get going. The laundry pile won’t fold itself, and we’re supposed to leave soon. No long post today – life is calling.

Yesterday rested in sorrow – but today, life keeps rolling on.

What about you?

Do you also have days where grief sneaks in – even among the most ordinary moments?
How do you shift from heavy to light? From mourning to movement?

Reflection

Grief and everyday life dance together in this post – laundry and loss, pancakes and memories. Sometimes the writing is the breathing space between it all. That’s where I land. In the now. In both softness and strength.

Yesterday has already laid itself to rest in history. Tomorrow is waiting in the distance. But right now – this is where life happens. And the laundry won’t wait. -Carina Ikonen Nilsson

Support the blog

Would you like to support my writing?
Donate via PayPal

#travelday #ozzyosbourne #motorhomelife #familymoments #boraszoo #griefandjoy #malixblog

Tack för allt, Ozz – du bor kvar i mitt soundtrack

Av

den 23 juli 2025

i Malix – personligt & bloggen, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden

Läs det här inlägget på engelska

Read this post in English

Förord:
Det här är inte ett inlägg om en död artist. Det är ett kärleksbrev till en röst som följt mig genom livet. En röst som fortfarande bor kvar i mina öron, och i mitt hjärta.

Med Ozzy i öronen och hjärtat fullt

Med Ozzy i öronen och en natt fylld av drömmar om just honom, vaknar jag med en känsla av vemod. Det är som om natten berättat en historia om allt som varit.

Ozzy har varit ett av alla mina soundtracks genom livet. Jag har hört det mesta med honom – inte bara The Greatest Hits. När han dykt upp på radion och jag varit ensam i vår bil har jag mer än gärna höjt volymen och skrålat med, högt och fritt.

Jag läste hans bok I Am Ozzy för några år sedan – en galen värld, men ändå så mycket Ozzy. Jag älskar hans röst, hans galna upptåg, hans musik.

Ett tomrum på jorden – men musiken finns kvar

Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden.
Kanske bra för honom, men han lämnar ett tomrum här hos oss på jorden. Här finns ingen Ozz kvar.
Du kan läsa det inlägget här: Ozzy Osbourne är död – farväl till ett soundtrack

Jag skrev även ett inlägg för några veckor sedan där jag kände tacksamhet över att han fick uppleva att vi – även vi som inte var där – hyllade honom.
Jag slukade TikTok då, letade klipp, ville se allt jag missat. Det var som att hela världen blinkade till en stund och sa: Vi ser dig, Ozzy. Vi tackar dig – nu medan du ännu lever.

Det är tur att vi har alla skivor och all musik kvar. Jag känner även att jag blir glad över att han fick göra den där sista konserten. Att han blev hyllad av sina fans när han fortfarande levde. Blir glad när jag tänker på att han ändå på något sätt levt klart sitt liv – och verkligen levde, fast han gjorde det bästa för att egentligen vara död sedan länge. Han är nog ett mirakel med tanke på alla droger, sprit och helt galna upptåg han gjort under sitt liv.

Jag känner också en stilla glädje över att han fick göra den där sista konserten – Back to the Beginning den 5 juli 2025 – och bli hyllad av fans medan han fortfarande levde.

En levande legend – som aldrig skulle leva

Ozzy är ett mirakel. Med tanke på alla droger, all sprit, alla vansinniga upptåg… han levde ändå. Och inte bara levde – han levde klart. Han gjorde det på sitt sätt. Och vi fick följa med.

När våra hjältar faller

De börjar trilla av nu, en efter en. Det gör ont när någon försvinner – även om de ”bara” varit ett soundtrack. Men The Prince of Darkness var mer än så.

Så nej, jag ska inte skriva mer om hans död. Det har jag redan gjort.
Rest in peace, OZZY.
Jag hoppas allt i din kropp har fått ro. Och att vi som är kvar… orkar andas. Orkar minnas. Orkar leva vidare.

Musik som minnen – och minnen som musik

Det kommer att kännas tomt här på jorden. En ikon, en furste av musik, har kastat in handduken. Lagt sig för den sista vilan.

Men jag bor i musiken.
Soundtracket i mitt liv är fyllt av just honom.

Just nu, när hans musik rör sig i mina öron, fylls jag av minnen, liv, kärlek.
De flesta låtar bär på bilder i mig – sekvenser av livet:
– En strand. – En ensam kväll. – En fest. – En konsert.
– En resa i bilen. – En sommarkväll utanför husbilen.
– En freestyle. En LP. En mp3. En video. You name it.

Tack Ozz, för allt du gett.
För allt du varit.
För att du sjöng dig in, i oss.

Redan igår skrev jag ett inlägg om att han har vandrat vidare till den där andra stranden – du hittar det här.

Extrainfo

Callouts – till läsaren

  • Vem är ditt livs soundtrack?
  • Har du någon artist du vill tacka – innan det är för sent?
  • Hur påverkar musik ditt minne och dina känslor?

Stöd mitt skrivande

Om du uppskattar mina texter och vill stötta mig:
Stöd via PayPal

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” -Carina Ikonen Nilsson

#OzzyOsbourne #SoundtrackIMittLiv #MusikSomBerör #FarvälOzzy #Rockikon #MinnenOchMusik #PrinceOfDarkness

Sida 2 av 7

Föregående

Nästa

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén