This isn’t a post about a dead artist. It’s a love letter to a voice that followed me through life. A voice that still lives in my ears — and in my heart.
With Ozzy in My Ears and a Full Heart
With Ozzy in my ears and a night filled with dreams of him, I woke up with a sense of sorrow. It’s as if the night told a story about everything that once was.
Ozzy has been one of the many soundtracks of my life. I’ve listened to almost everything he’s made – not just the Greatest Hits. When he came on the radio and I was alone in our car, I would gladly crank up the volume and sing along, loud and free.
I read his book I Am Ozzy a few years ago – a crazy world, but so very Ozzy. Love his voice. I love his madness. I love his music.
A Void on Earth – But the Music Remains
Just yesterday, I wrote a post about how he crossed over to the other shore. Maybe that’s good for him – but he leaves a void here on earth. There is no more Ozz here. You can read that post here: Ozzy Osbourne is dead – farewell to a soundtrack
I also wrote a post a few weeks ago where I felt grateful that he got to experience that we – even those of us who weren’t there – celebrated him. I devoured TikTok then, hunting down clips, wanting to see everything I had missed. It felt like the whole world blinked for a moment and said: We see you, Ozzy. We thank you – while you’re still here.
I’m glad we still have all the records and all the music. And I feel grateful that he got to do that final concert. That he was celebrated by his fans while still alive. It makes me smile, thinking he truly lived out his life – and lived, even though he seemed determined to not survive it. He truly is a miracle, considering all the drugs, alcohol, and insane stunts throughout his life.
A Living Legend – Who Wasn’t Supposed to Live
Ozzy is a miracle. With all the drugs, the booze, the madness… he still lived. And not just lived – he lived fully. He did it his way. And we got to come along for the ride.
When Our Heroes Begin to Fall
They’re starting to fall now, one by one. It hurts when someone disappears – even if they were ”just” a soundtrack. But The Prince of Darkness was so much more.
So no, I won’t write more about his death. I’ve already done that. Rest in peace, OZZY. I hope your body has found rest. And that we who remain… …can breathe. Can remember. Can keep on living.
Music as Memories – and Memories as Music
It will feel empty here on earth. An icon, a prince of music, has thrown in the towel. Laid down for his final rest.
But I live in the music. The soundtrack of my life is filled with him.
Right now, as his music moves through my ears, I am filled with memories, life, and love.
Most of the songs he made carry images in me — scenes from life: – A beach. – A lonely night. – A party. – A concert. – A road trip. – A summer night outside the camper. – A Walkman. An LP. An MP3. A video. You name it.
Thank you, Ozz, for all you gave. For all you were. For singing yourself into us.
– Who is the soundtrack of your life? – Is there an artist you’d like to thank – before it’s too late? – How does music affect your memory and emotions?
“Yesterday has already laid down to rest in history. Tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson
I didn’t expect it to feel like this. But it does. Ozzy Osbourne is dead. And something inside me has gone quiet. Something that always used to scream.
I don’t know what to write. I just know it hurts. Ozzy Osbourne is dead.
It’s strange… I didn’t actually believe he’d live forever – and still, somehow, I did. He was always there. In the background. In my headphones. In the soundtrack of my life.
That voice that cut through everything. That carried pain, power, madness. He was never just music – he was emotion, force, defiance.
And now it’s quiet. But not really.
Because Ozzy isn’t someone you forget. He’s screamed himself into my heart – and there he stays.
I grieve him as if he were mine. Maybe he was. A part of my youth. A part of me.
I managed to write a tribute while he was still alive. Now I’m writing the other one. The one that hurts.
“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.” – Ozzy Osbourne
– What does Ozzy mean to you?
Did you listen to him when no one else understood?
What does his voice stir in you?
Do you remember the first time you heard “Crazy Train” or “Mama, I’m Coming Home”?
This isn’t just a farewell to an artist. It’s a farewell to a piece of myself – the younger version who lived with Ozzy in their ears, who carried rage, longing, sorrow, and fire. And at the same time, a quiet promise: never to forget.
This day took a legend with it. Tomorrow will echo without his voice. But right now – in the silence after the last note – the memory still plays. Right now is what matters. -Carina Ikonen Nilsson
Jag visste inte att det skulle kännas så här tungt. Men det gör det. Ozzy Osbourne är död. Och någonting i mig har blivit stilla. Någonting som alltid skrikit.
Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att det gör ont. Ozzy Osbourne är död.
Det är så märkligt… För jag trodde väl inte att han skulle leva för evigt – men på något sätt gjorde jag nog det ändå. Han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. I hörlurarna. I mitt inre soundtrack.
Den där rösten som skar igenom allt. Som bar både smärta, styrka och galenskap. Han var aldrig bara musik – han var känsla, kraft, jävlaranamma.
Och nu är det tyst. Fast ändå inte.
För Ozzy är inte en sån man glömmer. Han har skrikit sig fast i mitt hjärta – och där får han stanna.
Jag sörjer honom som om han var min. Kanske var han det, lite. En del av min ungdom. En del av mig.
Jag hann skriva en hyllning medan han ännu var här. Nu får jag skriva den andra. Den som gör ont.
“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.” – Ozzy Osbourne
Vad betyder Ozzy för dig?
Lyssnade du på honom när ingen annan förstod?
Vad väcker hans röst i dig?
Minns du första gången du hörde ”Crazy Train” eller ”Mama, I’m Coming Home”?
Det här är inte bara ett farväl till en artist. Det är ett farväl till en del av mig själv – den unga versionen som levde med Ozzy som ljudkuliss, den som bar på vrede, längtan, sorg och styrka. Och samtidigt ett löfte: att aldrig glömma.
Dagen tog med sig en legend, och morgondagen kommer att sakna hans röst. Men just nu – i tystnaden efter sista tonen – lever minnet kvar. Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson
This post was meant to be about gratitude, but the words took a detour through ADHD, blog categories, and a quiet sunrise. Sometimes, all you can do is follow where the words want to go.
Sunrise and Sleeplessness
This morning, I witnessed a sunrise. Sure, I often wake up early – but today it was very early. I don’t sleep well here in the camper, and I miss my bed at home. Writing that makes me feel ungrateful. Not everyone has a camper to sleep badly in. I try to remind myself to be thankful – for the freedom, the quiet, and the fact that we can go wherever we want, whenever we want.
Next Trip Already Planned
Yesterday, my husband started planning our next little trip. It’s already happening this Thursday – a visit to Borås Zoo with Alfred, his mom, and her partner. They’ll go for the day, but we’ll bring the camper and maybe stay longer. I think he’s planning something bigger, but first stop: Borås.
Structure, Blogging and ADHD – A Tangle Searching for Order
Yesterday I sat here, tinkering with my blog. Trying to organize it. I’ve started adding categories to make it easier to navigate. Old posts from 2009 to 2013 are now in their own group – like a little time capsule. Some posts are treasures, others… well. But I won’t delete them. I’m trying to see them with kind eyes – and I hope you will too.
Structuring a blog when you have ADHD isn’t exactly smooth sailing. For me, it’s like trying to clean a room while someone keeps moving the furniture around in my head. ADHD affects focus, impulse control, time management, and staying power. Starting is easy – finishing, not so much. And the “red thread”? More like a yarn tangle.
Still – this blog has shown my persistence. I’ve written for so many years, about so many things. Maybe my ADHD shows up here too: I follow impulses, the words come fast, I jump between topics. But I keep going. That is a kind of structure. Maybe not the traditional kind, but mine. With AI’s help, I can now make more sense of it – even if it still means hours of staring confusedly at the screen.
ADHD in Everyday Life: ADHD affects executive function – planning, impulse control, emotional regulation – but it also brings creativity, intense focus (sometimes), and rich emotional depth. For many, including me, it’s not just a diagnosis. It’s a way of being in the world.
Heading Home – and Longing for Coffee
Today, we’re heading back home. Time to pack up, unpack the camper, do laundry, and check in on the greenhouse and my little garden. I’m looking forward to sitting under the pavilion and writing there instead of under our camper’s awning.
And the coffee. Oh, how I miss my coffee machine. Out here, it’s just regular drip coffee – even if I grind the beans myself. It’s not the same. Sure, I can froth the milk even in the camper – but who has the energy for that first thing in the morning? It’s a plain cup with a bit of milk. Nothing like the real deal at home.
Callouts – let me ask you…
Do you struggle with creating structure in your everyday life – especially with ADHD? What does gratitude mean to you, especially on days when everything feels off? Have you ever read your old writing with kind eyes?
Reflection
Sometimes it’s all a bit much. Gratitude that rubs against exhaustion. Longing for my bed and my coffee machine. But also – a sunrise I would have missed if I’d been sleeping deeply. It hits me that life doesn’t have to be either-or. Maybe it gets to be both. Maybe, somewhere in the middle of all the mess, that’s where I’m most myself.
Yesterday already rests in the pages of history. Tomorrow waits somewhere down the road. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Support my writing
If you’d like to support my writing and blogging, you can do so here: paypal.me
Det här inlägget började som en tanke om tacksamhet, men tog en liten sväng via ADHD, struktur och en soluppgång. Orden ville gå sin egen väg – och jag följde med.
Soluppgång och sömnlöshet
Idag var jag med om en soluppgång. Jo, jag vaknar ofta tidigt – men idag var det väldigt tidigt. Jag sover dåligt här i husbilen, längtar till min säng hemma. Samtidigt som jag skriver det känner jag mig otacksam. Alla har inte en husbil att sova dåligt i. Jag borde vara tacksam över att vi har möjligheten att åka ut när vi vill, njuta av friheten och lugnet som bor här i vår bil.
Nästa resa är redan planerad
Igår planerade maken nästa resa. Den ska ske redan på torsdag. Det blir till Borås Djurpark om det vill sig väl. Vi ska åka dit med Alfred och hans mamma med sambo. Dom åker över dagen – vi tar husbilen. Jag tror maken planerar något längre. Första stoppet: Borås.
Struktur, blogg och ADHD – ett virrvarr som söker ordning
Igår satt jag här och grejade med bloggen. Jag försöker strukturera upp den, lägga in kategorier som gör det enklare att hitta. Gamla inlägg från 2009 till 2013 får en egen kategori. En slags tidskapsel. Vissa texter är skatter, andra… nja. Men jag vill inte radera dem. Jag försöker ha vänliga glasögon när jag läser – och hoppas du också har det.
Att strukturera en blogg när man har ADHD – det är inte helt enkelt. För mig är det som att försöka städa ett rum samtidigt som någon hela tiden byter plats på möblerna i huvudet. ADHD innebär att fokus kan vara glasklart ena stunden och helt borta nästa. Att börja är lätt – att avsluta, betydligt svårare. Och röd tråd? Ja, den är oftast mer som ett garnnystan.
Men vet du – här på bloggen har jag ändå varit uthållig. Jag har skrivit i så många år, om så mycket. Kanske är det så att mitt sätt att ha ADHD också visar sig här: jag följer impulsen, orden kommer snabbt, jag hoppar mellan ämnen. Men jag fortsätter. Och det är också en sorts uthållighet. Det är kanske inte struktur i vanlig mening, men det är min struktur. Och med hjälp av AI får jag lite bättre överblick – även om det ibland blir många timmar med förvirrad stirrning på skärmen.
ADHD-fakta i vardagen: ADHD påverkar förmågan till planering, impulskontroll, tidsuppfattning och uthållighet. Men det påverkar också kreativitet, associationsförmåga och intensitet i känslor. För många – inklusive mig – är det inte bara en diagnos. Det är ett sätt att vara i världen.
Hemåt – och kaffemaskinen
Idag åker vi hem. Packa ihop, packa ur bilen, tvätta kläder och kolla växthuset och planteringarna. Hemma väntar kaffemaskinen. Här i husbilen blir det bryggkaffe – visst, bönor jag malt själv – men ändå inte samma sak. Jag kan skumma mjölken här också, men ärligt, vem orkar det på morgonen? Det blir en vanlig kopp med lite mjölk. Hemma smakar kaffet mer… ja, hemma.
Callouts till dig som läser
Har du också svårt att skapa struktur i din vardag – särskilt med ADHD i bilden? Vad betyder tacksamhet för dig – även de dagar då allt skaver? Har du läst dina gamla texter med vänliga glasögon någon gång?
Reflektion
Det är mycket på en gång ibland. Tacksamhet som skaver. Längtan efter sängen och kaffemaskinen där hemma. Men också en soluppgång jag aldrig hade fått om jag sovit djupt. Det slår mig att livet inte alltid behöver vara antingen eller. Kanske får det vara både och. Kanske är det där – mitt i spretigheten – som jag är mest jag.
Slutord
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Stötta mitt skrivande
Vill du stötta mitt fortsatta skrivande och bloggande? Här kan du göra det: paypal.me
Det här skulle bli ett inlägg om att sakta ner, om att se hur ett enda grässtrå kan viska något om livet. Men ibland tar orden egna vägar. Och då får man följa med. Så här blev det.
Måndag med markis, kaffe och liv som rör sig
Även idag sitter jag ute under markisen utanför LVL^2 och skriver mitt inlägg för dagen. Kaffekoppen är troget placerad bredvid mig, som alltid. Himlen har fyllt på med några moln sedan igår, men värmen är fortfarande där – en mild, omslutande värme som värmer min ännu sömndruckna kropp.
Trafiken är tätare än igår. Måndag. Människor åker till sina jobb. Jag sitter här och har det oförskämt bra. Det är nästan som om jag inte borde få ha det så här lugnt – men det är just det jag har.
Jag målar med fel färg – men rätt känsla
Gårdagen flöt fram i ett stilla tempo. Bad, skugga, en kort stund i solen. I skuggan plockade jag fram mina vattenfärger. Och det är väl där man redan hör: jag är ingen vattenfärgsmålare. Jag är olja. Jag är kladd och formbarhet. Jag är missöden som blir till mästerverk.
Men jag målade ändå. Ett flickansikte, helt utan att teckna upp innan. Ögonen blev förstora, lite serietidningsaktiga, men ändå fanns det något där – ett ljus, en rörelse. Det var inte särskilt detaljerat, men det fanns en känsla. Och den räckte. Allt behöver inte vara perfekt och ibland när man är nybörjare får det se lite barnsligt ut. Men jag har vågat närma mig det där med vattenfärg. Dom känns mera farliga och ibland skämmande på ett sätt som gör ont när man lägger på färgen.
Jag målade också en naturbild, men där märktes det ännu tydligare att jag inte kan det här. Vattenfärgen kräver disciplin. Den förlåter inte. Den stannar där man lägger den, snäll eller skoningslös.
Jag gillar färg som går att forma om. Färg som lever. Därför älskar jag olja. För med olja kan man göra fel och ändå få rätt. Det är som livet ibland – man gör fel, man tror att allt är förstört, men så hittar man något i misstaget som blir bättre än det man först tänkte.
Callout: Vad händer när du gör något du inte kan – men ändå gör det? Vågar du vara nybörjare?
Lugnet i penseldragen
Att måla får hela min kropp att lugna sig. Samma sak när jag skriver. Något släpper. Allt annat blir tyst. Det är som att komma hem till något inom mig själv. Ett rum där jag får finnas, utan krav, utan prestation. Bara vara. Det är stillhet i färg.
Mandys Diner – när gnistan inte längre lyser
Efter målningen och några dopp i den allt för varma poolen, gick vi till Mandys Diner för att äta. Det brukar vara en höjdpunkt. En plats där maten möter miljön i ett slags tidsresa tillbaka till 50- och 60-tal. Jag har alltid gillat det där – bilderna, detaljerna, atmosfären. Det känns som en upplevelse.
Men igår… nej. Något hade gått sönder. Kanske var det bara min upplevelse. Men jag tror inte det.
Vi blev mottagna av en tjej som inte orkat stryka skjortan. Jag vet att det låter futtigt, men det gör något med känslan. Det skaver. Det säger något. Som att det inte längre spelar roll.
Vi fick vänta. Länge. På dricka. På mat. Drickan borde komma snabbt– det gör ju att man dricker upp och beställer igen. En vinst för restaurangen till och med.
Jag beställde en burgare som skulle ha coleslaw. Det var några bleka strimlor vitkål och lite morot. Ingen majonnäs. Ingen kryddning. Inget som höll ihop det. Köttet var torrt, smaken obefintlig.
Och milkshaken, som brukar vara som en smaksensation? Den var grynig. Inte kall. Grädden smakade som något som stått framme lite för länge. Inte imponerade. Och när inte ens Milkshaken imponerar – då är något fel.
1400 kronor kostade kalaset. Och det sved. För jag hade höga förväntningar. Jag ville bli glad, mätt och nöjd. Men jag blev mest… trött. Inte för att det var dyrt, utan för att det kostade mycket pengar som inte smakade så gott.
Callout: När försvinner magin från ett ställe du tidigare älskat? Märker du när det går från passion till rutin?
Vad som en gång var – och vad som kanske kan bli igen
Lokalen är fortfarande fantastisk. Den där filmiska känslan finns kvar. Men om personalen tappat stoltheten, om ledningen slutat bry sig – då spelar det ingen roll hur många Elvis-bilder som hänger på väggarna. Då blir det bara en kuliss.
Här behöver någon kliva in. Skaka om. Tända eld på glöden igen. För det finns något där. Något som går att väcka till liv. Men inte om alla bara går dit för att överleva sina arbetspass.
ADHD – när sinnet vandrar och detaljerna ropar
Jag tänker ibland att min hjärna fungerar lite som oljefärg – den vill kunna justera, ändra, backa, skapa nytt i det som redan finns. Det passar inte alltid ihop med vattenfärg. Precis som det inte alltid passar ihop med en restaurang upplevelse som inte levererar. För med ADHD kommer ofta en känslighet för detaljer. En ostruken skjorta. En för lång väntan. En milkshake som inte är kall nog. Det kanske inte märks för andra – men i min kropp känns det. Ljud, dofter, intryck. De landar starkt.
Samtidigt är det också det som ger mig förmågan att verkligen se, känna, notera nyanser. Jag ser när något tappar gnistan – och jag känner när något skaver. Det är både en styrka och en utmaning. Och kanske är det just därför jag behöver mitt skrivande och målande. För där får jag andas i min egen takt, utan att behöva stå ut med andras tempo, ljud eller bortglömda detaljer.
Orden tog en annan väg
Jag hade tänkt skriva om att sakta ner. Om vinden i ett grässtrå. Om skönheten i det lilla. Men istället blev det ett inlägg om vattenfärg, besvikelse och stilla insikter.
Och vet du – kanske blev det ändå just det jag tänkt. För ibland är stillheten inte det man planerat, utan det som blir när man tillåter livet att vara som det är.
Tack till dig som läser
Jag vill också passa på att säga tack. Bloggen har fått besök från så många olika länder – Irland är återkommande varje vecka (hello from me to you!), USA, Australien, Tyskland, Danmark och Norge. Norge har varit med länge – ni känns nästan som släkt.
Callout: Var läser du ifrån? Lämna gärna en kommentar – det gör världen lite mindre och bloggen lite större.
Citat att bära med sig
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Slutord
Det blev ett inlägg om det som blev – inte det som var planerat. Kanske är det det som är det vackra. Att låta det som vill bli skrivet få sin plats. Precis som i en målning – ibland är det misstaget som gör tavlan levande.
Reflektion
Det finns en vila i att bara vara ärlig. Att inte linda in. Att säga: jag ville något annat, men det blev så här. Och det får vara nog.
Stöd gärna bloggen
Om du uppskattar mina texter, reflektioner och ärliga ord – stöd gärna bloggen med ett bidrag. Tack för att du läser och finns!
This was supposed to be a post about slowing down. About seeing how a single blade of grass can whisper something about life. But sometimes, the words take their own path. And when they do, I try to follow. So here we are.
Monday under the awning – coffee, calm and everything in motion
Once again, I’m sitting outside under the awning of LVL^2, writing today’s post. My coffee cup is faithfully by my side, as always. The sky holds more clouds than yesterday, but the warmth is still there – soft, enveloping, comforting against my sleepy body.
Traffic is heavier today. It’s Monday. People heading to work. And I’m just sitting here, a little too comfortably, almost feeling guilty for having this much peace. But that’s what I have – and I’m grateful.
Painting with the wrong medium – but the right feeling
Yesterday moved in a slow rhythm. Swimming, shade, a short moment in the sun. In that shade, I brought out my watercolors. And right there it becomes obvious: I’m not a watercolor painter. I’m oil. I’m texture and reshaping. I’m mistakes that turn into masterpieces.
But I painted anyway. A girl’s face, drawn freehand. The eyes turned out too big – almost cartoonish – but still, there was something there. A glow, a kind of motion. It wasn’t detailed, but it had feeling. And sometimes that’s enough. When you’re new at something, it doesn’t have to be perfect. It can look childlike. What matters is that I dared to try. Watercolors feel risky to me, almost threatening in the way they settle and stay – no second chances.
I also painted a landscape, and there it was even clearer that this wasn’t my strength. Watercolor requires discipline. It doesn’t forgive. It stays where you put it, whether gentle or unforgiving.
I like paint that moves. That lets itself be shaped. That’s why I love oil. With oil, you can make mistakes – and still end up with something better than you imagined. Like life, sometimes. You think you’ve ruined it, but the mistake becomes the part that makes it whole.
Callout: What happens when you try something you’re not good at – but do it anyway? Can you be brave enough to be a beginner?
The calm in every brushstroke
Painting quiets my body completely. Just like writing. Something releases. Everything else fades away. It’s like coming home to something inside myself. A space with no pressure, no expectations. Just being. Stillness in color.
Mandys Diner – when the spark disappears
After painting and a few dips in the way-too-warm pool, we headed to Mandys Diner for dinner. It’s usually a highlight. A place where the food and the vintage décor create a sort of time-travel back to the 1950s and 60s. I’ve always loved the atmosphere – the pictures, the details, the vibe. It feels like an experience.
But yesterday… no. Something was off. Maybe it was just me. But I don’t think so.
We were greeted by a waitress who hadn’t bothered to iron her shirt. That might sound petty, but it sets the tone. It says something. That it doesn’t matter anymore.
We waited. Too long. For drinks. For food. And drinks should come quickly – it encourages you to finish and order again. It’s a win for the restaurant, really.
I ordered a burger with coleslaw. What I got was a few limp strips of cabbage and carrot – no mayo, no seasoning, nothing to hold it together. The meat was dry. Tasteless.
And the milkshake, usually a highlight – cold, creamy, dreamy – was gritty. Not even cold. The whipped cream tasted like it had been sitting out too long. Disappointing. And when even the milkshake disappoints – something’s wrong.
The whole thing cost 1400 SEK. And it stung. Not because it was expensive – but because it was a lot of money for food that didn’t bring joy. I wanted to feel satisfied. Instead, I felt tired.
Callout: When does the magic fade from a place you once loved? Can you feel the shift when passion turns into routine?
ADHD – when the mind sees more than it wants
I often think my brain works like oil paint – it wants to revise, reshape, go back and try again. That doesn’t fit well with watercolor. And it doesn’t fit well with a restaurant visit that misses the mark.
With ADHD, I notice everything. A wrinkled shirt. The too-long wait. A milkshake that isn’t cold. Maybe others don’t see it – but my body feels it. Sounds, smells, small signals. They all hit me deep.
At the same time, that’s what gives me the ability to really see. To sense when something’s lost its spark. To know when something’s off. It’s both a challenge and a strength. And maybe that’s why I need painting and writing – because those are the spaces where I can breathe in my own rhythm, without other people’s noise or forgotten details pressing in.
The words took a different turn
I had planned to write about slowing down. About a blade of grass moving in the wind. About the beauty in small things. But instead, this became a post about watercolor, disappointment, and quiet realizations.
And maybe that’s what I needed to write all along. Because sometimes, stillness isn’t what we plan – it’s what happens when we allow life to be what it is.
Thank you, wherever you are
I also want to say thank you. This blog has visitors from all over – Ireland shows up every week (hello from me to you!), and I’ve seen readers from the USA, Australia, Germany, Denmark and of course Norway. Norway has been with me for years – you feel like family now.
Callout: Where are you reading from? Leave a comment – it makes the world smaller and this blog a little bigger.
Quote to carry with you
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Final words
This post became what it became – not what I planned. And maybe that’s the beauty of it. Letting what wants to be written find its place. Just like in painting – sometimes the mistake is what brings the whole picture to life.
Reflection
There’s peace in simply being honest. In not dressing it up. In saying: I wanted something else, but this is what came. And that’s enough.
Support this blog
If you appreciate my words, reflections and raw honesty – feel free to support this blog with a small contribution. Thank you for reading, and for being here.
Att vakna i husbilen i ett väder som är mera än obeskrivligt vackert. Ett väder där himlen är skimmrande i blått och en sol som redan nu värmer så mycket att jag var tvungen att ändra vår silverduk till sidan där solen är. Tystnaden, doften av kaffe och en camping som håller på att vakna till.
Grannen i husvagnen bredvid har precis gått ut på en morgonpromenad med sin lilla hund. Jag har längtat redan igår efter att få sitta här ute och skriva mitt blogginlägg. Kände på känslan redan igår kväll när jag och maken satt här ute och njöt av kvällen.
En vacker kväll precis där vi bor
När kärleken viskar genom en sång
Då, utan att han själv förstod det, förklarade han sin kärlek till mig. Han som är så sparsmakad med just ord om kärlek i den bemärkelsen, sa att just den här låten – (just då spelades det Tycker om när du tar på mig, sjungen av Gessle) – ”den låten är min,” sa han. ”Den är skriven med mina ord och känslan om dig.”
Nu är inte maken någon diktare och inte heller någon som skriver. Men då, just i den stunden, kände jag kärleken han kände för mig.
Han som egentligen bara lyssnar på lite tuffare musik, eller ganska så mycket tuffare musik än så – hade i alla fall en låt skriven av Per Gessle där han bodde i orden som blev hans.
Alltså, jag blir igen rörd av detta minne från igår. Kvällen blev ännu vackrare än innan, och stunden blev vackrare, mysigare och kändes på något sätt hel. Kanske är det så det känns när man känner sig älskad.
Citat ur hjärtat: ”Han glömmer inte av mig – han älskar mig tyst, men så innerligt.”
När kärleken bor i handlingarna
Nu känner jag det oftare än igår, men det var något magiskt. Mera än vanligt. Maken är den bästa maken man kan ha, och lilla jag har lyckats hitta honom. Varför? För han glömmer inte av mig.
Hans handlingar i vardagen är ofta, till och med nästan alltid, till fördel för mig. Han vill att jag ska vara lycklig. Han vill saker bara för att han vet att jag tycker om just det.
Havet, till exempel. Att vi bor nära vatten när vi är ute och campar. Att jag får tid för att skriva mina inlägg. Att jag får tid för mig själv – och han ser alltid till att jag mår bra.
Men ändå var det fina ord han sa igår, utan att han ens förstod att det bodde kärlek i just de orden.
Morgonen vid husbilen
Oj, vad många ord om maken och kärlek det blev idag då. Beror det på denna magiska morgon, där man ibland i bakgrunden hör hur en stackars bil kör på vägen lite längre bort, en stackars hund som skäller väldigt långt bort och fåglar som kör lite morgonsång – fast en och annan skata vräker till ibland.
Gräset är daggvått och det är en ljummen, härligt sommarmorgon. Jag har förmånen att sitta under min markis utanför LVL^2 och blogga. Just precis så som jag satt och längtade efter igår.
Töreboda igen – och Mandys Diner väntar
Vi åkte igen till Töreboda camping denna helg. Vi var här för några veckor sedan. Nu åkte vi hit för att det är en bra camping för barn – även om de inte har hoppkudde, så har de pool. Det är i närheten av stan och vi har lovat lillkillen ett besök på Mandy’s Diner.
Där har maken beställt bord till i kväll. Lillkillen måste få äta hamburgare som verkligen är en klass för sig. Jag som inte ens gillar hamburgare – gillar deras hamburgare. Det vill vi att lillkillen ska få uppleva.
Poolbad och glass i värmen
Igår var jag och lillkillen och badade i poolen. Det var mycket folk och väldigt varmt i vattnet. Inte ens svalkande, men lillkillen ville bada – och eftersom det är jag som gillar att bada fick det bli jag som baddade med honom.
Efter badet tog vi en mjukglass som färdkost till husbilen. Perfekt att ha plånboken inlagd i min Garminklocka – bara klicka på och sedan betala.
Ny klocka – och barn som lär sig allt
Jag har förresten köpt mig en ny Garminklocka. Den jag hade innan var även den en Garmin, men jag var lite trött på att den behövde laddas var femte dag. Nu har jag en som klarar sig i elva dagar.
Lilltjejen fick min gamla klocka och lillkillen fick den som hon fick när maken köpte ny för några år sedan. Hon har aldrig använt den – kanske för att den såg för killig ut.
Lillkillen, han är glad i sin klocka och har redan efter bara några dagar klurat ut alla finesser på den. Varje morgon ger han mig rapport om hur han sovit, visar mig att han har ficklampa på klockan och säger att det är klokt.
Han berättar att han kan koppla in någon digital röst som berättar för honom att han är coolare än en pingvin och lite fantastisk som en katt som ligger i solen på gräset.
Vad man nu ska med allt sådant till? Fast där kanske jag har fel. Bor just inte de känslorna inom en, så kanske man behöver öva sig på att ta till sig just dem innan man förstår själv att man faktiskt duger som man är.
Reflekterande citat: ”Kanske behöver man höra det – innan man kan tro på det själv.”
Callout – Vad tänker du?
Har du varit med om en sån morgon där allt bara känns rätt?
Har någon sagt något utan att förstå hur mycket det betydde för dig?
Vad har du hört – eller sagt – som känts som kärlek utan att det var menat som det?
Slutord
Vad blev det här för inlägg? Många tankar i morgonen. Kaffet har blivit kallt som det brukar och jag känner att jag skulle kunna skriva tiotusen ord till – men vem orkar läsa alla dem?
Tack för att du orkade läsa allt mina ord idag. Det gör dig magisk.
Reflektion
Ibland är det inte storheten i det som sägs – utan i hur det känns. En låt på radion, en kommentar i förbifarten, en klocka som säger att du är coolare än en pingvin. Livet ger oss små ledtrådar till att vi är älskade – om vi bara lyssnar.
Stöd gärna bloggen
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta bloggande, så får du gärna bidra en slant via PayPal. Det betyder mycket – tack för att du läser, delar och finns här.
Waking up in the camper on a morning more than just beautifully indescribable. The sky shimmering blue, and the sun already warm enough that I had to move our silver cover to the sunny side. The silence, the smell of coffee, and a campground slowly waking up.
The neighbor in the caravan next to us just went out for a morning walk with their little dog. I had already longed since yesterday to sit out here and write my blog post. I could feel the moment coming already last night as my husband and I sat outside and enjoyed the evening.
A beautiful evening right where we live
When love hides in a song
Then, without even realizing it, he expressed his love for me. He, who’s usually so sparing with words about love in that sense, said: “This song – this one is mine,” as “Tycker om när du tar på mig” ( ”Love when you touch me”) by Per Gessle played. “It’s written with my words and the feeling I have for you.”
He’s not a poet. He doesn’t write. But in that moment, I truly felt his love.
He usually listens to much harder music, but somehow a Gessle song had become his. I’m moved again by the memory. The evening grew even more beautiful. The moment became warmer, softer, whole. Maybe that’s what love feels like – when you know it’s real.
Quote from the heart: ”He never forgets me – he loves me quietly, but deeply.”
When love lives in the small things
I feel it more often now than I used to – but there was something magical about yesterday. My husband is the best kind of husband, and little me… somehow I found him.
He never forgets me. His daily actions are often – nearly always – for my benefit. He wants me to be happy. He does things simply because he knows I like them.
The sea, for example. Making sure we camp near water. Giving me time to write. Letting me be with myself. Making sure I’m okay.
And still, those simple words yesterday – he had no idea how much love lived inside them.
A magical morning in front of the camper
So many words about my husband and love today. Maybe it’s this magical morning. Sometimes in the background I hear a lonely car far away, a dog barking in the distance, birds singing – and the occasional magpie screeching.
The grass is damp with dew, and the summer morning is warm and gentle. I’m lucky enough to sit under the awning outside LVL² and blog – just like I was longing for last night.
Back at Töreboda Camping
We returned to Töreboda Camping this weekend. We were here a few weeks ago. It’s a great place for kids – no jumping pillow, but there’s a pool. It’s close to town, and we’ve promised the little one a visit to Mandy’s Diner.
My husband made a reservation for tonight. The little one has to try their hamburgers – they’re in a class of their own. I don’t even like burgers usually, but I love theirs. We want our boy to have that experience.
Swimming and soft ice cream
Yesterday, I took the little one to the pool. It was crowded and the water was warm – not even cooling. But he wanted to swim, and since I’m the one who loves water, it was me who went in with him.
Afterward, we had soft ice cream on the way back to the camper. So convenient to have my wallet loaded into my Garmin watch – just tap and pay.
A new watch – and kids who figure everything out
Speaking of which, I bought myself a new Garmin watch. My old one – also a Garmin – needed charging every five days, and I got tired of that. This one lasts eleven.
The girl got my old watch, and the boy got the one she received years ago but never used – maybe because it looked “too boyish.”
The little one loves his watch. After just a few days, he’s already figured out all its functions. Every morning he gives me a sleep report, shows me the flashlight feature, and tells me it’s “smart.”
He’s even activated a digital voice that tells him he’s cooler than a penguin and as fantastic as a cat lying in the sun on the grass.
Who even needs things like that? But maybe I’m wrong. If you don’t already carry those feelings inside, maybe you need help practicing them – until you believe them yourself.
Reflective quote: ”Maybe you need to hear it – before you can believe it.”
Callout – What do you think?
Have you ever experienced a morning where everything just felt right?
Has someone said something to you that meant more than they realized?
Do you believe a few kind, silly digital words could actually build self-worth?
Closing words
So what kind of post is this? A jumble of morning thoughts. The coffee’s gone cold – as it usually does when my fingers start writing. I could write ten thousand more words, but who would read them?
Thank you for staying with me all the way to the end. That makes you magical.
Reflection
Sometimes love doesn’t shout – it whispers. It’s not in grand gestures, but in the song that reminds someone of you, the coffee left to grow cold, or the way someone makes space for your joy. And maybe, in a little watch that tells you: “You’re wonderful, just as you are.”
Support this blog
If you enjoy what I write and want to support my blogging, you can leave a small contribution via PayPal. Every little bit helps and is deeply appreciated.
Idag ska vi åka iväg med vår lilla LVL^2. Det känns skönt i kroppen – en känsla av förtjänad vila. Kanske för att tvättkorgarna är tomma. Det händer inte ofta. Jag vet inte hur många maskiner jag tvättade igår, men det blev en hel tvättdag. Och ändå hann vi med ett bad.
Inte det där svalkande, kalla doppet jag ofta längtar efter. Vattnet i sjön hemma var varmt, nästan kropps tempererat. Jag blev inte ens kall när jag klev i. Men barnen uppskattade det – och det gjorde jag med. Trots att jag var i nästan lika länge som dem, kände jag mig fortfarande varm när jag gick upp. Men också tacksam. Att få bada tillsammans är ändå ett slags stilla lyx. Fast jag simmade mest.
Tre mil i gassande sol
På förmiddagen kom min bror och hans dotter. De hade cyklat från Uddevalla – tre mil i gassande solsken. 27 till 30 grader och de trampade hela vägen hem till oss. Jag blir imponerad. Lite orolig också. Själv hade jag nog svimmat på vägen.
Men min bror har alltid varit envis. En gång cyklade han hela vägen till Göteborg. Det ligger visst i blodet – för när vår farfar var ung, cyklade han och sina bröder från Göteborg upp till Uddevalla varje helg. Jobbade till klockan ett på lördagar, och sen iväg. För att få en söndag med sina föräldrar. Skulle någon göra det idag? Nej, jag tror inte det. Idag tränar man i syfte att träna – inte för att orka hälsa på mamma och pappa.
Vad tror du på? Att vi har blivit för bekväma – eller att vi helt enkelt har andra sätt att visa kärlek idag?
En tjockpannkaka att minnas
Efter badet fick jag för mig att göra glutenfri tjockpannkaka. Jag har försökt många gånger förut – men aldrig riktigt fått till det. Den där fluffiga, fasta konsistensen har liksom uteblivit. Men igår… igår blev det rätt.
Jag hittade ett recept hos Det glutenfria köket och gjorde en dubbelsats. Jag uteslöt baconet eftersom vi skulle ha glass som tillbehör. Pannkakan blev precis som jag ville ha den. Vi åt den med drottningsylt och vaniljglass, och barnen åt som om de aldrig sett mat förut. Och jag… jag satt där och njöt av att det faktiskt gick. Att jag lyckades. Det blev precis den där känslan av fluffighet och den var nästan som jag minns den från mammas kök.
Recept – Glutenfri tjockpannkaka
Du behöver: – 4 ägg – 3 dl glutenfri mjölmix (Finax röd eller Semper Mix) – 4 dl mjölk – 1 tsk fiberhusk – 1 tsk bakpulver – En nypa salt – 1 paket bacon eller rökt skinka (valfritt)
Så här gör du:
Sätt ugnen på 220 grader.
Vispa ihop lite mer än hälften av mjölken med mjölmix, fiberhusk, bakpulver och salt.
Vispa i äggen, ett i taget.
Häll i resten av mjölken. Låt smeten stå i 10 minuter.
Om du använder bacon – tärna det och förstek i ugnsformen i 10 minuter.
Häll smeten i formen och grädda i 30–40 minuter, mitt i ugnen.
Servera med sylt, glass – och gärna en kopp kaffe.
Kväll med ost, kex och kortspel
Senare på kvällen kom dottern och hennes sambo. Hon hade ringt tidigare och frågat om vi kunde äta ost och kex. Jag svarade ja direkt. Det är något med den där typen av kvällar – enkla men ändå så betydelsefulla. Vi satt ute på altanen och spelade kort tills mörkret smög sig på. Jag var väl inte direkt någon mästare i spelen, men skrattet och alla ”fult ord” – det vann jag på.
(Nu säger jag kanske inte massa fula ord. Men jag säger just ”fult ord”. Något som pojkarna på jobbet hade roligt åt. De sa att när jag säger så, så byter de i huvudet ut det till något riktigt fult. Men efter några månader satt de alla och sa ”fult ord” istället. Det blev vårt gemensamma språk.)
Har du någonsin känt att någon gör saker för att lindra din smärta? Det är fint – men också skört. Vad händer när vi inser att vi måste bära våra egna känslor?
Men mitt i allt det varma och fina smög det sig in en tanke. En tanke som jag burit ett tag. Jag vill inte att hon kommer bara för att vår son inte gör det. Jag vill inte att hon ska känna att hon behöver fylla ett tomrum, vara någon slags tröst. Det är inte hennes ansvar att lindra vår saknad. Den tomheten är något vi själva har ansvar över att göra något med.
Jag har pratat med henne om mina tankar och jag hoppas att hon kommer till oss av anledningen att hon verkligen vill – inte av dåligt samvete för något hon inte kan påverka. Men samtidigt – jag är så glad att hon kommer. Att vi kan ha de där kvällarna. Tillsammans.
Tankar om tro – och en fråga från grannen
Innan jag avslutar vill jag dela ett litet klipp från min grannes YouTube-kanal. Hon gör små filmer för barn, men ibland kommer något för oss vuxna också. Idag ställer hon frågan: Kan vi leva utan religion?
Jag vet inte. Jag tror många här i Sverige lever utan Gud i traditionell mening. Men vi tror nog ändå. På något. Kanske på karma. På naturens krafter. På godhet. Jag tror att gott föder gott – att goda handlingar smittar, och gör något med oss.
Troende har alltid funnits i världen. Människan har alltid behövt tro på något större. Något som ger syfte. Våra förfäder hade sina gudar långt innan prästerna kom. Och kanske är det just det – behovet av att känna mening – som aldrig riktigt försvinner.
Jag själv går till kyrkan en gång om året. På julafton. För sångerna, för friden. Inte för att jag är särskilt troende – men kanske ändå. På mitt sätt.
Behöver du något större att tro på? Vad vilar du dina tankar i, när världen känns för stor eller för tom?
Reflektion
Det var en dag full av sol, bad, mat, familj och tankar. En dag där värmen låg som ett lock, men där hjärtat ändå öppnade sig. En dag som smakade pannkaka, doftade solvarm hud – och lämnade efter sig något att fundera vidare på.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
