Today we’re heading out with our little LVL^2. There’s a pleasant feeling in my body – a sense of well-earned rest. Maybe it’s because the laundry baskets are empty. That doesn’t happen often. I don’t know how many loads I did yesterday, but it turned into a full laundry day. And still, we managed to fit in a swim.
Not the refreshing, cold dip I often long for. The lake at home was warm – almost body temperature. I didn’t even feel cold getting in. But the kids enjoyed it – and so did I. Even though I was in the water almost as long as they were, I still felt warm when I got out. But I also felt grateful. Swimming together is its own kind of quiet luxury. Though mostly, I just swam on my own.
Have you ever felt that? When life is overflowing with things to do, but still feels strangely empty? Maybe those small moments – a swim, an empty laundry basket – are where life happens most clearly.
Thirty kilometers in blazing sun
Later in the morning, my brother and his daughter arrived. They had biked all the way from Uddevalla – 30 kilometers in blazing sunshine. The temperature reached 27–30 degrees. I’m impressed. Also, a little worried. I would’ve passed out halfway.
But my brother has always been determined. He once biked all the way to Gothenburg. I suppose it runs in the family – because when our grandfather was young, he and his brothers used to cycle from Gothenburg to Uddevalla every weekend. They worked until 1 PM on Saturdays, then hopped on their bikes to spend Sunday with their parents. Would anyone do that today? I doubt it. These days, people train for the sake of training – not to visit their parents.
Do you think we’ve become too comfortable? Or are we just showing love in different ways today?
A pancake worth remembering
After the swim, I got the idea to make a gluten-free oven pancake. I’ve tried many times before – but it’s never really turned out right. That fluffy, firm texture has always been missing. But yesterday… it worked.
I found a recipe from Det glutenfria köket (The Gluten-Free Kitchen) and made a double batch. I left out the bacon since we were having it with ice cream. The pancake turned out exactly the way I hoped. We ate it with queen’s jam and vanilla ice cream. The kids devoured it like they’d never seen food before. And I… I just sat there, enjoying the fact that I pulled it off. It had that soft, fluffy texture – just like I remember from my mother’s kitchen.
Recipe – Gluten-Free Oven Pancake
You’ll need: – 4 eggs – 3 dl gluten-free flour mix (like Finax Red or Semper Mix) – 4 dl milk – 1 tsp psyllium husk – 1 tsp baking powder – A pinch of salt – 1 pack of bacon or smoked ham (optional)
How to make it:
Preheat oven to 220°C (428°F).
Whisk a bit more than half of the milk together with flour mix, psyllium husk, baking powder, and salt.
Add eggs one at a time while whisking.
Pour in the rest of the milk. Let the batter sit for 10 minutes.
If using bacon – dice and pre-bake it in the baking dish for 10 minutes.
Pour the batter into the dish and bake for 30–40 minutes in the center of the oven.
Serve with jam and ice cream – and a cup of coffee if you like.
Evening with cheese, crackers, and card games
Later that evening, my daughter and her partner came by. She had called earlier and asked if we could have cheese and crackers. I said yes right away. There’s something about those kinds of evenings – simple, yet deeply meaningful. We sat out on the patio playing cards until the dark slowly settled in. I wasn’t exactly a champion at the games, but I did win with my laughter – and my “fult ord”.
(Now, I don’t actually say a lot of bad words. I say “fult ord” – which literally means “bad word.” The boys at work thought that was hilarious and joked that whenever I said it, they’d mentally insert an actual swear word. But after a few months, they all started saying “fult ord” too. It became our thing.)
Have you ever felt that someone is doing something just to ease your pain? It’s beautiful – but also fragile. What happens when we realize we need to carry our own grief?
But in the middle of all that warmth and joy, a thought crept in. One I’ve been carrying for a while. I don’t want my daughter to come just because our son doesn’t. I don’t want her to feel like she needs to fill a void or be a comfort. That emptiness – that’s ours to deal with.
I’ve spoken to her about these thoughts. And I hope she comes to us because she truly wants to – not out of guilt or responsibility for something she can’t fix.
And yet… I’m so grateful that she does come. That we have these evenings. Together.
Thoughts on faith – and a question from my neighbor
Before I end, I want to share a short clip from my neighbor’s YouTube channel. She makes sweet little educational films for children – but sometimes, she speaks to us grown-ups too. Today she asks: Can we live without religion?
I don’t know. I think many people in Sweden live without God in the traditional sense. But I believe we all still believe – in something. Karma, nature, kindness, purpose. I believe goodness creates more goodness – that kind acts ripple out into the world.
Faith has always been part of humanity. People have always needed to believe in something bigger – a reason to keep going. Our ancestors had gods long before priests came. Vikings, cave dwellers, everyone had their form of belief.
As for me – I go to church once a year. On Christmas Eve. For the songs, for the peace. I wouldn’t call myself religious. But maybe I am, in my own way.
Do you need something bigger to believe in? What holds your thoughts when the world feels too large – or too empty?
Reflection
This was a day full of sun, swimming, food, family and thoughts. A day where the heat pressed down, but my heart opened. A day that tasted like pancake, smelled of sun-warmed skin – and left something to quietly ponder.
Support the Blog
If you’d like to support my writing, you can do so here:
It’s not always the big adventures that stay in your heart – sometimes it’s just a day filled with presence, swimming, cinnamon buns and conversation. And sometimes, it’s in the reflection afterward that we truly see what our children need.
A Day to Keep in My Heart
I’m sitting on the sofa with my morning coffee. Yesterday, I didn’t write a post – but for a good reason. The whole day was filled with joy and togetherness.
We were up before seven, ready to meet my little brother and his family for breakfast at Coop. Not a hotel buffet, but close – scrambled eggs, bacon, fresh rolls, yogurt, cereals, juice. We met at 8:00 and enjoyed the morning together. After that, some quick shopping – snacks, drinks, cookies.
Then we drove to Lanesund, our favorite beach. We spent four or five hours there. The kids, especially my boy and my niece, swam almost the entire time. Only surfacing to eat a bun or a waffle – then straight back into the water. It was summer at its best.
After the beach, we grabbed some food at McDonald’s. Later that evening, they came to our house again – bringing fruit salad, chips, and a bit of rosé wine. It was too warm on the patio, so we moved to the front side, where the hammock hangs in the shade. We talked for hours. The kids came out for fruit salad and chips now and then.
The Computer – A Place for Recovery
This morning, I realize what a valuable day it was. My boy said he had a “great day.” He didn’t even miss his computer – and that says a lot. From morning till night, he was fully present in play and connection.
But in the evening, he needed to unplug. To enter his game world. Their daughter didn’t enjoy that part, but we saw it differently. For us, it’s his way of resting.
In our home, we’ve always seen computer games as more than just screen time. It’s a way to pause. For some children – especially those with ADHD – it’s a safe space. In the game, they’re in control. They decide the pace, the story, the limits. And when it gets too much – one click, and it all stops.
Real life doesn’t offer that. Input comes without a pause button. Expectations pile up. So being able to retreat into one’s own space, even for a while – that matters.
Today’s Plan
Today will be a slower day. We’ll pack the motorhome, do a bit of gardening, some laundry. For dinner: pancakes with ice cream and jam. Too hot for anything else.
What do you think?
– How do you see screen time and recovery for kids? – Do you need to “retreat into your bubble” sometimes? – Can computers be a shield, not just a distraction?
Reflection
Understanding our children’s needs is a journey. Sometimes they need play and sun – sometimes a quiet world behind a screen. Both are real. Both are important.
Live today and act today. Yesterday is history and may hold dear memories. Tomorrow won’t arrive until tomorrow – and it might carry emotions born from today, from right now. Yesterday has left its marks on this day, in the shape of memories.
– Carina Ikonen Nilsson
A little callout
Just a small spotlight on my neighbor’s YouTube channel – where she creates educational videos for young children. Click the image or this link to explore a collection of short films designed to help little ones understand life, emotions, and the world around them.
Det är inte alltid de största äventyren som blir minnesvärda – ibland är det bara en dag fylld av närvaro, bad, bullar och samtal. Och ibland är det i just eftertanken som förståelsen för våra barns behov blir tydlig.
En dag att lägga i hjärtat
Sitter i soffan och dricker mitt morgonkaffe. Gårdagen blev inget blogginlägg, men det fanns en god anledning – vi hade fullt upp med trevligheter hela dagen.
Redan innan sju var vi igång. Vi skulle träffa min lillebror med familj för att äta frukostbuffé på Coop på Torp. Kanske inte en hotellfrukost, men ganska nära – äggröra, bacon, frallor, yoghurt, flingor, juice och pålägg i massor. Vi möttes kl. 08.00, åt, pratade, skrattade. Efteråt blev det lite handling – kex, dricka, bullar.
Sedan bar det av till Lanesund – vår favoritplats vid havet. Fyra, kanske fem timmar lade vi där. Barnen, särskilt lillkillen och min brorsdotter, badade nästan hela tiden. De kom bara upp för att snabbt svälja en bulle eller en våffla – sen ner i vattnet igen. Det var sommar på riktigt.
Efter badet åkte vi till Donken. Lite mat i magen innan alla åkte hem till sitt. Men några timmar senare kom de över till oss igen. Då hade de fixat fruktsallad, chips och lite rosévin. För varmt på altanen, så vi satte oss på framsidan – i skuggan, vid hängmattan. Vi pratade i timmar. Barnen kom ut och hämtade fruktsallad och chips i omgångar.
Datorn som en plats för återhämtning
När jag nu sitter här på morgonen och tänker tillbaka, känns det som en dag att spara i hjärtat. Lillkillen sa själv att han haft en “helbra dag”. Han hade inte ens saknat datorn – och det säger mycket. Från morgon till kväll var han i nuet, i leken, i gemenskapen.
Men på kvällen behövde han dra sig undan. Gå in i sin spelvärld. Deras dotter var inte lika glad över det – men vi såg på det som en naturlig paus. Ett sätt att återhämta sig.
Här hemma har vi alltid sett datorn och spelandet som mer än bara skärmtid. Det är ett verktyg för vila. För vissa barn – särskilt barn med ADHD eller liknande behov – är det en trygg plats. I spelet styr de världen. De får själva välja tempo, innehåll, gränser. Och när det blir för mycket – är det bara att trycka på ”stäng av”.
Det verkliga livet är inte lika enkelt. Där kommer intrycken utan pausknapp. Där måste man ofta anpassa sig, kompromissa. Så att få äga sin egen bubbla, om så bara en stund – det är viktigt.
Planer för dagen
Idag blir det en lugnare dag. Packa i husbilen, fixa i trädgården, tvätta lite. Och middag? Pannkakor med glass och sylt. För varmt för att laga något större – och för varmt för att äta varm mat.
Vad tänker du?
– Hur ser du på skärmtid och återhämtning för barn? – Har du själv behov av att “gå in i din bubbla” ibland? – Tror du att datorer kan vara ett skydd, inte bara en distraktion?
Reflektion
Att förstå sina barns behov är en resa. Ibland är lek och bad det som behövs – ibland en tyst värld bakom en skärm. Båda är riktiga. Båda är viktiga.
Lev idag och gör idag. Igår är historia och kan vara kära minnen, Morgondagen kommer först i morgon och kan ha känslor från just idag och just nu. Igår har satt sina spår i dagen i formen av minnen. – Carina Ikonen Nilsson
En liten callout
här för min grannes You Tubes kanal och hennes filmer i utbildningssyfte till små barn. Klicka på bilden eller denna länk så finns det massor av små filmer som har syftet att lära små barn och livet och världen i sig.
Snart har maken semester, och jag längtar. Men innan vi kommit dit bjöd livet på en liten lektion – om ansvar, gränser och en sönderplockad penna. Värmen låg tung efter vår resa, men det var inte den som fick mig att sucka djupast den kvällen.
Snart semester – och jag längtar
Snart snart har maken semester igen. Jag längtar som om jag aldrig innan längtat. Inte för att vi ska göra något speciellt, utan för att då är dagarna oplanerade igen. Lasset behöver inte göras av mig, utan då är vi två som gör. Även om vi inte gör mera än bara vara, så känns det roligare att bara vara – att göra det tillsammans. En konstig mening känner jag, men den får duga.
Trötthet, värme och en sväng via Torslanda
När vi kom hem från Göteborg igår var vi trötta, och den värme som slog emot oss när vi steg ur bilen var tryckande. Lillkillen gick in på sitt rum och jag hängde en stund på altanen. Sedan tog jag mig ner i källaren där det var svalare. La mig på soffan och somnade. Jag hade ansträngt mig mer än jag trodde.
Vi kom i alla fall hem igen, även om det blev en liten extra sväng över Torslanda – jag missade avfarten till Lundbytunneln. En sån där liten detalj som bara händer. En konsekvens av att missa avfarten vilket leder till några extra mil.
Den vita färgen på fönsterbrädan
Igår kväll hittade maken någon vit färg på ett fönsterbräde, och den hade runnit ner på väggen på utsidan. Jag kallade på den jag misstänkte ha gjort det då rummet till här denna och frågade vad det var han hade hällt ut.
”Inget”, sa han.
Jag förklarade att det måste han ha gjort – annars hade det inte varit vitt där det nu var vitt. Den vita färgen har runnit ut från ditt fönster och ingen annan häller ut saker från ditt fönster. Jag sa också att det inte spelade någon roll hur det hade kommit dit. Men bort skulle det, och det skulle tas bort av honom.
När sanningen kom fram
När jag senare gick in i hans rum, och sedan ut till mina ritpennor i vardagsrummet, såg jag att det var därifrån färgen kom. En av mina ritpennor låg i hans papperskorg sönderplockad och den saknades bland mina pennor. Ännu ett samtal om att mina ritpennor är just det – mina. Att det är pennor som kostar ganska mycket pengar och att man har dem till att rita med, inte plocka sönder.
Jag förklarade att det här kommer att bli kostsamt – för just den pennan han plockat sönder kostar närmare 300 kronor. Och om man bara har månadspeng… ja, då känns det.
Ett samtal om gränser och ansvar
Vi hade ännu ett samtal om det här, och jag frågade honom om han någonsin upplevt att jag gått in i hans rum och tagit sönder något som var hans. Självklart hade han inte det – eftersom det inte hänt.
Jag sa också att jag hade förväntat mig ett förlåt. Och att jag var besviken. Det sista borde jag kanske inte ha sagt, men det slank ur mig. Ändå tänker jag inte låta det här gå förbi utan att det blir kännbart. Nu kanske han inte behöver lägga hela kostnaden själv för pennan men det ska kännas att han har mindre pengar än vad han brukar få.
Han ska få gå till affären och köpa en exakt likadan penna – från sina egna pengar-men kanske ska jag lägga hälften. Han fick även kämpa med att ta bort färgen från fönsterbläcket, och han ska få måla om väggen på utsidan där färgen sitter kvar.
Konsekvenser – inte straff
Vi har många gånger pratat konsekvenser på jobbet. Men de ”konsekvenser” som lyfts där liknar ibland mer straff – och då opponerar jag mig. Jag vill inte straffa. Jag vill lära. En konsekvens ska vara kopplad till handlingen. Som när ett barn tappar ett glas mjölk – då får hen torka upp mjölken. Det är inte ett straff, det är en naturlig följd.
Det som hände igår var just det: en konsekvens.
Han tog en av mina pennor, bröt sönder den – kanske av nyfikenhet – och försökte dölja det genom att hälla ut färgen genom fönstret. Men han visste inte hur rädd jag är om mina pennor. Eller att färgen skulle fastna.
Och färgen fastnade. Överallt.
Det blev hans att hantera
Färgen försvann inte som han trodde. Den försvann för att han fick ta bort den. Med trasor, med tålamod – och kanske också med en klump i magen.
Samtidigt tänker jag att kanske var den verkliga konsekvensen inte själva städandet. Kanske var det känslan i kroppen – när pennan gick sönder, när färgen flöt ut och inte gick att kontrollera. Var det just där lärandet började. Kanske var det ångesten, den där lilla känslan av oro, som gjorde att det satt kvar.
Och hade jag lagt på mera – blivit arg, höjt rösten, straffat – då hade det kanske bara blivit skam.
Jag valde att stå kvar
Här valde jag att inte straffa. Jag valde att visa vad som gick sönder – både pennan och mitt förtroende. Men jag lät honom också få vara med och laga. Ta ansvar. Testa om färgen gick bort. Och där fanns lärandet. I själva görandet. Inte i skamvrån. Inte i hårda ord.
Vad tänker du?
Hur tänker du kring konsekvenser och straff? Har du själv varit med om att du blivit straffad när du egentligen behövde förståelse? Dela gärna i kommentarerna. Jag läser allt och svarar med hjärtat.
Bloggverktyg jag använder – Complianz
Egentligen hade jag tänkt skriva om…ett tillägg till bloggen som jag använder – ett som förenklar vardagen för mig som bloggare. Men det här inlägget fick en annan riktning. Så jag lägger det här i slutet i stället.
Vill du också förenkla din blogg eller webbplats? Då kanske du har nytta av det här tillägget – och om du köper det via min länk får du dessutom rabatt. Samtidigt som du får den billigare så får jag en liten slant för att jag delar länken. En win win situation tänker jag.
Vill du stötta mitt bloggande? Bidra via PayPal här – jag uppskattar varje bidrag, litet som stort.
Reflektion
Allt vi gör lämnar spår – ibland som färg på en vägg, ibland som nya insikter. Det viktiga är vad vi gör av det.
Tack för att du följer med i mitt skrivande och vardagsliv. Lev idag, just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar långt där borta – det är nu som gäller. -Carina Ikonen Nilsson
My husband’s vacation is just around the corner, and I’m longing for it like I never have before. But before we get there, life offered a small lesson – about responsibility, boundaries, and a disassembled pen. The heat after our trip was heavy, but that wasn’t what made me sigh the most that evening.
Soon vacation – and I’m longing
Soon, soon, my husband will be on vacation again. I’m longing in a way I can’t recall feeling before. Not because we have big plans, but because the days will be unplanned again. I won’t have to carry the full load alone – we’ll be two sharing the doing. Even if all we do is just be, it’s more fun to just be together. A strange sentence, perhaps, but it’ll do.
Tiredness, heat and a detour through Torslanda
When we got back from Gothenburg yesterday, we were exhausted. The heat that hit us as we stepped out of the car was stifling. The little one headed straight to his room, and I sat for a while on the patio. Then I made my way down to the basement where it was cooler. I lay down on the couch and fell asleep. I had exerted myself more than I realized.
We made it home, though – even if we took a little detour through Torslanda. I missed the turnoff for the Lundby tunnel. One of those small mishaps that just happen. A consequence of missing the exit, which led to a few extra miles.
The white paint on the windowsill
Last night, my husband noticed some white paint on one of the windowsills, and it had dripped down the outside wall. I called in the one I suspected – since it was their room – and asked what he had poured out.
”Nothing,” he said.
I explained that it had to have been him – because the white paint had clearly come from his window, and no one else pours things out from there. I also told him that it didn’t really matter how it got there. What mattered was that it had to be cleaned – and he would be the one to clean it.
When the truth came out
Later, when I went into his room – and then over to my art pens in the living room – I saw where the paint had come from. One of my drawing pens was in his trash can, taken apart. And one was missing from my collection.
Another conversation followed – about how my art pens are just that: mine. That they’re expensive, and they’re for drawing – not for pulling apart.
I told him this would be costly. That particular pen he had taken apart costs close to 300 SEK. And if all you have is a weekly allowance… well, then it stings.
A conversation about boundaries and responsibility
We had another talk. I asked him if I had ever gone into his room and broken something that was his. Of course, he said no – because that has never happened.
I told him I expected an apology. And that I was disappointed. I probably shouldn’t have said that last part – but it slipped out. Still, I won’t just let this pass without consequence.
Maybe he won’t have to cover the full cost of the pen, but he’ll feel it. He’ll have less money than usual. He’ll also go to the store and buy the exact same pen – with his own money. Maybe I’ll chip in half.
He also had to scrub the windowsill to remove the paint, and he’ll repaint the outside wall where the color still lingers.
Consequences – not punishment
At work, we often talk about consequences. But many times, those ”consequences” resemble punishments – and that’s where I object. I don’t want to punish. I want to teach. A consequence should be connected to the action.
Like when a child spills a glass of milk – then they wipe it up. That’s not punishment, it’s a natural outcome.
What happened yesterday was exactly that: a consequence.
He took one of my pens, broke it apart – maybe out of curiosity – and tried to hide it by pouring the ink out the window. But he didn’t know how much those pens mean to me. And he didn’t know the ink would stick.
And the ink did stick. Everywhere.
It became his to handle
The ink didn’t disappear the way he thought it would. It disappeared because he cleaned it up. With rags. With patience. And maybe with a lump in his stomach.
At the same time, I wonder if the real consequence wasn’t the cleaning. Maybe it was the feeling – when the pen broke, when the ink spread and couldn’t be undone. That’s where the learning began. Maybe the unease, that little sting of worry, is what made it stick.
And had I added more – anger, raised voice, punishment – maybe all that would’ve remained was shame.
I chose to stay
Chose not to punish. I chose to show what had been broken – the pen, and my trust. But I also let him be part of the repair. Take responsibility. Try to clean up. And the learning was found there – in the doing. Not in a corner of shame. Not in harsh words.
What do you think?
How do you feel about consequences versus punishment? Have you ever been punished when you really needed understanding instead?
Share your thoughts in the comments – I read everything and always respond from the heart.
A little blog tool I use – Complianz
I had actually planned to write about a plugin I use – one that makes life easier as a blogger. But this post took a different turn. So I’m adding it here instead.
If you also want to simplify things on your blog or website, this might be useful to you. And if you buy it through my link, you’ll even get a discount – and I’ll get a small thank-you in return. Win-win, I’d say!
En resa ner till Göteborg. Lillkillen ska ut på upptåg, och jag sitter just nu i bilen och skriver mitt dagliga inlägg. En hälsning från mig till dig som läser min blogg.
Som vanligt satt jag uppe redan innan klockan hade slagit sex. Kaffe och tystnad – det bästa som finns när jag börjar min morgon. Men tiden rann iväg, och snart var det dags att sätta sig i bilen. Stressen var hög innan vi kom iväg. Vi skulle till Göteborg, och jag skulle köra själv ner till Majvallen.
Det gick riktigt bra, om du frågar mig.
En felkörning blev det, men den fixade jag galant. Just nu smattrar regnet mot biltaket, och åskan mullrar rejält. Lite obehagligt, men jag är så nöjd med att jag fixade det – och att vi kom i tid.
Åska har det gjort förr, och det verkar inte bli alltför farligt. Men regnet… ja, det smattrar inte längre – det öser ner. Synd för lillkillen, som hade planer utomhus under sina timmar här. Samtidigt som jag skriver de här raderna så övergår smattret till något mer – en riktig syndaflod. Men det är ändå rätt skönt att sitta här och skriva. Bokstäverna smattrar mot tangenterna, precis som regnet mot rutan.
Simmod och märkestankar – utan lillkillen
Igår var jag och badade tillsammans med grannen, hennes åttaårige son och lilla bebisflicka. Lillkillen här hemma valde att stanna inne och spela dator istället – ibland är det så, och det får vara okej.
Vi andra tog oss ner till vattnet. Den åttaårige pojken var lite rädd för det djupa, men han vågade ändå. Jag tycker det är så stort – att vara rädd men ändå prova. Först höll han sig hårt fast i mig, men efter en stund vågade han lita lite mer på sig själv. När jag släppte taget och han flöt själv – då märkte han nog inte ens att det var just det han gjorde.
Efteråt stannade vi vid tavlan med alla simmärken. Vi pratade om vad som krävs för att ta de olika märkena. Han ville sätta sitt på tröjan, men jag berättade att det är finare att samla dem på en märkes-sköld – en sån man kan ha på väggen. Jag beställde en sådan igår kväll. Kanske hinner den komma innan veckan är slut. Kanske blir den en motivation att våga ännu mer nästa gång.
Hammock, sol och solsting
Senare på eftermiddagen lade jag mig en stund i vår hammock på framsidan. Jag somnade där i solen – dumt nog. När jag vaknade hade jag huvudvärk och kände mig yr och illamående. Det kändes konstigt i kroppen, som om värmen krupit in under huden.
Man brukade kalla det solsting – jag vet inte om man säger så längre, men känslan satt kvar länge.
Vad är solsting?
Solsting (eller värmeslag) uppstår när man är för länge i direkt solljus utan tillräckligt med vätska eller svalka. Kroppen klarar inte av att reglera sin temperatur, och det kan bli allvarligt.
Vanliga symtom:
Huvudvärk
Yrsel eller illamående
Torr och varm hud
Hög puls
Förvirring eller slöhet
Ibland feber
Vad ska man göra? Kom undan solen, drick vatten, vila i skuggan – och ibland kan vård behövas. Igår räckte det med vätska, skugga och lite vila. Men jag blev påmind: kroppen behöver skydd, särskilt i sommarvärmen. Kanske har det med åldern att göra, kanske tål jag inte solen lika bra idag som förr. Fast ärligt – jag tålde det nog aldrig särskilt bra. Jag såg ut som en stucken gris efter bara några timmar i solen redan då.
Avslut –
Det här får vara dagens inlägg för jag har tänkt mig jobba lite med Vinghästen i skymningen resten av vänt-tiden.
Reflektion
Att vara modig kan se olika ut. Ibland är det att våga simma. Ibland att erkänna att man behöver skugga och vila. Och ibland är det bara att orka börja dagen – med en kopp kaffe och ett öppet hjärta.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” -Carina Ikonen Nilsson
Vad tänker du?
Har du någon gång fått solsting? Hur tar du hand om dig i sommarvärmen? Vad betyder mod för dig?
We’re on our way to Gothenburg. My little boy is off on an adventure, and I’m sitting here in the car, writing my daily post – a small hello from me to you who read my blog.
As usual, I was up before six. Coffee and silence – the best way to start my day. But the morning disappeared quickly, and soon we were in the car. The stress levels were high before we left. We were headed to Gothenburg, and I was driving myself to Majvallen.
Which, if you ask me, I handled just fine.
One wrong turn, but I fixed it smoothly. Right now, the rain is tapping on the car roof, and thunder is rumbling all around. A bit unsettling, but I’m proud that I managed this – and that we got here on time.
It has thundered before, and it doesn’t look too dangerous. But the rain is no longer tapping – it’s pouring. A proper downpour. Too bad, since the little one had outdoor plans for these hours. As I write this, the rain turns biblical. It’s not a drizzle – it’s a full-on flood. Still, it feels oddly comforting to sit here and write. The rhythm of the keys echoes the rhythm of the rain.
Bravery in the water – without the little one
Yesterday, I went swimming with my neighbor, her eight-year-old son, and her baby daughter. My little guy stayed home and played computer games instead – and that’s okay too.
So it was just the rest of us who headed down to the water. The boy was a bit scared of the deep end, but he still dared to try. I think that’s huge – being scared and doing it anyway. At first, he clung tightly to me, but after a while, he began to trust himself more. When I let go and he floated on his own – I don’t think he even noticed.
Afterward, we stopped by the sign with all the swim badges. We talked about what it takes to earn each one. He wanted to put his badge on his shirt, but I suggested a shield to hang on his wall instead – something to collect them on. I ordered one last night. Maybe it’ll arrive before the week is over. Maybe it’ll be a little motivation for next time.
Hammock, sunshine – and a little sunstroke
Later that afternoon, I lay down in our hammock out front. I fell asleep in the sun – not smart. When I woke up, I had a headache, felt dizzy and a bit nauseous. My body felt strange, like the heat had crept under my skin.
I remember they used to call it sunstroke – I’m not sure if that’s still the term, but the feeling lingered.
What is sunstroke?
Sunstroke (or heatstroke) happens when you spend too long in direct sunlight without enough water or cooling down. The body struggles to regulate its temperature, and it can become serious.
Common symptoms:
Headache
Dizziness or nausea
Dry, hot skin
Fast heart rate
Confusion or fatigue
Sometimes a fever
What should you do? Find shade, drink water, rest – and sometimes medical care is needed. Yesterday, water, shade, and rest were enough. But it reminded me: the body needs protection, especially in summer heat. Maybe it’s an age thing – maybe I just can’t handle the sun like I used to. Then again, I never really could. After a few hours in the sun, I always looked like a cooked lobster.
Wrap-up – for today
That’s it for today’s post. The rest of the waiting time, I’m planning to spend working on The Winged Horse at Dusk.
Reflection
Being brave can take many forms. Sometimes it’s daring to swim. Sometimes it’s admitting you need shade and rest. And sometimes, it’s simply showing up – with a cup of coffee and an open heart.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.” – Carina Ikonen Nilsson
What do you think?
Have you ever had sunstroke? How do you take care of yourself in the summer heat? What does bravery mean to you?
Förord Det är något särskilt med att vakna hemma efter en helg i husbilen. Lakanen känns nya trots att de är gamla, kaffet smakar annorlunda och ljudet från tvättmaskinen påminner om att vardagen är här igen. Den här gången väcktes jag av vår lilla katt – med full kraft mot mina ben. Välkommen tillbaka till vardagen!
Idag blev jag brutalt väckt. Katten anföll mina ben som råkade sticka ut under täcket. Fullt anfall innan klockan ens hunnit slå fem. Klart jag vaknade! Kattskrälle. Han vet exakt vad han gör när han vill ha mat – och han får som han vill.
Att vakna hemma efter en helg i husbilen är ändå något speciellt. Jag älskar våra turer med LVL^2, men det är också något tryggt i att komma hem, packa upp och återgå till sina vanliga rutiner.
Snabb uppackning och odlingsrunda
Vi är ett bra team när det gäller att packa ur husbilen. Jag plockar ut, maken bär in och fyller kylen. Det hela är klart på en kvart. Efter det brukar jag landa en stund – gärna med en tur för att se hur det står till i växthuset och bland odlingarna. Igår behövde det vattnas rejält, men det fick vänta till kvällen.
Födelsedagsfirande i Göteborg
Efter uppackning och snabbdusch var det dags för kalas. Svärmor fyllde 81 år och vi styrde bilen mot Göteborg. Vi stannade till på Torp för att köpa sista presenten – en lång varm kofta som kompletterade de två knivarna vi redan köpt. Hon fryser ofta, så vi tänkte att koftan kunde bli en favorit.
Vi firade med smörgåstårta, landgångar till oss som inte äter gluten, och som avslutning: Budapestlängd och Schwarzwaldtårta. Ett härligt firande med tolv samlade – inte illa, med tanke på avstånden som annars skiljer oss åt.
En kväll hemma med vattenkannor och nyheter
Vi var hemma igen strax efter sju. Trötta, men ändå fyllda av intryck. Vi vattnade i trädgården, satt på altanen och bara landade. Under bilresan hem fick jag ett meddelande från min granne – hennes YouTube-kanal har fått fler tittare. Och hennes son saknade mig. De hade varit och badat, men han ville inte gå ut på det djupa – inte utan mig. Jag tror vi kommer att fixa det. Innan vintern ska han nog våga.
Lillflickan berättade också att han troligen knackat på när vi inte var hemma. Hon tycker det är obehagligt när någon knackar utan att vi väntar besök, så hon öppnade inte. Men hon såg honom gå hem igen.
Tips: Film om känslor för små barn
Grannen har lagt upp en ny film på sin YouTube-kanal – en utbildningsfilm om känslor för små barn. Den är riktigt fin, pedagogisk och varm. Filmerna hon gör är perfekta för förskolor eller för dig som vill prata med barn om känslor på ett enkelt sätt.
Tvättmaskinerna jobbar för fullt här hemma. Redan innan klockan slagit sex har jag tvättat två maskiner – mest från helgens campingliv. Även badkläderna är tvättade. De behöver torka, för idag blir det nog ett dopp.
Avslutning Tack för att du ville ta del av min måndag. Kanske blev du väckt lika brutalt som jag – eller så fick du snooza lite längre. Oavsett hoppas jag att du får en dag med plats för både vardagsrörelse och stilla stunder.
Reflektion: Det är i kontrasterna vi märker vad vi tycker om. Vardagen blir inte tråkig när helgen varit äventyrlig – den blir en plats att landa i. Och kanske är det just där, i det enkla, som vi andas ut på riktigt.
1. Känner du igen det där med att packa ur husbilen i raketfart? Berätta gärna hur ni gör när ni kommer hem från en resa!
2. Har du en katt som väcker dig på kreativa sätt? Dela din bästa (eller värsta) kattmorgon i kommentarsfältet!
3. Har du firat någon nyligen? Vad är din favoritpresent att ge till någon som fyller år?
4. Har du sett grannens film om känslor? Ge gärna feedback – hon blir så glad när barn och vuxna uppskattar hennes arbete.
”Lev idag, just nu. Igår vilar i historien och morgondagen kommer där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” – Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande? Om du tycker om det jag delar här och vill bidra till att bloggen får fortsätta leva – då får du gärna lämna ett litet bidrag via länken nedan. Tack för att du läser!
Introduction There’s something special about waking up at home after a weekend away. The sheets feel different, the coffee hits differently, and the sound of the washing machine humming reminds me that everyday life is back. Today, I got an especially dramatic start – courtesy of our cat.
This morning, our cat launched a full attack on my feet sticking out from under the blanket. Before 5:00 AM. Of course I woke up immediately. That little rascal knows exactly how to get me out of bed – just to get his breakfast.
Still, waking up at home after being in the motorhome is a lovely feeling. I do enjoy our trips in LVL^2, but there’s a comfort in coming home, unpacking, and slipping back into the rhythm of regular life.
Unpacking the Motorhome – Our Routine
We’re a good team when it comes to unpacking the motorhome. I gather everything from inside, and my husband carries it all into the house and puts things in the fridge. The whole process takes maybe fifteen minutes. After that, I usually settle into the sofa for a bit – but not before checking on our greenhouse and garden.
Yesterday, everything needed a good watering, but I left it until the evening.
Birthday Celebration for My Mother-in-law
Once the unpacking was done, we shifted gears – my mother-in-law turned 81, and we had a little party planned. Showers, getting ready, and picking up our eldest daughter before heading off to Gothenburg.
We made a quick stop at Torp to buy the final gift – a warm, long cardigan to go with the two knives we had already bought (a bread knife and another one she had mentioned needing). She often feels cold, so a cozy, knee-length cardigan seemed perfect.
The party was lovely. She served Swedish sandwich cake and gluten-free options for us, along with Budapest roll and Schwarzwald cake. We were twelve people gathered – a rare occasion due to the distance between us.
Home Again – and a Message from the Neighbor
We got back home around 7:00 PM. Everyone was tired. We watered the garden and sat out on the patio. Just being.
On the drive home, my neighbor messaged me. Her YouTube channel had gained more views, and she mentioned that her son missed me. They had gone swimming, but he didn’t want to go into the deep water without me there. I think we’ll sort that out – he’ll be ready for deep-water swimming before winter arrives. I know he can learn.
My our little girl also mentioned that he had probably knocked on our door while we were away. She finds it unsettling when someone knocks unexpectedly, so she waited. Eventually, she saw him return to his house across the street.
A New Children’s Video About Emotions
Speaking of my neighbor – she recently uploaded a new video to her YouTube channel. She makes short educational films for young children, and they’re truly lovely. The latest one is about emotions: what feelings exist, how they feel, and how they affect us. It’s not every emotion, of course – but it’s perfect for young kids.
The washing machines are calling again. It’s not even 6:00 AM, and I’ve already done two loads of laundry – mostly from the weekend trip. I also washed our swimwear, because we’re probably going swimming today.
Closing Words Thanks for joining me on this Monday morning. Maybe you were woken gently, maybe not. However your day started, I hope it gives you both energy and space to just be.
Reflection: It’s in the contrast that we notice what we truly enjoy. A quiet Monday isn’t boring after an adventurous weekend – it’s a soft landing. And maybe that’s what everyday life is really about.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.” – Carina Ikonen Nilsson
Do you also have a furry friend who “helps” you wake up? Share your best or worst pet alarm moment in the comments!
Have you celebrated someone recently? What’s your favorite gift to give a loved one?
Have you seen my neighbor’s new children’s video? Let us know what you think – she loves hearing from viewers!
Support This Blog
Would you like to support my writing? If you enjoy what I share here and want to help keep the blog going, feel free to leave a small contribution using the link below. Thank you for reading!
Förord Vissa dagar fastnar som små pärlor i minnet. Det här är en sådan. Ett inlägg som började med en tanke om ett dopp i Vänern – men slutade i ett samtal om möten mellan kulturer, vågor av skratt och ett försök att resa sig upp från marken med öm höft. Här kommer mina ord från vår sista dag på campingen innan hemfärd.
När regnet övergick i sol – och dagen tog fart
Igår började dagen med moln, regnsmatter och blåst. Men fram på förmiddagen visade sig solen och värmen hittade fram. Trots det mindre trevliga vädret åt vi frukosten ute. Det smakar alltid bättre utomhus – även den torraste mackan blir god då. I min värld är det så.
Redan innan solen kom gick jag och maken ner till sjön, bara för att titta.
Fotoglädje, bad och stora vågor
Maken hade köpt ett nytt objektiv till kameran, vilket gav honom ny inspiration. Jag ska försöka lägga in några av bilderna här – vi får se hur det går.
När solen väl kom blev det svårt att låta bli ett dopp. Jag vet inte hur många gånger jag badade – men det var många. Ett av baden gjorde jag från ett litet berg med stege. Vågor slog mot berget, och jag fick kämpa för att inte kastas tillbaka av vattnet. Men vilket bad det blev! Det kändes som träning för hela kroppen, och Vänern var ovanligt varm.
Picknick på marken – med skratt och värk
På eftermiddagen kom dottern med lilla Alfred och hennes sambo. Maken grillade, och maten smakade som den bara gör på camping. Men eftersom vi bara har tre stolar, fick jag och dottern sitta på marken och äta.
Jag är 60 år gammal med höft och rygg som gärna säger ifrån. Det var inte helt smidigt att resa sig. Tant behövde lite hjälp. Men vi skrattade, och med dotterns hjälp gick det bra.
Barnbad och våglekar
När dottern och sambon behövde åka för att handla, stannade Alfred kvar. Vi gick ner till sjön igen – nu hade det mulnat på, men vågorna var stora och roliga. Vi lekte i vattnet i över en timma. Att bada med barn är något annat – då blir det lek, inte bara sim. Vi jagade vågor och skrattade så att fingrarna blev blålila av kyla innan vi till slut gick upp.
Bruno, diskmaskin och doft av ägg
När de andra åkte vidare, gick jag och maken för att diska. Här på campingen har de en snabb diskmaskin – två minuters disk. Så skönt! På morgonen hade vi sett några familjer från Afghanistan som satt och åt frukost. En kvinna stod och stekte afghanska ägg med lök, tomatsås och kryddor – en rätt som heter Tokhm-e-tomato eller något liknande. Jag vet inte exakt hur det stavas, men doften var underbar – och smaken känner jag igen som något av det godaste man kan äta. Det doftade fantastiskt, och jag kunde inte låta bli att knacka henne på axeln och säga det.
Senare mötte vi en man från ett annat Mellanösternland. Han berättade att han haft en restaurang med en likadan diskmaskin. Jag sa att jag och maken drömt om en sån – men att den är lite för dyr och stor för ett vanligt kök.
Respekt i det lilla – när hjärtat vill tala
När jag stod där, några steg bakom kvinnan som stekte äggen. Doften av stekta ägg, lök och kryddor låg i luften. Hon stod tyst, koncentrerad över stekpannan. Jag ville säga så mycket. Ville berätta om alla de pojkar jag mött genom åren, som kommit hit utan sina mammor. Ville säga att jag alltid burit med mig bilden av en mamma, långt där borta – kanske just som hon – som lagat mat, oroat sig, hoppats. Och att jag i mitt arbete försökt ge deras söner det jag trodde hon skulle önskat att de fick: respekt, trygghet, och en plats där deras värdighet fick vara kvar.
Jag ville tacka henne, som symbol för alla de kvinnor jag aldrig träffat – men som jag i hjärtat burit med mig. Ville säga: ”Jag såg dina söner. Jag försökte förstå. Jag försökte vara värdig deras förtroende.”
Men jag sa inget. Tystnade i osäkerhet. Var rädd att språket inte skulle räcka. Kanske dumt – för ibland räcker det att visa att man vill väl. En blick. En hand på axeln. Ett ord. Eller bara en närvaro som bär något större.
Det är märkligt. Kulturkrockar talas det ofta om, men här – på campingen – var det bara mänsklighet. Vi diskade, vi åt, vi badade. Vi delade plats, skratt och praktiska tips om diskmaskiner. Här var inte kulturer emot varandra – här var människor sida vid sida.
Tänk om vi kunde ta med oss det hem. In i vardagen. In i samhället. In i samtalen. Tänk om vi vågade närma oss oftare, med respekt istället för rädsla, och nyfikenhet istället för misstänksamhet.
Sista kvällen – och nya äventyr
På kvällen var det musik i baren. Inte så mycket folk, kanske berodde det på vädret. Det var en trubadur där som kämpade på med att fånga sin publik. Men oavsett hur han slet var vi inte många som bidrog. De flesta hade fullt upp med att umgås. Men han var bra, hade många roliga kommentarer mellan låtarna.
Det här blev ett annorlunda inlägg. Men det är mina ord från vår sista dag här. Snart packar vi ihop och åker hem, för att fira svärmor som fyller 81 år idag – en av de snällaste människor som jag känner.
Sedan väntar en jobbvecka för maken – och därefter två veckors spontan husbilssemester. Vi har ännu ingen aning om vart vi ska. Men det är ju det som är det fina med husbil – friheten, möjligheten att bara åka.
Vad tänker du?
Har du också suttit på marken och försökt resa dig upp som 60-åring?
Tror du också att vi skulle komma närmare varandra om vi vågade säga det där goda högt?
Har du upplevt fina möten mellan kulturer?
Reflektion:
Det är i det lilla mötet vi förändrar världen. En blick, ett leende, en omtänksam tanke – det är där medmänsklighet börjar.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nu som gäller.” – Carina Ikonen Nilsson
Stöd gärna bloggen
Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt fortsatta arbete, kan du göra det här:
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
