Preface Some days stay with you, like pearls on a string. This is one of them. A day that began with rain and grey skies, and ended in deep reflections, play in the waves, and a troubadour singing for a scattered crowd. Here’s my story from our last day before heading home – written just as it happened.
From rain to sunshine – the day took a turn
Yesterday began with clouds, rain, and wind. However, by late morning, the sun broke through, bringing back the warmth. Despite the gloomy start, we had breakfast outside. Somehow, food always tastes better outdoors – even the driest toast becomes delicious. That’s how it is, at least in my world.
Even before the sun appeared, my husband and I took a walk down to the lake – just to see it.
Photos, swims and dancing waves
My husband had bought a new camera lens, which sparked his creativity. I’ll try to include some of his photos here – let’s see how that goes.
Once the sun came out, we couldn’t resist the water. I lost count of how many times I swam – but it was a lot. One of the swims was from a rocky outcrop with a ladder into the lake. The wind had stirred up fairly large waves, and it took effort to descend without being tossed against the rocks. Still, what a swim it was! The movement felt like a full-body workout. Surprisingly, Lake Vänern was warm.
Sitting on the ground – and getting back up again
In the afternoon, our daughter arrived with little Alfred and her partner. My husband took charge of the grill, and as usual during camping trips, the food tasted amazing. Since we only have three chairs, my daughter and I made do by sitting on the ground.
Now, being 60 years old with a stiff hip and aching back, getting up again wasn’t my most elegant moment. It probably looked quite amusing. Yet with a bit of help from my daughter, I managed just fine.
Playing in the waves – childlike joy
Later, when the others went grocery shopping, Alfred stayed with us. So he and I went down to the lake again – this time under heavy clouds and even bigger waves. We swam and played in the water for over an hour. Bathing with children changes everything – it’s not just about swimming; it’s about adventure. Together, we chased waves and explored the shoreline. By the time we got out, my fingers had turned purple-blue with cold – but I was still smiling.
Bruno the dog, dishwashers and the best eggs ever
After they left, my husband and I went to do the dishes. This campsite has one of those super-fast dishwashers – two minutes and you’re done. What a luxury!
Earlier that morning, we had seen Afghan families having breakfast by the sinks. One woman was cooking a traditional egg dish called Tokhm-e-tomato – eggs fried with onion, tomato sauce, and Middle Eastern spices. It smelled absolutely wonderful. I tapped her gently on the shoulder and told her – this is one of the tastiest things I’ve ever eaten.
Later on, we met a man from another Middle Eastern country who told us he had owned a restaurant and used the exact same kind of dishwasher. I mentioned that my husband and I had looked into buying one ourselves, though it’s a bit bulky and expensive for a regular home. Still – imagine getting your kitchen cleaned in just two minutes!
Respect in the small moments – when hearts want to speak
I stood a few steps behind her. The scent of the food lingered in the air while she focused silently over the frying pan. I wanted to say so much. Over the years, I’ve worked with many boys from her part of the world – boys who arrived in Sweden alone. And I always carried the image of a mother far away – perhaps someone like her – cooking, worrying, hoping.
In my work, I tried to offer those boys what I believed she would have wanted for them: dignity, safety, care, and deep respect.
I wanted to thank her – not just her, but all the women I’ve never met yet still carry in my heart. I wanted to say: I saw your sons. I listened. I tried to be worthy of your trust.
But I stayed quiet. I hesitated, unsure if we would understand each other. Maybe that was a mistake. Sometimes, it doesn’t take perfect words. A smile. A hand on the shoulder. A simple presence. That’s often enough.
People talk about culture clashes. But not here. Not on this campsite. Here, we shared meals, stories, swims, and dishwashing tips. Here, we were just people.
If only we could take that simplicity with us – into society, into our politics, into our everyday encounters. What if we led with curiosity instead of fear, and respect instead of suspicion?
Evening music and a soft goodbye
That evening, there was live music at the bar. Not many people showed up – perhaps because of the weather. A troubadour gave it his all, trying to capture the audience. He was good – had a nice voice and plenty of witty remarks between songs. But most of us were busy socializing.
Still, I appreciated his effort. It added something to our last night here.
This post turned out a bit different. But these are my words, from our final day at the lake. Tomorrow, we pack up and drive home – to celebrate my mother-in-law who turns 81 today. She’s one of the kindest souls I know.
Then it’s back to work for my husband for a week – and after that, two more weeks of spontaneous camper freedom. We don’t know where we’re going yet. And that’s exactly the beauty of it – the freedom to just go.
What do you think?
Have you ever sat on the ground at 60 – and needed a hand getting up?
Have you experienced warm encounters across cultural boundaries?
What’s your most memorable camping moment?
Reflection
Sometimes, the most powerful bridges are built quietly – with a glance, a plate of food, a shared laugh. That’s where humanity lives.
“Live today – right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. What matters is now.” – Carina Ikonen Nilsson
Support this blog
If my writing means something to you and you’d like to support what I do, you can do it here:
It’s early morning in the motorhome. The wind is humming outside, and the waves gently reach the shore below. It’s just past six, and everything else is still and sleeping. My coffee is, as always, by my side. I suspect the entire campsite is still asleep—except for a few early birds like me, soaking in the calm of the new day.
While the Camp Sleeps
I’m sitting in our motorhome, listening to the wind outside. The waves whisper down by the lake. Coffee next to me. Everyone is still sleeping. I think the whole campsite is mostly asleep. Just a few, like me, sitting up, enjoying the peace.
Real Campers – With Tents
There are many tents on this campsite. And I think they look so cozy. They’re probably the real campers. They’ve packed, they’ve set up, they’ve organized their things. I find myself wishing I was one of them.
We’re the Glide-Campers
We, on the other hand, are glide-campers. We bring the house with us, and it takes almost no effort to get ready. It’s become a part of our daily life—something we do just because we can. And lately, we can go often.
But that doesn’t make us real campers. It takes us 15 minutes to get on the road and 15 minutes to set up. By then the mat is rolled out, the table set, and my coffee’s brewing. Cooking? Almost like at home.
The Tent That Never Left the Garden
Long before we even bought a caravan, I wanted us to get a tent. My husband, who usually supports my quirky ideas, said no. A firm no. So I bought a tent anyway—with four small rooms and a center to eat breakfast if it rained.
But we never used it for real camping. I set it up in the garden, and the kids and I pretended we were camping. My husband shook his head, saying, “The bedroom has better beds—and it’s warm.” Next sentence: “A hotel would be better.” But that wasn’t what I wanted.
Caravan, Then Motorhome
One day, I found a caravan. That story is in my book, titled “I Prefer to Call Myself Impulsive”: Buying a caravan without a tow hitch. Buying a caravan 30, maybe 40 miles away – and buying it cheap. No, it wasn’t a hit – but that’s where we discovered camping.
We had several caravans. Then my husband started talking about getting a motorhome. I resisted. But he bought one—and I was hooked. Now, sitting in our fourth motorhome, I dreamily watch those with tents.
Milk Frothers and Forgotten Chargers
I can picture myself packing the car, setting up the tent… cozy, charming, everything I long for. But—not for me.
I can’t even pack a bag for a work night without bringing half my house—and still forgetting the essentials. How would that go with tent camping?
In the motorhome, I have everything. For example: I own a milk frother I’ve used maybe four times. I also have three battery whisks for frothing milk. One broke yesterday. I still have two left—one in use and one backup. The broken one lasted two years, so no need to buy a new one just yet.
Reality Check: I’d Forget the Charger
Tent life looks lovely, it feels like real camping. And I think I’d like to be that kind of camper. But I’d need packing skills, and a brain that remembers things.
I wouldn’t be able to sit here as I do now—feet up in the passenger seat, laptop in my lap, coffee steaming—because I’d have forgotten to charge the laptop, lost my phone charger, or packed everything in the wrong place.
So… maybe my husband was right. But only maybe. Because… tenting really does look lovely.
Little Films, Big Love
Let me again share the link to the small educational videos for young children. They’re made by my neighbor. She works on them in the evenings after her kids have gone to bed. I’m so impressed by her films—so sweet, made with love. Yes, impressed is the word.
Reflection
There’s beauty in wanting something else—while also appreciating what you already have. The tent is a dream. The motorhome is my reality. And maybe, in that contrast, I find my own truth.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow—we’ll see if we get to live it.” – Carina Ikonen Nilsson
Callout
Do you dream of tent camping too—or are you perfectly happy with the comfort of a motorhome like I am? Leave a comment or share the post with a fellow traveler!
Stay connected
Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections? Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.
En tidig morgon i husbilen. Tystnaden utanför är nästan lika stark som vinden som smyger runt husknutarna. Alla sover, förutom jag – och kanske några till på campingen. Kaffet står bredvid mig, som det alltid gör. Det här är min stund, och nu vill jag bjuda in dig att dela den med mig.
Morgonen i husbilen – när alla andra sover
Just nu sitter jag i husbilen. Hör vinden låta utanför. Klockan är inte mera än halv sju. Hör hur vågorna låter nere vid sjön och hur tyst allt annat är. Kaffet står som vanligt bredvid mig och alla sover. Tror det är ganska så sovande på hela campingen ännu. Det är nog bara några få som likt mig sitter upp och njuter av morgonen.
Drömmen om tält – de riktiga camparna
Det är många som tältar här på campingen. Jag tycker det ser riktigt mysigt ut. Det är nog dom som är dom riktiga camparna. Dom har fått packa in, dom plockar och dom fixar med saker. Jag känner att jag skulle vilja vara en av dom.
Glidcampare med husbil – bekvämt men kanske inte äkta?
Vi själva är ju bara några glidcampare. Vi har huset med oss och det är inte alls samma förberedelser när vi åker iväg. Dessutom är det ju mera att det tillhör vår vardag – något vi bara gör för att vi kan. Vi kan ju väldigt ofta nu för tiden.
Men det är inte att vara en riktig campare, för det tar oss en kvart att göra klart för att åka iväg. Det tar oss en kvart att logga in, ställa upp husbilen – och då har vi redan lagt ut mattan, ställt upp borden och mitt kaffe är laddat i kaffebryggaren. Ska vi laga mat är det bara att göra – nästan som hemma.
Tältet som aldrig blev en tur
Innan vi skaffade, långt innan vi ens skaffade husvagn, så ville jag att vi skulle köpa oss ett tält. Maken, som ofta hänger på mina knasideer, sa bestämt nej. Ett nej som var ett nej. Men jag köpte ett tält – ett med fyra små rum i och en mitt där man kunde äta frukosten om det skulle regna.
Det blev aldrig att vi åkte ut med det, så jag satte upp det i trädgården. Så låtsades jag och ungarna att vi campade. Maken sa ”tokigt” och påminde om att sovrummet har bättre sängar och dessutom är det varmt. Hotell, sa han i nästa sekund. Men det var inte det jag ville.
Från tält till husvagn till husbil
En dag hittade jag en husvagn. Den historian går att läsa om i min bok, som heter (jag föredrar att kalla mig impulsiv): Köpa husvagn utan dragkrok. Köpa husvagn 30, kanske 40 mil bort – och köpa billigt. Nej, det var inte en hitt – men det var där vi hittade till camping.
Många husvagnar blev det. Maken började prata husbil, men jag ville inte. Maken köpte husbil – och jag var såld. Nu i fjärde husbilen sitter jag här och ser drömmande på dom som har tält.
Glömda laddare, mjölkskummare och insikten som smyger
Jag kan se framför mig hur jag packar in i bilen och hur man kommer fram, sätter upp tält mm. Kommer på att – jo, väldigt trevligt och mysigt och allt vad jag begär. Men, men… inte för mig.
Jag som inte ens kan packa en väska för att sova jour utan att ha med mig halva mitt hem – och ändå då glömt de väsentliga sakerna. Hur skulle det gå med tält?
Här i husbilen har vi allt. Till exempel så har jag en mjölkskummare. Den har jag använt högst fyra gånger under åren. Istället har jag en visp som går på batterier – för att skumma mjölken till mitt kaffe. Inte en, utan tre. Fast den första gick sönder igår, så nu har jag bara två. En jag använder, och en om den andra går sönder. Den som gick sönder igår har jag använt i två år, så jag behöver inte köpa en ny på länge än.
Insikten – jag hade nog glömt laddaren
Men tält… jo, det ser mysigt ut, det ser härligt ut, det ser ut som riktiga campare. Och en sådan där riktig campare är nog det jag skulle vilja vara – fast jag hade behövt mera skills i att packa och planera.
Samtidigt inser jag att jag inte hade kunnat sitta som jag gör just nu. Fötterna i passagerarsätet, datorn i knät och skriva tillsammans med kaffet. För jag inser att jag hade glömt att ladda datorn. Och det hade varit krångel med var jag lagt min dataladdare. Glömt att ladda mobilen… mm mm.
Nej, till åren kommen och med husbil så inser jag att maken hade kanske rätt. Men bara kanske – för det ser så mysigt ut. Det där med tält alltså.
Tips: Små filmer med stor kärlek
Lägger igen till länken om de små programmen för små barn i utbildningssyfte. De som min granne gör. Hon sitter och gör dem på kvällarna när de små barnen har gått och lagt sig. Jag är så imponerad av hennes små filmer. De är så gulliga, så gjorda med kärlek – och ja, imponerad är mitt ord.
Reflektion
Det finns något vackert i att vilja något annat, men ändå uppskatta det man har. Tältet är en dröm – men husbilen är min verklighet. Och kanske är det just i kontrasten mellan dröm och vardag som vi hittar vår egen sanning.
Carina Ikonen Nilsson
”Lev idag, just nu. Igår är redan historia och morgondagen – ja, den får vi se om vi får uppleva.”
Callout
Har du också funderat på om tältlivet skulle passa dig bättre – eller njuter du precis som jag av det bekväma i husbilen? Kommentera gärna – eller dela inlägget med någon som också älskar campinglivet!
This morning, I wrote a long post about Ozzy Osbourne – a tribute to a living legend. But now I’m sitting under our awning, outside our motorhome, with a cup of coffee by my side. The air is still, and it finally feels like I can breathe.
We’ve arrived at the campsite where we’ll spend the weekend. Getting here, though? Well… let’s just say ADHD and packing don’t always mix well.
Cleaning Chaos and Tomato Distractions
This morning started with a mission: clean the motorhome. It hadn’t been properly cleaned since we got back from our long trip to northern Sweden. The floor definitely needed some love. But I got sidetracked – something that happens more often than I’d like to admit.
I was working on my blog, tweaking things, writing about Ozzy. Time flew. When I finally looked up, hours had passed, and it was already late morning. So I grabbed the mop bucket and started organizing the motorhome.
But then… I remembered a TikTok video I saw. Something about tomato plants and how pruning them gives a better harvest. So off I went – into the 40-degree (Celsius!) greenhouse, sweat pouring down my face. I trimmed leaves, cut off branches, tied up straggly stems, and made a giant pile of tomato scraps for compost.
And that’s when I remembered: Oh, right – I was in the middle of cleaning the motorhome.
There were cleaning supplies everywhere, half-packed bags, and tools lying around like a scene from a mild domestic tornado. That’s ADHD for you – jumping from task to task, all with great passion… but very little completion.
From Mayhem to Markis
Just as I stood in the middle of it all, my husband called to say he was on his way home. Cue: panic mode.
Throw everything back in place. Shower. Pack. Breakfast – kind of. Take my medication. Get dressed. Grab the laundry. And then – finally – get into the motorhome.
We stopped by a shop for the last few things, and then hit the road.
And now, here I am. Sitting still. Under our awning. Coffee in hand. Nothing more to do but write… and soon, grill.
ADHD – More Than a Buzzword
ADHD (Attention Deficit Hyperactivity Disorder) isn’t just about being ”distracted.” It’s often about having a fast brain, full of ideas, impulses, and emotional reactions. It can feel like living inside a pinball machine – one bright idea leads to the next, and everything seems equally urgent.
For me, it means diving headfirst into projects, then forgetting what I was doing 10 minutes ago. It’s messy. But it’s also part of who I am – and sometimes, it leads to moments of surprising joy. Or tomatoes.
Callout – What about you?
Have you ever started cleaning and ended up gardening instead? Do you also have a brain that jumps from idea to idea? How do you handle everyday chaos when your thoughts move faster than your to-do list?
Reflection
It’s probably not the smartest idea to leave everything until the last minute. And it’s probably even less smart to forget that I have ADHD while doing it. But most of all, it’s just… life. My life. A little chaotic. A little sweaty. But somehow, it works.
A Little Tip! I’d love to share something sweet from my neighbor. She runs a YouTube channel where she creates short, educational videos for children – playful, fun, and perfect for early learning at home or in preschool settings.
Click the image below to go straight to the video!
What’s on your mind?
Do you recognize yourself in the moment where cleaning turns into greenhouse gardening? Do you also have a brain that sometimes runs its own race? How does your everyday life respond when everything happens at once – structure or chaos?
Carina Ikonen Nilsson
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.”
Support My Writing
If you enjoyed this post and want to support my work, feel free to use the link below. Every little bit helps me keep sharing from the heart. Buy me a coffee or support here »
Stay Connected
Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections? Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.
Share if you’d like
If this post moved you – pass it on. You never know who might need it today.
Under markisen, utanför vår husbil, sitter jag med en kopp kaffe. Just nu – lugn. Men dagen började med allt annat än det. I morse skrev jag ett långt inlägg om Ozzy Osbourne – en hyllning medan han fortfarande finns kvar ibland oss. Nu tänkte jag landa lite mer i dagen som varit, i resan hit till campingen och i kaoset som ofta uppstår när min hjärna går på högvarv. ADHD och campingliv – en kombination som kräver viss logistik.
När golvet får sin revansch
Det var dags att städa husbilen. Det hade jag inte gjort sedan vi kom hem från vår långa resa till Norrland, så det behövdes verkligen. Men tiden… den flög iväg. Jag fastnade i att putsa på bloggen, skriva klart inlägget om Ozzy – timmar bara försvann. När jag väl tittade upp hade klockan sprungit iväg.
Mitt i städningen kom jag plötsligt att tänka på ett TikTok-klipp om tomatplantor – att man ska ta bort blad och grenar för bättre skörd. Och vips var jag inne i växthuset, där det var säkert 40 grader. Svetten rann, jag klippte, band upp grenar, rensade löv och la kvistar i komposten. När jag kom ut därifrån kom jag på att… just det – jag höll ju på att städa husbilen!
Det blev totalstopp. Skurhinken stod kvar, dammsugaren låg mitt på golvet. Hjärnan hade gjort sitt klassiska hopp till nästa grej. Det blir lätt så när man har ADHD – hjärnan är som en flipperkula, ständigt på väg mot nästa blinkande idé.
Från kaos till campingläge
Maken ringde och sa att han var på väg hem. Då var det bara att acceptera läget. Snabbt försöka avsluta, få in allt, kasta sig in i duschen, ta på sig rena kläder, packa det vi skulle ha med oss – och så iväg. Frukost på stående fot. Medicinen – check. Ta in tvätten – fort! Och så in i husbilen, mot mataffären för att handla det sista, och sedan vidare till campingen.
Nu sitter vi här, inloggade och installerade. Under markisen. Kaffekoppen bredvid mig. Och inget mer som måste göras. Vi ska snart grilla. Och bara vara. Utan för campingen ligger Vänern. Det finns en pool här och campingen heter Vita Sannar.
ADHD – en liten förklaring
ADHD är inte bara ett ”koncentrationsproblem”. Det handlar ofta om att hjärnan fungerar lite annorlunda – man får snabbt nya idéer, hoppar mellan uppgifter, glömmer bort det man nyss började på och kan fastna i detaljer eller överfokusera. Det kan bli rörigt, men också kreativt. För mig innebär det att jag ibland börjar med något och helt glömmer resten – som att städa husbilen, till exempel.
Reflektion
Det är dumt att vänta till sista minuten. Det är ännu dummare att glömma att jag har ADHD – för det slutar alltid med att jag gör flera projekt samtidigt, och inget blir riktigt klart. Men kanske är det inte dumhet. Kanske är det bara livet – mitt liv. Och idag blev det ändå ganska bra till slut.
Carina Ikonen Nilsson ”Lev idag just nu – igår vilar i historien och morgondagen kommer där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.”
Skickar en liten länk igen från Min Grannes Youtube kanal där hon gör små filmer för barn i utbildningssyfte. Klicka på bilden.
– Vad tänker du?
Känner du igen dig i det där med att börja städa och plötsligt stå i ett växthus? Har du också en hjärna som ibland kör sitt eget race? Hur påverkar din vardag dig när det blir mycket på en gång – struktur eller kaos?
Håll kontakten
Vill du följa fler tankar, minnen och vardagsreflektioner? Prenumerera på bloggen. Inget brus – bara ord från hjärtat.
Dela gärna vidare
Om det här inlägget berörde dig – skicka det vidare. Man vet aldrig vem som kan behöva just de här orden idag.
Jag var nog i 20 års åldern när jag såg honom första gången. Först trodde jag att det skulle bli en helt vanlig konsert – en som alla andra. Men vad jag bedrog mig.
Efter konserten minns jag fortfarande hur ont i halsen jag hade, hur trött jag var i hela kroppen, och hur det ekade i huvudet av alla intryck. Nu blir det ofta så efter konserter, men den gången – då för länge sedan – var det något annat. Kanske var det första gången jag upplevde den känslan så starkt.
Och det där… det kom tillbaka varje gång jag lyssnat på just honom. Som jag älskade att se honom. Hans monotona rörelser – som egentligen inte var något särskilt – men det var just det som var så speciellt. Det var Ozzy Osbourne, precis som han skulle vara.
Herregud, vad jag älskade att gå på just de konserterna. När den där verkliga känslan infinner sig.
Jag har nog varit på de flesta stora hårdrocksbanden. Jag har till och med varit på en konsert där Helloween var förband till något av de riktigt stora banden.
Och jag har sett The Rev – levande – på Ullevi. Då spelade han tillsammans med Avenged Sevenfold, som var förband till Iron Maiden.
Just den gången tyckte jag att bandet var dåligt. De föll mig inte alls i smaken då. Men det handlade om att jag väntade på det stora bandet Iron Maiden. Men efter att The Rev dog… då hittade jag till deras musik. Då hörde jag allt det där vackra. Det som fanns där under ytan hela tiden.
Det gör något med mig – det där. När man hittar in i något först när det är för sent. När man plötsligt förstår vad man missade medan det pågick.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte alls. Jag skulle skriva om det som sker nu.
Alla hyllningar på sociala medier. Hur hela världen just nu lyfter fram The King of Darkness – Ozzy Osbourne.
Jag var inte på konserten i Birmingham 2025. Jag hade redan innan bestämt mig för att behålla minnet av honom som han var då. Men nu, så här i efterhand, inser jag hur fel jag hade.
Jag borde ha lyssnat på min son som tyckte att jag borde gå en sista gång. Så otroligt fel jag hade när jag sa nej jag har sett honom som ung jag vill bevara det minnet. För oj, vad jag hade velat vara där. Vara där och dela stunden. Vara där och hylla honom – denna stora ikon – när han en sista gång tar farväl av sina fans.
Men inte heller det var det jag skulle skriva om. Min ADHD-hjärna simmar ut i massor av ord som inte riktigt vill vara i den ordning de borde. Men så är det ibland.
Det jag egentligen ville skriva är att jag blir så berörd – långt in i hjärtat berörd – av att se hur alla hyllar Ozzy och hans band, Black Sabbath.
Det är rörande. Alla som varit där, alla som bidragit, alla som nu sprider vidare det han har skapat.
Men det största av allt är att se hur han – trots allt i hela sin kropp som jobbar emot honom – ändå kan trollbinda en hel arena. Han gör stunden magisk av bara sin person. Fast han bara sitter där.
Han rör sig inte som då. Han står inte upp. Men ändå… varje klipp jag sett andas den där känslan jag upplevde på hans konsert från förr.
Det måste vara hans aura. Hans röst. Hans kraft inombords.
Jag trodde det var hans rörelser och röst som var det stora då. Men nu… nu förstår jag att det handlar om något helt annat.
Det handlar om honom. Om hans närvaro. Om hans väsen. Om legenden.
Jag verkligen älskar denna man, allt han har gjort under sin livstid. För några år sedan läste jag hans bok. Jag kan verkligen på riktigt lova dig att den är läsvärd. Herre gud vilket liv den mannen har lev. Att han ens har blivit så gammal.
Jag vek från ämnet igen. Men jag återvänder nu, för att skriva det jag ville säga från början:
Jag blir så berörd, så glad – och så full av kärlek – över att han får uppleva det här nu, nu när han ändå är i livet.
Han får höra de orden som annars ofta kommer för sent. De som man brukar säga när någon redan är död.
Och det… Det känns så viktigt. Viktigare än något annat att vi får höra dom när vi är i livet. Men då är det kanske inte så säkert, att vi kan ta in alla de fina orden. Det vågar jag inte riktigt säga att vi gör.
För det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar när någon är borta. Det är när de lever som de behöver få höra det.
Stora som små. Kända som okända.
Vi har alla något att lära av just det.
Reflektion
Vi hyllar så ofta för sent, när orden bara landar i tystnad och inte kan tas emot. Men Ozzy får ta emot dem nu. Det borde vi alla få. Oavsett om vi står på en scen eller sitter i publiken.
Vill du dela med dig?
Har du ett minne från en konsert, en artist som betytt något, eller något du önskar att du hunnit säga? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt.
Prenumerera gärna
Om du vill följa med vidare i tankar, minnen och vardagsreflektioner – prenumerera på bloggen. Inga utsvävningar. Bara ord från hjärtat.
Dela gärna
Om detta inlägg berörde dig, dela det vidare. Vi vet aldrig vem som behöver höra det just idag.
Lev och gör idag. Det du gjorde i går är historia. Framtiden? Den vet vi inget om. Och om vi väntar… kanske är det för sent. Men det vet vi först i morgon. Om vi får uppleva morgondagen.
I was probably around 20 when I saw him for the first time. At first, I thought it would be just another concert – like any other. But oh, how wrong I was.
After the concert, I still remember the sore throat, the exhaustion, the echo in my head. Now, I often feel that way after a show – but back then, it was something else. Maybe it was the first time I felt something that strong.
The Magic That Kept Returning
And that feeling… it came back every time I saw him. How I loved watching him. His movements were monotonous, almost mechanical – but that’s what made it so special. It was Ozzy Osbourne, exactly as he was meant to be.
My god, I loved going to those concerts. That real feeling – the one that rooted deep inside – was always there.
Before the Legends Became Legends
I think I’ve seen most of the big heavy metal bands. I was even at a show where Helloween opened for one of the greats.
And I saw The Rev – alive – on stage at Ullevi. He played with Avenged Sevenfold, opening for Iron Maiden.
Back then, I didn’t like the band. They didn’t resonate with me – probably because I was just waiting for Iron Maiden. But after The Rev died… I found my way to their music. And suddenly, I heard the beauty. The depth that had always been there.
What Hits Hardest
There’s something that happens when you find something too late. When you suddenly understand what you missed while it was right in front of you.
The Tribute That’s Happening Now
All the love pouring in on social media. How the world is lifting up The King of Darkness – Ozzy Osbourne.
I wasn’t at the 2025 concert in Birmingham. I had already decided to keep the memory of him as he was back then.
But now… now I see how wrong I was. I should have listened to my son, who told me to go. But I said no. “I’ve seen him young – I want to keep that image.” Oh, how I wish I had been there. To share that moment. To honor him – this enormous icon – as he said goodbye.
My ADHD Heart and What I Really Wanted to Say
And yet, this wasn’t what I meant to write either. My ADHD brain swims through words that don’t always line up the way they should.
But what I truly wanted to say is this: I’m so moved – deeply moved – to see all the love for Ozzy and his band, Black Sabbath.
It’s beautiful. Those who were there. Those who shared. Those who now carry his legacy forward.
He Still Owns the Stage – Even Sitting
But the greatest thing of all? Seeing how – despite all the pain his body carries – he can still captivate an entire arena. He’s sitting. But he creates magic just by being there.
He doesn’t move like he used to. He’s not standing tall. And yet… every clip I’ve seen carries that same feeling I once had in front of the stage.
It must be his aura. His voice. His power within.
The Presence Was Always the Power
I used to think it was his movement and voice that made him great. But now I understand: It was never just that.
It was him. His presence. His being. The legend.
This Man – and His Life
I truly love this man – everything he’s done in his life. I read his book a few years ago, and I can honestly say: It’s worth it. My god, what a life. That he’s still alive today… it’s almost unbelievable.
What Matters Most
I strayed again. But now I return to what I wanted to say:
I’m so deeply touched – so full of love – that he gets to experience all this now, while he’s alive. He gets to hear the words that usually come too late. The ones we say after someone is gone.
And that… That feels incredibly important. More than anything, maybe.
But even then – do we ever truly hear those words? I’m not sure we do.
Celebrate While We Still Can
Because no matter how much we praise someone after they’re gone – It’s while they live that they need to hear it.
Famous or unknown. Big or small.
We all have something to learn from that.
Reflection
We so often wait too long. Our words land in silence, when they can no longer be received.
But Ozzy – he gets to hear them now. And that’s something we all deserve. Whether we’re on stage, or sitting in the crowd.
Want to share your thoughts?
Do you have a memory from a concert, an artist who meant something to you, or something you wish you’d said? Leave a comment – I read them all.
Stay connected
Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections? Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.
Share if you’d like
If this post moved you – pass it on. You never know who might need it today.
OZZY – you’ve carried my darkness and lit it with sound. I love you.
Live and act today. What you did yesterday is history. The future? We know nothing about it. And if we wait… it might be too late. But we won’t know that until tomorrow – if we’re lucky enough to see it. – Carina Ikonen Nilsson.
Det är något särskilt med vatten. Det drar fram både mod och lek, rädsla och skratt. I dag blev det bad – för mig, men framför allt för en liten modig pojke. Följ med till sjön och ett äventyr som började med en tävling och slutade i stolthet.
Tävlingen som ledde till vatten
Jag tror jag badade tre gånger i sjön innan jag och lillgrabben åkte hem. Han låg där på stranden, fullt påklädd, trots att han hade badbyxor med sig. Bad blev det inte för honom.
Men en annan liten kille – han hoppade in i leken direkt. Han trodde vi tävlade, och vinna ville han så klart. Först sprang vi ner till vattnet. Sedan trodde han att det gällde att vara först ut i själva sjön – vilket var perfekt, för då var det inte svårt att få i honom i vattnet.
Skvätt, skratt och smygmod
När han väl var i började vi skvätta vatten. Vi testade vem som kunde skvätta längst. Han vann, förstås. Det han inte märkte var att han fick vatten på kroppen – ett första steg mot att bli blöt utan att märka det.
Efter en stund sa han att han frös, och jag berättade att jag tyckte han var modig. Jag sa också att han faktiskt fått vatten på kroppen – och det utan att det kändes farligt. Det blev dags för att fika på filten på land.
Andra omgången – och ett hopp rakt in i trygghet
Efter fika gick vi ner igen. Den här gången vågade han ännu mer. Han stod på bryggan och skvätte vatten på mig när jag simmade. Och efter lite övertalning hoppade han i. Rakt i min famn.
Vi simmade till trappan, och efter ännu en stund vågade han att vi simmade en bit till. Han fick så mycket beröm när vi badat klart. Lite muta var också med i bilden – hans mamma hade lovat honom en stor present om han vågade bada på det djupa. Och det vågade han.
Nästa bad – i Mellerud
Nu har vi bestämt att vi ska bada igen på lördag, men då uppe i Mellerud där vi ska campa. Dom får komma på besök – och så blir det bad i poolen.
Att vara rädd för djupt vatten, eller att få vatten i ansiktet och öronen, är inget ovanligt. Då får man ta det försiktigt. Och då är tävlingar ett fantastiskt sätt att glömma rädslan och hitta modet i leken.
De små filmerna hon gör är så fina – pedagogiska, charmiga och lärorika för små barn. Och idag var det hennes son som stod för dagens modigaste stund.
Om jag kunde visa dig hans leende, så skulle du förstå. Hans ögon lyste när han berättade om sitt mod. Hans stolthet var nästan större än själva doppet.
Reflektion
Det krävs mod för att kasta sig i ett vatten som skrämmer. Men ibland räcker det med ett skratt, en tävling – eller en trygg famn. Tänk att få se det modet växa i en liten kropp. Det är stort. – Carina
Nästa gång – en kung, en konsert, en känsla
Innan jag avslutar vill jag bara säga: visst känns det fint att se det vackra som seglar runt på sociala medier idag? Nästa inlägg kommer att handla om den stora konserten i Birmingham. Om kungen av mörkret – Ozzy Osbourne – och hur fantastiskt det är att han får uppleva all denna kärlek nu, medan han lever.
Det rör något i mig, på djupet. Mer om det – nästa gång.
Vill du dela med dig?
Har du själv upplevt hur ett barn – eller du själv – tagit ett modigt steg i vattnet? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt och svarar så gott jag kan.
Följ med vidare
Vill du inte missa nästa inlägg om konserten i Birmingham och Ozzy Osbourne? Prenumerera gärna på bloggen så får du nya inlägg direkt i inkorgen.
Dela gärna vidare
Om du tycker om det jag skriver – dela gärna inlägget med någon som också gillar vardagsmod och musikminnen. Tack för att du läser!
There’s something special about water. It brings out courage and play, fear and laughter. Today was a day of swimming – for me, but especially for a little brave boy. Come along to the lake and follow a journey that started with a race and ended in pride.
The Race That Led to the Water
I think I went swimming three times in the lake before the little one and I went home. He lay there on the beach, fully dressed, even though he had brought swim trunks. He didn’t go in.
But another little boy did – he jumped right into the game. He thought we were racing, and of course, he wanted to win. First, we ran down to the water. Then he thought the race was to be the first one *in* the lake – which was perfect, because that got him into the water without fear.
Splashing, Laughter, and Sneaky Bravery
Once in, we started splashing. We tested who would splash the farthest. Naturally, he won. What he didn’t notice was that he was actually getting wet – a first step toward overcoming his fear.
After a little while, he said he was cold. I told him how brave I thought he was, and pointed out that he had water on his body without even realizing it.
A Second Round – and a Leap into Safety
After some snacks, we went back to the water. This time, he was even braver. He stood on the dock and splashed water at me while I swam. And with a little gentle encouragement, he jumped in – right into my arms.
We swam to the ladder, and after a few more moments, he dared to swim a little further. He got so much praise when we finished. A bit of bribery was involved – his mom had promised him a big gift if he dared to swim in the deep water. And he did.
Next Swim – in Mellerud
We’ve now decided to swim again on Saturday, up in Mellerud where we’ll be camping. They’ll come visit, and we’ll swim in the pool.
Being afraid of deep water, or getting water in your face or ears, is nothing unusual. You have to take it slow. And that’s when games – like splash battles – can help courage grow through play.
The short videos she makes are so lovely – educational, charming, and perfect for small children. And today, it was her son who showed the most courage.
If I could show you his smile, you’d understand. His eyes sparkled when he told me about his bravery. His pride might have been even bigger than the swim itself.
Reflection
It takes courage to jump into water that feels scary. But sometimes all it takes is a laugh, a game – or safe arms. To witness that courage grow in a small body – that’s huge.
Next Time – A King, a Concert, a Feeling
Before I end, I just want to say: isn’t it wonderful to see all the beauty floating around on social media today? My next post will be about the big concert in Birmingham. About the Prince of Darkness – Ozzy Osbourne – and how amazing it is that he’s receiving all this love now, while he’s still alive.
It touches something deep within me. More on that – next time.
Want to share your thoughts?
Have you or someone you know taken a brave little step – maybe in the water, maybe somewhere else? I’d love to hear your story. Leave a comment – I read every one.
Stay connected
Don’t want to miss the next post about the Birmingham concert and the Prince of Darkness? Subscribe to the blog and get new stories straight to your inbox.
Feel free to share
If you enjoy my writing, please share it with someone who appreciates everyday courage, quiet moments – or legendary music. Thank you for reading!
”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”
Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.
Att lära sig simma – och våga närma sig
Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.
Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.
En annan sjö, en annan känsla
Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö. Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.
Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont. Jag valde det av respekt.
Respekt för min son, om han skulle vara där. För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt. Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.
Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft. Och jag saknade det.
När minnen färgar en plats
Det är märkligt hur platser kan förvandlas. Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det. Från trygghet till vaksamhet. Från frihet till försiktighet.
Den där sjön är min plats. Men idag fick den stå tom – av hänsyn. Och kanske av rädsla också. Rädsla för att riva upp något. För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.
Att ta tillbaka något – varsamt
Men jag vill tillbaka. Inte genom konfrontation. Utan genom stillhet. Genom att bara vara där, igen. I min takt.
Kanske i gryningen. Kanske en annan dag. Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.
Hemma, i långsam rörelse
Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen. Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna. Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.
Och vet du vad? Jag sa till mig själv: Nu räcker det. Det som blev gjort var tillräckligt. Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.
Det är något nytt. Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.
Reflektion:
Att välja bort något för att skydda någon annan är också kärlek. Men glöm inte dig själv. Det du längtar efter förtjänar också plats. Det går att visa hänsyn – och ändå sakta hitta tillbaka till det som ger dig kraft
Fråga till dig som läser:
Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker? Hur gör du för att ta tillbaka den? Och hur vet du när det är dags att försöka?
Carina Ikonen Nilsson
Citat att ta med dig:
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som räknas.”
Stöd gärna mitt skrivande
Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal. Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
