Att lämna offerrollen handlar inte om att förneka det som hänt – utan om att förstå att historien inte behöver styra framtiden. I det här inlägget reflekterar jag över hur vi kan släppa taget om det gamla, möta vårt inre barn med värme och välja tankar som leder till frihet, tacksamhet och liv i nuet.
Månen påminner mig om att allt förändras – det gamla får vila och något nytt tar form i ljuset.
Kaffet står bredvid mig. Katten har gått ut på sin morgonpromenad, och tystnaden här inne känns trygg. Det är en ny dag, precis en sådan där stilla morgon när man känner att något inom en har förändrats, även om världen utanför är densamma.
För igår… ja, det som var igår, förra veckan, förra året eller när jag var liten, det var då jag bodde i historian. I går, det bor i historien nu. Det har redan hänt. Jag kan inte ändra det, inte göra det ogjort, heller inte putsa bort det som skaver.
Jag har skrivit tidigare om hur tankar påverkar känslor i inlägget “Positiv psykologi i vardagen”. Där handlar det om att aktivt välja sitt fokus – precis som jag gör här.
Historien som viskar – och hur svårt det kan vara att lämna offerrollen
Jag har spenderat många timmar, kanske år, med att tänka på det som hände då. Vissa minnen gjorde ont, samtidigt finns det andra som fyllde mig med skuld eller skam. När jag tänkte på dem fastnade jag i samma loop – samma tankar, samma känslor, samma smärta.
Det var som att jag bar en gammal, kall kofta. Den kliade, luktade lite unket, men jag höll fast vid den för att den var bekant. Jag tänkte: “Jag mår så här för att det där hände.”
Och så höll jag kvar. Koftan blev en del av mig. Offerrollen likaså.
Offerrollen är som en tyst tjuv. Den stjäl livsglädje, en liten bit i taget. Den viskar att du inte kan, att du är fast, att det är synd om dig. Och den gör dig maktlös – för i offerrollen tror man att någon annan måste rädda en.
Men visst kan den där offerkoftan kännas lite skön också. Den doftar som vanligt, känns som trygghet, nästan gosig. Det finns något välbekant i den – som en gammal karta vi känner utan och innan. Men problemet är att den kartan leder ingenstans längre. Den tar oss bara tillbaka till samma plats, gång på gång. Och jag vill framåt nu.
Fråga till dig: Har du någon gång märkt att du håller fast vid en tanke som egentligen bara gör dig illa? Vilken “kofta” bär du kanske utan att du längre behöver den?
Koftan blir som en symbol för allt det där vi bär med oss – det som en gång kändes tryggt men som idag håller oss kvar. Att lämna offerrollen börjar just där, i insikten om att det trygga inte alltid är det som får oss att växa.
När jag började lyssna på mig själv
En dag tröttnade jag på att frysa i den där koftan. Den dagen mötte jag den sökande Carina inom mig – hon som vill förstå, växa, ta ansvar och må bra.
Jag insåg att historien inte längre behövde vara min bur. Den kunde få bli min lärare.
Det som väcker smärta i dag är ofta något som liknar gårdagen. Det är mina triggers – små signaler från kroppen som säger:
“Här finns något du ännu inte har läkt.”
Och varje gång jag stannar upp, andas och möter det som känns – i stället för att gömma mig – händer något stilla. Jag växer.
Att möta barnet inom mig
Jag har insett att jag måste ge det där barnet inom mig det hon aldrig fick. Hon som var rädd, ledsen och osedd behöver inte längre vänta på att någon annan ska komma med tröst.
Jag får sätta henne i mitt knä, hålla om henne och säga:
“Det var inte ditt fel. Du var värd kärlek, värme och trygghet. Du var värd att älskas – precis som du är.”
När jag gjort det tillräckligt många gånger kan jag långsamt lägga ifrån mig koftan.
Fråga till dig: Kan du se ditt eget inre barn framför dig? Vad skulle du vilja säga till honom eller henne – om du fick chansen idag?
Här är ännu ett inlägg om kanske inte hela sitt barn men om att mötas av positivitet. Av det här inlägget ger det mig insikten om hur bemötande kan hela långt inne i en själv samtidigt som det kan göra dagen till ett härligt minne.
Att välja en ny tröja – och ett nytt sätt att tänka
Jag byter ut den gamla koftan mot en mjuk ylletröja. En sådan som värmer utan att tynga. Skillnaden är att den här tröjan har jag själv valt.
Den är vävd av insikt, ansvar och tacksamhet. Av tankar som stärker i stället för att skava.
Jag kan inte ändra det som var, men jag kan ändra hur jag förhåller mig till det. När gamla tankar dyker upp, frågar jag mig själv:
“Gör den här tanken mig gott just nu?”
Om svaret är nej – då byter jag tröja. Jag väljer en tanke som ger mig värme i stället för kyla.
Fråga till dig: Vilken tanke skulle du vilja börja välja lite oftare? En som gör dig lättare, gladare – eller bara mer närvarande i nuet? Hel ärligt vilken tanke ramlas in utan att du tänker på det?
Jag väljer att lämna offerrollen och leva fritt
Idag väljer jag lycka – inte för att allt är lätt, utan för att jag vet att jag kan. Samtidigt så väljer jag att känna tacksamhet och att möta mig själv med mjukhet.
Jag behöver inte längre må dåligt bara för att något en gång gjorde ont. Eftersom jag insett att jag har rätten att få må bra, trots allt.
När jag bestämde mig för att lämna offerrollen det var då livet långsamt började kännas lättare.
Just nu sitter jag här, med kaffe i handen samtidigt som jag känner ro i kroppen. Jag känner mig som min egen bästa vän.
Och det – det är frihet.
Reflektion att lämna offerrollen i sin historia
Det här är en text om att växa ur sin historia. Om att inte längre klä sig i offerrollens kofta, utan välja den tröja som värmer. Att förstå att det inte är det som hände… Istället handlar det om hur vi tänker om det eftersom det är det som formar vår dag.
Från utbildningen – min reflektion som blivande samtalsterapeut
Under min utbildning till samtalsterapeut lär jag mig hur tankar, känslor och kroppsliga minnen hänger ihop. När jag skriver om att lämna offerrollen handlar det också om det vi tränar på i samtal men även om att hjälpa både sig själv och andra att ta ansvar för sina känslor, därmed se sina triggers vilket kan ge oss möjligheten att välja nya sätt att tänka. Att skriva blir på så sätt mitt eget samtal där jag möter mig själv, lyssnar och växer.
Det här är en text om modet att lämna offerrollen bakom sig vilket ger mig och dig möjligheten att leva fullt ut i nuet.
Mellan raderna – vad texten säger
Det här är en text om modet att se sig själv utan att fly. Om att våga släppa det som en gång kändes tryggt, men som i dag håller oss kvar. Den berättar om hur läkning börjar i något så stilla som en tanke som byts ut, en känsla som får andas, ett val som görs här och nu.
Mellan raderna handlar den också om mig – om en kvinna som inte längre bär sin historia som börda, utan som kunskap. Jag har lärt mig att lämna offerrollen utan att förneka smärtan. Att se den som en lärare, inte en domare. Och att det är i den stillheten – mellan kaffet, orden och andetaget – som livet faktiskt händer.
Idag byter jag ut det där gamla citatet till ett mera dagsfärskt som passar till dagens inlägg det får bli så här :
“Gårdagens kofta kanske hänger kvar och andas historia – men den vädras i dagens ljus och kan förändras in i framtiden. Kanske repas den upp och stickas på nytt, i dagens känslor och färger.” — Carina Ikonen Nilsson
Leaving the victim role isn’t about denying what happened – it’s about understanding that the past doesn’t have to shape the future. In this post, I reflect on how we can let go of what once was, meet our inner child with warmth, and choose thoughts that open the way to freedom, gratitude, and life in the present moment.
The moon reminds me that everything changes – the past can rest while new light takes form.
My coffee stands beside me. The cat has gone out for her morning walk, and the silence inside feels calm and safe. It’s one of those quiet mornings when something inside you has shifted, even though the world outside looks the same.
Yesterday… yes, everything that was yesterday, last week, last year, or even when I was little – all of that belongs to history now. It’s already happened. I can’t change it, undo it, or polish away what still aches.
I’ve written before about how thoughts influence emotions in my post Living with Positive Psychology. It’s about consciously choosing where to place your focus – just like I do here.
When the past whispers – and how hard it can be to leave the victim role
I’ve spent many hours, maybe years, thinking about what happened back then. Some memories hurt deeply; others carried guilt or shame. When I thought about them, I got stuck in the same loop – same thoughts, same feelings, same pain.
It was like wearing an old cardigan – cold, itchy, and faintly smelling of something forgotten. Still, I kept it on because it was familiar. I thought, “I feel this way because that happened.”
The old cardigan still hangs there, but the morning light reminds me – I can choose something new.
And so, I held on. The cardigan became part of me. The victim role too.
The victim role is like a quiet thief. It steals joy, piece by piece. It whispers that you can’t, that you’re stuck, that you’re helpless. And it makes you believe someone else must save you.
But that old cardigan can feel kind of cozy too, can’t it? It smells familiar, feels safe – almost soft against the skin. There’s comfort in the known, like an old map we’ve memorized by heart. But that map doesn’t lead anywhere anymore. It takes us back to the same place, again and again.
And I want to move forward now.
Question for you: Have you ever noticed yourself holding on to a thought that only hurts you? Which “cardigan” do you keep wearing, even though you no longer need it?
The cardigan becomes a symbol for all the things we carry – what once felt safe but now holds us back. Leaving the victim role begins right there, in the awareness that what feels safe isn’t always what helps us grow.
When I started listening to myself
One day, I grew tired of feeling cold in that old cardigan. That was the day I met the curious Carina within me – the part of me that wants to understand, grow, take responsibility, and feel well.
I realized the past didn’t have to be my prison anymore. It could become my teacher.
What hurts today often resembles what once hurt before. Those are my triggers – small messages from the body whispering: “Here lies something you haven’t yet healed.”
Each time I pause, breathe, and stay with what I feel instead of hiding from it, something quiet happens. I grow.
Meeting the child within
I’ve realized I must give that little girl inside me what she never received. The one who was scared, sad, unseen – she doesn’t have to wait for someone else to comfort her anymore.
I can place her on my lap, hold her close, and say:
“It wasn’t your fault. You were worthy of love, warmth, and safety. You were worthy of being loved – exactly as you are.”
When I’ve done that enough times, I can finally lay down the cardigan.
Question for you: Can you see your own inner child? What would you want to tell them – if you could speak today?
Choosing a new sweater – and a new way of thinking
I’m trading that old cardigan for a soft wool sweater – one that warms instead of weighing me down. The difference is, this sweater is one I’ve chosen myself.
It’s woven from awareness, responsibility, and gratitude. From thoughts that strengthen rather than sting.
I can’t change what was, but I can change how I relate to it. When old thoughts appear, I ask myself: “Does this thought serve me right now?”
If the answer is no – I change it. I choose a thought that brings warmth instead of cold.
Question for you: Which thought would you like to start choosing more often? One that makes you lighter, calmer – or simply more present right now?
Choosing to leave the victim role and live freely
Today, I choose happiness – not because everything is easy, but because I know I can. I choose gratitude. I choose to meet myself with gentleness.
I no longer have to feel bad just because something once hurt. Because now I know I have the right to feel good – despite it all.
When I decided to leave the victim role behind, life slowly began to feel lighter.
Right now, I sit here with coffee in hand and peace in my body. I feel like my own best friend.
And that – that is freedom.
Reflection – Leaving the victim role in your own story
This is a text about outgrowing your history. About no longer wearing the cardigan of the victim role, but instead choosing the sweater that truly warms. To understand that it’s not what happened, but how we think about it, that shapes our day.
In my studies to become a certified counselor, I’m learning how thoughts, emotions, and bodily memories are intertwined. When I write about leaving the victim role, it also mirrors what we practice in therapy – helping ourselves and others take responsibility for feelings, recognize triggers, and choose new ways of thinking. Writing becomes my own conversation – a way to listen to myself and grow.
This text is about the courage to leave the victim role behind and embrace the possibility of living fully, here and now.
Between the Lines – What the Text Reveals
This is a text about the courage to see yourself without running away. About daring to let go of what once felt safe, but now keeps you from moving forward. It tells of how healing begins in something as quiet as a thought being replaced, a feeling being allowed to breathe, a choice made right here and now.
Between the lines, it is also about me – a woman who no longer carries her history as a burden, but as wisdom. I have learned to leave the victim role without denying the pain. To see it as a teacher, not a judge. And it is in that stillness – between the coffee, the words, and the breath – that life truly happens.
“Yesterday’s cardigan might still hang there, breathing history – but it’s airing in today’s light and can change into the future. Maybe it will be unraveled and knitted again, in today’s colors and feelings.” — Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
