Dag: 20 oktober 2025

Självmedkänsla i vardagen – soluppgång över stilla vatten som speglar värme, närvaro och lugn i morgonljuset.

Det är något annorlunda med julen i år. Känslan vill inte riktigt infinna sig, som om luften står stilla mellan då och nu. Ändå försöker jag möta dagarna med självmedkänsla i vardagen – mellan julklappspåsar, tomma sängar i husbilen och växthusets oväntade värme.

Read this post in English ->Self-Compassion in Everyday Life – When the Feeling Won’t Arrive

En jul utan känsla – och längtan som bor i mellanrummen

I år är det svårt att slå in julklappar.
Det bor ingen känsla där, inte än. Jag vet inte riktigt varför.
Kanske handlar det om ovissheten – om hur julklapparna kommer tas emot, eller om de ens kommer att öppnas i vår närhet.

Vi vet ju inte hur vi ska lämna över dem till våra små barnbarn, de där små händerna jag längtar efter men inte får hålla.
Ändå har jag börjat. I vardagsrummet står påsar i olika högar, noggrant sorterade – de som ska öppnas här, och de som ska till sonen och hans familj.

Det är vardag och sorg i samma andetag. Samtidigt försöker jag, mitt i allt, att leva med självmedkänsla i vardagen – att låta mig känna, men inte fastna.

Läs också: Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

När vi ramlar – men reser oss tillsammans med självmedkänsla

Ibland ramlar både jag och maken in i våra svackor.
Igår stod jag vid diskbänken, och orden bara föll ut. Jag sa något om situationen, och han svarade att han just suttit och tänkt på samma sak.

Det slog mig hur lika vi känner, fast vi sällan säger det rakt ut.
Situationen gör honom lika illa som mig. Ändå fortsätter vi.
Även om det saknas en bit i vårt pussel, så går det att leva.
Livet pågår ändå, även när fyrkanten inte passar där den borde.

Och kanske är det just här självmedkänsla i vardagen börjar – i förmågan att se sorgen, men ändå hålla om livet.

När husbilen somnar och växthuset viskar om vår

Igår åkte vi till stan för att köpa torrbollar till husbilen.
Säsongen är över nu.
LVL² står stilla och vilar – urplockad, renbäddad och tömd på allt som hör sommaren till.
Sängarna står tomma, madrasserna ligger kvar och väntar på nästa vår.

Ingen mat, inga kryddor, inga kläder. Elektroniken urkopplad.
Maken plockade in gräsklipparen och ordnade till i källaren, så att allt fick sin plats.
Det är som ett bokslut – ett stilla hej då till en årstid som gett oss så mycket.

När jag gick förbi växthuset idag kunde jag inte låta bli att kika in.
Där stod krukorna, spadarna och små burkar kvar – tysta vittnen från sommaren.
Termometern visade trettio grader.
Tänk att solen kan värma ett litet hus till den temperaturen, när det bara är tio, femton grader utomhus.

Självmedkänsla i vardagen – ett nybyggt växthus som väntar på liv, ljus och nya början.

Precis som växthuset väntar på sin första vår, försöker jag låta självmedkänsla i vardagen slå rot och växa, mitt i det som är.

Det känns hoppfullt, som en påminnelse om att livet alltid ligger där och väntar – redo att börja om.

Självmedkänsla i vardagen – att läsa sig själv genom böcker

Så välkommen, höst och vinter.
Vi är redo för era intrång – i naturen, i vardagen och i våra egna tankar.

Jag pluggar vidare här hemma, och just nu läser jag Compassionfokuserad terapi av Christina Andersson och Sofia Viotti. En bok som landar djupt i mig.

Den handlar om:

De tre känslosystemen – trygghet, driv och hot.
Självmedkänsla som färdighet – att vara varm och stöttande mot sig själv istället för dömande.
Skam och självkritik – hur de påverkar både nervsystemet och våra relationer.
Praktiska övningar – andning, visualiseringar, compassion-meditationer och kroppskännedom.
Och om terapeutens eget förhållningssätt – att vara grundad i compassion för att kunna förmedla det till andra.

Utgående länk: Läs mer om Compassionfokuserad terapi på Natur & Kultur

Jag älskar sånt här. Just nu läser jag den inte som en fackbok – utan som en roman. Jag låter orden sjunka in, som om de vore samtal mellan mig och livet självt.
Nästa gång jag läser den kommer pennan fram – då ska jag stryka under, anteckna, vända och vrida på meningarna som fastnar.

När samtal blir till vägar – en inbjudan till självmedkänslan

Men jag märker att det är svårt att lära sig sånt här helt på distans.
Jag behöver möten – riktiga samtal, levande människor.
Maken är inte direkt entusiastisk över att agera klient, och det förstår jag.

Så jag la ut en fråga på Facebook – om någon vill hjälpa mig.
Några har redan hört av sig, men jag skulle behöva fler.

Kanske känner du att du bär något som skulle må bra av att få delas – en tanke, en känsla, en oro.
Om du vill hjälpa mig i min utbildning, och samtidigt få ett samtal där du blir lyssnad på – skriv gärna ett mejl till mig.

Samtalen kan ske i det fysiska rummet, men också via telefon, Teams eller något annat digitalt verktyg – vi hittar det sätt som känns bäst för dig.
Självklart är samtalen gratis under utbildningen, och oftast krävs det mer än ett för att något ska hinna landa och förändras.

Läs också: Sorgen om mamma hittade fram på ett konstigt sätt

Reflektion – om självmedkänsla i vardagen, stillhet och värme

Kanske handlar allt det här om att livet just nu står i mellanrummet – mellan det som varit och det som väntar.
Men även i mellanrummet kan man hitta värme.
I växthusets solvarma glas, i en bok som väcker eftertanke, i ett samtal där någon lyssnar.
Och kanske, bara kanske, är det där självmedkänslan i vardagen bor – i vilan mellan andetagen.

Fråga till dig

När känner du att livet vilar – även när något saknas?

Stöd mitt skrivande

Om du tycker om det jag skriver och vill stötta mitt arbete:
Stöd bloggen via PayPal

Prenumerera på nya inlägg:
Prenumerera på malix.se här

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson

Gå tillbaka

Ditt meddelande har skickats

Self-Compassion in Everyday Life – When the Feeling Won’t Arrive

Av Carina Ikonen Nilsson

den 20 oktober 2025

i Malix

There’s something different about Christmas this year. The feeling doesn’t seem to come, as if the air stands still between then and now.
Still, I try to meet each day with self-compassion in everyday life — among gift bags, the empty beds in the motorhome, and the unexpected warmth inside the greenhouse.

Read this post in Swedish ->Självmedkänsla i vardagen – när julkänslan inte vill infinna sig

A Christmas Without Feeling – and the Longing That Lives in Between

This year, it’s hard to wrap the Christmas gifts.
There’s no feeling in it, not yet. I don’t quite know why.
Maybe it’s the uncertainty — how the gifts will be received, or if they’ll even be opened anywhere near us.

We don’t really know how to deliver them to our little grandchildren — those small hands I long for but am not allowed to hold.
Still, I’ve started. In the living room, bags stand neatly sorted — those to be opened here, and those meant for our son and his family.

It’s everyday life and sorrow in the same breath. And yet, in the middle of it all, I try to live with self-compassion in everyday life — to let myself feel, but not to get stuck there.

When We Fall – but Rise Together with Self-Compassion

Sometimes both my husband and I fall into our low moments.
Yesterday, I stood by the kitchen sink and words just came out. I said something about the situation, and he looked up and told me he’d been thinking about the exact same thing.

It struck me how alike our thoughts are, even when we don’t speak them aloud.
The situation hurts him just as much as it hurts me.
And still — life goes on. Even if a piece of the puzzle is missing, the rest of it keeps moving.

Maybe this is where self-compassion in everyday life begins — in the ability to acknowledge the sorrow but still hold on to life.

When the Motorhome Sleeps and the Greenhouse Whispers of Spring

Yesterday we drove to town to buy moisture absorbers for the motorhome.
The season is over now.
LVL² stands still and rests — emptied, cleaned, and stripped of all that belongs to summer.
The beds are bare, the mattresses waiting for the next spring.

No food, no spices, no clothes. The electronics unplugged.
My husband brought in the lawn mower and arranged everything neatly in the cellar.
It feels like a closing of the season — a quiet goodbye to months that gave us so much.

When I passed the greenhouse today, I couldn’t resist looking inside.
The pots, small jars, and tools were still there — silent witnesses from summer.
The thermometer showed thirty degrees.
Imagine — the sun warming that little house to such heat, when it’s only ten or fifteen degrees outside.

Self-compassion in everyday life – the newly built greenhouse waiting quietly for its first spring

Just like the greenhouse waits for its first spring, I try to let self-compassion in everyday life take root and grow — right here, in what is.

It feels hopeful, a reminder that life is always waiting, ready to begin again.

Self-Compassion in Everyday Life – Reading Myself Through Books

So, welcome autumn and winter.
We’re ready for your arrival — in nature, in everyday life, and in our own thoughts.

I keep studying here at home, and right now I’m reading Compassion-Focused Therapy by Christina Andersson and Sofia Viotti. A book that speaks deeply to me.

It’s about:

The three emotional systems — safety, drive, and threat.
Self-compassion as a skill — being warm and supportive to oneself instead of judgmental.
Shame and self-criticism — how they affect both the nervous system and our relationships.
Practical exercises — breathing, visualization, compassion meditations, and body awareness.
The therapist’s own mindset — being grounded in compassion to be able to share it with others.

External link: Read more about Compassion-Focused Therapy at Natur & Kultur

I love this kind of reading. Right now, I’m not reading it as a textbook — but as a novel. I let the words sink in, as if they were conversations between me and life itself.
Next time I open it, the pen will be ready — to underline, reflect, and return to the sentences that stick.

When Conversations Become Paths – An Invitation to Self-Compassion

But I’ve realized it’s hard to learn these things entirely from a distance.
I need encounters — real conversations, real people.
My husband isn’t exactly eager to act as my client, and I understand that.

So, I posted a question on Facebook — asking if anyone wanted to help me.
Some have already reached out, but I could use a few more.

Maybe you feel like you’re carrying something that could use a little light — a thought, a feeling, a worry.
If you’d like to help me in my training and at the same time have a space where you’re truly listened to — send me an email.

The conversations can take place in person, by phone, on Teams, or any other platform — we’ll find what feels best for you.
Of course, the sessions are free during my training, and most of the time it takes more than one meeting for something to settle and change.

Läs också: Sorgen om mamma hittade fram på ett konstigt sätt only on swedish.

Reflection – On Self-Compassion in Everyday Life, Stillness, and Warmth

Maybe all of this is about life standing in between — between what has been and what’s yet to come.
But even in between, warmth can be found.
In the sun-warmed glass of the greenhouse, in a book that stirs thought, in a conversation where someone truly listens.
And maybe, just maybe, that’s where self-compassion in everyday life lives — in the quiet space between breaths.