Dag: 21 oktober 2025

Dreams and self-reflection by the lake – a wooden pier glowing in the morning light.

i Kay Pollak & välja tankar, Malix – personligt & bloggen, Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Skapande & kreativitet, Utbildning & samtalsterapi

När kokboken blir livets manual och varje blad en ny förståelse

Drömmar och självreflektion vävs ibland samman på de mest oväntade sätt. I natt mindes jag mina drömmar – två bilder som kändes så nära det jag lever just nu. Det handlar om utveckling, om lärande, om att vända blad både i böcker och i livet. Och kanske mest av allt: att hitta tilliten i den process där kunskap och erfarenhet blir till trygghet.

Read this post in English ->Dreams and Self-Reflection – When Everyday Life Speaks and Learning Comes Alive

Drömmar om böcker och blad

Först drömde jag om lilla Emilia, mitt barnbarn. Vi satt tillsammans med en kokbok, rev ut blad och ordnade om bland recepten. Det låter kanske tokigt, men det kändes symboliskt – som att vi tillsammans skapade nya ordningar, nya smaker i livet.

Sedan kom nästa dröm: en bok, och jag vände blad, ett efter ett. En enkel handling, men fylld av mening.
Jag tänker att de två drömmarna hör ihop – en påminnelse om hur drömmar och självreflektion kan visa vägen i förändring

Drömmar och självreflektion i naturens stillhet – dimma över sjön i morgonljus. — Mellan bergen och himlen – där tankar och drömmar möts i tystnad.

Drömmar och självreflektion – drömmarnas språk

När jag tänker efter kanske drömmarna inte var så konstiga ändå.
Kokboken jag och Emilia höll på med kändes som en bild av det jag gör just nu – jag river inte bort kunskapen jag haft, jag bara ordnar om den.
Jag byter plats på recept, provar nya vägar och låter gammal kunskap få nya smaker.
Precis så känns det i studierna – som en levande form av drömmar och självreflektion i rörelse. Jag använder allt jag lärt mig genom åren, men jag gör det på mitt sätt nu – med min röst, min erfarenhet, mitt hjärta.

Och den andra drömmen – den där jag vände blad i en bok – den handlar nog om tillit till processen.
Att låta livet visa sida för sida utan att rusa fram till slutet.
Det är samma känsla jag bär i utbildningen: att allt inte behöver förstås på en gång.
Det viktiga är att jag är i rörelsen, i lärandet, i växandet.

Drömmarna känns som en bekräftelse.
Jag håller på att skapa min egen kokbok – inte med recept på mat, utan med recept på möten.
Samtal, empati, närvaro.
Det jag lär mig nu är inte nytt i sig – men sättet jag lär det på förankrar kunskapen djupt i kroppen.

Drömmar och självreflektion- När kunskap får kropp

Jag har alltid haft mycket av det praktiska i ryggraden – tryggt, intuitivt, självklart. Men nu, under utbildningen till samtalsterapeut, får jag något som tidigare saknats: möjligheten att väva samman den erfarenheten med teori.

Jag märker det i varje moment. Jag får full pott på uppgifterna, inte för att jag är bättre än någon annan, utan för att jag redan burit den här kunskapen i mig länge. Skillnaden nu är att jag förstår varför jag gör som jag gör.
Det är som om kunskapen går från att vara inlärd till att bli integrerad i kroppen – den landar, mognar och får tyngd.

Men det är mer än så. Det känns som om kunskapen nu har satt sitt bo i mig, tryggt och stabilt, på en grund som blivit förstärkt.
Som om jag dränerat bort det ytliga – den utanpåkunskap som byggt på andras tolkningar – och istället börjat läsa mellan raderna i mig själv.

Jag läser inte längre bara baksidan på en bok eller någon annans förklaring.
Nu bygger jag min förståelse inifrån mig själv, utifrån alla de samtal jag haft under åren i behandlingsarbetet.
Det är därifrån min grund växer – ur verkliga möten, verkliga människor, verkliga känslor.

Tidigare kurser gav mig verktyg.
Den här utbildningen ger mig djup, förankring och en trygghet i det jag redan vet – men nu med ett språk, en teori och en medvetenhet som gör helheten levande.

Jag känner mig nu mer ett med kunskapen – som om den blivit en del av min andning, ett sätt att se, lyssna och förstå.
Det är som om jag inte längre står bredvid och betraktar, utan är i själva samtalet.
Kunskapen är inte längre något jag bär – den bär mig.

Läs också: Positiv psykologi i vardagen – att leva med närvaro och glädje

Ett kallt bad och ett varmt hjärta

Det blev bad idag, förstås. Jag och mina badsystrar trotsade regn och blåst – vattnet måste ha varit under tio grader, för det bet rejält i skinnet.
Men just det där är poängen. Att andas, känna, vara här och nu.
När man kliver upp, möter endorfinerna kroppens försvar, och allt blir varmt och stilla inuti.

Badet blir, precis som studierna, en påminnelse om att allt växande sker i kontrast.
Det kalla som väcker det varma, det obekväma som leder till styrka, stillheten som bär lärandet.

Morgondopp och vardagsglädje – om att möta dagen i sjön

Drömmar och självreflektion, Möblering – på insidan och utsidan

När jag kom hem dök lillkillen upp, snuvig men glad. Han snyter sig i tid och otid, men mellan snytningarna hjälpte han mig att möblera om i vardagsrummet – igen.

Maken kommer säkert att skaka på huvudet och säga att ”det man inte kan göra om i sig själv, gör man på utsidan.”
Kanske har han rätt. Men jag tror nog att det är jag som planterat just den tanken från början – även om han aldrig skulle erkänna det idag.

Och kanske är det just så: att varje gång jag möblerar om, flyttar något litet inom mig också på plats.

Reflektion

Kanske är det så att både drömmarna, badet, utbildningen och möbleringen hänger ihop.
Allt handlar om rörelse, förändring och att låta saker få byta plats – både i tanken och i rummet.
I natt vände jag blad. Idag möblerade jag om.
Och någonstans däremellan växer en djupare förståelse, ett lugn i att jag är på rätt väg.
Allt handlar om rörelse, förändring och drömmar och självreflektion i vardagen.

Självreflekterande stillhet – dimma, vatten och mjukt ljus som speglar drömmar. — I varje lager av dimma bor en tanke som vill bli förstådd.

AHA – Mellan raderna

Det jag känner starkast just nu är att jag är med i min egen utveckling – mitt i det som alltid intresserat mig mest: samtalets kraft.
Samtal är helande.
De bär, de lyfter och de läker – både den som lyssnar och den som talar.

Jag börjar förstå på riktigt att det handlar om att lita på processens gång, att inte forcera, inte veta allt, utan våga vila i att det sker ändå.
Kunskapen har fått kropp, men också själ.
Och någonstans där, mellan teori och känsla, blir samtalet till en levande plats där människor kan mötas på riktigt.

Lämna offerrollen – när historien får vila och jag väljer att leva nu

”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram.
Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson

Vill du läsa fler reflekterande texter?

Prenumerera här: Prenumerera på malix.se

Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se

Dreams and Self-Reflection – When Everyday Life Speaks and Learning Comes Alive

Av Carina Ikonen Nilsson

den 21 oktober 2025

i Personlig utveckling & tankar, Reflektion & självläkning, Skapande & kreativitet, Utbildning & samtalsterapi

When the Cookbook Becomes Life’s Manual and Every Page a New Understanding

Dreams and Self-Reflection

Dreams and self-reflection sometimes weave together in the most unexpected ways.
Last night I remembered my dreams – two images that felt so close to what I’m living right now.
It’s about growth, learning, and turning pages – both in books and in life.
And perhaps most of all: about trusting the process where knowledge and experience slowly turn into inner safety.

Read this post in Swedish ->Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande

Dreams and Self-Reflection – The Language of Dreams

First, I dreamed of little Emilia, my granddaughter.
We were sitting together with a cookbook, tearing out pages and putting the recipes in a new order.
It may sound strange, but it felt symbolic – as if we were creating new structures, new flavors in life.

Then came another dream: a book, and I turned the pages, one by one.
A simple act, yet filled with meaning.
I think those two dreams belong together – a reminder of how dreams and self-reflection can guide us through change.

Dreams and self-reflection in nature’s silence – mist rising between mountains and lake.

Between the mountains and the sky – where thoughts and dreams meet in silence.

Dreams and Self-Reflection in Motion

When I think about it, maybe the dreams weren’t that strange after all.
The cookbook Emilia and I worked on felt like an image of what I’m doing now – I’m not tearing knowledge apart, I’m simply rearranging it.
I’m moving recipes, trying new ways, and letting old wisdom take on new flavors.

That’s exactly how my studies feel – like a living form of dreams and self-reflection in motion.
I use everything I’ve learned over the years, but I do it in my own way now – with my voice, my experience, my heart.

And that other dream – the one where I turned the pages – is probably about trusting the process.
Letting life show its pages one at a time, without rushing to the end.
It’s the same feeling I carry in my education: not everything needs to be understood at once.
The important thing is that I’m in motion, in learning, in growth.

The dreams feel like confirmation.
I’m creating my own cookbook – not with recipes for food, but with recipes for connection.
Conversations, empathy, presence.
What I’m learning now isn’t new in itself – but the way I’m learning it anchors the knowledge deeply in my body.

Dreams and Self-Reflection – When Knowledge Takes Form

I’ve always had a lot of practical knowledge – steady, intuitive, natural.
But now, during my training as a therapeutic counselor, I’m gaining something I’ve missed: the chance to weave together experience and theory.

I notice it in every lesson. I get full marks on the assignments, not because I’m better than anyone else, but because I’ve carried this understanding in me for so long.
The difference now is that I understand why I do what I do.
It’s as if knowledge is moving from being learned to becoming integrated in the body – it lands, matures, and deepens.

But it’s more than that. It feels like knowledge has now found its home inside me, resting safely on a foundation that’s been reinforced.
As if I’ve drained away the surface-level knowledge built on others’ interpretations and begun to read between the lines within myself.

I no longer read just the back cover or someone else’s summary.
Now I build my understanding from within, from all the conversations I’ve had through the years working in treatment and care.
That’s where my foundation grows – from real people, real meetings, real emotions.

Previous courses gave me tools.
This education gives me depth, grounding, and confidence in what I already know – but now with language, theory, and awareness that make it whole.

I now feel more one with the knowledge – as if it has become part of my breathing, a way of seeing, listening, and understanding.
It’s as if I’m no longer standing beside the conversation – I’m inside it.
Knowledge is no longer something I carry – it carries me.

A Cold Swim and a Warm Heart

Of course, there was a swim today.
My lake sisters and I braved rain and wind – the water must have been below ten degrees, because it bit sharply at the skin.
But that’s the point: to breathe, feel, and be here, now.
When you step out of the water, endorphins meet the body’s defense, and everything becomes warm and still inside.

The swim, just like my studies, reminds me that growth happens through contrast.
The cold awakens warmth, discomfort leads to strength, and stillness carries learning.

Dreams and Self-Reflection – Rearranging Inside and Out

When I got home, the little one arrived – sniffly but happy.
Between nose blows, he helped me rearrange the living room – again.

My husband will probably shake his head and say, “What you can’t change inside yourself, you change on the outside.”
Maybe he’s right.
But I think it was me who planted that thought in him from the beginning – even if he’d never admit it today.

And maybe that’s how it is: every time I rearrange the furniture, something small inside me finds its place too.

Reflection

Maybe the dreams, the swim, the studies, and the rearranging all connect.
It’s all about movement, change, and allowing things to shift – both in thought and in space.
Last night I turned a page.
Today I rearranged the room.
And somewhere between those moments, a deeper understanding grew – a quiet calm that tells me I’m on the right path.

Everything is movement, change, and dreams and self-reflection woven into everyday life.

In every layer of mist lives a thought longing to be understood.

AHA – Between the Lines

What I feel most strongly right now is that I am part of my own development – right in the middle of what has always fascinated me most: the power of conversation.
Conversations heal.
They carry, lift, and mend – both the listener and the speaker.

I’m beginning to truly understand that it’s about trusting the process – not forcing, not knowing everything, but resting in the fact that it unfolds anyway.
Knowledge has taken on both body and soul.
And somewhere between theory and feeling, the conversation becomes a living space where people can truly meet.

“Yesterday has already found its rest in history, tomorrow waits farther ahead.
But right now – this is where life happens.”
— Carina Ikonen Nilsson