Dag: 25 oktober 2025

Misty morning by the lake with a quiet pier – a calm reflection of love, silence, and the moment when grief knocks again.

Den där sorgen knackar på igen

Om kärlek, skuld och dörrar som står öppna länge

Det finns stunder då sorgen knackar på igen, inte för att såra – utan för att påminna.
Om kärlek som aldrig dog, och om att tystnad inte ska få stå mellan människor.
För så länge livet finns, finns också möjligheten att mötas.

Read this post in English ->When Grief Knocks Again

När tystnaden blir farligare än orden

Det finns stunder då tystnaden blir farligare än orden.
När konflikter får ligga mellan oss som kalla stenar.
Och en dag – när tiden gått – hjälper inte längre förlåt.
För varje dag vi låter passera utan att sträcka ut en hand,
blir vägen tillbaka lite längre,
lite tyngre att gå.


I natt drömde jag att jag tittade i någons hår.
När jag skikade i håret såg jag vita larver som krälade där bland alla hårstråna.
Plötsligt fick jag klart för mig att det var löss – och att de kommit till mitt hår.
Jag hade fått dem jag med.

Just då vaknade jag, med en obehaglig känsla i kroppen.
Som om något kröp under huden.
Kanske var det inte bara av drömmen jag drömt,
utan något djupare som ville fram.

När den där sorgen knackar på igen – att våga lyssna på det som känns

En stilla å omgiven av gröna träd, där ljuset speglar sig i vattnet – en bild av när den där sorgen knackar på igen i kärlekens tecken.
Där vattnet möter ljuset blir tystnaden till eftertanke – en stund mellan sorg och kärlek.

För i samma stund knackade sorgen på igen.
Den låg där som en välbekant matta ligger på golvet.
Den har bott här i kroppen sedan urminnes tider,
men nu hittat tillbaka – med kunskap som gjort mig klokare, men inte klar.
Den gnager, kräver att jag ska se,
och fråga mig själv vad jag ska ge tillbaka.

Jag försöker hålla emot.
Men vem är jag att hålla tillbaka mina tårar?
De bor där under ögonlocken,
de behöver komma fram.
Och även om de gör ont –
så gör de mindre ont när de rinner nerför kinderna.

Ibland vet jag inte varför den där sorgen knackar på igen, men jag vet att den vill mig något. Den vill att jag ska se klart.


Barnbarnen är utan skuld.

Det här handlar om barnbarnen som jag inte får träffa.
Men det handlar också om en skam, en urminnes skam som inte var min,
men som jag som litet barn tog på mig.
För att de vuxna omkring mig inte, kunde vara vuxna nog
att bära sina egna tillkortakommanden.

Idag ser jag det klart.
Men jag vet också att det finns två små barn, inte långt härifrån,
som kanske känner något liknande som jag gjorde då.

På min tid var det farmor, faster och pappa som inte kunde hålla sams.
Idag är det jag som står utanför cirkeln,
och två små barn som inte förstår,
inte vet,
och inte kan göra något åt.


Farmor och en min fina faster.

När jag var hos farmor bodde min fina faster bara ett gärdsgård bort.
Ett stenparti av blommor som farmor planterat skiljde våra världar.
Jag och kusinerna lekte ibland –
de kom ner till sin mormor för att få sin dagliga klubba,
och då fick även jag en klubba.

Ibland gick jag över stenpartiet för att hälsa på min faster.
Men med varje steg kom skammen smygande.
Jag var rädd att farmor skulle bli ledsen för att jag gick dit.
Och när jag gick tillbaka igen,
kom nästa våg –
att faster kanske blev sårad nu.

Så fungerar barn.
De lägger oförrätterna hos sig själva,
utan att förstå att det inte är deras fel.


Upplever dom samma skuld och skam?

Nu bor där tankar i mig –
går mina barnbarn omkring med samma känslor av skuld och skam?
Har även de fått lära sig att kärlek ska gömmas,
att längtan är något man inte får visa?

Jag undrar om lillflickan kände skuld
när hon tog emot presenterna. Dom hon fick när hon fyllde år.
Det gör ont att tänka så.
Men sorgen, när den bor här, tvingar mig att se.


När den där sorgen knackar på igen i stillheten

Jag funderar:
Ska jag sluta lämna presenter vid dörren?
Ska jag spara pengarna istället, till en dag då de själva får välja?
Men kanske behöver hon just den där nallen att krama om på kvällen.
Kanske behöver hon de där pennorna,
för att skapa sina mästerverk.

Kanske är det just pennorna som låter henne bo i stunden,
tänka på mig och maken,
utan att känna skam.
För hon äger ingen skam.
Hon ska inte behöva välja bort kärlek
för att vuxna inte klarar sina relationer.


När jag var liten fanns också skuld i kärleken.
Min farmor och min faster bråkade jämt.
Jag älskade dem båda,
och försökte hålla ihop deras världar med min lilla barnhand.
Jag var ett barn som försökte vara lojal med alla.
Jag ville bara att alla skulle vara sams.
Men jag bar på en skuld som inte var min.

Nu känner jag samma mönster igen.
Inte i mig –
utan i barnen.

Och det gör ont på ett sätt som inte går att beskriva.
Kanske är det bara mina fantasier,
men drömmen, känslan och sorgen vävde sig samman i natten
och blev till ord.


Jag vill inte att de ska känna samma sak.
Jag vill inte att lillflickan ska stå där,
glad över en present men med skuld i magen för att hon blev glad.
Jag vill inte att lillemannen ska känna tomheten utan att veta varför.

De ska inte behöva undra om det är okej att längta.
Vi har bara setts två gånger sedan allt hände.
En picknick.
Och hennes födelsedag.

När jag stod där med presenten i handen såg jag hennes ögon:
glädje, förvirring, kanske skuld.
Allt samtidigt.
Och jag ville bara lägga handen på hennes kind och viska:

“Du får känna allt, lilla vän. Det är inte du som gjort fel.”

När jag ser barnens ögon förstår jag att den där sorgen knackar på igen – inte för att väcka skuld, utan för att påminna om kärlek.


Dörren

Min dörr har aldrig varit stängd.
Jag stod där när sonen fyllde år, med blommor i handen och hjärtat i halsgropen.
Lämnade dem vid deras dörr, för de var inte hemma.

Jag har väntat.
Hoppats.
Men ingen har ringt på.

Kylan gör sig påmind.
Det drar genom springorna, in i kroppen.
Hur länge kan man stå där och hålla värmen åt andra,
när fingrarna blivit stela?

Hur öppen ska en dörr vara,
när ingen vill komma in?

En dag kanske dörren stänger sig själv.
För då finns ingen av oss kvar.
Det är inte kärleken som tar slut.
Det är livet.

Varje gång jag står där och väntar känns det som att den där sorgen knackar på igen, stilla, nästan ödmjukt.


Det här är inte skrivet för att skuldbelägga någon.
Det är skrivet för att påminna om hur lätt det är att låta tystnad bygga murar,
och hur svårt det är att ta ner dem när tiden gått.


Tiden som inte är oändlig

Jag vet att min tid här inte är gränslös.
Tio, tjugo år kanske.
Eller kanske bara en dag.
Kanske är morgondagen redan den sista.

Jag lever med den tanken nära nu.
Inte i rädsla, utan i klarhet.
När allt tystnar hoppas jag att det jag lämnar efter mig ska räcka till.
Att orden, tårarna och kärleken i dem ska nå dit
mina händer inte längre når.

Ibland tänker jag att den där sorgen knackar på igen bara för att påminna mig om livet.


Efterklang

Vi tror alltid att vi hinner.
Men tiden är en dålig förhandlare.
Varje dag utan ett samtal bygger en vägg,
och en dag står den kvar –
även när ingen längre gör det.

Om du står där då,
vill jag att du ska veta:
Skulden är inte din.

Jag bar min sorg av kärlek.
Och jag önskar att du slipper bära den.

För kärlek blir inte mindre
för att den inte fick plats i tiden.
Den finns ändå.
I barnens skratt.
I vinden genom björkarna. I alla bad jag gör.
I allt jag försökte lämna efter mig – stillhet, värme, förlåtelse.

När du står där,
vill jag att du lyfter blicken mot himlen och vet:
Jag har redan förlåtit.
Det finns inget kvar att be om ursäkt för.

Men du kan viska till barnen:
“Ni behöver inte bära vår skuld. Ni får leva lätt.”

Det är allt jag någonsin velat.
Att kärleken skulle få fortsätta,
även när jag inte längre står i dörren och väntar.


Slutord

När jag skrev det här föll tårarna, långsamt, stilla.
De kom inte ur svaghet, utan ur sanning.
Varje ord bar en bit av det som bott i mig så länge.
Nu fick det andas.

Sorgen gör ont, men den är också ett bevis på kärlek.
Och mitt i allt, någonstans mellan hjärtslagen, finns ett lugn.
Ett vetande om att jag gjort vad jag kunnat.

Kanske är det allt en människa kan göra i slutet –
stå kvar i kärleken, även när ingen längre ringer på.

Och när tystnaden en dag blir fullständig,
då vet jag att jag försökte.
Att jag älskade.

När jag skrev detta kände jag hur den där sorgen knackade på igen, men nu med mildare hand.

Drömmar och självreflektion – när livet blir lärande
Självmedkänsla i vardagen – när julkänslan inte vill infinna sig


Stöd mitt skrivande:
PayPal – malix.se971

Prenumerera:
Prenumerera på malix.se


Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Dimma över sjön med en ensam badbrygga – en bild av stillhet när den där sorgen knackar på igen.
Carina Ikonen Nilsson

Professionellt men personligt

I mitt arbete med att utbilda mig till samtalsterapeut lär jag mig att lyssna på det som inte alltid sägs högt.
Den här texten påminner mig om att det terapeutiska arbetet börjar där vi själva vågar möta våra känslor med öppenhet och omtanke.
Sorgen blir då inte en börda – utan en lärare i medmänsklighet.

En tanke för miljön

I min strävan att leva med omtanke – inte bara om människor, utan också om naturen – vill jag ge något tillbaka.
Varje ord jag skriver lämnar ett avtryck, och jag vill att det avtrycket ska vara grönt.
Därför väljer jag att stödja projekt som planterar träd och återställer det vi människor tagit.
Ett träd blir till skugga, syre och liv – ett tyst bevis på att allt vi ger, kommer tillbaka i ny form.

Plantera träd via Vi-skogen (SE):
https://www.viskogen.se/gava/ge-bort-trad/

Misty morning by the lake with a quiet pier – a calm reflection of love, silence, and the moment when grief knocks again.

When Grief Knocks Again

About Love, Guilt, and Doors Left Open Too Long

There are moments when grief knocks again — not to wound, but to remind.
Of love that never died, and of the silence that should never stand between people.
As long as there is life, there is still the possibility of meeting.

Read this post in Swedish ->Den där sorgen knackar på igen


When Silence Becomes More Dangerous Than Words

There are times when silence becomes more dangerous than words.
When conflicts lie between us like cold stones.
And one day — when time has passed — forgiveness may no longer help.
Each day we let slip by without reaching out
makes the way back a little longer,
a little heavier to walk.


Last night, I dreamed that I was looking through someone’s hair.
Between the strands, small white larvae were crawling.
Suddenly I realized they were lice — and that I had them too.

I woke up with an uneasy feeling,
as if something was crawling under my skin.
Perhaps it wasn’t only the dream I had dreamt,
but something deeper trying to surface.


When Grief Knocks Again – Listening to What It Wants to Say

At that very moment, grief knocked again.
It lay there like a well-worn rug on the floor.
It has lived inside my body since time immemorial,
and now it had returned — with wisdom that made me wiser, but not finished.
It gnaws, demanding that I see,
and that I ask myself what I can give back.

I try to resist.
But who am I to hold back my tears?
They live beneath my eyelids,
needing to fall.
And even when they hurt,
they hurt less when they’re allowed to flow.

Sometimes I don’t know why that grief knocks again,
but I know it wants something from me —
it wants me to see clearly.

A quiet river surrounded by green trees, reflecting light and stillness – a gentle image of love and presence when grief knocks again.
Where water meets light, silence turns into reflection – a moment between sorrow and love.

The Grandchildren Are Without Guilt

This is about the grandchildren I’m not allowed to see.
But it’s also about shame — an ancient shame that wasn’t mine,
but that I, as a small child, carried for the adults
who couldn’t carry their own shortcomings.

Today I see it clearly.
Yet I also know there are two small children, not far from here,
who might feel something similar to what I once felt.

In my time it was grandmother, aunt, and father who couldn’t get along.
Today it’s me who stands outside the circle,
and two small children who don’t understand,
don’t know,
and can’t change a thing.


Grandmother and My Dear Aunt

When I stayed with my grandmother, my dear aunt lived just beyond a garden fence.
A rock bed of flowers my grandmother had planted separated our worlds.
Sometimes my cousins came down to their grandmother for a lollipop,
and then I got one too.

Sometimes I crossed the rock bed to visit my aunt.
But with every step, shame crept closer.
I feared grandmother would be sad that I went.
And when I walked back again,
another wave came —
that my aunt might be hurt now instead.

That’s how children are.
They place others’ wrongs on themselves,
without realizing it’s not their fault.


Do They Feel the Same Guilt and Shame?

Now I wonder —
do my grandchildren walk around with that same mix of guilt and shame?
Have they also learned that love should be hidden,
that longing is something you shouldn’t show?

I wonder if the little girl felt guilt
when she accepted the birthday gifts I gave her.
It hurts to think about.
But when grief lives inside you, it forces you to see.


When That Grief Knocks Again in the Stillness

I ask myself:
Should I stop leaving presents at the door?
Should I save the money for a day when they can choose for themselves?
But maybe she needs that little teddy to hold at night.
Maybe she needs those pencils
to create her masterpieces.

Maybe it’s those very pencils
that allow her to stay in the moment,
to think of me and her grandfather
without feeling shame.
Because she owns no shame.
She should never have to choose away love
because adults failed to manage their relationships.


When I was little, guilt was part of love too.
My grandmother and aunt argued constantly.
I loved them both
and tried to hold their worlds together with my small hands.
I was a child trying to be loyal to everyone.
I just wanted peace.
But I carried guilt that was never mine.

Now I see the same pattern again —
not within me,
but in the children.

And it hurts in a way words can hardly describe.
Maybe it’s only my imagination,
but the dream, the feeling, and the grief
wove themselves together in the night
and became words.


The Door

My door has never been closed.
I stood there on my son’s birthday, flowers in hand and heart in my throat.
I left them at their door — they weren’t home.

I have waited.
Hoped.
But no one has knocked.

The cold makes itself known.
It seeps through the cracks, into the body.
How long can one stand there, keeping warmth for others
when fingers have gone stiff?

How open should a door be
when no one wants to come in?

One day, maybe the door will close by itself.
Not because love ended,
but because life did.

Every time I stand there waiting,
it feels as if that grief knocks again,
quietly, almost humbly.


This isn’t written to blame anyone.
It’s written to remind us how easily silence builds walls,
and how hard they are to tear down once time has passed.


Time Is Not Infinite

I know my time here isn’t endless.
Ten, twenty years perhaps.
Or maybe just one more day.
Maybe tomorrow is already the last.

I live close to that thought now.
Not in fear, but in clarity.
When everything falls silent, I hope what I’ve left behind will be enough —
that the words, the tears, and the love in them
will reach where my hands no longer can.

Sometimes I think that grief knocks again only to remind me of life.


Afterthought

We always think we have time.
But time is a poor negotiator.
Every day without a conversation builds a wall,
and one day it stands there —
even when we no longer do.

If you stand there then,
I want you to know:
The guilt isn’t yours.

I carried my sorrow out of love,
and I wish you never have to carry it.

Because love doesn’t become less
just because it didn’t fit within time.
It remains —
in children’s laughter,
in the wind through birches,
in every swim I take,
in everything I tried to leave behind — stillness, warmth, forgiveness.

When you stand there,
lift your gaze to the sky and know:
I have already forgiven.
There’s nothing left to apologize for.

But you can whisper to the children:
“You don’t have to carry our guilt. You’re allowed to live light.”

That’s all I’ve ever wanted —
for love to continue,
even when I no longer stand in the doorway waiting.


Final Words

When I wrote this, tears fell slowly, quietly.
They didn’t come from weakness, but from truth.
Every word carried a piece of what has lived in me for so long.
Now it could finally breathe.

Grief hurts, but it’s also proof of love.
And in the midst of it all, somewhere between heartbeats, there is calm —
a knowing that I’ve done what I could.

Maybe that’s all a person can do in the end —
stand in love, even when no one knocks anymore.

And when silence one day becomes complete,
I’ll know that I tried.
That I loved.

When I wrote this, I felt that grief knock again,
but this time, with a gentler hand.


Dreams and Self-Reflection – When Life Becomes Learning

Self-Compassion in Everyday Life – When the Holiday Spirit Refuses to Arrive


Support My Writing

PayPal – malix.se971

Subscribe:
Subscribe to malix.se


A Professional but Personal Note

In my training to become a counsellor, I’m learning to listen to what’s not always spoken aloud.
This text reminds me that therapeutic work begins where we dare to meet our own feelings with openness and care.
Then grief stops being a burden – and becomes a teacher in compassion.


A Thought for the Environment

In my effort to live with awareness – not only toward people but also toward nature – I want to give something back.
Every word I write leaves a trace, and I want that trace to be green.
That’s why I support projects that plant trees and restore what we humans have taken.
A tree becomes shade, oxygen, and life – a quiet proof that everything we give, returns in another form.

Plant trees via Vi-skogen (SE):
https://www.viskogen.se/gava/ge-bort-trad/



Yesterday has already settled into history, tomorrow waits farther ahead. But right now – this is where life happens.

Carina Ikonen Nilsson

Carina Ikonen Nilsson taking a winter swim in the lake wearing a yellow hat – a moment of stillness and courage when grief knocks again.
Carina Ikonen Nilsson

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén