10 000 timmar…

Är det utan uppehåll eller är det som att cykla?

Här sitter jag med fötterna på skrivbordet. Om några timmar börjar jag jobba. Jag tycker det är jobbigt att börja så där mitt på dagen. Bättre att börja tidigt på morgonen eller sent på eftermiddagen. På morgonen kan jag inte starta upp projekt utan bara köra till jobbet. Om jag börjar fyra så är det en dag där jag kan göra saker. När jag som idag börjar halv två, så är det knepigare då måste jag liksom sitta och vänta in tiden. Fast det finns tid så vågar jag liksom inte börja med något. Hade jag börjat fyra så hade jag idag suttit och målat en stund för då hade jag hunnit med både att måla och rengöra penslarna. Idag hade penslarna fått stå i vatten och det vill jag inte riktigt.

Jag blev intervjuade av en journalist en gång, då hon tittade på mina tavlor och på intervaller mellan tavlorna, sa hon du kör femårs intervaller. Målar ett tag vilar i fem år och börjar igen. Kanske är det just det som gör att jag aldrig blir riktigt bra på det jag gör.

Det krävs ju tiotusen timmar för att bli bra så jag har nog några tusental kvar, innan jag kommer att känna mig nöjd. Fast kan det vara så att när man gör uppehåll länge att det liksom börjar om från början då? Eller är det som att lära sig att cykla?

När det gäller skrivandet så är det i alla fall så för mig att uppehåll gör ringrostigheter. Vilket gör att det är svårt att komma igång.

Skriver jag hela tiden ramlar orden fram utan att jag tänker. Men skriver jag inte på ett tag, så är det som att jag får gå ner i källaren för att hitta orden.

Nej nog babblat av mig.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar, för mig var gårdagen en ledighetsdag. Idag just nu är det timmen innan jag ska iväg till jobb där borta i framtiden är jag på jobbet. Just nu gäller det är i nuet vi har möjlighet att påverka.

Ha en härligt fin helg.