Ännu finns det hopp….

5 procent av pojkar och 2 procent av alla flickor i åldern 10 – 17 år  medicinerar idag, see  för  att hantera sin ADHD när de går i skolan, here siffran har har ökat.  Det va va de sa på radion igår. Inte konstigt att siffror ökar, purchase det har  att göra med att vi idag har mera kunskap om de olika diagnoserna.  Vissa kanske ser det som sorgesiffror, jag ser det mera som siffror som visar på att fler och fler får den hjälp de kanske behöver.

Nu har jag ju slutat att äta medicin, inte för att min adhd vuxit bort utan mera för att jag gillar mig som jag är.  Eller mera för att jag nu inser att det är  eller va min ADHD som ställde till det innan.  Jag åt min medicin för att stå ut i världen, för människor blev mera snälla när jag åt min medicin.

Idag vet jag istället att människor är va dom är och jag är en av dom.  När ljud och annat stör, tar jag det inte idag personligt utan lägger det i mappen ADHD.  Det blir liksom enklare att vara ute bland folk då.  Vet mina begränsningar och vet mina tillgångar.  Inser att jag blev inte bättre än så här, men duger helt och hållet som jag är. När  andra människor vill ändra på mig och klanka ner. Gör jag inget åt det, utan inser att det ligger hos den som vill ändra på mig. Vi kan inte förändra någon annan än oss själva.  Jag ändrar på sånt jag vill ändra på, alla de där uppfattningarna som andra har om att förändra mig, får stå för dom.  Idag mår jag bra utan medicin, har hittat andra sätt att må bra.

Att jag inte går i skolan  handlar om ålder och att jag faktiskt inte har lust just nu.  Skulle jag gå en högre utbildning så hade jag antagligen ätit min medicin, för då hade jag behövt den för att fokusera. För att sakta ner takten och ha tankarna på det jag studerar.

När maken berättade om siffrorna för mig, kände jag mjukheter inom mig. Kände att hurra, flera barn får idag hjälp tidigare än vad jag eller mina barn fick.  Det gör att de inte behöver misslyckas i den grad, som var mera vanligt förut. Idag kanske till och med flera flickor får den hjälp som de behöver i skolan.  Eller nej, efter allt jag läst på internet så inser jag att jag är för långt fram i tankarna nu, riktigt så bra är det inte ännu.  Ännu är vi inte där i den värld som jag vill att det ska vara.  Men kanske är vi ett pytte steg i rätt riktning.  I alla fall kände jag hopp, blev glad i tanken. Då jag tänkte på en sådan där liten tjej i 10 år åldern som kanske blivit lite tilltufsad nu får mera hjälp än innan.

Lev idag just nu, igår är lagd till handlingarna och morgondagen vem vet kanske har den ett skimmer om sig.