Ibland när man behöver människor som bryr sig , tadalafil så bara de finns där som om de var utsända till mig just då. Är de utsända så som Kay Pollak visar på att de är?
Jag tror det. Jag möter människor i vissa tider i livet för just då i den stunden är jag motaglig för de som de ska lära mig. Under min två åriga adhd aklimatisering och internaliseringprocess så har just de människor som jag behöver omkring mig just bara dykt upp. Underbara och härliga människor i de just rätta miljörna. Livet är verkligen fantastiskt på alla sätt både i motgång och medgång.
Jag har ju alltid vetat om att jag är lite annorlunda, mmmm det är ett litet otäckt och skrämmande ord när jag inte är mottaglig. För lika mycket som jag varit annorlunda så har jag lika mycket i mitt liv försökt att vara som alla andra.
Jag har verkligen försökt att hitta in i gemenskap och umgänge med andra människor. Men alltid känt mig lite vid sidan om, lite för mycket eller för okoncentrerad och velig. Ofta har jag varit för glad, för ledsen eller för orolig. Aldrig lite lagom. Lagom som är så fint. Lagom snabb lagom klok eller lagom lat, Jag gillar verkligen ordet lagom. Kanske just för att jag inte når upp till just lagom. Visst låter det fint Lätt och lagom. Men det kan vara så att jag är en kontrast till just Lagom, att det liksom gör att jag hela tiden försökt att vara just Helt vanligt lagom.
Men nu när jag tittar i bakspegeln och ser hur jag i 42 års tid just försökt vara lagom. Så ser jag att jag med mina egenskaper, är den totala motsattsen till just lagom. Jag tror inte ens jag vill vara lagom, jag tror inte ens att jag hade velat leva lagom. Jag har liksom bara trott att jag vill vara lagom, för då blir livet så mycket lättare att leva. Men nu när jag sitter här så ser jag hur tråkig jag hade varit som lagom. Jag hade inte vågat säga allt som jag säger om jag hade varit lagom. Jag hade inte fått ha så mycket roligt om jag hade haft lagom roligt.
Hur har man lagom roligt? Hur vet man när något är lagom roligt när vet man i så fall när man har lagom tråkigt?
Var är gränsen? När blir det för tråkigt och för roligt? Som till exempel mina blogg inlägg som alltid blir FÖR LÃ…NGA. Även FÖR UTSVÄVANDE. För det är något som jag börjar internalisera i mig att skriva lagom korta blogg inlägg, Internalisera nej, där tog jag i. för jag är flera mil i från att komma dit. Men jag tänker på det ofta. Det är bara det att tanke och handling inte riktigt stämmer överens med mig. För med mig är det så det handlar om allt eller inget med mig!!!!
Intressen kommer och går just nu går dom. Men inte här! Vet inte riktigt vart de går ellet var de är. Förtillfället just nu bara är. Jag arbetar med att tillåta mig ha mitt funktionshinder med mig, som en kompis och vän någon som skall leva i harmoni i mig i stället för att gömmas undan. Döljas och tryckas ner. Funktionshinder smaka på det ordet…..
För mig har det en bitter eftersmak som jag inte tycker om än. Jag vill iställer se mitt för omvärldens hinder som en tillgång för det måste det ha varit. Annars hade jag inte suttit här nu och kännt att det är viktigt!
Mitt funktionshinder som då jag hela tiden kämpat med att dölja det har under tiden av mörkläggning varit ett hinder, det är då det blir ett hinder. Men lever jag med det och visar min omgivning att nu hinner jag inte med, NU behöver jag hjälp, så är det inget hinder. Jag behöver inte ens hjälp utan förståelse, kärlek omtanke för den jag är.
Vi är ju alla lika olika som individer vi har gåvor och ogåvor, Min gåva i livet är att jag har förmågan att vara okoncentrerad, rörig och lite snabb i tanken. Det ingår även en liten duktighetssyndrom och sorgsensyndrom i min adhd, har ingen aning om vad som ingår i andras adhd. Men i min funktion som finns där en liten sorgsen å som tinas upp ibland.
Den gör ont den gör mig ledsen och sorgsen ibland men säger ni utan adhd sånt är livet. Jo jag är medveten om att sånt är livet, ibland är man lite sorgsen. Men ni andra har säkerligen förmågan att stanna upp och känna på känslan och titta på vad den står för. Det ör lite svårare för mig att göra, för den är smygande kryper in utan att jag märker det. När den sedan stannar till och jag hinner i fatt den så är den på väg att ge sig av. Den lämnar inga spår. Ingen karta som jag kan syna och titta tillbaka på. Utan lika tyst som den kom dit, lika tyst smyger den sig ut. Nästa gång den dyker upp så är den som ny igen. Ny outforskad och skamlig. Eftersom jag i hela mitt liv försökt att dölja mitt funktionshinder, så kan jag lova att jag är en otroligt bra döljare av sorgen som man ofta skäms för. Dessutom så den dagen jag stannar upp och känner har förmågan att lätta mitt hjärta och be om hjälp så är det oftast i fel situation fel tid och till helt fel människa.
Det verkar som den cyklen har ändrats. Jag tror att det beror på mig. Nej, jag tror inte utan jag vet att det beror på mig. För nu är jag mera ärlig emot mig själv! Jag är jag och jag har ADHD! Jag tillåter mig själv att visa mig som jag är. När jag visar mig som den okoncentrerade och veliga röriga människa som jag är, så ser människor mig. Det ser mitt Jag mig hela mig allt det som är mig. De ser mina svårigheter, de ser mina tillgångar och de ser mig. Vi människor är ju till grunden i oss goda vi vill väl. Vi gör saker som vi tror är bra för oss.
Det är det jag får möta idag, vilken tacksamhet jag känner över att jag har möjligheten att få vara just sådan som jag är och att människor runt omkring mig tycker om mig just sådan som jag är. Men längst inne i mig så ser jag vad det verkligen handlar om. Det är kärlek. Det är den kärlek som jag äntligen lyckats finna till mig själv. Min kärlek, min kraft som jag har inom mig har äntligen lyckats sippra ut. Den formligen forsar ur mig, kärleken som jag så länge har undanhållit mig själv för att vara som andra. Har verkligen inte hjälpt mig den har bara tryckt ner mig stampat på mig och gjort mig mindre när det egentligen i min värld har handlat om att visa andra hur bra jag är. Så har jag istället tryckt ner och visat en liten marionett docka av mig.
Vem tycker om en docka som är upptryckt i tusen exemplar? Min kärlek till mig själv gör att jag möter människor som är till för mig. Alla människor där ute som jag möter och kommer att möta ni är idag verkligen utsända till mig för att lära mig något om mig själv. De gör er speciella, underbara och unika. Inte nog med att ni är det ni gör mig unik. Jag är till för att lära er saker om er själva. Jag är unik , jag är värd att få smaka av livet livet som det är för mig. Så som livet smaker för mig när jag visar mina unika förmågor av alla egenskaper i adhdn som är en liten bit av mig.
Jag är till för att leva med min adhd, jag har fått den egenskapen för att jag är bra på att ha adhd, jag har även fått förmånen att blivit skänkt en gåva i form av att möta andra människor där jag genast med en gång känner samhörighet . I en förstående och harmonisk omgivning har jag hittat ett sammanhang, i en miljö där jag inte är nojig där alla andra är lika mycket adhd som jag där känner jag kärlek. Kanske för att jag äntligen ger mig själv kärlek, och bjuder på mig själv……..
Till er som orkat läsa enda hit, tack för att ni orkade. Tack för att ni finns. Även om ni är osynliga för mig just här så lever jag med mina tankar om att det finns människor där ute som orkar läsa enda hit. Det gör er unika.
Men med ett undantag av min Lata broder som har någonsorts sök funktions anordning på sin data. ( det kansek finns på alla) sånt har jag inte tid att kolla, i allafall så kopplar han in den och bara läser ordet broder, hmmmm nästa inlägg ska bli jobbigt för honom för där ska det bli många broder. 🙂
Lev idag just nu då känner man kärlek i alla fall gör jag det…….
Upptäck mer från Malix.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.
Att vara ”lagom” är totalt ointressant för mig.
Och ”lagom” människor är också rätt ointressanta för mig.
Folk som vågar sticka ut är bra. Men sen finns det ju nåt som heter balans.
Fast att hålla balans för mig är mest för att jag själv ska må bra.
Och man behöver inte ha ”balans” med allt, men skulle jag spela gitarr 10 timmar om dygnet skulle jag tröttna rätt snabbt.
Jag vill absolut inte umgås för mycket med mina vänner för då riskerar jag att nöta ut dom. Det är de alldeles för dyrbara för att nötas ut. och jag vill inte tröttna på dom heller.
men lagom och balans är 2 olika saker. Lagom är väl att man inte ska ”sticka ut” för mycket.
Visst kan jag störa mig på människor som är ”för mycket” som trummisen i mitt band. Han tjatar bara lundell o janne bark hela tiden o ringer stup i kvarten.
Ja, balans var det ja. Mellan kaos och ordning formas balansen. Under någon handledning som jag varit på visade just kaos- ordning. Ur kaos växer ordning för mig blir spänningen mellan dessa ord balansen. För att uppnå balansen måste jag upplevt både Kaos och stillhet. Mellan dessa två är det som gör att vi utvecklas. För mycket kaos eller stillhet, är ingen utveckling utan ett tillstånd.