Stöd är ingen självklarhet utan du får leta själv.

Så här på kvällskvisten. Jo, ask idag var det sista jobbet timmarna slutade runt tio i morse. Efter det skulle jag till sjukgymnasten för att träna min höft. Men, cure något har hänt, för i stället ska jag nu  träna ryggen. Har antagligen gått lite konstigt, för kotorna längst ner i ryggen har skjutits ut. Det onda i benet som jag trodde var höften, kommer från ryggen. Innan sjukgymnasten så fick jag äntligen tillfälle att göra det där besöket på Café HÅVET.  När jag kom dit så kände jag av hungern i magen, minns att det idag var fastedag. Så det  fick räcka med lite kaffe.

Även om jag lovade mig själv att jag nästa gång ska besöka caféet när jag har ät dag. Det fanns massvis med godsaker där  som skulle falla mig i smaken.

Jag läste i och för sig bara rubriken på en blog, men det flyttade in tankar i mig.

Det handlade om barn, barn med till och O-till inom NPF.

Vem hjälper barnen med NPF i skolan?

Nu är jag inte naiv, för jag vet hur det ser ut i skolan. Jag har erfarenheter av när det inte fungerar men, även när det fungerar. Jag läste inte inlägget för då när jag läste så hade jag annat för mig. Men tanken som blev i mig av inläggets rubrik har stannat kvar.

Egentligen är det en fråga som inte borde finns tänker jag. Barn som har lite likheter med mig har kanske större svårigheter att få till just det med skola, och det arbete som görs där. Frågan borde inte finnas för det borde vara en självklarhet att alla barn som går i skolan skulle få förutsättningar och möjlighet att lyckas. Oavsett om du har ADHD, ASPERGER eller vara bara normal.

Just nu kom jag på den ångest jag själv som mamma hade i magen. Har även idag av att skolan börjar. Hur jag som mamma, nästan slagits för att mina barn ska få den hjälp, som de har behövt. Hur jag nästan dagligen under ett par år var i telefonkontakt med läraren och ibland rektorn.

Hur jag när jag pratat fått höra att resurser saknats. En gång minns jag att jag gav förslag om talböcker och rektorn som var helt röd i ansiktet bara rycker på axlarna och säger att de inte har råd. Då visste jag inte att det fanns en inläsningscentral som läste in böcker för att jag som har dyslexi också ska få möjligheten att läsa böcker på mitt sätt.  Till och med min bok har ju blivit inläst av talbok och punktskriftsbiblioteket. Men den rektorn ryckte på axlarna och sa vi har inte råd.

Jag önskar att jag hade haft kunskapen då, men är glad över att ha den idag.

Det är synd att man som förälder till ett barn med lite tillgångar som har former av ADHD måste slåss, för det som andra föräldrar ser som självklarheter.  Det är synd att vissa barn inte ens får en chans. Att dom blir utdömda redan som små.

Som förälder måste du slåss, fast inte ordagrant men du måste kämpa ta reda på dina rättigheter och våga be om hjälp.  Alla vågar inte det. Du kan vända dig till föreningar, Habiliteringen, special pedagoger. Andra föräldrar som Liksom varit med i svängen innan.  Dom är ju tyvärr inte så lätta att hitta, Dom hittar du lättas i föreningarna så som Attention och Compassen. Jag är medlem i båda.  Compassen är mera familjär har mycket samarbete med Familjestödsenheten som är knuten till Ågrenska. 

Nej nu ska jag göra kväll. Lev idag just nu……