Ozzy är död – och jag vet inte riktigt var jag ska lägga sorgen

Förord

Jag visste inte att det skulle kännas så här tungt. Men det gör det. Ozzy Osbourne är död.
Och någonting i mig har blivit stilla. Någonting som alltid skrikit.

Jag vet inte vad jag ska skriva. Jag vet bara att det gör ont.
Ozzy Osbourne är död.

Det är så märkligt… För jag trodde väl inte att han skulle leva för evigt – men på något sätt gjorde jag nog det ändå. Han har liksom alltid funnits där. I bakgrunden. I hörlurarna. I mitt inre soundtrack.

Den där rösten som skar igenom allt.
Som bar både smärta, styrka och galenskap.
Han var aldrig bara musik – han var känsla, kraft, jävlaranamma.

Och nu är det tyst.
Fast ändå inte.

För Ozzy är inte en sån man glömmer.
Han har skrikit sig fast i mitt hjärta – och där får han stanna.

Jag sörjer honom som om han var min.
Kanske var han det, lite.
En del av min ungdom. En del av mig.

Jag hann skriva en hyllning medan han ännu var här.
Nu får jag skriva den andra. Den som gör ont.

Läs min tidigare hyllning till Ozzy här:
Ozzy, Ozzy, Ozzy – en hyllning medan han ännu är här

“You can’t kill rock ’n’ roll – it’s here to stay.”
– Ozzy Osbourne

Vad betyder Ozzy för dig?

Lyssnade du på honom när ingen annan förstod?
Vad väcker hans röst i dig?
Minns du första gången du hörde ”Crazy Train” eller ”Mama, I’m Coming Home”?

Det här är inte bara ett farväl till en artist. Det är ett farväl till en del av mig själv – den unga versionen som levde med Ozzy som ljudkuliss, den som bar på vrede, längtan, sorg och styrka. Och samtidigt ett löfte: att aldrig glömma.

Dagen tog med sig en legend, och morgondagen kommer att sakna hans röst.
Men just nu – i tystnaden efter sista tonen – lever minnet kvar.
Just nu är det som gäller. – Carina Ikonen Nilsson