Förord

Det här är en text om att skriva, trots hinder. Om att inte låta stavfel eller oro för vad som är ”rätt” stoppa orden från att få plats. Jag har alltid haft något att säga – men inte alltid haft ett språk som andra kunde läsa. Nu, med teknikens hjälp, skriver jag ändå. Och kanske är det viktigare än någonsin att vi vanliga människor berättar våra egna historier, mitt i en värld som gungar.

Stavfel och allt annat.

När jag gick i skolan tyckte jag faktiskt om att skriva berättelser. Jag kunde fantisera ihop långa äventyr, men eftersom jag stavade så tokigt var det ingen som riktigt kunde läsa mina texter. Lärarna log lite snett och sa att det var svårt att förstå. Jag tror till och med att någon gång blev min text bortviftad med ett: ”Du får försöka bättre nästa gång.”

Men idag – med datorer, stavningsprogram och inte minst AI som senaste tillskott i utvecklingen – har det blivit så mycket enklare att få ner tankarna. Så mycket lättare att göra orden läsbara, även för oss som inte riktigt fick med oss alla skrivregler hem från skolan. Punkter, komman och stavningsformer har aldrig varit mina bästa vänner, men med hjälpmedel och teknik har jag börjat skriva igen. Skriva på riktigt. Skriva för att jag vill – för att jag faktiskt kan.

Rätten att uttrycka sig – även om man inte stavar rätt

Jag skriver först och främst för min egen skull. Det är mitt sätt att tänka, känna och andas. Orden ger mig kraft. Jag skriver också för att det finns hjälpmedel idag som gör att jag inte längre behöver skämmas över hur orden kommer ut. Och jag skriver för att vi faktiskt har rätt att uttrycka oss. Vi har yttrandefrihet i det här landet. Jag behöver inte viska eller gömma undan mina tankar för att någon annan kan tycka att de är fel.

Och det är inte bara jag som kämpar med stavning. Cirka 5–8 % av Sveriges befolkning har dyslexi, vilket innebär att väldigt många människor har svårt att läsa och skriva. Men tack vare digitala hjälpmedel som rättstavningsprogram, talsyntes, appar och AI-assistenter har möjligheterna blivit större. Idag finns det ingen regel som säger att bara de som stavar rätt får säga något viktigt.

Vad hände med världen?

Men ibland undrar jag hur länge det där kommer att vara sant. Den värld vi lever i just nu känns så skör. Först kom pandemin – covid som väl ingen riktigt kunde värja sig emot. Sen kriget i Ukraina, Ryssland som kliver in i ett grannland som om det vore deras eget. Sedan Gaza, en konflikt så gammal att den borde ha hittat en lösning för längesen. Och nu Iran, USA, Israel – ett nytt kapitel av oro som får hela världen att hålla andan.

Det är som om galenskapen spridit sig, och den har fått eget rum i maktens hus.

Makt utan ansvar – en farlig kombination

Min man sa något tänkvärt häromdagen. Han hade hört någon säga att det är farligt att låta äldre män styra världen. Varför? Jo, för att de inte längre har något att förlora. De har gjort sina karriärer, levt sina liv – och nu vill de kanske lämna efter sig ett avtryck. En sista storm. En sista maktdemonstration innan de går bort.

Tyvärr verkar det ibland som att det inte är klokskap de lämnar efter sig, utan kaos.

Ta Trump till exempel. För honom spelar det inte längre någon roll vad han lämnar efter sig – bara att det finns något att prata om när han är borta. Som ett stort egoistiskt bokslut. Jag är så trött på hans spel. Trött på alla lögner, all drama, allt den där mannen ställer till med – och alla som följer honom.

Att skriva är också ett motstånd

Men mitt i all denna oro så sitter jag här – och skriver. För kanske är det så att just skrivandet är ett motstånd. En liten handling av hopp. För varje ord jag skriver påminner jag mig själv om att vi fortfarande får tänka fritt. Vi får känna. Vi får drömma. Och så länge jag kan använda mina ord – med hjälp av teknik, AI, stavningsprogram och en dos envishet – så kommer jag att fortsätta.

För det är kanske precis det världen behöver mer av just nu.
Vanliga människor som skriver.
Som pratar.
Som delar.
Som inte ger upp.

Men nu tog orden slut för denna gång. Jag tackar för att du läser min blogg och önskar dig en fin kväll. Ta hand om dig och det som är viktigt för dig.

Carina Ikonen Nilsson Lev idag, just nu. Igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu är det som gäller.

Skriver igen om min sida där jag kommer att släppa E-böcker. Sagan om vinghästen är under arbete ännu men den kommer att publiceras. Kanske i en kortare form än hela boken det vet jag inget om ännu.

#DyslexiOchStyrka
#Yttrandefrihet
#Skrivglädje
#OrdSomMotstånd
#AttVågaSkriva
#AIHjälperMig
#MalixSkriver

Foreword

This is a text about writing – despite the obstacles. About not letting spelling mistakes or fear of what’s “correct” stop the words from finding their place. I’ve always had something to say – but not always had a language others could read. Now, with the help of technology, I write anyway. And maybe it’s more important than ever that we ordinary people tell our own stories, in the midst of a world that’s trembling.

Spelling mistakes and all

When I went to school, I actually enjoyed writing stories. I could dream up long adventures, but since my spelling was so “creative,” no one could really read my texts. The teachers smiled politely and said they were hard to understand. I think one even dismissed my story with a: “Try harder next time.”

But today – with computers, spellcheckers and, not least, AI as the latest addition to the toolkit – it’s become so much easier to get my thoughts down. So much easier to make my words readable, even for those of us who never quite learned all the writing rules. Punctuation, commas and grammar were never my best friends, but with tools and support, I’ve started writing again. Writing for real. Writing because I want to – and because I actually can.

The right to express yourself – even if your spelling isn’t perfect

I write first and foremost for myself. It’s my way of thinking, feeling and breathing. Words give me strength. I also write because there are tools today that mean I no longer have to feel ashamed about how my words come out. And I write because we actually have the right to express ourselves. We have freedom of speech in this country. I don’t have to whisper or hide my thoughts just because someone else might find them uncomfortable.

And it’s not just me who struggles with spelling. About 5–8% of Sweden’s population has dyslexia, which means many people find reading and writing difficult. But thanks to digital tools like spellcheck, text-to-speech, apps and AI assistants, the possibilities have grown. Today, there’s no rule that says only those who spell correctly have something important to say.

What happened to the world?

Sometimes I wonder how long that will remain true. The world we live in feels so fragile. First came the pandemic – COVID, which no one could really escape. Then the war in Ukraine, with Russia stepping into a neighboring country as if it were their own. Then Gaza – a conflict so old it should have found a solution long ago. And now Iran, the U.S., Israel – a new chapter of uncertainty that makes the world hold its breath.

It’s as if madness has spread – and found a permanent home in the halls of power.

Power without responsibility – a dangerous mix

My husband said something wise the other day. He had heard someone say that it’s dangerous to let old men rule the world. Why? Because they have nothing left to lose. They’ve built their careers, lived their lives – and now perhaps they want to leave a mark. One final storm. One last show of power before they’re gone.

Sadly, it sometimes seems like what they leave behind isn’t wisdom – but chaos.

Take Trump, for example. He no longer seems to care what kind of legacy he leaves – as long as there’s something for people to talk about after he’s gone. Like some egotistical end-of-life project. I’m so tired of his game. Tired of the lies, the drama, the damage he causes – and all the people who still follow him.

Writing as resistance

But in the midst of all this worry, here I am – writing. Because maybe writing itself is an act of resistance. A small gesture of hope. With every word I write, I remind myself that we still have the right to think freely. To feel. To dream. And as long as I can use my words – with the help of technology, AI, spellcheckers and a good dose of stubbornness – I will keep writing.

Because maybe that’s exactly what the world needs more of right now.
Ordinary people who write.
Who speak.
Who share.
Who don’t give up.

But now the words have run out – for this time. Thank you for reading my blog. I wish you a peaceful evening. Take care of yourself, and what matters most to you.

Carina Ikonen Nilsson
Live today, right now. Yesterday is no longer here, and tomorrow will come first tomorrow. Right now is what matters.

Writing again about my page where I will be publishing e-books. The Story of the Winged Horse is still in progress, but it will be published. Perhaps in a shorter version than a full book – I don’t know that yet.

#DyslexiaAndStrength
#FreedomOfSpeech
#JoyOfWriting
#WordsAsResistance
#DareToWrite
#AIHelpsMe
#MalixWrites

Upptäck mer från Malix.se

Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.