Min maken är bomullen emellan oss andra med Dampryck.

Idag på morgonen har jag suttit och funderat på gårdagen. I går var det mannen som tappade tålamodet, order och gudarna ska veta att det inte är ofta som han gör det. Han är bomullen som gör att det skaver mindre med oss andra. En sann diplomat och en smidighet inte av denna värld.  Men igår var det något som brast för honom.  Vår yngsta son hade sovit dåligt, och var på ett uruselt humör. Ofta brukar hans humör gå ut över mig, jag faller ofta in i diskussionerna och tänder till på hans utspel.  Men av någon konstig anledning så råkade maken ut för svängningarna i går. Denna man som alltid är lugnet själv, som alltid är alert när det gäller att se att tjatet är för att dra i gång andra.  Igår fick han nog, blev förbannad och sa i från några gånger.

Vår son är en kille med både ADHD och Asperger. Han är lite kantigare än andra och är fenomenal på att tjata, bråka och kan inte för sitt liv förstå att han är en del i det som sker om det är tråkigheter, Gör någon något emot honom så bara måste han reagera på ett speciellt sätt. Just det där sociala samspelet är svårt för honom.  Det är då maken är den stora riddaren med tålamod som en gud och med förhållningssätt som om det var det enda han har för ögonen.

Igår var jag med om något som jag inte är van vid. För igår fick jag vara bomullen vara den som förklarade och vara den som lugnade ner situationen. Jag som för det mesta är den som pratar medd båda händerna och får frispel blir tokigt arg och säger saker som jag sedan ångrar. Igår fick jag säga till Alex att du får nog lugna dig för Pappa är arg, han blir tokig på dig när du gör säger så mycket dumt. Jag berättade för Alex att pappa blev ledsen och att han inte orkade mera dumheter nu. Varje gång det blir tokigt när Alex själv känner att han kanske i alla fall hade en liten del i det som sker så blir han väldigt mån om att ställa saker till rätta. På sitt egna sätt.

Hans asperger gör att ställa till rätta blir löjligt tydlig så att vi genast ser att det är till rätta han vill göra. Att han ångrar sig och vill ha det dumma ogjort.

Ett sätt som gjorde att det blev bra i går var småbarnens småbarnshet där vi fick möjligheten att visa på skillnaden på att vara tre år och sexton år. Dvs  vår son fick för en gång skull uppleva att det var skillnaden på att vara stor och vara liten. Det händer ju inte så ofta i vår familj annars eftersom han är yngst. Oftast är det han som får stå för gränserna han som inte har så mycket friheter som de andra barnen.  Men nu när vi hade småbarnen till låns så fick han möjligheten att känna på  skillnaden på att vara stor och vara liten. Jag tror att det var just den ingrediensen som gjorde att han ändrade sitt sätt igår.  Flera gånger sa han till småbarnen att nej men ni är för små för att springa ute på  nätterna,  Klockan var då åtta på kvällen.  Sedan vid nio sa han innan barnen hade somnat  nej det är bara de större barnen som får gå ut.

Just nu sitter jag här och ler medan jag skriver.  Ännu är  ingen vaken, så jag fick lite tid till att just skriva ner min reflektion. Jag tror just nu att skillnaden mellan stor och liten var underverket i går kväll.  Kan det vara en möjlig väg till mera utveckling för vår son? Kan det vara det som är möjligheten att han får en försmak av att vilja bli lite vuxen? Kan det vara en möjlig väg till att han börjar se sin del? Ta mera ansvar över sig själv att få känslan av att det är skillnader med fördel till att börja vara lite mera vuxen?  Vår  son är 16 snart 17 år men är ojämn i sin ålder och är mera lik någon som är tio kanske 11 år.