Vet liksom inte vad det skulle va för överskrift på det här inlägger så det blir ingen överskrift.

Godmorgon och goddag. Sitter här med fötterna på bordet och tangentbordet i knät.  Ledig dag, find Ledig så långt ögat når. Sov morgon har det varit så jag känner mig lite tung i huvudet.  Kan också  vara för att jag sovit i natt, physician vilket jag inte gjorde natten innan.

Trotts att jag i hur många år som helst, buy alltid haft jobb där man sover jour på jobbet.  Så är det svårt att vänja mig, lära mig sova på jobbet. Har jag tur, de där jobbpassen som somnar jag kanske  när klockan är fyra halv fem på morgonen,  sedan ringer min klocka  kvart över fem. Just de dagarna jag jobbar så lider jag inte så mycket av tröttheten. För då blir jag speedad i alla fall så länge jag är på jobbet.  Så länge jag inte sätter mig och kopplar av så  är jag som en tromb, gör saker som jag kan bocka av på min lista hela tiden.  När jag kommer hem om jag vill vara vaken, är det bästa att göra allt som  bara tänkas kan som inte är sittandes.  Städa, träna, laga mat, tvätta, stryka går som en dans fram till två- tre på dagen.  När jag sedan sätter mig som inom en tio minuter blir lägger mig i soffan, brukar jag somna till inledningen till doktor Phil.  Inte för att jag tycker programmet är tråkigt, för det gör jag inte.  Vaknar sedan i omgångar på kvällen, av att det är nya program men sover nog mest.   Doktor Phil brukar jag sedan på lediga dagar se på play funktionen eller på repriserna helgen.

Idag så här på lördag morgonen känner jag att härligt  nu har jag sovit ut. Vaknade  lite efter sju och har redan druckit morgonkaffe och drinken som är full med vitaminer.  Men idag känns det som om jag  igår kväll  har supit huvudet av mig, vilket jag inte har. Jag brukar inte göra sånt.  Jag tycker inte om vare sig känslorna som blir av alkohol, eller smaken.  Hatar att inte ha koll, och skäms  över mig själv om jag skulle förstöra en hel dag på att inte må bra. Mina dagar känns mera dyrbara än att ligga i sängen och sova, ha ångest över vad man sa eller inte sa gjorde kvällen innan.

Dessutom är jag och har jag varit fasligt rädd under mitt liv att jag ska fastna i ett beroende. Min pappa hade svårigheter med alkohol. Redan som riktigt liten lovade jag mig själv att aldrig  leva ett sådant liv, som min pappa.  Lovade mig själv att aldrig må så dåligt, som min pappa gjorde de perioder han drack.  För han var så ynklig, såg så sjuk ut.  Lovade mig själv att jag aldrig vill att mina barn ska se på mig, så som jag såg på min pappa. Vill inte att mina barn ska se på mig så som jag såg min pappa.  Min pappa som var starkast i världen, han som va den smartaste av alla pappor. Han som  kunde laga vad som helst som hade gått sönder. Min pappa som jag älskade över allt annat, som liten flicka.  Men som jag verkligen  även hatade, när han va full.

Inte för att han var dum eller arg eller sådant. Utan bara för att han blev inte min pappa, utan bara blev någon som satt i fåtöljen med ett fånigt flin, som sluddrade efter två, tre öl. Som blev löjligt snäll, så fort ölen, satte bo inom honom. Han,  min pappa som efter dagar med öl blev så sjuk, att jag som liten var rädd för att han skulle dö. Min pappa som när ölen försvann ur kroppen,  i några dagar var irriterad, arg och inte någon som man ville bråka med.

Just sånt ville jag inte att mina barn skulle  få uppleva mig som.  För  något år sedan  fick jag till mig att jag skulle dricka ett glas vin om dagen, för att det skulle vara bra för mig.   Jag provade göra det i  fyra dagar tror jag, sedan gav jag upp. Tänkte att jag har klarat mig så länge utan och tar hellre ett glas vin då jag vill än varje dag.  Oftast vill jag inte oftare än någon gång på sommaren, eller om vi har massa goda ostar här hemma.  När jag köper vin så är jag grinigt snål, köper ofta små flaskor. För köper jag större, så får jag oftast slänga ut minst hälften.  Nu är jag över 50 år,  inte lyckats bli beroende av alkohol ännu.

Men jag inbillar mig att det handlar om min rädsla över att bli som min pappa. Jag tror fullt och fast på att det handlar om den där lovningen som jag lovade mig själv, den där gången när jag satt och skrev dagbok. Då när jag med nästan oläsliga bokstäver säkerligen felstavningar satt och skrev:   att jag aldrig ska må så dåligt som min pappa så ofta gjorde.  Att jag skulle värdesätta mina dagar bättre än vad min pappa gjorde med sina.

Nu finns det dagar som jag faktiskt kan komma ihåg, när jag mått så där riktig dåligt så jag inte ens går upp ur sängen, men dom är få. Kanske två eller tre gånger i mitt 50-årliga liv.  Det är tre dagar för mycket! Men, det är också dom dagarna som påminner mig om att den där lovningen i dagboken, nog var viktigt att göra som nio-tioåring.  De dagarna påminner mig även om att: passar jag mig inte så skulle jag nog mycket lättare än många andra, kunna ramla dit och faktiskt ta till den flykt, som min pappa tog till i så många år.

Tio år innan min pappa dog.  Hände något, för helt plötsligt fick han nog,  insåg att all den ångest som han dövade med alkohol. Kom tillbaka 100 gånger starkare efter en sådan där period. Det är jag honom och livet tacksamt, för det gav mig den där bilden tillbaka om att min pappa.  Han var verkligen den där  braiga pappan.  Den där helt underbara pappan som  faktiskt kunde laga precis vad som helst, som kunde allt, som aldrig var rädd för någon över huvud taget.  Den där pappan som låg på soffan som Kronblom och klurade, för att sedan få en ide och smita ut i garaget för att tillverka, uppfinna något, hitta på ett eget sätt att få ordning på något, som inte funkade på det där vanliga sättet som andra gör det.  Den där pappan som  ofta satt och drack kaffe med en borrmaskin i knät eller något annat som han pillade med.

Sånt här pillade pappa  med redan som femåring har min farmor berättat för mig.