Ångest Podden gav mig tankar.

dottern behövde mamma tid fick jag till mig för ett tag sedan. Igår på morgonen frågade dottern om jag kunde lyssna på poddar i min mobil. Det kan jag blev mitt svar. Blev allt en del poddar inom ämnet.  Intressant och lärorik. Även om jag nu redan vet om det där med Ångest och dålighetsmående. Det är ju av den anledningen det här med blogg en gång startade.  Då hade jag just fått min diagnos, diagnosis då trodde jag livet skulle förändras i stort och jag skulle bli som alla andra. Ganska så många år sedan nu.  Då bodde barnen fortfarande hemma. Då som nu vart det att prata med skolan och ha alla dessa möten. När barnen sedan slutade skolan och livet blev mera mötesfritt så inbillade jag mig att nu har det förändrats det där med skolan.  Hade även små segerfirande känslor av att vi fixade det. Jag såg hur barnen på något sätt blev mera hela.

Nu så här mitt i natten ställer jag mig frågan blev dom det? Blev dom helare? Klarade vi det? Ångestpodden, check jo Dottern gav mig tips och jag lyssnade, Varannan kvinna i västvärlden drabbas någon gång i livet av Depression! Var 4:de man lika så. Varannan kvinna och ändå pratar vi så lite om det.  Visst nu pratar vi kanske mera idag än vi gjorde då jag började skriva på bloggen här. Men vi pratar inte tillräckligt och är det nu så att vi pratar tillräckligt om det, så gör vi definitivt inte tillräckligt.

För hade vi gjort det så hade inte varannan drabbats av det.  Vår psykiska hälsa gör mera skada än ett brutet ben. För just det där med vårt känsloliv och våra egna spöken inom oss ställer till det från och till. Har man en gång drabbats av depression så är du inte vad du va innan. Ärren i själen sitter kvar och ibland blommar dom upp och gör att marken svajar lite mera än vanligt. Folksjukdom? Jo visst, men så mycket lidande som inte syns, så mycket tystnade som tystats ner och gömmer sig i oss själva.

Jag skämdes när det grep tag om mig första gången, skämdes och kände så mycket skam. Vågade inte yppa för någon att jag åt medicin för att mina sorgsna tankar skulle bli mindre sorgsna. Idag går jag hand i hand med min sorgsenhet hon har på något sätt blivit min bästa oväns vän. kanske är hon till och med min vän som ser till att jag inte faller längre i alla fall inte faller så långt.  För hon bor där inom mig, och pratar jag inte klar språk med henne när hon hälsar på så vet jag att jag faller. När vi faller faller vi hårt sjöng Gessle en gång. Jo när vi faller, faller vi hårt. När vi har fallit hårt en gång så finns risken att vi faller igen. Om vi inte lär oss knepen för att ramla mjukare. Jag faller ibland, men idag landar jag mjukare, Inser tidigare än innan att nu är det extra viktigt att ta hand om mig själv och mitt. Då skalar jag av veckan och alla krav. Tar bort måsten och gör sådant som jag vill mera.

Ångestpodden, jo spöken flyttade in inte av podden kanske men av mina tankar och känslor i just nu efterstunden. Min lilla flicka mår dåligt. Kunde jag gjort annorlunda? Har jag varit en tillräckligt bra mamma? Vad kan jag göra för att det ska bli bättre? Finns säkerligen massvis jag kunde gjort annorlunda då? Men det hjälper inte idag.  Gav jag henne det hon behövde?  Kanske ibland och kanske inte ibland.  Min dotter gråter inte, de gånger hon har gråtit kan jag räkna på min ena hand. När hon gråter så är det gråt som är verklig synlig då är hon så ledsen att det inte kan bli mera ledsenhet än så…. Jo Det är hjärnspöken i mig tankar som far runt, runt tankar som måste sluta för jag inser att jag gjorde så gott jag kunde när jag gjorde. Jag var en tillräckligt bra mamma, jag var någon som brydde sig, någon som fanns till när det behövdes och lite till.

Är jag en tillräckligt bra mamma idag? Jo, jag tror det, jag vill vara det.  Men just nu gör det ont och jag är rädd för det som känns inom mig. Min lilla söta flicka som gör allt för alla och glömmer sig själv. Hon mår dåligt, hon som jag vill ska ha det så bra, må som bäst och alltid ha det bästa.  Vad kan jag göra mera än bara finnas om hon behöver mig.

Jag inser just i nu i stunden att det där äpplet det faller inte långt från päronträdet. Vi är lite lika jag och hon i alla fall hur vi hanterar det där med vårt känsloliv, våra tankar och våra måsten.  Även jag trodde på att jag bara dög när jag gjorde bra saker. Jag var någon när jag hjälpte till alltid va snäll och alltid ställde upp. Tror inte det helt försvunnit tyvärr även om jag nu vid femito kommit fram till mera humana tankar om mig själv. Så vart dom inte här då, inte från jag blev helt vuxen så insåg jag att jag duger minsann även om jag inte gör allt för alla. Det är en rättighet att säga nej ibland. Visst alla människor kanske inte gillar mina nej, men det får stå för dom. Jag har tillräckligt på mig som det är och behöver ta hand om min insida och träna upp mina tankar och känslor i mig för att duga så som jag är.  Jag önskar jag kunde ge den kunskapen till min lilla söta tös, jag önskar jag kunde ta hennes smärta och bara ge henne bomull och lull lull för att linda in sig. Men jag inser att hennes smärta är hennes. Jag kan vara finnas till om hon behöver mig. Jag kan bara vara här när hon behöver mig.

Jag tror det är där vi inte får säga nej, om vi inte måste. Just det där med att finnas till när någon behöver oss. När någon behöver oss för att orka stå ut, då bör vi välja mera ja än nej.

Nej nu är det dags att göra annat,  kom ju till ro en stund i natten och somnade om.  Kände när jag vaknade att detta inlägg vill jag posta och skriva klart. Nu får det vara klart.  För idag.

Mitt aktivitetsarmband visar mig att jag sovit 3 timmar bra, två timmar mindre bra och haft ett uppehåll i sömnen på två timmar i natten. Det där med aktivitetsarmband ska jag prata mera om en annan gång. För det funkar och har en lugnande effekt på mig och mina tankar om stress, sömn, mm.

Ny fin dag, ta hand om dig och lev just nu, Igår finns inte längre här utan är mera en historia som gör att vi är här idag. Morgondagen den kommer först i morgon.