Vissa möten är speciella

Igår var jag på Chili event i Ödsmål.  Massvis med chilis över allt va det.  Men eftersom  Dottern hade ringt innan vi åkte kände jag lite stress.

Dottern har just flyttat, order hennes först-flytt från hennes  och hennes sambos lägenhet till en ny mera gemensam lägenhet. Gör man saker så där första gången, ask så är det lite svårt att få ihop det där med att göra de där sista grejorna.  Tänker att det varit jobbigt för min lilla söta dotter under en månads tid.

Vet hur stressen hade bott inom mig, look  tänker att den vart och hälsat på hos dottern denna månaden.  När hon ringde  kände jag hur jag som mamma hade ett ansvar och väldigt gärna ville hjälpa henne det här sista.  Flyttstädning!

Ber man mamma om hjälp och ens mamma är jag, så är det flyttstädning som heter duga. Det ska inte bara städas, utan det ska städas på riktigt. På riktigt städning av två rum och kök tar tid och tar på kroppen.  Man liksom känner i varje del av kroppen att man har en kropp när  man städar med mig.  Muskler man inte trodde fanns visar sig och visar att här bor vi här tänker vi göra ont.  Mellan kl 14 och kl 20.00 flyttstädade vi.

Men inte nog med det, så var det nya hyresgäster som flyttade in i huset i en annan lägenhet, inte den vi städade.  Jag  tyckte under tiden jag städade, då jag ibland råkade möta kvinnans blick. Hon som var en del av de som flyttade in i deras lägenhet, att tittade konstigt på mig.  Tänkte att jag såg nog lite tokig ut när jag flängde runt med trasor och annat.   När hon kom utanför med en stor kartong nickade emot dörren, sa jag till dottern att hon  får hjälpa henne och öppna ytterdörren.

Dottern kom in och sa att Tjejen inte alls ville ha hjälp, utan hon ville prata med mig.  Så jag visade mig i dörren och fick frågan om jag hade jobbat på en avdelning på ett behandlingshem.  Mitt svar  var jo där har jag jobbat.  Tusen tankar inom mig bolmade upp stormade mina tankar, jag försökte placera in tjejen som stod framför mig.  Jag kände inte igen hennes ansikte men hennes röst. Nu är det inget konstigt för mig, för det är oftast så jag känner igen människor. I alla fall så var det så roligt att träffa henne, så roligt att se henne. Höra att hon fortfarande håller på med idrott, att hon själv är nöjd med det hon har gjort och gör.

När hon sedan berättade vidare att det i samma hus bodde en annan liten tjej från tiden på behandlingshemmet. Som där till var en av dom som jag hade som kontaktelev, gjorde inte saken mindre bra.  Det verkade även som denna nu så unga kvinna hade det bra.   Asså detta möte, med de två unga trevliga tjejerna som nu är vuxna, var ett så speciellt möte.

Det är liksom det som är den stora belöningen, när man jobbar som behandlingsassisten som jag gjorde då för nu ganska så många år sedan.  När det  dyker upp människor som ger sig till känna och berättar om incidenter som hände då och  som gjorde intryck på dom. Den kvinnan som först gav sig till känna, berättade för mig om saker som gjort intryck på henne.

Tänka sig en gång för längesedan fick jag en dikt av henne och den har jag ännu idag kvar.  Nu vet jag kanske inte helt säkert var den är just nu, men det va inte för så länge sedan jag  hittade den och minns just henne.  Just de här två tjejerna och  mötet med dom igår,  gör att jag fortfarande idag känner mig varm i hjärta så himla kul att träffa dom. Det va så kul att de verkar vara till freds med livet.  I mig blir det kärlek av just det mötet.   Hallå tjejer vad roligt det va att träffa er, så kul och fantastiskt roligt att prata med er.  Ni gjorde  guldkanten på  min dag igår. Ännu idag ler jag med hela kroppen.  Tack för detta möte, ni båda två som har gett mig minnen för livet från tiden då till idag.  Även om du nog såg rätt chockad ut du lilla söta mamma som du idag är,  när vi dundrade upp till dig och din lille son.

Ni ska verkligen vara stolta över er själva. Ni såg så friska och levande ut,  ert liv har bara börjat gör det till det ni vill. Ångra inget och gör allt.

Lev idag just nu, igår är rosenskimmer för mig från möten igår, som nu är historiskt vackert. Morgondagen är inte här, den lever vi i imorgon…