Varför krångla till det? Varför inte göra det enkelt så som en kvinna vid sin bästa ålder gör det. Hon ger mig klokheter som ligger och gror inom mig. Även om vi inte alls har samma trosuppfattningar så vinklar jag hennes texter så de bli enkla för mig. Min el, pills din el, sickness Min gud, sovaldi eller din gud. Gud, Allah, messias, hinduiskt ortodox, katolik, protestant, Buddist, har säkerligen inte nämnt hälften ens, men är det inte samma gud, gud är väl god? Är gud god? Eller är han hon? Är han kanske rent av ond? Nja, inte vet jag, jag har inte en aning, ska villigt erkänna att jag innerst inne skulle vilja ha någon gudomlighet att tro på. Men för mig slutar det alltid med att jag inte gör. Tror asså.
För till styverns och till sist, så blir det alltid jag som får göra det ändå. Jag får torka tårarna och liksom bestämma mig för att nu e det klart nu, ska jag se till att bli glad igen.
Det hjälper liksom inte mig, att jag vilar mig i att:
Jo gud, hjälper mig. Eller om jag ber eller går till kyrkan så kommer. Tyvärr bara hela jag bli full av myror i kroppen där jag har svårt att sitta still. Svårt att lyssna på det som sägs mm. Min farmor har i många år under min barndom, försökt få mig till gud, men nej inte ens hon lyckades. Ibland tröttnade hon på mina frågar, sa till mig att jag inte ska fundera så mycket på gud om han finns eller inte, utan bara acceptera att han finns. Men farmor, kunde man höra mig då, då bröt farfar in och sa nått som att vi båda var tjatiga fruntimmer som skulle acceptera att vi trodde olika. Just sådana tillfällen gick jag och farfar ut för att palla jordgubbar, i farmors jordgubbsland. För då kom jag oftast på bättre tankar, än just gud frågorna som skiljde mig och farmor åt.
Nu till min nyfunna vän Gunnel, som menar din el, min el, min gud ,. Din gud.
Gillar den tanken slänger just en blick upp till himlen, där min farfar sitter. Han tittar ner på mig, han ler just nu han med. För Min gud, eller din gud, det skulle jag köpt, när jag och farmor kivades, fast kanske skulle jag just då haft sista ordet en sista gång, sagt tyst till farfar att men min gud finns inte J. Sen hade farmors och farfars favorit gått ut, sjungit på en sång, varit noga med att farmor inte såg. Då jag norpat åt mig lite jordgubbar i ren triumf, som jag då sluppit dela med mig av till farfar. ;J
Fast det gjorde jag så gärna det fanns inte något mera spännande än just de stunder som jag pallade jordgubbar och farfar höll vakt så inte farmor skulle se. Det var ett rent äventyr bättre än en saga.
Tänk så många krig som startas av min och din gud vi krigar om saker som enligt mig inte finns hur blir det så??? Vill nu gud om han finns att vi ska kriga om just honom om vad han heter? Vill han verkligen det.??? Fast hmm min gud din gud för mig fanns han ju inte ………….
Upptäck mer från Malix.se
Prenumerera för att få de senaste inläggen skickade till din e-post.