Dum på riktigt, vem?

I dotterns rum låter dunk, advice dunk volymen är hög och två flickor sjunger för fulla muggar.

Här sitter jag och försöker skriva. Men jag är bra på att stänga av, buy när jag gör sådant som jag tycker är roligt.  Jag vet jag är bara lat och visst du har helt rätt, visst kan jag om jag bara vill.  Jag är bara lat, slapp och ointresserad.  Jag kan ju när jag vill, igår kunde jag ju.  Jo, det är sådant som jag är uppvuxen med. Just dom där kommentarerna kan jag utan och innan, nästan eller ta bort nästan, som ett rinnande vatten. Precis som man ska kunna gånger tabellen mitt i natten, kan jag fraserna. Det där med gångertabellen där är det svårare och är inte som rinnande vatten, men fraserna dem kan jag. Jag har ju övat så länge på just att svälja ner de där omdömena. Ta till mig det, göra det till min sanning.

Förr, va just alla de kommentarerna, min sanning. Jag trodde på det fullt ut. Till och med så att jag kunde säga dem till mig själv ibland. Då hade jag också dyslexi i stora mått, det har jag fortfarande men då när jag hade det på riktigt trodde jag att det var mitt fel.  Att jag var dum, korkad och bara behövde ta mig i kragen på riktigt, för en gång skull. Senare gick jag på utvecklingssamtal i skolan, när mina barn var mindre. Då var det de som kunde, om dom ville, bara behövde skärpa till sig och i går kunde han. Om han bara kunde sitta still och koncentrera sig, så hade det funkat, fick jag till mig. Då gick jag hem och skämdes över att jag var så värdelös, att jag inte ens kunde göra så mina barn kunde skärpa till sig. Ännu senare när jag tänkte vidare och försökte med alla medel att hjälpa sonen.

Så insåg jag att han har egenskaper som han fått i rakt nedstigande led från mig.  Jag hade smittat av mig med min lathet, och min slappa krage. Då blev jag förbannad, skrek, skällde och gormade. Sedan gick jag hem och grät, var rädd för hur sonen skulle ha det i sin skola dagen efter. Idag vet jag att historian, som jag upplevt är en historia.

Där jag och många runt mig bodde i Okunskap i massor. Idag vet jag att historian upprepar sig för många andra. Idag sträcker jag på ryggen, ser rakt fram och berättar för människor som inte förstår att det är för att det tillhör mina mindre bra tillgångar.  Att när du ser mig sitta framför ett papper som jag inte förstår, inte orkar läsa igenom, är i mina o-tillgångar och har fel förutsättningar för att lyckas.  För jag behöver lugn och ro, egen vrå och gärna ett program som läser upp det som ska läsas.

Idag vet jag att jag duger, trotts min lilla kantighet. Idag vet jag att jag är en tillgång, idag vet jag att jag har rätt till acceptans. Idag vet jag, att jag duger precis så som jag är. Och att när andra upplever mig som jobbig, dum, lite lat.

Så säger det mera om dem, än om mig. Dvs att dom väljer att se mig i mina mindre bra sidor, kanske för att dom själva är rädda för att visa och se sig själva i sina bra sidor.  Att de liksom blir bättre av att göra mig sämre. Vem är du vilka sidor ser du i dig själv, i andra? Lev idag just nu, så är det kvällen och natten ska återigen ge mig sömn. Om jag nu har en sådan där natt som jag kan sova i. Vilket är en annan o-tillgång i mig. För att sova är en konstform, som jag har lite svårare att lära mig.

Tack för du orkade läsa enda hit.