Idag var det kunskapen om det vi gör idag kan vara av betydelse långt fram i livet. Det säger mig att jag har ansvar. Det jag gör idag  ger kodsekvenser långt fram i livet. På min tid när jag gick i skolan hade jag en lärare i maskinskrivning som med vänliga ögon sa till mig att det spelade inte så stor roll om jag hade Dyslexi, order för jag behöver bara lära mig var tangenterna är så skriver jag.  Det är ofta jag  tänker på denna vänliga kvinna, treat hon var ofta i mina tankar när jag skrev min bok.( Jag föredrar att kalla mig Impulsiv).  Som om hennes ord var magiska, shop det var dom för hennes ord tog bort mycket av min rädsla för att skriva.

Kays måndagstips nr 52.

Den 30 sept. 2013
Listan med uppskattningar.

Berättelsen som finns i det här nyhetsbrevet hörde jag för många år sedan i ett sommarprogram. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Jag vill gärna dela med mig av den.

Berättelsen jag hörde:

En fredag eftermiddag bad en lärarinna i en amerikansk skola sina elever att skriva namnen på alla sina klasskamrater på ett papper. De skulle skriva alla namnen under varandra i en lång rad. Sedan bad hon dem att tänka på det bästa de kunde säga om var och en av dessa och sedan skriva just det bakom det namnet. Bara fantastiska och positiva saker. Det tog klassen en timma. Sedan samlade lärarinnan in alla dessa papper.

Under helgen satte hon sig och gjorde en lista till varje elev, där det stod vad de andra hade tyckt och skrivit om just var och en. På måndag delade hon ut dessa listor till eleverna.
Eleverna fick sitta och läsa vad de andra hade skrivit. Efter en stund log barnen. Och det viskades. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon etc ….

Uppgiften hade haft den effekt hon hade önskat. Eleverna blev tillfreds med sig själva och varandra.

Många år senare blev en av eleverna dödad i Vietnam. Och lärarinnan deltog i begravningen.
Hon hade aldrig sett en död militär i en kista. Det var en ung vuxen man som låg där och han var mycket vacker. Kyrkan var fylld av alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Lärarinnan var den sista som välsignade den döde i kistan. När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan, fram till henne. Han frågar henne: ”Var du Marks lärare?” Hon nickade ett ”ja”. Sen sa han: ”Mark pratade mycket om dig.”

Efter begravningen deltog de flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst.

Marks mamma och pappa var också där. De ville gärna prata med hans tidigare lärarinna.
Vi vill gärna visa dig något, sa hans pappa, medan han tog fram plånboken ur sin ficka.
De hittade det här på Mark, då när han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här, sa han, medan han försiktigt vek ut ett slitet papper. Pappret var tejpat på flera ställen    på grund av allt slitage, alla de gånger det hade vikts ihop.

Lärarinnan visste utan att se på pappret att det var samma papper som hon hade skrivit alla de fina orden Marks klasskompisar en gång hade sagt om honom.

Tack för att du gjorde det här, sa Marks mamma. Som du kan se var det värdefullt för Mark.
Marks kompisar samlades runt lärarinnan. Charlie log och sa: Jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma. Peters fru sa: Peter ville ha den listan i vårt bröllopsalbum. Jag har också kvar min. Den sitter i min dagbok, sa Marilyn. Och sen tog Jennifer fram sin plånbok och visade: Jag har den alltid med mig, sa hon.

Då satte sig lärarinnan ner och grät.

Det enda jag vill påminna om efter den här berättelsen är detta:

I varje val jag gör förgrenar sig konsekvenserna oändligt långt bort.
Väven som börjar vävas är oändlig.

Tack för att du har läst det här 52:a inspirationsbrevet.
Allt gott till dig hälsar
Kay Pollak

Är du intresserad av inspirationsbreven gå in på hemsidan www.kaypollak.com.  Där finns de tidigare breven att hämta. Där finns också information om hur du gratis i fortsättningen kan få dem till din mailadress.