Författare: Carina Ikonen Nilsson Sida 177 av 336

Det finns så många tips från och till om hur man blir av med sin ADHD, ambulance det mesta jag läst om är att slutar du dricka cocacola, så blir allt bättre.  Eller äter ekologisk mat, bara mat utan vitt mjöl och utan det vita sockret så kommer du bli bra.

Bli bra? Menar man då att jag är dålig? Bara för att jag har ADHD?  jag känner mig inte speciellt dålig.  Men det är klart innan jag fick min diagnos kände jag mig riktigt dåligt dålig. Inte för att jag var sjuk eller nått sånt utan för att jag inte visste.  För att jag kände mig som ensammast i världen, för att jag inte hade  tyglar som hjälpte mig att inte rasa ut i ilska.  Jag hade inge förklaringar till varför jag ibland inte fick ihop mitt liv på riktigt utan bara i perioder.

I vissa perioder glänste jag som attan, Då va huset städat och barnen fulla med rutiner, Inga lappar missades mellan skolan och mig, det fanns det som skulle finnas i kylskåpet, från morgon till kväll härjade jag runt, för att allt skull hålla hela vägen.

Efter sådana perioder med full koll i några veckor, så sa kroppen stopp,  alla strukturer i min värld rasade bort  då jag log på soffan och såg i taket.  Ramlade in i värdelöshetskänslor och trodde att jag var den slarvigaste dåligaste människan i världen.  Då va jag nästan sjuk av värdelöshetskänslorna.

Sedan fick jag min diagnos, då för väldigt många år sedan och kände ja ha ja.  Jag var bara en vanlig lite trollunge som hade lite svårt med att bli stor och vuxen i rätt tid.   Diagnos och medicin gjorde underverk, då fick jag chansen att lära känna mig själv och lära mig stanna kvar i stunden.

Det var rätt skönt när jag fick min tablett och jag kände hur takten i mig saktade  ner.  Något som var ännu skönare va att när jag mötte människor som i sitt jobb, hade det som jobb, att förstå och acceptera människors annorlundahet, så blev jag i stunderna och omgivningarna bemött med förståelse och acceptans. Det gjorde att det vara mera enkelt att vara jag,  jag slapp och misslyckas så mycket.  Till och med att jag i dessa stunder kände mig som något helt lite extra.  De talanger jag i alla år dolt blev nu något som jag plockade fram och visade fick glänsa.

Under de första åren med diagnos, läste jag allt och provade allt.  Tills en dag jag satte mig och funderade på om jag verkligen ville bota bort min funktionsnedsättning.  Gick den att bota bort?  Var det inte istället så att jag borde  ta mera hand om den och visa den i sin storhet?  Visa på det som är bra med mig i stället för att visa dåligheten.  Finns ju inte en människa som är rätt igenom helt dålig eller hur.  Vi har alla våra till och o-tillgångar du behöver inte ha ADHD för att ha otillgångar.

Men i alla fall vill jag bli frisk bli av med min dålighet, som de så gärna botar med  Konstens alla regler , bort med vitt mjöl, socker, mat med och utan tillsatser, ät olja, fröer och lägg 1000 tals kronor på hälsokost saker så kommer du bli frisk.  Men jag är inte sjuk, har bara lite dålig koll på det där med eftertänk, stanna i stunden just nu, lite taskigt arbetsminne och närminne. Annars duger jag rätt bra. Det där med dålig koll på eftertänket,är ibland bra ibland, riktigt bra för jag provar för jag kan,  jag gör det en och en gång till bara för jag kan. Vissa gånger kanske det inte blev helt bra men, andra gånger blir det bara bäst helt glänsande bra.  Grymt bra.

Så nej, jag vill inte bli frisk, för jag är inte sjuk , jag är frisk har bara lite kortare stubin när jag råkar känna mig trängd, är inte alltid så eftertänksam som jag borde vara. Men jag gillar att vara mig så som jag är, så jag kör på äter sånt jag tycker om accepterar mig själv och förlåter mig själv för sånt som blev mindre bra.  För att bota mig i min ADHD, det vill jag inte, den ser jag som en tillgång.

Kanske är det  nu mera dags för er andra, som vill bota mig att börja acceptera att människor är olika, vi är bra på olika saker. I rätt miljöer är vi alla de underverks barn som gud har skapat, eller i alla fall är vi skapade  till underverk vi allihop.

Ha en härligt fin dag , Lev just nu, igår är ett blad som just blivit en sida att läsa. I dag skriver vi på ett tomt ark som kan läggas till handlingen i morgon. Framtiden den skapar vi här och nu

Nu tänkte jag göra lite reklam, ampoule För ganska så många år sedan var jag med på en filminspelning.  I flera timmar gick jag fram och tillbaka i en park i Uddevalla. Även om det gjorde ganska ont i fötterna och det tog lång tid så var det riktigt kul att vara med. Att få se hur alla människor verkligen jobbade när det skulle filmas. Spännande så det förslår.  Blev just godkänd att få lägga upp en annons om att vara statist.  Tanken för mig blev då, Det finns så många människor så många människor som inte lyckats hitta rätt i livet med jobb.  Just det här kan vara en möjlighet att prova på något som man kanske tycker är spännande och kul.

Prova vet jag, det finns ju dom som lever på att göra film och varför skulle inte det vara ett jobb för dig?  Även om det kanske inte blir ett jobb, så kan det vara något nytt något kul att fått vara med om i alla fall.  Annonsen ligger högst upp på sidan till höger 🙂

den där  känslan av  små rädda känslor av att telefonen ringer, clinic  och den första tanken man får är : Hjälp är det från skolan vad har nu hänt?

Ja då är det lite som vanligt igen. Fast ändå inte riktigt som vanligt. Tre av fem dagar åker sonen till skolan,  taxin kommer redan vid halv åtta på morgonen, så nu är det timmar helt ensam här hemma.  En sten har ramlat av och livet är mera sin gilla gång. Skolan har gjort det yttersta för att mallen ska vara sådan så att sonen passar in.  Ändå är jag ganska så rädd för att även om mallen är omgjord och gjord ännu ett varv så kan denna mall också fallera och ramla.  Sonen kan ramla ut och vi får det inte att funka. Men nu  är tankarna i framtiden och där ska dom inte vara när det är svårigheter som kan komma.  De svårigheterna är inte här just nu och då ska jag inte lägga energier på det som ännu inte hänt.

Tre av fem dagar är bra, de övriga två dagarna kommer hans lärare hem hit och det gör saker i samhället.  Jag gav förslaget om att just dessa dagar ska vara dagar de tränar sociala aktiviteter så som kolla hur det funkar på bibliotek,  banken, arbetsförmedling, skatteverket, elbolag, ja allt sånt där som är med vuxenlivet.  Det lär han ju behöva komma i kontakt med när han sedan är vuxen.  De här två dagarna som sonen varit i skolan verkar ha varit bra dagar. För när han kommer hem är han glad, inte alls så trött.  Nu får vi hoppas att det håller fram till höstlovet.

Egentligen är det inte klok hur det blir när man som vi har barn som det inte funkar helt hundra för i skolan.  Så många tråkiga erfarenheter från historian gör att dessa dagar som varit. Så har rädslan för telefonen när den ringer är ett samtal som är tråkighetssamtal.  Per automatik blir det i tanken när telefonen ringer att oj är det skolan vad har nu hänt och vad  ska jag göra åt det nu. Lite som vi har kastats tillbaka i tiden då de ringdes från skolan i alla fall en gång i veckan.  Många gånger då som jag fick hämta hem sonen, Just den känslan  har flyttat in och bor i mig nu. Känns olustigt att gå till jobbet innan jag vet att sonen  kommit hem.  Men just detta är historiskt och är inte just nu. Så jag har lite att jobba med se framåt  och vara här och nu.  Just nu funkar det för varje timma som går utan samtal är timmar de funkar. Ibland måste man strukturera upp dagen i små tidsintervaller. Just nu är morgonintervallen klar och den funkade. Så här långt är det grönt ljus.

Ha en  fin dag.
Lev idag just nu, igår finns inte och morgondagen är inte här fråns idag blivit igår fast  imorgon.

Igår var det en spännande dag, click redan på morgonen igår gav jag mig av. Hade tänkt äta lunch, pilule innan mötet med (H)järnkolls gänget men, Göteborgs kommun hade  andra tankar för mig som kommer från landet.

För det där med vägarbeten, fanns det gott om just där jag skulle åka. Jag fick istället för lunch, en rejäl åktur mitt i stan. vilket ledde till en sådan där rejäl ångest attack, där tankarna blev att nej jag  kör inte en meter till.  Hade i tankarna att nej nu, lämnar jag bilen här och låter den stå, låtsas som den är någon annans.

Men efter att stannat bilen och en tredje gång, försökt mig på att komma till Riverton. Då var det  som om någon satte sig bredvid mig och sa: kör lugnt och kör efter magkänslan, du kommer att hitta det och du kommer fixa det. Vilket jag gjorde till slut.

Men ack  vad jag tränade på att hålla panik och ångest i balans medans jag körde runt.

Hotellrummet var lyxigt och Eftermiddagen med (H)järnkolls gänget var heltrevligt.  

Den fina helt underbara middagen på Skybaren var  mera än ord kan beskriva vilka samtal jag hade med mina (H)järnkollskolleger en helt förträffligt trevlig kväll.

Att jag sedan  bara kunde ta hissen ner några våningar för att bo in mig på mitt hotellrum gjorde inte saken  sämre.  Nature Made produkterna med mig så  kvällen förflöt med ansiktsmasker och krämer  Det där är lyx på högnivå

Lev idag just nu, igår är ett minne och morgondagen går inte att levas i idag.  ha en härligt trevlig fin Lördag.

här går livet sin gilla gång.  Chilisarna växer och allt är i snigelfart.  Snart är det den dagen då sonen ska börja skolan igen. Men nu pratar vi  3 dagar av fem.  2 dagars praktik ska till och det letas efter något i vår lilla kommun.  Ibland önskar jag att jag kunde se in i framtiden för just nu bor det mycket oro i kroppen hur det ska bli, order vad som kommer hända.

Att det ska vara så svårt att få till fungerande rutiner i saker. Att skolan till och med nu när sonen är så stor, ska vara ett så svårt mål att nå upp till. De där gamla historiska känslorna har hittat tillbaka i mig.  De där med föräldraroll och misslyckande, samtidigt som jag ser att det här är större än vad jag och maken kan påverka. Lite som att vi gett upp. Lite som att detta får vara en färdsträcka där vi lär oss mera.

Just nu är det härligt att se sonen för han mår så bra, han hänger med ut på utflykter och det känns som han är lycklig. Men snart är vi där igen. Snart kommer det bo tankar i oss att det blir telefonsamtal och tråkiga samtal om vad som inte funkar.  Även om jag inte kan säga att skolan brukar ringa när det är tråkigt, för det har varit  väldigt noga med att lyfta fram det som är bra.

Jag vill så mycket att det ska funka att sonen ska hitta till  ett bra och framkomligt sätt att växa upp. Hitta något meningsfullt och roligt, så att även han får ett värdigt och innehållsrikt liv som vuxen.  Visst inget är försent, allt är möjligt och hoppet om att det kommer att funka finns. Men det är litet och jag är rädd. Rädd för framtiden som idag ännu är fantasier.

Fantasier och rädslor är aldrig en bra kombination känner jag. Men något ska till.  Idag  denna vecka är det i alla fall ännu bara  dagar hemma. Nästa vecka där emot då är det tiden som kommer att visa va som sker och händer.  Vi ska framåt det ska gå så är det bara.  Han ska växa upp till en kille som ser framtiden som något spännande och roligt.

Då firar jag nu då ett år  har jag tränat minst  tre gånger i veckan. förutom tre veckor som jag blev sjuk. Jag trodde inte det skulle gå men det gjorde det. Hurra va glad jag är jag höll ut, pharm jag gjorde det verkligen. Idag känner jag mig bara bäst, cure det här ska firas på riktigt. Träna har jag redan gjort idag så det får bli annat firande för min insats för att hålla mig frisk.  Ny  mål ska sättas upp och ett nytt år ligger här framför mig och väntar på att tränas in. Jippi och hurra va bra jag är.

Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen är inte här.