Författare: Carina Ikonen Nilsson Sida 196 av 330

den 1 september 2013

i Malix

Läs ! men när du är Stark.. vi måste göra vad vi kan emot dessa krafter.. Dessa pojkar – unga män – som berusat sig tror de får och kan göra vad de vill.. och Lagen ser ej hur pass farliga de är. Så var rädd om dig – men protestera mot sådant här.
Från Daniel Lids Blogg:
”John Hron. r.i.p

Hemsk historia
Den här historien är sann, healing ganska lång, men jag vill att du läser den, för mänsklighetens skull .
Till minne av: John Hron. r.i.p
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
———————————————– ———————————
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

———————————————– ———————————

KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!
Från Daniel Lids Blogg:
”John Hron. r.i.p

Modigt

den 31 augusti 2013

Jo jag fick en kommentar av en vacker ung tjej, tadalafil som skriver om psykisk Ohälsa, sale hon menar att människor som vågar prata om de brutna benen i själen är modiga. Hon ser alltså mig som en modig människa. Jag tror i och för sig att du är modig som människa genom att bara våga vara du som du är, då har du enligt mig kommit långt i din personliga utveckling. Att våga prata om psykisk ohälsa känner jag att det borde inte vara mera konstigt än att prata om förkylning. Att vara lite nere, att bo i de mörkare rummen i sig själv ibland är inget konstigt. Det är ju mera vanligt än vad vi tror. 1 av fyra drabbas någon gång i livet. Vissa skäms, det har jag bestämt mig för att inte göra. För då skäms jag för mig själv. Alla känslor i kroppen är tillåtna, alla känslor är känslor som gör mig till människa. Om jag inte hade hade upplevt sorgen så hade jag ju inte kunna uppleva lyckan. Alla känslor är tillåtna, plockar vi fram dem så blir de mindre farliga, Jag tror att det är när vi stänger in dom som vi blir sjuka. Det är när vi inte vågar känna på dom som de äter upp oss, och tar plats och gör oss sjuka.

Modigt nej, jag är människa och då bor det massvis med känslor i hela mig ibland är jag av och i bland är jag på. Eftersom jag har diagnosen ADHD så är det oftast antingen eller det finns väldigt lite mellanting. För det är ofta av eller på, på eller av .

Läxor och ADHD.

en dag som idag, hospital en riktigt lat dag. Min lilla kille fick vara hemma från skolan idag. Han jobbade hemma. Så idag har jag och han lärt oss saker om Ungern och plugga Geometri. Min lilla tjej har även hon varit hemma men det är mera sjukdom hos henne även hon plockade fram matteboken och även hon pluggade geometri. lite högre nivå så som area och parallellogram. nu är jag av den uppfattningen att då det gäller matte så handlar det om att kunna alla formler och så länge inte formlen sitter i ryggraden så för att se vad man gör så skriver man och skriver man ritar figuren och skriver formlen skriver alla steg i räkningen tills man förstår. Blev hon sur på mig? slutade det med att vi inte pluggade mera. Ja ännu en gång blev det som det brukar. Jag har inte förmågan att hjälpa min dotter med hennes studier. hon klarar inte mina förklaringar vilka är invecklade. jag klarar inte då hon tittar i fasit och skriver rätt svar.

Detta handlar om mig…. hela vägen ut… min egen skolagång var svår. Jag gick ut 9 med sträck på längden och tvären gick det att få snea sträck så hade jag det med. Jag åkte på ett banan skal min lärare sa någon gång att läsa och klara skolan det skulle bli svårt. Det blev det inte jag lyckades rätt bra. För jag hade aldrig läxor och hade jag så gjorde jag dem inte för det var ju ganska meningslöst. Eftersom jag var ju inte riktigt som jag skulle läshuvud det hade jag ju inte enligt läraren.

fram tills jag var 27 år så trodde jag det var sant. Det var min sanning jag och min omgivning hade köpt den på rea.

Ryssråttor

Jag har haft en blogg ganska länge på malix.se. Idag byter jag blogg då något ryskt federal bolag valt att se mig som en trevlig sida att hacka. Sorry ryssar er porr får ni behålla för er själva.

Jag är inte intresserad.

Men det är synd att jag som betalar ganska mycket pengar om året för att få ha min ord utanför min dator, view råkar ut för sådana tjuvar och banditer.

Sorry grabbar jag gör som de flesta jag byter till något helt annat, cialis för jag är inte intresserad av att vara med och sprida eran skit. Det djävliga är att ni åker snålskjuts på mig.

Tjuvar och banditer är vad ni är, sales råttor! Rått ordet i min värld är riktigt fult.

Let it be, jo jag gör en Beatles men jag lägger inte av, fast det gjorde väl inte grabbarna i det gänget heller.

De gick sina egna vägar och det är vad jag gör med jag väljer min väg så kan ni fortsätta välja eran, som förr var min gamla väg.

Det är mera spännande att trampa upp nya stigar nya vägar som är mina, så keep up the bad way, med er väg. Håll er på den och jag hoppas att ni åker av för den är kurvig,kan ni så kan andra virusspridare göra samma sak.

Lev idag just nu!

Tröttheter kan vara olika.

http://norran.se/2013/06/arkivet/tjatigt-med-alla-dessa-diagnoser/

Det är mig du är trött på, treatment för jag är den där. Var och varannan människa har en släng av.
Nu är det inte så att jag är speciellt sjuk, nurse inte springer jag fram och tillbaka och berättar för allt och alla om att jag har adhd. Eller jo, physician till viss del gör jag det.

Har till och med skrivit en hel bok om att jag har det. ”jag föredrar att kalla mig Impulsiv ” heter den.
Kanske skapar det dig en större förståelse om du skulle läsa den.
Men det var inte för att du skulle tröttna på, om du gjort det så får jag be om ursäkt för att jag faktiskt kan stå rakt upp och säga att jag har? Det gör jag se du, men nej jag lider inte av någon sjukdom, mina små tillgångar går inte och bota. Inte heller så att jag vill bota dom. Fast det är klart, när jag är i mina o-tillgångar där jag liksom ibland brister. Är det klart jag skulle vilja bota just det, och just då. Men i samma stund kommer jag på att, men nej inte alls.

Jag får hitta ett sätt att gå förbi eller hitta ett istället sätt. Vad kan jag göra i stället? Så att jag har förmåga att lyckas med det jag vill lyckats med. Men att du blir trött på att jag har, eller att mina barn har. Om du visste hur hemskt det är att vakna på morgonen och fundera på om hur du överhuvudtaget ska orka andas nästa andetag. Då tror jag du skulle inse hur lite trött du är, av att lyssna på att någon har adhd. Du kan har kanske till och med förmåga att stänga av vissa ljud, som är ointressanta. Just den förmågan saknar jag, jag hör alla ljud och har ibland svårt att sortera ut och stänga av vissa ljud. Utan istället blir de oljud som gör att det gör ont i kroppen. Jag kan berätta för dig hur frustrerande det är att vara nära anhörig till någon som kanske är 16 år, där du ser hur orken som borde vara i den unge, bara försvinner. Jag vet också hur ont det gör, när man ser sitt barn gå till skolan på morgonen. Med den där inåtvända blicken och den mask som döljer alla sår, alla smärtor som blivit till av omgivningens o-acceptans.

Eller hur fruktansvärt det känns när du ser ditt barn stå vid ruinens brant, att han hon bara står och väntar på att ta steget ut, bara för att ungen inte fått rätt hjälp i sitt skolarbete. Jag kan berätta för dig om min rädsla för läxor, nu handlar det inte så mycket om själva läxan. Utan vägen till att läxan blir färdig, klar och avbockad. Den vägen kan vara kantad av massvis med hinder, hopplöshet, frustration, rädsla. Till sist ett kvitto i ungen där han hon upplever sig inte duga till något. Där hon/ han bara hade behövt skärpa till sig ta sig i kragen, men inte haft orken. Om du visste hur mycket frustration som bubblar i mig, när jag får höra: Du är bara lat, det är la bara att göra.

För det är inte så, det är inte bara att göra, det räcker inte med att skärpa till sig. För vissa av oss har inte den förmågan. Om du skulle kräva av mig att jag skulle höra vad du sa, om du använde din vanliga samtalston och jag var tvungen att inte använda mig av hörapparat. Om du krävde av mig att jag bara skulle lägga manken till. Det hade det faktiskt inte hjälpt med att bara lägga till manken, för jag har en mycket sämre förmåga att höra. Jag är näst intill döv på ett öra. Som du förstå så hjälper ingen manke i världen för mig att höra.

Det är just det dom här barnen får uppleva i ganska många sammanhang, inte bara barn. Det finns många gånger som jag blir tilltufsad till och med i mitt vuxen liv. Om att jag ska lägga manken till utan förmågan att.

Vet du om att unga människor med min diagnos i bland tappar allt hopp? Vet du om att unga söta flickor och pojkar som har tillgångar liknade mina ger upp och ibland till och med väljer att sluta andas? Vet du om att vissa av dom råkar väldigt illa ut?

Nej jag skyller inte min diagnos på någon och om du tycker jag tjatar så sluta för…. sluta lyssna, ta öronproppar och sjung en sång. Vissa av oss bokstavskombinationer går hela livet och känner sig utanför och helt upp åt väggarna. Vissa vränger ut och in på sig själva, för att få passa in i en mall, som inte ens finns. Dom kräver så mycket av sig själva, att de går vilse helt. Andra tappar tron på framtiden, vissa kommer inte ens in i framtiden. Mycket handlar om att det finns flera sådana som du som är så trötta, som är så trötta så ni inte ens orkar öppna ögonen och se att det finns skillnader i samhället.

Redan innan du börjat skolan så vet vissa ungar om att de inte duger. Vissa ungar orkar inte ens till sjundeklass. Detta för att deras lärare e så trött på att ungen. Den ungas mamma berättar att det är för att Kalle inte kan sitta still, inte kan tänka lika rakt och osvängit, som dig som är trött. Jag tror att om du hade sovit en stund, vila upp dig, så att du orkade öppna ögonen. Hade du sett det lidande, det kämpande som jag tror ganska många föräldrar går igenom då de kämpar för att deras Kalle eller Stina ska bli bemött med respekt acceptans och få en ärlig chans till ett skäligt liv.

Lss säger goda levnads villkor sol tjänst lagen skäliga levnadsvillkor. Vad beträffar skillnaden så är den ytterst liten. Men den är beroende på var du bor, vem du möter och vem som är i din närhet, både på fria tider och mera måsten tider.

Innan jag fick min diagnos, så var det jag som var dum, helt obildbar om du hade frågat mig. Idag vet jag bättre, idag ser jag att de förutsättningar som jag behövde de fanns inte.
För det saknades karta. Idag blir du trött du får vara hur trött du vill. Gör något åt din trötthet,lägg dig och sov. Själv har jag sömnsvårigheter och ibland kan det gå veckor innan jag sover en hel natt. Så har jag haft det i hela mitt liv, även när jag var liten. Jag gör allt jag kan för att få min vardag att gå ihop ibland, har strukturer och scheman för att jag ska hålla ihop mig. Ibland är jag så trött så totalt slut i kroppen att jag får hög feber av trötthet, andra dagar får jag nöja mig med migrän. Du blir trött, jag är trött redan jag vaknar.

Min energi har jag en oförmåga att balansera i mig är det antingen av eller på. Förut åt jag medicin, idag kan jag inte göra det. För medicinen har blivit min ovän ger mig ångest,
kramper i mina muskler och gör att jag biter ihop mina käkar så att tänderna går sönder. När jag berättar för andra att jag har ADHD, så får jag i vissa stunder försvara mig och säga:

Nej jag har inte använt droger. Eller nej jag är inte kriminell. Inte ännu i alla fall. Vissa börjar artikulera och prata långsamt förklara på småbarnsnivå, då dom tror att det är något fel på mitt intelligens. Visst vissa saker är jag kanske svag i, men inom vissa andra områden slår jag ibland vem som helst på fingrarna.

Du säger att du är trött…. ja men sov en stund då. Nu ska jag sluta skriva för nu är jag trött. Trött på att jag reagerade i att lägga all min energi på att ge dig ett svar.Det är här jag o-hushåller med min energi. Men som alltid så bara det blev så, jag tänkte inte på det när jag började brinna.

Dum på riktigt, vem?

I dotterns rum låter dunk, advice dunk volymen är hög och två flickor sjunger för fulla muggar.

Här sitter jag och försöker skriva. Men jag är bra på att stänga av, buy när jag gör sådant som jag tycker är roligt. Jag vet jag är bara lat och visst du har helt rätt, visst kan jag om jag bara vill. Jag är bara lat, slapp och ointresserad. Jag kan ju när jag vill, igår kunde jag ju. Jo, det är sådant som jag är uppvuxen med. Just dom där kommentarerna kan jag utan och innan, nästan eller ta bort nästan, som ett rinnande vatten. Precis som man ska kunna gånger tabellen mitt i natten, kan jag fraserna. Det där med gångertabellen där är det svårare och är inte som rinnande vatten, men fraserna dem kan jag. Jag har ju övat så länge på just att svälja ner de där omdömena. Ta till mig det, göra det till min sanning.

Förr, va just alla de kommentarerna, min sanning. Jag trodde på det fullt ut. Till och med så att jag kunde säga dem till mig själv ibland. Då hade jag också dyslexi i stora mått, det har jag fortfarande men då när jag hade det på riktigt trodde jag att det var mitt fel. Att jag var dum, korkad och bara behövde ta mig i kragen på riktigt, för en gång skull. Senare gick jag på utvecklingssamtal i skolan, när mina barn var mindre. Då var det de som kunde, om dom ville, bara behövde skärpa till sig och i går kunde han. Om han bara kunde sitta still och koncentrera sig, så hade det funkat, fick jag till mig. Då gick jag hem och skämdes över att jag var så värdelös, att jag inte ens kunde göra så mina barn kunde skärpa till sig. Ännu senare när jag tänkte vidare och försökte med alla medel att hjälpa sonen.

Så insåg jag att han har egenskaper som han fått i rakt nedstigande led från mig. Jag hade smittat av mig med min lathet, och min slappa krage. Då blev jag förbannad, skrek, skällde och gormade. Sedan gick jag hem och grät, var rädd för hur sonen skulle ha det i sin skola dagen efter. Idag vet jag att historian, som jag upplevt är en historia.

Där jag och många runt mig bodde i Okunskap i massor. Idag vet jag att historian upprepar sig för många andra. Idag sträcker jag på ryggen, ser rakt fram och berättar för människor som inte förstår att det är för att det tillhör mina mindre bra tillgångar. Att när du ser mig sitta framför ett papper som jag inte förstår, inte orkar läsa igenom, är i mina o-tillgångar och har fel förutsättningar för att lyckas. För jag behöver lugn och ro, egen vrå och gärna ett program som läser upp det som ska läsas.

Idag vet jag att jag duger, trotts min lilla kantighet. Idag vet jag att jag är en tillgång, idag vet jag att jag har rätt till acceptans. Idag vet jag, att jag duger precis så som jag är. Och att när andra upplever mig som jobbig, dum, lite lat.

Så säger det mera om dem, än om mig. Dvs att dom väljer att se mig i mina mindre bra sidor, kanske för att dom själva är rädda för att visa och se sig själva i sina bra sidor. Att de liksom blir bättre av att göra mig sämre. Vem är du vilka sidor ser du i dig själv, i andra? Lev idag just nu, så är det kvällen och natten ska återigen ge mig sömn. Om jag nu har en sådan där natt som jag kan sova i. Vilket är en annan o-tillgång i mig. För att sova är en konstform, som jag har lite svårare att lära mig.

Tack för du orkade läsa enda hit.

Skattesänkning? Nej friska barn vill jag ha.

den 29 augusti 2013

Att vara utan vatten är inte enkelt. Vi här hemma tar det som en självklarhet att det ska rinna vatten i våra rör. Det gör det inte hemma hos oss, search just nu för vi fick stänga av det. Det läcker vatten och sånt är aldrig bra.

I samhället läcker det med kostnader, story vår regering urholkar det system som finns och snart är det inget kvar. Ett nytt skatteavdrag lovat och ska genomföras.

Vill vi verkligen ha ett nytt skatteavdrag?

Vill majoriteten av den svenska befolkningen ha ett nytt avdrag?

Jag vill i alla fall inte det!

Jag tycker det räcker nu, nurse tycker att dem kan ta dessa skattekronor till att lägga på de barn som behöver det mest. Vilket gör att de i får i alla fall en liten chans, till att klara av skolan. Det är mycket snack nu om hur resursskolor får stänga, hur elever inte får hjälp om de inte har diagnosen på pappret. Men även om du har diagnosen på pappret, så får du ändå inte den hjälp du behöver. Ett av mina barn fick diagnos sent, i anslutningen till sommarlovet mellan 8an och 9an. I åttan var det inte många godkända betyg, i nian blev det godkänt men det var inte tack vare skolan för det handlade mera om medicinen. Medicinen hjälpte till så att orken fanns. När diagnosen var på papper, Hjälpte skolan till med att träna upp arbetsminnet genom träning med ”Robomemo”(Cogmed Arbetsminnesträning). Samt lite extra tid.

Därefter va det inte så mycket mera, när det sedan blev dax för gymnasium. Var det som att börja om. Vissa lärare förstod och hjälpte till att hålla i trådarna, se till att saker och ting blev slutförda och utförda. Vissa andra pratade om eget ansvar.

Det egna ansvaret är svårt att ta, om du inte har förmågan att ta det. I gymnasium spelar det egna ansvaret en stor roll. I Höstas, sent på hösten, fick jag ett telefonsamtal där Mitt gymnasium barn ringde hem. Sa med en röst som sa mig att det är allvar nu:

Mamma du måste ringa doktorn. Röstläget var ett rop på hjälp. Tonen och orden sa mig att agera! Vilket jag gjorde.

Ringde upp barnmedicin i Trollhättan, sa till sjukskötaren samma ord som jag fått till mig. Att det var läge för ett doktorsbesök.

Två dagar efter var vi hos doktorn, fick utlåtande om utmattningssyndrom med känslor om hopplöshet, meningslöshet och en rädsla för att göra det man inte får. En önskan om att somna och inte vakna mera.

Att höra det om sitt barn som mamma, griper tag i allt vad känslor heter, rädslor i massor blommade upp och den där konsekventa lite hårdare mamman i mig, mjuknade till och blev rädd.

Hade jag varit för hård?

Var det mitt fel?

Det är mitt fel, men varför har jag inte sett? YOU NAME IT, vilka tankar och känslor som hittade fram till mig. Rädslan över att mitt barn inte skulle orka mera, etsade sig fast i mig. Kramade åt allt som kunde kramas åt. Jag var livrädd att jag skulle gå in och hitta ungen död.

Att telefonen skulle ringa och någon skulle säga att det var slut. Jag gick till Jobbet med kramper i magen, tankar som gjorde att inget annat blev viktigt. Hela tiden checkade jag av telefonen så jag inte missade samtal. Idag förstår jag inte hur jag orkade.

Doktorn pratade om sjukskrivning, att min 17 åring skulle bli halv sjukskriven. Idag ser jag sjukheten som samhällig sjukdom. Det är friskt av barnen att reagera och bli sjuk. Sjukdomen är inte i barnet, utan i samhället, miljön som barnen befinner sig i, är sjukheten, gör dom sjuka. Orkeslösheten och utmattning vid 17 års ålder, här handlar det om sundhet i barnet. Det är sunt att bli sjuk.

Sjukdomen är miljön, kraven i miljön och har du då som mitt barn lite svårare att få ihop vardagen, orka med få till läxor, krav och allt vad det är. Så är det inte konstigt om ungen blir sjuk.

Skeppet är inte ännu uppe med fulla segel. Nej då, rädslan i mig finns kvar mina ögon checkar av mitt barn varje dag. Finns orken där? Kommer det att hålla?

Det blev inte sjukskrivning, det blev mindre ämnen och ett år extra där det ska läsas upp. Detta tack vare en klok lärare och en ännu klokare rektor. Skolan har precis börjat, ännu så länge bor det liv i ögonen på mitt älskade barn. Men framåt Höstlovet kommer livet i ögonen mattas av, frustrationen kommer bo här, jag kommer som alltid vid den tiden har rollen som tåtrippare.

För det är så det är.

Jag som förälder till barn med funktionstillgångar och O-till inom Npf, har sedan länge, just praktiserat och lärt in den där underliga tåtrippar stilen. Vissa dagar går det att säga gör dig en smörgås, andra dagar är det nästan så att jag får göra smörgåsen, skära den i små bitar och mata. Vissa dagar ligger barnet och tittar upp i taket, inte en dag kanske en hel vecka. Då gäller det som förälder att ha tungan rätt i mun och ha känselspröt på utsidan och stötta upp ännu mera.

Ännu en skattesänkning? Nej, jag vill att barn ska få förutsättningar att klara livhanken få möjligheten att hitta tro på sig själva….

Kortis är inte alltid bra verksamhet.

den 29 augusti 2013

Vår lilla kille har en kortisvistelse var fjärde vecka. Det har vi haft i två år tror jag, ed kanske är det mera men det vill jag vara osagt. En gång i månaden så åker han dit. För ca ett halv år sedan längtade han dit, nurse frågade två veckor innan lägrets helgen va. Det kändes härligt att se att han längtade, discount att han hade hittat kompis och sådant. Dom gjorde massa roliga saker på lägret. Ett stort underbart hus som låg i Uddevalla högt upp på ett berg. Kasen hette platsen, det var ett helt underbart ställe, enligt mig. Efter ett tag var de tvungna att flytta, varför vet jag inte. Men de flyttade till Frändefors till ett hus långt i på en grusväg. Tror inte alls det är en dålig plats, men själva byggnaden ser mera ut som en industrilokal eller liknande. Platsen är säkerligen bra, långt ut på landet och närhet till bondgård och sådant. I somras hände något, som jag inte har en aning om. Kontaktpersonalen som var till för vår kille blev sjuk. Hon var även den som skötte om själva planeringen, in för helgerna som vår lilla kille var där. När jag frågade verksamhetsledaren vad som hänt någon gång i höstas, fick jag veta att Kvinnan som var vår kontakt blivit sjuk. Något i huset, sa man till oss då. Samtidigt som kvinnan blev sjuk. Började verksamhetsledarens man arbeta på kortis.

Något hände i sambandet, för vår lilla kille såg inte längre framemot helgerna. Inte som innan i alla fall. Nu åkte han dit för att det var den helgen, men mera än så var det inte. I slutet av förra året blev det en konflikt på stället, där personalen kände sig hotad av vår grabb. Då hade de blivit bråk för att det kommit en nykomling till stället. De övriga gruppen hade haft svårt med att den nya killen kom dit. Personalen hade inte kunnat förebygga mobbningen av killen, som kommit dit och tydligen hade vår kille varit värst. Då hade det blivit bråk, personalen hade känt av en hotfullhet i situationen. Våran kille är 178 lång väger 55 kg.

När de kom hem efter helgen, så var det diskussioner. Jag blev rädd att kortis hade tröttnat, att han skulle förlora sin plats. När vi pratade med vår kille, så hade han svårt för att förklara situationen. Det som kom fram var att han trodde att personalen som sagt till honom att han förstod att killarna tyckte situationen var jobbig. I vår killes huvud skrev situationen om, i och med att han liksom fått uppfattningen att personalen förstod.

Någon i personalen hade sagt till honom:

Jag förstår att ni blir trötta och tycker det är jobbigt. Men han hade liksom glömt av att berätta det viktiga i det hela. Han hade glömt av den lilla biten som borde kommit efter jag förstår. “ Vilket borde vara att jag förstår att ni tycker situationen är jobbig MEN SÅ SOM NI BETER ER FÅR MAN INTE GÖRA!!!!’”

Han hade glömt av att vår lilla kille har Asperger, inte tänker på samma sätt som han själv utan har egna tankar. Att det i vår killes tankar blev det: ja personalen förstår och ser att det är jobbigt. Vår lilla kille är konkret tänker lite annorlunda och det krävs TYDLIGHET tydligheter där du hela tiden säger det som gäller.

Inte säger halva meningar och tror att han förstår. För det gör inte han. Situationen slutade med att personalen blev så skärrad, att han var tvungen att bli avlöst. Man såg inte den lilla killen som i situationen låg på golvet och grät. För att han inte viste hur han skulle reda ut situationen. Vilket jag i efterhand var tvungen att berätta för dem, inte ens då förstod dem vår lilla killes utsatthet.

Okey situationen löstes genom att verksamhetsledaren kom hem hit och vi alla pratade igenom situationen. Efter det så skulle vår kille igen till stället, den 22december. Jag jobbade den helgen så jag var på jobbet, när min make ringde mig. Redan vid första orden hörde jag att något var fel, när maken ringde. De hade ringt från kortis, för vår son hade skapat konflikt denna gång handlade det om en mobil telefon. Efter denna gång så har sonen varit på kortis två gånger, varje gång har vi haft ont i magen för vad som kan hända. Denna helg var det dax igen, klockan tre igår kom dom och hämtade honom. Klockan fyra ringde vår son, han hade glömt sin spelkonsol så maken åkte dit och lämnade den. Klockan sex i går kväll ringde personalen på kortis, och berättade att Vår lilla kille vill inte vara där. Han ville åka hem. Det var min make som pratade med dem och lovade att återkomma när han pratat med mig.

Jag blev ganska så råttarg, ringde upp personalen på stället, förklarade för dom att det liksom är deras problem. Att deras jobb går ut på att se till, att våran kille trivs och vill vara där. Det ligger i deras jobb att möta vår son, göra så han trivs där. Vi ska inte behöva gå här hemma och vara oroliga, de helger han är där. Det skulle kunna vara så att vi har bestämt annat, inte varit hemma. Vilket var tur, att så inte var fallet för självklart får han åka hem. Men vi sa att det får bli deras uppgift att köra hem honom. Jag är vidrigt trött på detta kortis hem, Tycker dom är helt O-kompetenta. Tänker att de inte har en aning om vad deras arbete går ut på.

Dessutom gjorde jag lite efterforskningar igår och inser att även detta bolag, ser till vinsten i stället för till människan. De har tjänat miljoner på att starta upp kortisverksamhet mm för människor med funktionsnedsättningar. Där till har dom sparkrav, denna helg hade de dragit in all aktivitet som de annars har haft. Inget annat än badhus hade det att erbjuda denna helg, det gör dom endast för att underlätta för sig själva. Då just barn som vår son har lite svårighet med just hygien och sånt. Det blir ju utan problem om de åker till badhus, för då måste de ju Duscha innan och efter.

Nej jag ska se till att vi hittar ett annat alternativ. För det är mycket som inte stämmer.

Personal som blir sjuk av något i huset. Hur kan de då ha kvar huset?

Låta våra barn bo där på helger?

Tror mera det handlar om att verksamhetsledaren och hennes man gjorde något, så att personalen inte längre trivdes. Dom ville byta ut henne så att verksamhetsledarens man i stället, skulle bli chef på stället. Dom klarar inte ens av att förhindra mobbning.

Det tycker jag är uruselt med tanke på att de ska vara proffsen, jobba med barn som har funktionsnedsättningar som av den orsaken ibland råkar ut för mobbning.

Dom ser mobiler som en A sak.

Dom lyckades inte ens i tre timmar, se till att våran son ville tillbringa sin kortis helg där.

Han som har tyckt det varit jätte kul, innan de bytte ut personalen.

Jag vill att det granskas mera, just sådana här saker. Kommuner betalar massvis med pengar till privata bolag, som driver sådana här verksamheter. Våra skattepengar, går till privata fickor. Då du är ett privat företag borde det ligga i deras intresse att ha kvar sina kunder.

Det borde vara mera viktigt för dem att se till att vi trivs med dem. Men så är inte fallet i det här bolaget, frågan är om det är flera som inte är nöjda med Stöd och resurs service än vi?

Svenny Kopp

den 29 augusti 2013