We half way there låter det hemma hos mig just nu. Inom mig bubblar det, sick minns hur jag varje morgon åkte till jobbet som då var på Fagared. I högtalarna skrek Bon Jovi sånt, som då talade till mig. Inte gjorde det speciellt ont att han var trevlig att titta på heller. Idag har han även vuxit som människa för mig. Hans engagemang för hemlösa är vackert.
Nu var det inte riktigt det jag skulle skriva om för jag hade tänkt mig att skriva om min riktiga vän, hon som finns på riktigt. I somras tog vi en lunch i vårt lilla samhälle, igår shoppade vi loss. En resa som vi planerat sen i augusti tror jag. Min make har skrattat åt mig. Samtidigt som han har sagt att det måste kännas bra att träffa någon som helt förstår hur det är att vara socialt osocial. Jag behöver ju luft i mina dagar, veckor, månader och år. Gör jag något så vill jag göra det fullt ut vara där i stunden och vara bara för det. När det är så då krävs det planeringar. Därför har vi redan börjat planera våran vår träff nu. Nu ska det väl bli lite lättare för kalendern har mera tomrum nu, än den haft under hösten. Så nu kommer det säkerligen bli lättare att få till en liten vårshopping. Jag lär mig så mycket av denna kvinna genom att bara lyssna på vad hon säger. Det magiska ordet planering blir ett ord som bli tydlig gjort.
Nu är det ju inte så att vi bara umgås någon gång om året eller i halvåret utan vi brevväxlar allt som oftast. Vi gillar båda två att skriva, minst en ibland två tre gånger i veckan mailar vi varandra. Då är det inte små FB meddelanden utan ganska många rader. Där vi talar om tankar, attityder, Funktionsnedsättningar men mest pratar vi om vardagliga saker som händer. Ofta får hon läsa om mina frustrationer och ofta får jag vid sådana tillfällen ta del av hennes klokheter.
47 år är är jag snart på riktigt, äntligen helt ärligt äntligen! Börjar jag få dela vänskap på ett för mig mera härligt sätt. Visst självklart har jag vänner men, idag har jag även vänner som jag mera kan känna igen mig i. Såg ni det sista programmet med så ska det låta Wiehe och Laleh? Scenen när Mikael förklarade en artist tjurighet och genialitet som ibland kan bli svårt. Att just Wiehe och Laleh fann vänskap är för mig inte konstigt. Det är ju speglar av varandra även om de är olika konstnärssjälar så är de liksom födda på samma planet. 
En påminnelse om den snart ljusare årstiden
Det liksom vilar samförstånd på ett konstigt enkelt sätt.
Just så är det med vissa kvinnliga vänner som jag träffat idag och då är det just i de sammanhang där vi befinner oss inom NPF.
Idag är jag så Tacksam, för att jag kunnat uppleva, fått förmånen att uppleva det. I vissa sammanhang har jag förmånen, att slippa skärpa till mig. Och i de sammanhang är det helt okey, att bara vara mig. Just i de sammanhang är vi alla där , de storheter som vi egentligen alla är.
Det skulle jag vilja att alla människor får förmånen att vara i.
Snart är det den stundande Julen igen, låt oss tända ljus i samförstånd och låt oss alla får vara de storheter vi är.
Lev idag just nu så är det några dagar kvar om någon behöver mera tid till julstök.
Själv stökar jag inte så mycket, vilar mera!
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.