en kopp med kaffe står bredvid mig. En kopp med en fyr på, cure färgen är vit men färgad av allt kaffe jag druckit i koppen. Den är av plast, discount tålig, pharm så om du skulle tappa den i marken är det bara kaffet om det nu skulle vara det i, som går till spillo, koppen kommer att hålla. Det är plasten som gör att den håller. Oj va många ord det blev av en liten plast mugg som jag har i mitt förtält. Men jag ville likna den vid ett liv, och hur livet är likt en plast mugg som jag har i mitt förtält, när vi är små är det tur att vi liksom ny gjord plast är tålig för det är många törnar vissa av oss ska igenom.
Som liten ska det i en bra värld tillgodoses en babys behov. Byta blöja, mata, sova, möta krama och tas om hand om. Barnets skrik säger oss vad som behövs. Sen bli barnet lite större, beroende på vilken del som barnets kärna vill utveckla så har vi spring i öronen eller i benen. Springet i öronen är spännande, barn tänker och pratar mera rent utan krussiduller. Springet i benen ger oss föräldrar mera spring som är nyttigt för oss. Min son hade spring i benen, men tyvärr inte den balans som barn bör ha. Många ärr blev det, många skrubbsår att tvätta. Många stunder i mammas knä, tillsist blev vi så härdade som bara vi kunde. Då reste sig min son reste sig upp vid ramlings tillfällen, han grät inte ens. Jag reagerade inte tillsist. Sommar benen min son hade var skrubbade från mars till oktober, många byxor blev det. Alla skrubbsår på benen läker, tynar sakta bort och blir minnen i kroppen som inte känns. Sånt är livet ibland får man skrubb så. Till slut är pojken liksom plast koppen stor har några år på nacken. Pojken ramlar inte lika ofta och skulle de ske så har livet på något sätt gjort honom till någon osårbar stark kille som står mera stadigt. Plast koppen har efter några år en större skörhet och mindre elasticitet, kanske tappar jag den tillsist en sista gång och den går i sönder. Koppens liv blir materia och ett minne på nått kort från husvagen. Pojken eller människan blev stor, skrubbsåren på knän och armbågar har gjort pojken härdad, hans skinn är inte lika mjukt inte heller så skört det går inte sönder så ofta.
Där emot kan livet i andra delar gjort människan illa i själen. Själ sår är inte lika läkningsbara som en pojkes sommar ben. Själa sår blir minnen i kroppen på ett annat sätt. Ett själs sår får inte alltid den fina sårskorpan som tillsist blir mindre och mindre för att till sist inte synas mera. Nej, Själens så är mera sköra liksom glas. Hanteras varsamt är mottot för vissa själar. Hanteras varsamt vissa av oss har en större sårbarhet och får lättare själa sår. Vissa av oss har varit utsatta för mera själsår än vi borde. Ett själa sår som läkt ger oss kunskaper i framtiden, om vi bearbetar och reflekterar. Själa sår som istället göms undan långt in i magen, sår som vi inte vågar lyfta fram och titta på går upp gång på gång. Den torkande sårskorpan blir aldrig till utan det oarbetade själasåret små blöder hela tiden men vi dövar smärtan genom olika substanser eller beteenden. Vissa av oss super huvudet sönder och samman, andra har lager av krämer idag till och med kemiska ämnen under huden för att slippa plocka fram värdelösheter inom oss. Andra blir duktiga och pedanterimänniskor. Pedanteriet i mig är ett minne blott men jag har en underliggande sårbarhet för bakterier. Om jag inte hela tiden är uppmärksam blommar den upp och gör mig ofri igen. Idag är jag mera fri min sjukdomsbild och mina pedanteribeteenden är bearbetade genom att titta på vilka herakier som bodde inom mig av ångest. Ångest och rädslor av att inte duga, städade jag undan med kemiska bakteriedödande preparat. Nu skulle i och för sig mitt hem må bra av lite mera kvinnliga händer och ordning och reda. Men idag är jag mera noga med, att våga må bra inom mig.
Idag är de blankpolerade golven och möblerna ett tecken som står för akutsjukvård i mig av mig. DÅ är det far och färde då just då måste jag titta på hur mår jag. Varför ligger mina rädslor i blankpolerade golv. Vad är det i mig som jag måste mota bort och städa undan. Idag har jag även förstått att ångest når till en viss gräns, därefter, när den nått sin kulmer, så av tar den. Jag vet även ingen dör av ångest. Jag dör inte av ångest, men min kropp slits och blir sliten om jag hela tiden flyr och inte vågar titta bakom det som ångesten står för. Idag är jag mera vuxen än jag var för två år sedan. Idag är jag mera människa, mera kvinna, mera mig, mera den Carina jag ska vara. Idag är jag den jag är, så som jag är, ångest i världen kan ta bort min kunskap om mig själv. För jag duger just sådan som jag är. Japp, så är det men tänk för några år sedan visste inte jag det. Då trodde jag på fullt allvar att det inte dög med att vara mig. Det tycker jag är synd.
Ännu mera synd är att jag vet, att det bor och växer upp människor idag, som kommer att ha samma gamla vanliga känsla, som jag just tränat bort. Den att dom inte duger dom duger inte som dom är.
Det tycker jag är synd för visst duger!!!!
Lev idag just nu ska jag diska, duscha och njuta av campingliv…….. fast det blåser, Lite blåsigheter står jag ut med.
??
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.