Malix.se

januari 2025
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Författare: Carina Ikonen Nilsson

  • Självkänsla av taggtrådsöden……

    För några dagar sedan. Skrev jag en fråga till en kvinna vid namn Ulrika Thunstedt. Hon gör fantastiska skulpturer. Min fråga då för några dagar sen var om jag fick använda mig av hennes verk i min blogg. Det fick jag. Hennes skulpturer är så fantastiskt beskrivande i mänskliga känslor. Har sedan jag hittat hennes sida, stomach ofta gått in för att titta på hennes verk. Taggtrådsmänniskan är helt underbar, den är som en taggig kaktus. Som man skulle vilja smeka för att ta bort taggigheten. Men lik kaktusen så skulle mina fingrar blöda om jag provade. Vilken tur att jag bara sett henne på en bild. Ja, jo jag inbillar mig att hon är en spegel av en taggighetsmänniska, Kanske är det så att taggarna vuxit ut för att skydda henne från ondskan, göra henne mera hel. Tyvärr tror jag att hennes skydd gör henne mera illa, än ondskan som hon innan stött på. I mig föds ord i rader som förklarar taggtrådsmänniskans livsval, utifrån öden av sorg besvikelser och naivitet. Lite av hennes öde är speglingar från mina olika livsöden. Vissa historiska stunder skulle jag nog behövt utveckla lite taggtråd. Kanske är det så att jag har lite av taggarna i tråden, Kanske är det så att mina minnen från skolan, gjort att jag ställt högre krav på mina barns skola, än jag själv hade. Då är taggigheten bra, för mig var det positivt med taggtråden.

    Taggtrådskvinnan som bilden visar är det i stället synd om. För hon ställer frågan, Varför är jag ensam? Kanske vet hon inte att hennes skydd gör andra människor rädda. Kanske vet hon inte att hon blir bemött med det hon ger ut. Kanske har kvinnan inte blivit bekräftad och älskad i livet. Kanske är det så att hon skyddar sig för att slippa känna. Kärleken till henne själv saknas och kanske är det just det som gör hennes taggar.

    Nej, nu får det vara slut dravlat från mig, men viss är det en skulptur som skapar ord frågor, visst är det så att tankarna börjar vandra, en hel novell skulle jag kunna få till av bilden.


      ”Varför är jag alltid så ensam?” -rostig taggtråd

    Titta in på Ulrikas bilder och skulpturer, de är fantastiska……….

     

    /©

  • Min Mindfulness träning idag.

    Jag andas in andas ut, no rx stannar en tanke, observerar den, accepterar den som en tanke, vill lämna den, få den att hänga där på sträcket, bland alla andra klänypstankar. Det gör att jag lugnt, kan ta mig an en helt ny tanke. Kilometervis av tankesträckstankar torkar och ramlar ner själv, behöver inte ens stryka den. De dropptorkar på något sätt oavsett väder.

    http://hem.passagen.se/vagava/Dagens_tanke/tankegubbe.jpg
    snacka om tankeverkstadsblick av stål

    klicka här så kommer du vidare till tänkandetsbilden

  • Morgonpasset P3 (H)järnkoll

    En av oss ambassadörer har intervjuats i morgonpasset idag söndag. Just sitter och lyssnar nu med fötterna på bordet och ler, buy cialis känner viktigheten i hennes berättelse. Hennes berättelse är viktig och otroligt stark, there pratar in i själen till mig. Anneli inspirerar, cialis fascinerar, hennes måleri gav mig insikter om mitt eget måleri. Dessutom var det så då jag själv utbildades till ambassadör, att hon sa det magiska ordet för mig. Det magiska ordet för mig var psykoterapi och Freud. Nu är det kanske inte så att det var just Freud, jag har fastnat för eller jo kanske, han också. Men Jung tycker jag utvecklade teorin till ett mera spännande perspektiv. Nu finns det många av de gamla teoriernas grundare som jag gillar. Kanske mest av allt Kelly och hans konstruktionsteori. Fast jag tror jag tar lite av allt. Nu var det inte personlighetsteorier som jag skulle skriva om, utan om Annelie Jäderholm. Ville liksom puffa på för intervjun som hon gjorde idag på morgonen. En riktig inspirationskälla som har så mycket av klokhetserfarenheter inom sig. Flera klipp från intervjun finns här:

    http://sverigesradio.se/sida/default.aspx?programid=3328

    http://sverigesradio.se/sida/spelaren.aspx

    här finns även lite mera om Annelie:

    Overlevnadskonstnar

    http://www.inrerum.com
    http://www.soulsurvivor.dinstudio.se
    http://www.overlevnadskonstnar.dinstudio.se

     

    Tacksamhetstankar just nu, Tack Annelie för det lilla samtalet vi hade i somras det gav mig kraft till att orka tänka längre än till näsan, där till även att stå ut och gilla läget.

     

    ©

  • ADHD insikter av utsikter i historie sikter och fantasikter.

    När jag vaknar på morgonen tar jag och vår hund en promenad. En ganska så rejäl promenad, sickness där vi blir av med rastlöshet, pharmacy min rastlöshet sitter i axlar och nacke. Föds av alla de tusentals tankar som jag jobbar med, inom mig. ADHD utan medicin är i mig kilometertankar, i sekundära, halva ut/inloppstankar. Hur menar jag då? Ännu är tabletten i utanförskapet och ligger och väntar bredvid mig. Varför?

    Jo min Avsikt är att försöka förklara hur ADHD kan kännas i kroppen. Med anledningen av att människor utan kunskap tror att det finns lite ADHD, då är det så att man inte lider så mycket, misstänker jag att de menar. Skrev lite om det redan igår. Jag vet inte, för jag glömde av att fråga. Hur det tänks i tankarna om man har lite ADHD?

    I mig gör inte själva ADHD ont, inte när jag får vara den jag är, i mig. Men de gånger som människor tittar, himlar med ögonen, eller skakar på huvudet och ställer uppmaningar i frågeställningar om, till, i mig. Då Gör inte själva diagnosen av bokstäverna i mig ont, Nej så är det inte. Det som gör ont är Historier från förr, historier där mina barn fått se en tiger mamma klampa in i skolan och berätta vad vuxna har för ansvar till barn, erfarenheter och gamla sanningar. Just sådant är det som gör ont då jag blir ställd eller i fråga satt eller upptäckt igen att; Nej du inte denna gång heller, Nej jag kunde inte det jag glömde liksom av det igen och jag tänkte inte på det. Hur dumt blir det? Nu är jag vuxen, kan liksom stå upp för mig själv. Dessutom har jag länge arbetat med min självkänsla, förr innan den fanns då gjorde det förbannat ont att lida av att gömma undan mig i formen av att försöka vara normalindividen. Normal-individen i min fantasi, är en duktig organiserad, eftertänksam, klokhet som aldrig tappar humöret, alltid minns alla viktigheter av papper, bokade tider och andra viktiga planeringar. Så min fantasi-normal-individ är allt det, som jag inte är. Jag gör, pratar, in och utverkar utan att ha en enda liten tanke på att: Oj då, hoppla vad blev det nu. Mitt liv och mina handlingar blir betalda i: ögon-himlerier, Skakningar på axlar, lite blickar emellan människor, som de som ger blickarna, inte tror att jag ser. Viskningarna och hopplöshetsuppgivande känslor i människor, som har grusade förhoppningar om att jag i alla fall denna gången, tänkte lika långt eller kort som de själva. Jag gjorde inte det, jag var även denna gång det som jag var gången innan, även denna gång hittade jag inte till det som förväntades av mig att jag skulle hitta. Även denna gång, var det en inte likadan situation för mig. Fast att Normal icke ADHD, tyckte att det var ju precis samma som gången innan.

    Om jag nu bryter här, och vi låtsas att jag inte är jag. Utan nu är jag, jag som en liten sjuåring. Dyslexi bor det inom mig, självklart glömde jag ta med pappret även denna gången från skolan. Det var längesen i den lilla sjuåriga flickan, som pappret skulle tas hem till föräldrarna. För underskrifter och sedan tillbaka till skolan. Ursäkterna i den lilla tösabiten finns inte längre kvar. Hon har för länge sen glömt och gömt den lilla glada söta hoppreps-hoppande flickan, som redan från första stunden tyckte att fröken var det snällaste som fanns. Fröken har nu visat flickan att det snällaste som fanns var likadana som Sandlådetanterna och alla de andra vuxna som allt igenom, länge, sen, tröttnat på den lilla tösabiten. Tösabiten börjar inse, att hon nog inte passar in. Hon gör ju allt fel, hon glömmer, tänker inte på och hittar inte skolböcker, glömmer göra läxor, lär sig inte läsa. I tvåan trean har stycken som de ska läsa igenom hemma, blivit för stora. Hon kan inte längre låtsas läsa, det som hon egentligen lärt sig utan till. Det är många ord som alltid är nya för henne, hennes fotografiska minnen är inte längre den tillgång som de var i ettan. Idag kan det vara så att ord som börjar på O inte längre är ORM. Utan det kan vara helt andra ord. Mammas frustration känner hon av, Frökens misslyckanden i att lära flickan läsa tar flickan till sina egna misslyckanden. Här har sedan länge den lilla flickans självkänsloflöden sipprat ut genom en liten trasig ventil som inte längre går att laga med bullar och saft. Bullarna och saften har kanske i stället blivit hennes fiende. Bullarna och saften har kanske bytts ut till kamrater i utanförskap. När hon är 12- 13 år är det Pojkvännerna som börjar bli viktiga för henne, pojkvänner som hennes föräldrar inte ens vågar titta på. I sjuan, Åttan, Nia är det mera skoltimmar av skolk än lektioner, Pojkvänner kamrater som är av en lite farligare sort är nu så viktiga att den lilla söta flickan inte ens minns sig själv i sina mest underbara stunder, för de stunderna är hon hög som ett hus. Borta och finns inte längre ………

     

     

    Hoppla min avsikt var helt andra i början av detta inlägg. Det handlar inte alls om det som det borde gjort. Blev ju inte någon förklaring alls om ADHD i mig, om det gör ont. Kanske blev det ändå en vinkling av hur ADHD är i insidan. Genom att min avsikt var att förklara mina kilometer tankar, utan följd och svar. Det visar mitt inlägg på, dessutom är alla orden här en del av min ADHD och dyslexi. Dyslexin finns inte längre vissa stunder, inte pågrund av att jag lärt mig att stava som en gud. Nej då, här är det istället ett företag som heter Svensk Talteknologi AB som gjort mig utan det handikappet. Eller deras företagstjänster i vissa dataprogram, som jag inhandlat för att bli en bättre staverska, för skribent det har jag ju varit sedan barnsben. Fast då som liten var det ju inte så att jag satt framför en dator och skrev, men skrev det gjorde jag ändå.

     

    ©

  • (H)järnkoll Handisam, och attityder.

    Energin bara sipprade ut. Som om jag öppnade en kran på max för att sen inte stänga av den. Trötthet finns i axlarna som att någon står och trycker ner dom för att jag skall ramla ihop. Nacken har rasat ner min kropp skriker på Hjälp! (H)jälp!

    (H)jälpen som jag behöver är kraft i att orka ta nästa steg framåt utan att falla ner. Redan igår trampade jag på energikranen. Då i okunskaper av dåliga orienteringar. Veckan har även bjudit på bemötande om lite ADHD. Lite ADHD gör mig illa, order visar på okunskapsnivåer som gör mig mörkrädd. Är det så våra barn blir bemötta i skolan?

    Jag som vuxen kan hantera mera, seek än en lite pojke eller flicka. Jag vet det, för jag har varit en lite flicka, idag är jag en vuxen kvinna. Kvinna som levt mera än halva mitt liv. Metern börjar bli mindre till år, men längre till erfarenhet och nivåerna av tryggheter. Tänker, ser att kunskap, erfarenheter och historia blandas till en stor bytta med olika sorters frukter. Vissa är lite surare, andra har en lite mera besk smak som gör att jag ser min kunskap som viktig. Ser det nu, känner det i minsta beståndsdel.

    Att vi som orkar vågar och kan har en uppgift att göra. Vi måste sprida kunskap. Kunskap så att våra barn och senare deras barn slipper leva ett helt liv i okunskaper, och bli bemött med attityder där vi har lite adhd. Lite adhd, hur känns det, hur känns det att ha lite adhd?

    Känns det?

    Gör det ont?

    /Malix

    För vissa av oss gör konsekvenserna Råttont.

    Eller hur blir det så.

    Jag ser inte att adhd gör ont, inte ens så att jag känner att det gör ont. Nej men bemötande, respekt för individen, attityder och alla dessa fördomar. Det är det som gör ont. ADHD i sig gör inte ont, inte om jag får vara i de sammanhang där jag får vara mig, så som jag är. Är jag tillsammans med andra människor som har Kunskap, förståelse och insikter, så har jag inte ens lite ADHD, som jag märker av. Då har jag inte några svårigheter inte heller blir jag så förgjordat trött.

    Vill ge mina barn den möjligheten att få vara så som de är. Tyvärr så möts de ofta i mera krävande sammanhang där förståelsen, empatin och acceptans för olikhetsdynamiken saknas och inte bor på kartan. Tyvärr men vi kan genom en gemensamhets-ansträngning som jag egentligen tror inte är en ansträngning, utan en uppgift där vi känner tillhörighet, växer och utbildar varandra, där vi genom kunskaper förändra attityderna i samhället. Det gör vi genom (H)järnkoll, det gör vi genom att inte vara tysta och osynliga. Psykisk (H)älsa är något som vi alla har, O(H)älsa är något som kan drabba vem som helst . Vi kan bli förkylda, vi kan bryta ett ben. Vi kan drabbas av psykiska besvär, få negativa tankar och hitta rädslor som gör att rädslorna tar över livet. Jo jag vet för jag har och är ibland där. Förr sa man klen i nerverna, eller flimrade lite med ögonen och visade att jo hon har lite sjuka nerver. Idag gör vi inte det eller?

    Idag tror jag i mig att vi kommit lite längre. Jag vill det, Jag hoppas att vi har det. Inte för min egen skull jag har överlevt. Men för alla dessa barn de små söta flickorna/pojkarna, som börjar skolan med uppfattningar om sig att de är bra som de är. Efter några år är de bara flickor/pojkar, inte duger dom heller inte är dom flickor/pojkar som sig själva. Utan flickor/pojkar som blir någon när någon ser uppskattar och tycker om dem. Det är inte det jag vill att mina barn ska uppleva. Det är inte det som jag vill att mina barn ska leva sitt liv igenom. Nej, inte aldrig och åter nej, jag vill vara med och skriva historia, i historian. Vi har nu möjlighet att förändra, genom den gemensamma kraften tillsammans i Projektet (H)Järnkoll. Som attitydambassadör har jag möjlighet att få vara en del av förändringen, där vi vill (H)jälpa till att flytta ut okunskaper, rädslor och fördomar. Vi kan genom uppdraget istället bjuda in kunskaper som faktiskt motar ut rädslor, och fördomar. Vi kan även genom gemensam kraft och genom att själv som jag själv vara den som bestämmer mig för att inte luta mig emot mina okunskaper. Jag har eget ansvar över vilka fördomar och ofördomar som ska bo i mig. Själv väljer jag att se rädslorna som okunskaper, och okunskaper är något som jag vill vända till en bank av kunskaper.

    Vad väljer du?

    Tack för att du tog dig tid att läsa alla mina ord!

    Handisam kommer du till genom länken.

    NSPH

    (H)järnkoll

     

    ©

  • ADHD DNA genetiskt arv

    Adhd finns i trasigheter av hela kedjor i DNA. Alltså ett tydligt tecken på att det är ett genetiskt ARV. Arvslott, sovaldi Hur tydlig ska jag vara. Arv, just nu slås jag av lite historiska minnen, där jag ser på hur vissa suckar himlar med ögonen och alla

    ”Att hon är så Ointresserad av …….”även ”Att hon inte ens kan uppfostra och lära sina barn hur man gör……” Att hon inte ens kan vara intresserad av hur det funkar i skolan.

    Men även av hur jag då jag arbetade i Ungdomsvården, kämpade med att uppfostra och träna barnen där, i samma oförmågor som jag själv innehar. Tränade dem till att vara något som de inte var. I dag vet jag att jag i mina tankar då hade rätt, men vågade inte tänka dessa fullt ut. Idag skulle jag vilja samla alla dessa föräldrar som jag träffat och sagt samma saker till som jag idag själv inte tar till mig.

    Idag skulle jag vilja sitta ner och prata med alla de killar och tjejer jag träffat på. Som jag i okunskaper tränade på att inte visa på de egenskaper som jag och de barnen hade på ungdomshemmet. Det var just sådant som gjorde ont. Jag tränade och blundade för verklighetsinsikter som faktiskt bodde inom mig, men jag då kämpade med att inte ha. För det tar kraft av individen att Vara något som man inte har inom sig. Det tar kraft av mig att gissa mig till hur jag ska vara, i vissa sammanhang. Självklart så måste det ha tagit kraft av dessa ungdomar då dom inte fattade vad jag och andra ville att de skulle göra. Idag är jag klokare, än då innan jag fick mina kunskaper. Idag är jag klokare idag är det även så att man inom Ungdomsvården mera får kunskaper i de olika NPF diagnoserna. Visst är det så att den kunskapsbanken behöver byggas ut, visst vi kan inte få för mycket kunskap.

    Men i tunneln ser jag ett ljus. Ett ljus som visar på att okunskaper flyttar ut och kunskaper liksom blir den nya grannen. Men likt den nya grannen, är vi ännu lite rädda, vilket gör att kunskaperna inte känns så trygga. Då vi är ännu lite otrygga så flyttar vi eller lutar oss vant åt det som känns tryggt. Dvs. de gamla vanliga fördomarna som innan var våra sanningar. Åter igen till ARVet, Arvet det genetiska från DNA, skriver Aftonbladet i dag om. Om nu jag har ADHD, och då jag blir förälder förväntas jag lära mina barn det som jag själv inte har lärt mig då det bor lite o-tillgångar bland alla mina tillgångar. Jag är föräldern som kommer att se beteenden och svårigheter i mina barn som jag själv som liten blivit bannad för. Här skapas ångesten, här bor vreden och alla grusade förhoppningar det lilla barnet i mig hoppar upp och ner medans den vuxna kvinnan ser allt gropar och taggtråds-erfarenheter som det lilla barnet i henne fick utstå.


    Det är ju inte så konstigt att vi blir tigrar som vuxna. Vi vill ge våra egna barn andra erfarenheter, än dem vi själva just klampat utifrån. I min värld idag, är det inte jag som misslyckades i skolan, i min värld är det så att de barnen, som går ut ur skolan med betyg som är omdömen som visar på att ” Du duger inte” Du är inget bra. Blir i min värld ett betyg där de vuxna projicerar ut sin egen o-kompetens att hjälpa, möta barnet på barnets nivå. Även så har betygsutföraren misslyckats med att skapa den goda kontakten, med betygsinnehavarens föräldrar. Inga föräldrar, inte heller barnen vill att karriären innan vuxen livet skall vara grusat med ”Du duger inte omdömen”.

    Barn som byter familjehem på familjehem, till ungdomshem till fängelser. Är barn som blivit utsatta för Vuxna som inte klarat av att utföra sitt arbete, med att möta barnet och barnets föräldrar på deras nivå. För mig i mina tankar är det så de procent tal, som visar att dessa klarar inte av att bli godkända i skolan, är barn som blivit utsatta för de vuxnas projicerings- tillgångar.

    Du duger inte betyget är Egentligen ett betyg att: Jag klarade inte av att använda mina yrkeskunskaper på det sätt som jag behövt använda mig av. Därför projicerar jag nu ut detta i formen av ett betyg där det står att du DUGER INTE! Du lilla underbara unge som nu står där med ”DU DUGER INTE” som kanske genom hela ditt liv inte blivit bemött med respekten för din person. Som inte blivit bemött just där du befinner dig i ditt liv. Till dig vill jag säga att Alla dina påklistrade lappar av andra där de säger att du duger inte. Är FEL, FEL, FEL! Det är så att omdömena som du innehar, är vuxnas misslyckanden i att utföra det arbete de borde utfört.

    De Mötte inte dig. Där Du borde blivit bemött. De såg inte hur du sparkade bock-ut för att du inte förstod. De såg inte att den lilla killen egentligen, ropade på HJÄLP! Kanske var det så att du inte ens själv, fattade att det var det du gjorde. Alla de vuxna trodde att du trotsade och djävlades med dem, därför var det så viktigt för dem att kräva respekt av dig.

    Det visste föga om att respekt, det går inte att kräva det förtjänas !

    Hur tydlig behöver jag vara? Respekt får man gratis genom att respektera.

    DNA kedjor, hur blev alla orden till?

    Ja, just nu känner jag bara att alla dessa ord är ord som är viktiga. OCH! Framför allt ADHD med mera är genetiskt betingat, alltså handlar det inte om uppfostran. Om det nu var så att någon där ute inbillade sig det.

    Hittade en fantastisk konstnär och skulptör. Titta in, själv gillar jag den taggiga ensamma människan, längst ner den skulle jag vilja använda mig av i detta inlägget men måste först få svar av konstnären som gjort underverket.

    ©

  • Dyslexi / Svensk TalTeknologi.

    Tänk att det skulle kunna vara så att jag betalade pengar till ett företag, medicine för att bli av med ett handikapp. Idag känns det som det är just det jag gjort. Det företaget som jag hittade på Bokmässan, salve bland montern dyslexi har idag gjort en del av mitt fantastiska mående, order de har nästan tagit min livskraft en eller till och med flera Level upp. Nu är det ju så att alla kanske inte har den möjligheten. Alla kanske inte skulle prioritera så som jag gjort idag. Det handlar ju om pengar, men när begåvningen befinner sig på olika nivåer och den nivån min läskraft och skriv förmåga har är på läget – 1. Så Känner jag att jag liksom har tröttnat på att lida av dyslexi. Jag hade möjligheten att välja bort vissa funktionshinder i min dyslexi, självklart vill jag inte vara utan min svårighets-erfarenhet. Erfarenheten av att veta hur det känns och är att ha dyslexi. Men att välja att känna mera trygghet då jag skriver, känner jag nästan är som en lyx. Glädjen över att orden med mitt lilla program är så enkla gör att jag längtar till att skriva, skriva och återigen skriva.

    Fantastiska härlighetsvågor fyller mig, jag provar hela tiden att skriva och läsa med mitt program. Jag är utan dyslexi, jag kan skriva rättstavade ord oftare nu än innan mitt program. Idag ringde jag till Företaget som ger mig möjligheten att slippa handikappet. Berättade med storhets ord att jag verkligen är förundrad över tillgångarna som de hjälper mig att få. Några tusenlappar gör att jag slipper gömma mig bakom ordlexikon, stavningskontroller och olika internet sidor för att få ordens bokstäver att bilda ord som andra kan läsa. Ett antal olika historier och berättelser som jag skrivit och sparat på skrivbordet och andra små sparhets-vråer i tekniken, har jag nu kunnat lyssna på i mitt lilla Hjälpmedelsprogram. Vissa ord behöver justeras, men tänka sig, att jag har lite olika böcker som kan bli verklighetstryckta om jag får lite ork att skriva igen. Orken behövs, men inspirationen har vaknat till, kanske blir det en verklighet att ge ut alla livsöden som jag skrivit om genom åren. Kanske vågar jag tillslut ge ut den där diktsamlingen, som jag skrivit under så många år.

    Nog pratat om skrivar-drömmar. Programmet som jag har fått förmånen att prova på rekommenderar jag varmast. Jag skulle vilja skriva upp på lappar och klistra upp över allt för att andra skall kunna få möjligheten att uppleva samma härliga känslor, av att bli symtomfria av sin dyslexi. Företaget med underverksprogrammet är värda ett samtal. Absolut värda ett samtal om någon liten kille eller tjej skulle kunna bli mera säkra på att utveckla sin skrivaridentitet, att skriva är underbart och företaget som har underkurer så att mitt handikapp försvinner är Svensk TalTeknologi AB. Ring dom! De vet vad de gör, de vet vad en dyslektiker behöver. För de behöver just programmet som kommer här om ni klickar på länken. Där till inhandlade jag även den fantastiska pennan, som alla företag som har teammöten och dokumentation skulle behöva. Tänk om jag haft den innan, då hade jag i och för sig inte haft erfarenheten av rädslan av att missa men kanske hade jag inte varit så trött idag. Pulse SmartPen

    WordRead Plus v5 Talsyntes

    /©J

  • Standardiseringskalendern

    Borde finnas som (H)jälpmedel för mig. Men då borde även en rimlighetsstandardisering flytta in……

    Ingen kan göra allt, treat men någon kan göra något …

    Det borde vara mina ledord, flera gånger dagligen. Känner mig splittrad, blir delad i mina tankar. Såg ett intressant evangemang om standardisering, vilket jag tyckte så spännande ut.
    Tillgänglighet kräver standardisering
    – seminarium på Världsstandardiseringsdagen 14 oktober 2010
    Den 14:de okt skulle standardiserins-dagen gå av stapeln, den 14:de oktober är jag i Borås där ska jag prata, om Psykisk O(H)älsa och (H)järnkoll.
    Det blev spännande när jag helt utan att ha verklig koll, började fundera på om det var så att jag kanske skulle kunna hinna med båda. Mums så många fel det blev av just den tanken, den personliga utvecklingen av mig föll genast till: Oj-då! Nu bokade jag frivilligt in och konstlade till det utan att ens blinka. Utan att blinka ramlade insikten in i mig, att jag själv har ansvar över hur jag ska må, då kanske jag borde inse att ledorden ovan, är de orden jag ska ha framför mig. Jag borde inse att min kalender, är en kalender precis som alla andras. Min kalender har inte ADHD, utan det är jag som har det. Därför är det bra med google kalendern som visar timmar dygnet runt, kan även då jag googlar kolla hur lång sträckan är mellan Stockholm och Borås. Vilket borde fått mig att inse att nja lite dumt e det, borde inte ens kolla in det. Det funkar liksom inte att gå på utbildning i Stockholm på förmiddagen och vara en av föreläsarna i Borås. Sedan vara där i mingel-sammanhang och visa sin bästa sida. Inser att jag skulle fått åka till Stockholm dagen innan, sedan direkt efter kaffet på standardiserings-seminariumet snabbt ta mig ner till Borås. Och jag som inte ens dricker kaffe mera än på morgonen. Nej nu var det inte riktigt sant, för Jag kokar kaffet på morgonen, häller det i en kopp som jag sedan hittar halvt urdrucken vid datorn. Där jag inbillar mig att jag dricker mitt kaffe.


    Nu ska jag faktiskt dricka kaffe……..//

    ©

  • Till minne av en Liten pojkes kanin.


    När man är liten blir allt så stort. Sjörövare och pirater, medical änglar och skuggor av obetydliga saker kan bli spöken och hemska häxor.

    När små pojkar och flickor får små husdjur älskar dom dessa djur obegränsat och fullständigt utan gränser. Själv hade jag både fåglar, physician hundar, marsvin, en kanin säkerligen även andra djur som jag tog in utan mammas vetskap. När jag var sex år hade vi en kanariefågel. En dag låg den där i buren och tårarna kändes som de aldrig skulle ta slut. Idag är det historia. Men dagligen tror jag det finns små barn som tror att tårarna kommer att rinna ner för kinderna hela deras liv.

    Idag finns det en liten pojke som tillsammans med sin pappa vandrar till Herr Veterinär. Känner nästan tyngden som den lilla pojken säkerligen har i sina steg. För varje steg han tar kommer de närmare den hemska sanningen om att hans kamrat, den lilla kaninen inte kommer att vara det som han var innan de träffar på Herr veterinär. Solen som lyser utan för är nog inget som den lilla pojken känner eller ser, i honom bor det antagligen en massa sorger av minnena av hans kanin. Han pojken, har glömt av hur glassen smakade den första gången efter det han fick sin lille vän. Hur mjuk och skönt det var när han klappade sin lille kanin den första gången. Förhoppningsvis har han det som alla barn har helt gratis. Eller han har det!

    Det vet jag, trotts att jag aldrig träffat den lille pojken. Han har en pappa som vet hur små pojkar ibland är bara små pojkar. Han har en pappa som förstår, som är så klok och vågar prata om det som gör ont. Dessutom är den lilla pojken ännu en pojke som har ett barns förmåga att använda sin fantasi. Fantasin som kommer att hjälpa honom att minnas kaninen som levande och hans lilla gulliga kanin. En dag kommer pojkens tårar ( kanske redan om några timmar, torkats och kaninen springer runt i kanin himlen. I den pojkens tankar. Och tänk, tänk om det verkligen finns en kanin himmel i en värld bakom vårt liv. Eller tänk om Kaninvärlden som Tommy Hagman ritat så många vackra bilder om, finns på riktigt. Tommy Hagman och hans kanin teckningar är något som alltid gör mig glad och förundrad så till Pojkens värdefulla vän Kaninen som idag flyttar till andra världar och himlar. Hedrar jag idag pojken och kaninen med att lägga ut kaninbilderna som Kanin-konstnären Tommy Hagman ritat. Tommy Hagman föreläser också om Asperger och hur den visar sig i honom. Skrev om det i ett tidigare inlägg Här




    Lev idag, just nu är löven på björkarna gudomligt vackra och höstfärger i gult ….// ©

  • ADHD och tidsuppfattning

    Har bott i bilen i dag. Lillgrabben har varit på äventyr maken har åter igen fått ett arbete inom sin kompetens.  Min make är elektriker, patient för några år sedan var han ute och var en av dem som bytte ut alla elmätare.  Ett av elföretagen slutade investera i Sverige, en hel avdelning blev ett minne blott. Av dessa män som ger oss strömmen mellan våra skogar.  Avdelningen lades ner och min och andra med honom fick gå hem.  Ännu är det svårt att hitta jobb som linjemontör,

    men nu verkar det som att de ny-bytta elmätarna behöver service.

    Jippi!!!

    Jag önskar inget hellre än att min make får ett jobb.  Han gillar att ta på riktiga arbetskläder, bli smutsig och fixa med el.  Träffa andra pojkar, umgås så som män och pojkar umgås med varandra. Alltså inte något kafferep där vi pratar om dom, som inte kom. Jag inbillar mig att män här är mycket rakare, än kvinnor.  De är lite mera rakt på, utan krusiduller.  Kanske just därför jag har lättare för att umgås med det motsatta könet. Är mera bekväm i dessa sammanhang. Man ska inte vända ut och in på sig inte heller gnälls det om allt och inget.  Utan det är mera raka rör.

    Men min makes arbete ger mig lite oro.  För under denna tid då han har varit hemma, har jag:

    hunnit,

    kommit på

    och vetat om när

    och vad även vart jag ska åka.

    Hela Tids TIDEN  har legat utanför mitt ansvar, vilket har hjälpt mig att slappna av.   Idag när han hämtade arbetskläderna, då jag såg att verkligheten står bredvid mig, igen då kryper tiden, Den rent av vidriga RÅTT- tiden är på mig igen.  Jag liksom tittade tillbaka till en av mina mindre bra tillgångstillgångar.  Herre min skapare hur ska det gå?

    Nu vet jag att jag fixade det innan och jag kommer att fixa det igen.  Men start sträckan kommer att vara kantad med: missa tiders-tillfällen.  Hoppla inser att det är nu, jag behöver min vän Jenny och hennes tidstillgångstankar.

    VillaVital och tidshjälpmedels strategier. Fast jag har redan en plan B.

    En plan B som jag fått som en plan av henne, då jag var hos henne för några veckor sedan. Den heter Google, Google is your friend , Sicken tur efter som jag har så få vänner. Att det finns Google och Comviq kompis.

    Ojdå, glömde ju Jenny fast hon finns ju på riktigt. Och nej då Jenny är ingen man glömmer i alla fall inte jag för hon har gjort intryck på mig. Dessutom har hon lite mera ADHD än mig säger jag inte hon för nu kan jag tänka mig att hon pratar högt för sig själv griper tag i  mobilen för att ringa och dementera.

    PåRiktigt är en blogg som nu kanske inte är som Jenny, men helbra ändå.

    Hoppla vad mycket adhd det blev nu tillbaka till… fokusera…. och pladdra på…..

    Tillbaka till TIDEN-Tankarna igen…..

    Det skulle ju kunna funka mycket bättre nu när jag måste själv.  När jag inte kan luta mig emot min make som är min tid. Min tid kommer att bli min igen. Jag kommer att på riktigt sakna min makes tjat om att:

    nu ska du…

    Nu är det dags att …

    Men ett stort men, Jag kommer Inte observera, Inte att sakna min irritations-ilska som ibland blommar upp, då jag inser att min tidkännedom inte finns på riktigt.

    Tänka sig trotts min oro så hittade jag nu en positivitet, i att jag åter igen kommer att få lära mig träna på tiden.  Kanske är det så att jag och min tidsuppfattning haft ett litet semesteruppehåll bara……..

    Lev idag, just nu

    Just nu ska jag koka en stor kanna med rött Earl Grey tea.