Malix.se

Det två damerna gav sig ut till Orust, nurse en av damerna var jag, view den andra är en vän som jag för inte alls så länge sedan lärt känna.

Vår vänskap är bindande av våra egenskaper där vi båda befinner oss inom NPF. Hon autism som hon själv säger, jag som dampar loss emellan åt. Dampigheten har även en finare benämning som ADHD. Jag tar inte illa upp av någon benämning. Ibland brukar jag säga att jag får damp. Då brukar barnen säga att det är inget du får mamma, det är något du har. Nu var det inte riktigt det jag skulle skriva om utan om vänskap.

Själv är jag ingen kung i ämnet utan nybörjare. Fast det beror hur man ser det. Jag tänker att jag vill skilja på vänskap och bekantskap. Vänskap är något som för mig är, när jag kan vara jag med alla mina till och o-till. När man liksom kan spegla sig i varandra och får acceptans, även det som är negativ.

Jag och min vän brevväxlar när vi inte träffas. Då är det inte några korta sms eller fb chatter. Utan riktiga brev där vi delar tankar och klokheter. För ett år sedan var det nästan ett brev om dagen, i dag är vi mera sparsamma. Kanske ett två ibland tre mail i veckan. Dessutom är vi damer som planerar våra träffar. I vintras var vi ute på Orust och shoppade innan jul, nu i dag var vi där för att påsk-shoppa.

Nästa träff har vi tanken till Borås. Eftersom vi båda befinner oss inom NPF, så är vi noggranna med att se till att det är en planerad dag. Inbokad, förberedd och tankar på vad som ska handlas och var vi ska äta mm. Dagen i sin helhet är dela tankar och tankar och tankar. En lunch och en tripp till blomsterlandet. Sedan skills vi åt för att åka hem var och en till sitt.

Jag blir förundrad hur lika våra erfarenheter är, hur lika vi är i våra uppfattningar. Självklart finns det skillnader för vi har ju levt två olika liv, vår vänskap är ju nu på senare tid. Vänskapen är en vänskap av tillfälligheten att jag skrev min bok.

”Jag föredrar att kalla mig impulsiv.” Hon hade läst boken och av små tillfälligheter fick vi kontakt. En sådan där Connection där allt bara ramlar på plats. Är det saker som jag funderar på så skriver jag till henne. Är det saker som jag är frustrerad över skriver jag till henne. Hon är medicinen, som gör min impulsivitet mindre och mera lätt att leva med. För det impulsiva i mig har lärt sig att vänta, lärt sig att inte göra förhastade saker. I dag gör jag inget om jag inte fått ett svar från min vän. Kanske gör jag ändå som jag innan tänkt men, det känns gott att ha någon att dela tankarna med innan. Någon som liksom har samma tänk men ur ett perspektiv utifrån sig.

Nu vet jag egentligen inte vad jag har skrivit eller förmedlat. Tanken från början var att det är helande att träffa människor, som liksom går på samma stigar som än själv. Som utifrån sin egna livshistoria har liknande upplevelser och tankar. Jag känner stor tacksamhet över att jag har henne som vän. Är tacksam över att vi liksom hittat till varandra.

En av våra svårigheter är ju det sociala samspelet. Det här med sociala sammanhang och tänk här går vi tillsammans ut och gör sådana där sociala saker som vi båda inte har full koll på. Kanske är det så att vi i våra olikheter i funktionsnedsättningarna kompenserar varandra. Men det har jag inga belägg för, utan är en tanke i stunden.

Jag tror vi har acceptansen i vårt sammanhang och gör någon av oss fel, så ser vi med våra egna glasögon ut ifrån vårt egna sätt att se på bristen om det nu är någon. Kanske är det så att vi känner igen oss i svårigheterna och liksom enklare struntar i dom.

Jag tänker att det är viktigt med olika forum där människor med mina egenskaper träffas. Att vi träffas delar med oss av det vi har. Det jobb som familjestödsenheten i GBG gör är så viktigt. Här vill jag även flika in Compassen som är en intresseförening som även de är med i sammanhanget.

Det är så viktigt att vi som behöver har möjligheter att träffas, det är helande kraft där i alla fall jag samlar energi. Familjestödsenheten ordnar olika former av grupper. Föräldrarutbildningar, Q-grupper, vuxengrupp (ADHD), relationsgrupper där partnern har möjlighet att vara med och diskutera utifrån sitt. Jag tänker att sådant är viktigt för det är nog inte alltid enkelt. I alla fall inte för min kära make att alltid stå ut med mina egenheter och impulser.

Lev idag just nu så sitter jag mest och reflekterar över alla nya tankar som flyttade in hos mig.

Egna sipps, egen dricka, salighetsegen

Av Carina Ikonen Nilsson

den 31 mars 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Det är härligt med Barn i går kom en skara på 3 barn. En liten tjej på tre år, ambulance hennes storebror som är 4 samt deras stora syster som är hela 6 år. När mamman och de två små barnen gick hem så stannade den stora tjejen på sex år kvar här. Vi skulle ha fredags mys tyckte den lilla damen. Med fredags mys behövs det ju sipps och cola. Det var det viktigaste sippsen som egentligen var chips. En mera noggrannhet var även att det skulle vara rörsippsen.

När vi kom ner till affären så bjuder vår lilla affär in till brödavdelningen och kaksaffari. Genast kom ju den lilla tjejen på att kakor det kan man ju också lägga till i fredags myset. Men det gick ju verkligen inte att byta ut sippsen. Nej, pills det funkade inte däremot så gick det att lägga till saker. Vi hoppade över kakorna men lill tjejen gillade även ananas. Min kära make kunde ju inte motstå så det blev tillägg med ananas. Drickavdelningen cola inköp blev Påsk must men det var cola ändå. Därefter var vi vid sill och pålägg. Då gick det till och med köpa lite sill, om det var så att någon gillade sill. Därefter var det sipps och nötter, när vi hade förklarat för den lilla flickan att vi inte gillade sipps så blev hon salig. EGNA SIPPS med ett solskensleende som om det funnit snö här hade försvunnit vid första mungipans försökt till leende. När hon förstått att det var hennes alldeles egna sipps så frågade hon min man om han verkligen gillade colan som egentligen var påsk must då. Han svarade att han gillade öl, hela affären badade i solsken av den lilla tjejens leende. Men förmörkades av att hon kom på att jag kanske gillade cola som egentligen var påsk must då skyndade hon att säga. När hon förstod att jag gillade bubbelvatten så var leendet något väl inplanterat i flickan. Vid mjölkkylen frågade vi om hon gillade yogurt, det gjorde hon. Vanilj skulle det va. Dessutom hittade vi lite risifrutti, och en tablettask.

När hon såg att hennes vagn var full med massa godsaker så slocknade leende för ett litet ögonblick. Hon frågade: – Har ni verkligen råd med allt det här? När hon förstod att jo vi skulle kunna betala kalaset så lös hela hennes ansikte. I Kassan stod hon snällt vid oss och sa salig. Egna sipps, egen cola och egen risifrutti egen yogurt. När vi betalade så kände hon igen någon som var vän med hennes mamma. Berättade att idag skulle hon sova Tommy och Carina, och att hon hade alldeles eget mys för Tommy han gillade bara öl, och Carina hon gillade bara bubbelvatten och starka jordnötter. På vägen åt den lilla lyckliga tjej glass som hela ansiktet fick smaka på. Det verkligen helt underhärligt med barn. Idag har vi två små barn men faktiskt så tror jag åldern tar ut sin rätt för efter en eftermiddag med de här två busfröna så känner jag att oj oj oj, intensivt och huvudet behöver vila känner jag ……

Bor det sorg i Diagnossambandet ADHD

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 mars 2012

i ADHD och neurodivergens, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Skrivkramp och tankarna flyttar längre och längre in i men så kan jag ju inte skriva. I mitt förra inlägg skrev jag om att detta inlägg skulle handla om sorg. Sorg i att komma till klarhet i att få diagnos.

Sorg? Är det sorg som flyttar in i diagnosen eller bor den i själva diagnosen. Hade den kommit även utan diagnos eller hur är det?

Hur ligger det till?

Jag kan ju inte skriva att det bor sorg i alla som får diagnos, pharmacy för jag har inte träffat alla. Inte heller så tänker jag, att alla får sorg i situationen. Men jag har mött ganska många kvinnor som har pratat om sorg. I sambandet diagnos i det samband som jag fick diagnos blev jag både sorgsen och glad. Jag blev glad över att få förståelse och klarhet i mig själv.

Sorgen över att jag kanske inte fått den hjälp, som jag borde fått. Även sorg över att jag har satt alldeles för höga krav på mig själv mm.

När jag fick min diagnos, när jag till och med på papper hade ett par konstiga bokstäver på ett papper. Så var jag till en början lättat glad och tacksam.

Lättheten, gladheten och tacksamheten för att jag var inte dum i huvudet, jag hade bara ett funktionshinder. När de första månaderna gått, blev det även mycket AHA jaha men det är för att. Kom sedan ganska fort fram till att jag även var den samma som jag var innan.

När sedan informationen och min medicin som är Concerta, började bli som vanligt igen, när Medicinen slutade göra mig overksam. Så blev det till och med så att jag även fick lite av det som är bra med ADHD tillbaka. Jag hittade tillbaka min kreativitet, hittade tillbaka till den naivitet och min förmåga att vara en sann visionär.

När åren gått och min bok föddes så var det en sorg som jag hittade till igen. Idag så här i efterhand ser jag många delar som bodde i situationen och tillståndet. En del av det som visade sig var en sorg, sorgen över att har vi inte kommit längre. Jag kände att jag inte fick den uppbackning och dom förutsättningar som jag behövde. Men snabbt kom jag framtill att det är jag som måste se till att det blir så som jag behöver.

Dessutom flyttade det in så mycket konstiga känslor i bokdebuten. Det kändes som jag hade bjudit in okända människor i mitt vardagsrum. Även tyckte jag det var konstigt att människor i den kommun jag bor i som jag aldrig pratat med innan började ringa hem till mig och var inställdsamma och sa snälla saker om modighet och att jag var duktig.

Det konstiga i det var att jag redan innan min bok, var minst lika duktig och modig. Då var det ingen som ställde sig in.

Sorg var det, jag sitter här och försöker dra tillbaka trådarna till just sorgen.

Mycket av sorgen idiagnos sammanhanget berodde mycket i mig på alla historiska misstag. Sorg över att ingen såg att mina misslyckanden, som var svårigheter i mig som till och med innan egentligen då var rent handikappande. Funktionshindret som i vissa sammanhang gjorde att det aldrig blev någon upprättelse. Till och med så att jag tog till psykologhjälp för att sörja. Sörja klart en gång skull för alla.

Det känner jag idag att jag gjort klart. Idag känner jag att jag hanterar mitt liv, jag har så mycket koll som jag behöver resten och kollen som är okoll i mig är spännande. Spännande är en av de ingredienser som min ADHD behöver för att jag inte ska dö av tristess.

Jag har mött många människor som är ledsna över sin diagnos. De skäms och vågar inte berätta för andra. Jag säger inte att alla måste berätta nej, det gör jag inte. Men jag väljer att berätta för jag tänker att så ensam som jag kände mig, i mina svårigheter. Mina små bubblor som jag kände fanns innan, är något som kan göra att andra slipper uppleva samma ensamhet. Det är en jätte häftig känsla att inse att jag är inte ensam. Jag är inte det ufo som jag inbillade mig att jag var. Det finns andra människor som inte så att de har lev mitt liv, eller har alla mina känslor.

Men min berättelse kan göra att andra känner igen sig. Dessutom finns det massvis med barn där ute som växer upp som även de har tillgångar och o-till liknande mina. Jag vill att de ska se att de behöver inte skämmas, de behöver inte gömma undan det fina i dom. Därför känner jag viktigheter i att gå ut och berätta.

Även vill jag att människor som jobbar med människor som har makten i sin hand över andra människors liv. Att de människor ska se hela människor se att oavsett hur många möten som missas eller inte så är det inte av latheter som de missas. Vill väcka upp intresset för vad är det som gör att vissa av oss inte får ihop vissa delar av våra liv. Vad kan socialtjänst, skola och andra instanser göra för att livet för dessa människor ska bli mera hanterbart, vilka förutsättningar behövs för att det ska funka.

Men mest av allt känner jag att jag vill få människor som liknar mig, att få vara i sina tillgångar ha rätt förutsättningar för att få vara de underbarheter som de är. För det är just så det är! När vi är i våra tillgångar, när vi har möjligheter att vila oss i sammanhang där kraven och förutsättningarna är dom rätta, då blommar vi då är vi verksamma fulla med tillgångar och idéer som för oss framåt. Vi ser saker från andra håll, vi ser saker från andra perspektiv.

Dessutom har vi inte samma tillgångar till de referensramar, som de som har den gamla vanliga hjärnan som de människor har som lär av misstagen. För oss kan samma situation nästa gång vara en helt ny situation, det gör att vi tar oss an problemen trevande och prövande även nästa och nästa gång. Våra referensbanker är inte kvar i samma utsträckning.

Därför provar vi igen och igen. Den vanliga gamla hjärnan brukar säga att så gjorde vi förra gången det funkar inte. Hos oss i den mera nyhjärnan tänker vi Varför inte, vi provade inte tillräckligt, kan hitta tusen olika ursäkter till att det inte funkade, gången innan. Dessutom är det så att när vi gör saker, då gör vi det, då bara det blev så, för vi tänkte inte på det. Ibland är det bra och ibland dåligt. Men jag tänker så att de gånger då det funkar, är gånger som ger en vinst, det gånger de inte funkar så har vi i alla fall provat. Kan hända några extra gånger för att vara helt säkra

Inte heller här höll jag mig till tråden ser jag. Och jag har tagit min tablett, japp men tråden som andra har är en tråd och det är ju inte så himla svårt att hålla i en tråd. Mera än för mig då som alltid har så förgjordat bråttom så jag håller i tio samtidigt. Det är som att säga till någon som är färgblind att hitta den röda tråden. Då han kanske ser allt i grått. Fast där har jag ju inte riktigt koll.

Så det får bli en parantes.

För några månader sedan, fick till mig att jag i mitt föredrag, lyckades ge en annan människa ett gott skratt, denna till och med kom fram och tackade mig för att jag på något sätt lyckades lysa sol över hennes pappa genom att jag berättade om min kära far.

Hm… ser att det blev lite sorg och massvis med annat även här ….. så är det när trådarna liksom är lite flera än en. Då blir det lite mera ut svävande.

Men vad jag vill säga är att det är helt okey att man känner sorg men ett råd är att du ska tillåta dig att sörja och det är bra om du på något sätt sörjer klart.

För en dag står du där och då lyser solen igen.

Det viktigaste betyget sätter du på dig själv

Av Carina Ikonen Nilsson

den 28 mars 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

28 mars 2012

Skriv om ett betyg.

Betyg som i någon form är en belöning. Belöning på det som du sett av mig. Betyg en form av en bedömning av något i mig. Något jag gjort eller inte gjort. Betyg, tadalafil betyg och återigen betyg. Redan i små skolan redan innan små skolan redan innan små skolan så bedöms vi av andra, på BB är det doktorn som sätter betyget, på barnavårdcentralen är det bansköterskan som ser att vi följer kurvan. Dagis bedömningar och de tidiga tekningarna med våra huvudfotingar. Betyg i skolan där du utifrån mål blir bedömd vissa får F och andra A oavsett så är det betyg en bedömning utifrån någon annan. Betyget följer dig genom livet men hittar olika namn. Än dock ett omdöme av någon annan satt på dig. Det följer dig och beroende på vem du är så har dessa olika bedömning olika stor roll i ditt liv. Vissa blir självuppfyllanden och andra små petitesser.

Tänk jag tror det viktigaste och mest betydelsefulla betyget, bedömningen är den du ger dig själv. Det betyg som du varje morgon ger dig själv då du slår upp dina ögon, då du ser dig i spegeln, i möten med andra och på vilket sätt du har förmåga att våga leva ditt liv och inte andras. Det betyg du själv sätter på dig är det betyg som gör ditt liv. När du aktivt väljer att se din storhet då har du satt rätt betyg på dig. När du ser vackerheten i dig då ser du även vackerheten i andra.

När du värderar dig själv högt är du heller inte något offer, för en högvärdering av dig själv så tar du också ansvar för dina handlingar. Du har lättare att se vad och vems paket du bär runt på. Är det då inte ditt så är det lättare att adressera det tillbaka till avsändaren.

Diagnos och vara som alla andra. Blir lite knivigt.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 mars 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Hur är alla andra? Hur blir man som alla andra? Vill jag blir som alla andra? Nej inte idag, shop det räcker med att jag är som jag är. Då är jag som bäst!

Innan jag fick min diagnos var det viktigt för mig att vara som alla andra, att vara en riktig kvinna. Precis som det var för min gamla farmor som städade sönder sig. Även jag gjorde städning till mitt kall men jag la till lite extra, för att vara på den säkra sidan. Så jag handlade massor av schampon och duschkrämer, hade hela källaren full med specerivaror gånger två för att vara helt säker på att inget skulle saknas. Städade frenetiskt och kämpade febrilt med att vara den perfekta mamman, allt där till som jag inbillade mig att andra människor utan mina tillgångar gjorde. Slog ofta på mig själv i tankar om att du duger inte, du är inget bra. Eftersom jag i många år levde i tankar om att jag inte var som alla andra. Vilket då innan diagnosen var just det jag ville. Jag ville liksom slippa den där bubblan, som jag inbillade mig jag hade runt omkring mig. Detta ledde till att jag gjorde allt jag kunde för att vara som alla andra mammor som aldrig missade skolmöten, utflyktsmat, gympakläder och en massa annat.

Fast det är klart det där med gympapåsen det var och är inte än något, som jag lägger kraft på. Missar ungarna den så tänker jag att dom gör det av en andledning precis som jag själv gjorde. Jag hatade verkligen gymnastik i skolan. Så just gympan är och har vart väldans oviktig för mig. Jag har fått förståelse för att mina barn inte heller ser glädje i att träna balans och orientering. Jag själv går ju nästan vilse i mitt egna vardagsrum. Mina GPSer kör vanligen mera fel än rätt.
Tillbaka till tanken som blev när jag började skriva.

Jag gjorde ju allt för att vara som alla andra, idag har jag sett det meningslösa i just det: För jag känner att jag aldrig kommer att bli det, jag kommer alltid att vara mig så som jag är så varför anstränga sig och lägga kraft på saker som inte bor inom mig. Varför ska jag träna mig i mina ostyrkor? När jag i stället kan träna mig i det som bor inom mig. Det är ju i mina tillgångar som jag växer där är jag lik alla andra. Det är när vi är i våra tillgångar som vi utvecklas och växer som människor.Det finns ju människor som är bra på allt det där svåra som jag inte fixar. Kan inte dom göra det jobbet då, så gör jag sånt som jag är bra på. Då har vi ju alla större chanser att vara i våra tillgångar.

Nu ser jag att inlägget håller på att bli lika långt som vanligt. Vilket jag fått kritik för, så jag tänker avsluta här. I nästa inlägg som jag ska skriva om tänker jag ta upp sorgen som kvinnan hade som jag mötte på Herr thåström konserten. Men det får bli nästa inlägg. Kanske senare idag för just nu plingade min telefon om att jag har ett jobb att göra. Jag har den återkommande torsdags städningen att gööö.

Så som min omgivning ser på mig, så får jag min uppfattning om mig själv.

självuppfattning

Thåström Trädgård i GBG

Av Carina Ikonen Nilsson

den 19 mars 2012

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Låt dom regna, sale sjunger Herr thåström. Han fortsätter och menar att det blir bättre i morgon. Och vem vet kanske har han rätt. Fast nu är det ju en text och jag är ju inte ledsen just nu. Tänker att jag ska ge er en återblick en blick från fredagen. Jag var ju rädd för att det skulle vara kallt så jag hade tagit på mig så att jag skulle slippa frysa. Så mycket folk på ett ställe och när man som jag vill stå längst fram så är det inte så kallt. Det är rent av förb….. varmt. Redan tillsammans den tomma scenen och ett staket var jag så varm så att jag behövde ta av mig koftan och sjalen. Innan spelningen träffade vi en tjej. Hon inledde konversationen med att vi nog var äldst. Min kära make var ju då snabb med att berätta att jag var den som var äldst att jag i alla fall var äldre än honom själv. :). Han har mera åldersnoja än mig tror jag. Det är i och för sig inte så svårt att ha för jag har ingen sådan noja.

Hon hade aldrig varit på Herrn, och frågade om mig om jag varit på någon spelning innan. Nja, jo, det har jag ju varit blev mitt svar, sa att jag varit på de flesta han haft i gbg. Kom just på just nu. Min sorg förra året när jag inte var där. När jag genom att göra en feltolkning av en artikel fick för mig att jag aldrig mera skulle få se herrn i egen hög person. Vilket var så fel som det bara va. Jag berättade för henne att hon kommer att få sin bästa konsert upplevelse hon någonsin haft. Vilket i sig inte är sant för jag vet ju inte hennes upplevese. Men den erfarenhet jag själv har vilket jag faktiskt kan säga är stor så är det inte bättre än Herr thåström. Det är bara bäst ingen kan bättre. Ingen är så närvarande ingen är så borta från verkligheten och är i nuet just då som herrn själv. Att stå där och se honom gå runt, som i trans. Höra hans röst tillsammans med takten och den helt grymma Ossler på gitarr. Kan jag säga att det finns inget bättre, ingenting gör mig så glad 🙂 ingenting gör mig så betagen av stunden. Det är fantastiskt, vackert och så levande, trotts att herrn nästan tappar byxorna ganska och tar på hängselbandet för att genast ta av det igen. Just den gesten känner jag igen från mig själv, när man liksom vet att skjortan eller nått ska vara på ett speciellt sätt och så rättar man till det, samtidigt blir kläderna obekväma och man gör som det var innan. Dra upp byxorna gör han hela tiden för grabben är ju fortfarande tråd smal kanske man inte säger om herrar. Men jag gör.

Konstigt jag hade ju tänkt prata om tjejen och hennes kille som vi träffade innan spelningen. Men av en konstig anledning ramlar jag in i Ikonen 🙂 Thåström hela tiden. Hennes Kille gillade inte Thåström och hon ville så väldigt mycket att han skulle tycka det var bra. Killen var också Kulturpolitiker Hade varit landstingspolitiker. Vilket Gjorde att jag började prata om att jag hade skrivit en bok. Då frågade tjejen varför jag skrev om just ADHD, och impulsivitet. 🙂 Berättade att det var från mitt innanför perspektiv. Under vårt samtal kom det fram att hon för ett eller om det var två år sedan fått sin diagnos. Hon var nog i sorg – fasen lite hon kunde inte förstå att jag inte var ledsen över att jag hade samma svårigheter, hon berättade att hon hade kämpat så mycket med att vara som alla andra. Så dumt att försöka vara som alla andra kom vi till sist fram till eftersom det är ett mål vi aldrig kommer att nå upptill. Vi är ju liksom bättre på att vara dom vi är. Blir ju så himla jobbigt när vi springer runt och spelar roller som vi inte behärskar. Det blir ju så himla bra när vi spelar vår egen roll vi är ju liksom bäst på den rollen. Ingen kan ju spela den bättre än oss själva. 🙂

Thåström var ju Självklart bäst, så är det ju. Det var roligt eller härligt att se och höra när Ossler råkade trampa på fel pedal och det tjöt lite. Det gjorde honom bara ännu mera mänsklig. Ossler är en Konstnär på sitt gitarrspel har nog aldrig sett någon som är så inne i sitt spel. Som liksom är ett med sitt instrument. Basisten vilket jag just nu inte kommer på namnet på hittade jag till denna gången har liksom inte sett honom så innan. Han likt dom andra är enorm. Han är lite mera publikvänlig också ler lite och ser ut att ha roligt på ett annat sätt än de andra som mera är helt uppe i sitt egna skapandet på ett bra sätt.

Killen som tjejen hade med sig var inte så impad när konserten var slut, men Han går och väntar på sommarkonserten med han Amerikanen som jag inte ens kan stava till. Jo sa jag i min text att Herr thåström var Bra helt underbart grymt och en himla massa till adjektiv som förstärker allt som är bättre än bra? Det var han i alla fall. Nu väntar vi på Röda sten och en vacker död stad igen men den nya favoriten är Låt dom regna och St Ana katedral.

Lev idag just nu så är röda sten flera ljus år bort ju :). Men det säger mig att jag fortfarande har nöjet kvar.

Främling över allt

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 mars 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Här

Herr thåström i egen hög person

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 mars 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Är helt berusad av upplevelsen. Helgrymt härligt fantastiskt bra. 1000 ord räcker inte. Tyvärr inte min tid heller för att beskriva händelsen. Några bilder på Herrn. Ska ta hand om dagen idag. Lägger in mera när vi är hemma igen. Inget fel på Park hotell heller här vet de om vad som är service. Rent snyggt massvis med personal så vänta är ett ord som inte finns. Det gillar jag helt ut. 10 våningen bor vi på och grymt fin utsikt över stan

Läs mer

Asssååå det går bara inte jag bara måste, måste för att jag kan

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 mars 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Dagen har skimmer omkring sig i mina högtalare sjunger Herrn om att jag spart en liten bit rött kvar och kan meddela att jo jag spart en liten bit. Skulle inte för mitt liv kunna tänka mig inte spara det till sen. För konserter skall upplevas utan rött. Så jag spart en liten bit rött kvar till efter stunden i Trädgårn kommer för mig att vara helig. Skulle inte för allt smör i Småland gå på konsert med berusningsmedel i min kropp. Själva konserterna och framför allt då idag så är själva konserten berusande. Jag kommer att vara hög av stunden flyga ut och bara vara i stunden

Herr thåström I kväll förgyller och fyller du mig med dina toner då behövs det inte nått mera. Inget allt är bara fullkomligt. Min enda önskan är att jag som alltid får stå längs fram stå där och bara se bara vara en liten del i stunden.

Idag är det äntligen idag idag idag. Men vet att jag även har en kväll till att se framemot när herrn igen tänker besöka Röda sten. Men det är inte från i sommar så nu är det idag trädgårn och Herr thåström och jag jo så är det……

Ps. hmm dagen till ära råkade jag hitta en sax. Hm Min make har hm fått en fru som råkade bli lite mera korthårig än hon skulle.D.s

Men det vet han inte än. Bara jag som råka veta om att han tycker om att jag har långt hår, order och hmm det är nu ett minne blott.

Sånt e livet, seek ibland ska jag bara prova lite och lite blir lite mera än lite. Tur är ju att maken, liksom känner mig och är van vid att jag provar lite. Vilket, ofta är mycket ska nog ringa och förvarna honom så att han är inställd på det när han kommer hem.

Kays Pollak och thåström på samma rad funkar det?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 12 mars 2012

i Tidiga texter – Malix 2009–2013

Klart att det gör……

Även denna måndag hittade jag måndags tips av Kay, order Han ger mig massvis med tankar som gör att jag kan skifta. Skifta i mina mindre bra tankar. Eftersom det redan är en bra vecka som slutar storslaget så självklart får Kay plats i den. Måndagstips, for sale röja hemma vecka, prostate träffa mina gamla arbetskamrater på lunch, när det sedan blir fredag är det Dagen jag väntat på Thåström i egen högperson och förmodligen Huvudbonad, ska underhålla mina sinnen. Nedräkningen har börjat på allvar så att det känns på riktigt. som avslutning på ledigheten avslutar vi lördagen med Hockey. Förmin del är Herr thåstrröm höjdpunkten men vet att maken antagligen mera uppskattar alla mål Frölunda kommer att förse oss

med.

Kays måndagstips Nr 5
Den 12 mars 2012I den här veckans lektion fortsätter vi att undersöka våra tankar.
Tänk om detta är sant:

Varje tanke jag har bidrar antingen till sanningen eller till illusionen.

Tänk på någon du känner. Genast tänker du en tanke om den människan. Det går blixtsnabbt. Varje tanke du har om den människan ökar på sanningen om henne eller så ökar den på illusionen, fantasierna om henne. Och det är dessutom så att de tankar du tänker om den människan många gånger säger mycket mer om dig än det säger om den andra människan. I dina tankar om en annan människa finns meddelanden till dig.

Exempel: Du sitter på bussen hem efter jobbet. Du ser på en annan människa. Du får en tanke om den människan. I den stunden har du en möjlighet att påminna dig om att tanken du tänker antingen ökar på sanningen om den andra människan, eller ökar den på illusionen, fantasierna om den människan.

När du en gång lagt märke till detta, börjar du kanske att mer och mer lägga märke till dina tankar. Du börjar kanske helt enkelt undersöka ditt tänkande. Du kan fråga dig: Är den här tanken jag nu tänker om den människan verkligen sann? Det blir plötsligt spännande att reflektera över sitt eget tänkande om andra människor. Är mina tankar sanna eller är mina tankar illusioner om den andra människan?

Påminn dig då och då under den här veckan om att:

Jag har ansvar för mina tankar.

Ingen annan än du tänker dina tankar. Varje tanke du har tänkt har du själv skapat. Detta är onekligen sant. Påminn dig också under den här veckan om att:

Jag har ansvar för hur jag väljer att tolka det jag ser.

Exempel: Du sitter igen på bussen. Du ser på en annan människa. Du får tankar när du ser på den människan. Blixtsnabbt gör du kanske någon form av tolkning. ”Han eller hon är en sådan…” eller ”Oj, där sitter en sådan!” Vad du nu vet och är medveten om är att du har ansvar för denna tolkning, eftersom det är du som har hittat på den. Du vet att om någon annan än du ser på samma människa får han eller hon kanske helt andra tankar och gör därför kanske en helt annan tolkning.
Påminn dig alltså om att du ensam har ansvar för hur du väljer att tolka det du ser. Ha med denna mening under den här veckan:

Jag ensam har ansvar för hur jag väljer att tolka det jag ser.

Här kommer veckans utmaning. Läs dessa två rader:

Mina rädda tankar visar mig en hotfull värld.
Mina kärleksfulla tankar visar mig en kärleksfull värld.

Fundera på de två meningarna under veckan. Ha dem med dig. Läs dem då och då. Pröva att hitta exempel från din vardag.

Detta är den femte lektionen. Känn dig fri att dela lektionen med dina vänner och dina vänners vänner.

Allt gott till dig hälsar

Kay Pollak