Imorgon kommer jag inte skriva nått inlägg på morgonen, seek jag kommer i stället förbereda mig på en liten tripp till gbg. En liten presentation om Projektet (H)järnkoll. Kommer jag att göra i morgon.
Men kommer säkerligen vara full med tankar på kvällen åker buss hem så kanske bloggar jag från bussen vi får se…………
en tavla som är lite klar, tadalafil inte helklar men det är aldrig mina bilder det finns alltid något jag vill lägga till min man berättar för mig att nej det räcker nu. Idag ser jag att det är det jag behöver av honom. Konstnärskapet i mig är inte nog därför behöver jag maken till att begränsa min tillgång så att andra orkar med mig och mina bilder. Detta är alltså den senaste. 
Om nu aftonbladets reporter menar att Lars på filmsnutten tappar humöret, så blir jag mörkrädd! Rädd över tanken på hur svårt hans/Hennes barn, måste ha med att veta när mamma/pappa är arga. När menar de allvar? Det hade i alla fall inte jag vetat om jag varit barn i den familjen.
Hade det varit så jag hade reagerat som arg, då hade jag förstått Björklund. Björklund tror ju att barnen i skolan är ouppfostrade. Tror att jag hade behövet stöd både som förälder hemma och i skolan, om det som Ohly reagerar med, är ilska. Kanske är det just därför jag inte är Reporter eller politiker. Eftersom min ilska syns, hörs och den får mig att krypa in i mig själv, för att den visa något i mig, som jag är mindre stolt över.
Det var bra att de visade hela snutten som Ohly hade önskan om, för den visar att Ohly har en stor förmåga till självbehärskning, till reporterns besvikelse.
Jag kan bara le. Okunskap är okunskaper även hos höghetspersoner. Wetterstrans betyg var minsann inte något de farbrödernablå och tant gredelin hade, till på köpet vräker dessa inskränktheter ur sig:Vi lyckades ganska bra ändå! Nu är det ju inte så att det ’är jag som bestämmer deras löner, utan det är ju något som de själva ser till att förskaffa sig. Fast om de har ett jobb till mig där lönen ligger runt en 55 tusen så skulle ju jag kanske fundera på om jag skulle kunna ställa upp. Eller Nej, det beror på vilken färg jag skulle behöva stå ut med.
Idag kunde jag även läsa om att tant Gredelin minsann inte skulle kunna tänka sig, att regera med en kommunist. Inskränkthets normer och konservatism i storhetsfilatropiska utrop.
Förr var det nej till Kärnkraft!
Förra valet ville de att ursprunget skulle märkas på matvaror.
Nu är det;
Jag tänker i alla fall inte bla bla bla. Grodor! Jag brukar ursäkta mig, om grodor hoppar ur munnen på mig. Det gör det ibland. Tant Gredelin, nej, inte ens en ursäkt hittar hon till, när hennes fördomar ploppar upp.
V =Vänstern inte kommunist. dessutom är kommunism en Vacker och fin tanke, för mig Var Jesus en sann kommunist i sina handlingar. Hur som helst så har jag sedan jag var med min Mormor ute, hon som kämpade för kvinnor på 60- 70 talet.
Hon var även med i åsiktregistret som fanns då, för inte så länge sen. Redan då redan som liten flicka, hade jag åsikter som mera drog åt vänstern än till mitten. I min värld finns det Herrskap och tjänstefolk. Därför tror jag på en mera solidarisk fördelning av kakan. Mina barn skall ha samma rättigheter och möjligheter att välja utbildning och framtid som herrskap har. Jag hoppas innerligt att mina barn klarar sig bra med kunskap, sunt förnuft och lite hyfs så att de ber om ursäkt för grodor och annat som kan poppar upp. Ser även hellre att betygen ligger närmare Wetterstrand, än de blå herrskapet. För då kommer det inte finnas så många och stora okunskaper i mina små änglar ……
Idag har jag vunnit en seger, pilule min kalender försvann. Detta för att jag snabbs skulle prova på något som jag inte kunde.
Jag har skaffat mig en ny telefon. Den skulle jag synka med dator. Eftersom jag inte hade riktigt koll på hur det funkade, så provade jag lite som vanligt. Var på hela min kalender på ett underligt sätt bara försvann. Min lilla kalender som jag hade i outlook, var en planering på över ett år. Alla mina arbetstider, möten och annat var bokat. En liten pettitess som jag varit mäkta stolt över, var att jag även hade lyckats skriva i när min familj och släkt hade födelsedagar och sådant.
Nu är alla födelsedagar borta och inte här. Segern idag är att jag lyckats lägga in schemat, läkartider, korttids och lite annat. Trodde att det aldrig skulle bli av, och redan nu är det redan gjort. Fast utan födelsedagarna, för dem minns jag inte längre.
Så nu lär det bli slut, med att överaska min kära syster med födelsesång, för hon har inte FB.
Tror det är en av fördelarna med just FB, den sidan ger mig möjlighet att i alla fall skriva grattis till dem som fyller år.
Tyvärr kära syster så får du nogrannt tänka över om du ändå inte ska ha Facebook eller så får du gilla läget, och inse att här finns inte skärpet kvar, som jag fixat innan. För nu blir det inte någon påminnelse i telefonen eller mailen längre sorry!
Lev idag just nu så ska jag dricka te och njuta av höstblommorna som jag köpte till köket idag så ännu lever dessa. 🙂
September dimman ligger tjockt på morgonen. September trötta barn är mötet tidigt på morgonen, unhealthy sen är de borta hela dagen. Möter dem en stund på kvällen igen. Vart tar alla år tillsammans med barnen, try vägen? Allt vi skulle göra, link allt vi inte gjorde, allt känns så långt borta. Rädsla, lite oro in för framtiden.
Vad finns det framför mig?
Känner att den period som snart är historia, är en period som även den klarades ut. Visst hade jag vetat tidigare, så hade jag gjort annorlunda, då mina barn började skolan. Men då viste jag inte på riktigt, då bara jag anade. Dessutom trodde jag att det var min dumhet som syntes, inte mitt funktionshinder. Idag är jag kilovis klokare, kilovis med klokheter vilar i mig och mina tankar.
Kanske just allt som varit förr, är till för att klokheten skall visa sig, i framtiden i mig.
Vissa dagar gör historian ont, idag är en sådan historie- dag. Idag gör mina tankar om förr ont. Ändå trotts nutiden där jag har facit lite i handen, så gör tankarna ont. Är det ADHD tankar som gör ont? Är det samvetstankar som kommer fram, så här på morgonen?
Sonen är nästan vuxen, hans stig har ändå trotts slingrigheten visat på att vi ändå, trotts alla krokar, ändå tagit oss ända hit! Ända hit är vi idag, visst han hoppade av i somras bytte inriktning från data nörd till målare. Vilket är det han vill bli nu. Det är ju bättre att komma på det nu, än när han är som jag var 25, ut-flyttad och på väg till vuxen utan karta.
Vid 27 år fick jag min son, pluggade för fulla muggar för att till sist. Skilja mig, inte orka ännu en gång att nå ända fram, med mina studier. Vara ensamstående mamma, gravid igen, för att ännu en gång vara ensamstående mamma, till sedan två barn.
Vi har varandra, jag vet att mina barn om det skulle gälla, om de verkligen skulle behöva. Så vet jag att jag tryggt kan vila mig, i att de skulle vända sig till mig. Det är och har aldrig varit något som är för farligt eller för dumt för att mamma inte skall kunna lyssna. Det säger mig att jag är och har varit en bra mamma, en mig som duger. Även om gympapåsar, matsäckar varit sånt som ibland blivit gjort i panik. Idag känner jag trygghet, i att det inte handlade om lathet i mamman, i mig utan om min oförmåga att hantera mitt funktionshinder som fanns i mina tillgångarna. Nej, Nej åter igen är det Nej! Det är inte en ursäkt men just då, saknade jag strattegierna för att få ordning på just sådana saker. För mig just då, var det andra saker som fanns för mina ögon.
Dessa tankar möter nog vi alla, mammor om vi vågar möta vår sorg, men skillnaden mellan mig och andra utan ADHD. Är att mitt samvete gnager av ältande tankar ibland. Ältande tankar om gympa-påsar, missade tider, glömda mössor och annat som når fram till mig. Här skulle min KBT Terapeut säga: stoppa, acceptera, observera och lämna
Varför skriver jag alla dessa ord? Vad är det som gör att orden bor här idag. Mina frågor kommer inte att ha svar idag, kanske finns det inga svar. Allt behöver inte ha svar och just dessa svar är inte viktiga i viktig-heter. Viktigheten sitter mera i att se orden framför mig, se och få dem ur mig. Min vän som hade Flap innan mig, förlöste en trumma i helgen, jag förlöser orden från mig. Ännu ett inlägg har blivit till, ännu ett inlägg med massor av ord, har blivit till. Idag tillsammans med National teatern.
// malix
sitter och lyssnar på UR Play bildningsbyrån psykisk hälsa Normalt att vara sjuk. Jag missade det i onsdag när det sändes, viagra men vilken tur att vi även här har kommit framåt att man inte behöver spela in eller passa radiotider som sånt som man vill lyssna på. Inrerum.
Lev idag just nu och njut av att nu är alltid nu.
idag firas sonens 18 årsdag. Nu var ju det i onsdags som sonen fyllde 18 redan halv sju i onsdagsmorse, nurse satt vi och åt av smörgåstårta som han ville ha. På kvällen firades det av honom med kompisar genom att dricka öl på krogen. Min son är ganska lik sin mamma, för i onsdags då han och kompisarna skulle gå på krogen så var hans och alla kompisarnas mobiler utan batterier. Tycker det kom riktigt lägligt att mobilerna slutade fungera, just då kl 20.00 på onsdagskvällen. Där till alla mobiler, märk även att han tog sig tid att ringa upp, för att säga det innan mobilerna dog av ström-lösheter. Som mamma till min 18-åriga son på just 18 årsdagen, kan jag tänka mig att tro på det, just då. Jag bjuder på det. Har svårt att tänka mig att det är så, att för en herrans massa årsen var jag en liten nybliven första gångs förälder, till en son, som idag är 18 år och 3 dagar. Tänk vad mycket den stackaren har fått stå ut med, tänk att inte en endaste gång kan jag nu minnas att jag någonsin har varit arg på denna lille pojke. I honom finns det inte ett uns av ondhet, i hans mammas ögon är han en genom god urgullig nästan vuxen ung man som just börjar ge sig ut i vuxenlivet snart men ännu under sin mammas vingars beskydd. //
Lev idag idag tänker vi att grilla i det fina vädret!
en resa till Stockholm där jag träffade min vän Jenny. Jenny hade frågat mig om jag ville följa med på lunch i riksdagshuset.
Igår var en riktigt spännande dag, for sale en dag då jag riktigt kände hur mina fötter steg in på ett golv, där maktens män och kvinnor vandrat många steg. Det var även här jag upptäckte vart alla postkontoren tagit vägen. Eller i alla fall två av dem. I riksdagshuset blev vi bjudna på lunch av Mikael Damberg. Han hade bjudit in människor ifrån en FB grupp som heter vi som kräver mindre skolklasser. Anders Nystedt som även har bloggen Andersblogg, Jenny mer om henne ser ni här: VillaVital och jag var på denna lunch.
När jag satt där, lyssnade på samtalet om skolan och de andras önskningar om hur skolan skall se ut. Blev jag konfunderad av hur kunde det bli så här? Vad är det som gör att alla dessa fina avsikter, denna lust, till att få en skola som är till för alla, en skola där lärarna ser varje elev mera än 2 minuter/ lektion. Hur, vad är det som gör att det blev så fel?
Det kan ju inte vara så att allt är Björklunds fel!?! Så inskränkt är inte ens jag, men hur, vad är det som gör att det blev så fel?
Var ligger problemet?
Vems är problemet?
Självklart är det vårt ”allas” problem, inte är det så att Björklund och hans gäng, inte har samma avsikter som vi hade igår. Självklart ser jag att även de blå herrarna har målet om en bra skola för sina ögon.
Ligger det hos oss föräldrar? Är det så att det är hos oss problemet ligger? Är det vi som vill att ungarna inte ens skall klara av målen i grundskolan? Är det ungarna själva som inte vill på grund av hopplöshetstron om framtiden?
Är det Lärarna som inte vill, är det deras okunskap som gör att ungarna inte kan lära sig läsa.
Jag tror att skolan är vårt problem, vårt som innefattar oss ALLA. Min uppgift som förälder är att motivera, inspirera, samarbeta med och ställa krav på skolan och på mina barn.
Skolans problem, för varje barn som går ut grundskolan utan att klara målen i skolan, är ett misslyckande för läraren, för skolan. Läraren har ju inte gjort ett fullgott arbete.
Kommunens problem. Själv bor jag i en kommun, där skolan ligger långt ner i prioriteringslistorna. Vilket även visat sig i olika mätningar då F-landa ligger långt ner på listor, över bra skolor.
Staten, även här ligger problemet, vi kan inte längre rycka på axlarna, det går inte, vi får inte längre göra det.
För bakom varje del, av vårt problem. Där vi vuxna inte klarat av att visa den unge, att du är värd att ha en bra och trygg skola. Du som barn, är värdefull.
Du som barn är så värdefull att du inte ens skall få komma i närheten av känslan, att du misslyckas i skolan. Bakom varje barn, som misslyckats i skolan. Bakom är fel ord, I varje del av barnet som vi vuxna låtit misslyckats i skolan, i det barnets minsta celler är det något som vi grusats sönder.
Här har barnet förlorat det viktigaste, vilket borde varit en självklarhet för varje barn. Du duger känslan. Den känslan av att du duger! Är det vi med berått mord, stulit och skänlat. De barn som går ut i vuxenlivet med ofullständiga betyg, Har många år av misslyckande i självkänslobyggande. Här är det aldrig den enskildas problem, utan här är det vi. Vi i ett solidariskt samband, tillsammans, vi alla som har ett ansvar. Vi måste sluta leta fel, vems fel, för det är ett problem som vi alla äger.
Just detta lärde jag mig igår av klokheterna Mikael, Anders och Jenny. I dag är jag tacksam för att jag fick till mig den klokheten.
Självklart fick även ”Herr riksdagsledamot” med sig min bok ”Jag föredrar att kalla mig impulsiv”.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.