Författare: Carina Ikonen Nilsson Sida 304 av 337
Malix.se av Carina Ikonen Nilsson – en blogg om ADHD, familjeliv, reflektioner och små stunder som gör skillnad
När jag idag pratade med Journalisten i telefonen så sa han nått om att han tyckte det var lite roligt eller nått sånt att jag var så som jag var. Inte högfärdig eller om det var att jag var så jordnära. Nått sånt var det minns inte riktigt.
Har nu under några timmar funderat på hur jag skulle kunna vara annorlunda. I så fall vad eller hur skulle jag blivit annorlunda. På vilket sätt gör en bok som jag skrivit mig annorlunda, find är det så att en bok förändrar den människan som skriver boken?
Är det inte istället så att då jag läser en bok så kan boken ge mig nya tankar som i så fall skulle kunna förändra mig i mina uppfattningar?
Är jag en bättre människa nu för att jag lyckats trycka ihop massa bokstäver till meningar.
Jag misstänker att jag kommer göra människor besvikna, om det är så att de förväntar sig att jag skulle förändrats, igenom att jag skrivit en bok. För jag är som jag är. Jag är fortfarande lika velig, fortfarande glömmer jag lika ofta saker, som jag kanske borde kommit ihåg.
Inte heller ser jag att jag är bättre som människa nu, än innan jag skrev boken. För jag är liksom den jag är, visst är det så att jag ständigt tränar och utvecklas men jag är fortfarande den vanliga ibland lite konstiga kvinnan, som det ibland hoppar ut massa grodor ut munnen på.
Dessutom kan jag leta ihjäl mig efter mina nycklar även idag.
Nej, jag är ingen bättre människa idag än innan, utan den lika bra som innan Carina som jag alltid varit.
Det enda som är förändrats, är att jag idag har uppfyllt en gammal dröm. En dröm som bott inom mig sen urminnes tider, inom några dagar kommer jag äntligen att få uppleva den stora dagen, då jag håller min då tryckta bok i min hand. Där finns det en skillnad, då har jag inte bara ett manus av en massa lösa A 4 ark.
Där är den enda skillnaden.
Jag hoppas verkligen att ingen människa som känner mig ska få uppfattningen om att jag är högfärdig eller är någon annan idag, bara för att jag skrivit en bok.
Jag är jag, och jag var lika bra innan jag skrev och tryckte min bok. För jag är som vanligt…………
Jag kommer fortfarande, glömma av, gå vilse och allt vad som ibland händer……….
Men det bodde även lite nervösitet i dagen. Jag har ju aldrig gett ut någon bok innan inte heller haft någon Journalist hemma. Visste inte hur man skulle bete sig eller nått sånt. Det var tur att kille var så mänsklig och så enkel och hjälpte mig slippa ångesten mm. En två timmar intervju där jag faktiskt efter de första minuterna kände att ha ha det var ju inget farligt. Det var riktigt trevligt och lärde mig massor av denna herre. Sen vart det ju de med det där sista som jag kanske inte tyckte var så jätte kul. Hmm det hade jag inte haft en tanke på det fanns liksom inte i min värld. Det där ni vet, illness Bilder hmmm jag skulle vara med på bild, cialis jag tror inte ens min svärmor har foto på mig. Men Bohuslänningens Journalist har nu en del foton. I morgon kommer även det finnas bilder på mig i tidningen. Det är konstig bilderna visade en kvinna som jag inte kände igen hon såg gammal ut. Kanske var kameran gammal, check därför såg jag så gammal ut. Fast sånt e livet ibland vägrar vi inse att den ålder som finns på insidan inte visas på utsidan.
Ojdå en viktig sak som jag glömt att skriva om vem i hela världen är just nu så lycklig som jag är som faktiskt har en fantastiskt underbar biljett på sitt skrivbord??
Japp igår lyckades jag och sonen få biljett till Thåström him self. Den 4 feb, lär jag segla ner till GBG och andaktigt invänta min ikons uppenbarelse. Tillsammans kommer vi att sjunga ”DET ÄR NI SOM E DET KONSTIGA OCH JAG SOM ÄR NORMAL…..” Nedräkningen har börjat igen. Om 99 dagar skall jag återse min stora ikon Thåström, Thåström, Thåström.
Skulle vilja ge honom min bok men han kanske inte läser böcker……… Undrar.
idag ska Bohuslänningen komma hem till mig för intervjua mig, Hjälp är jag nervös? Nej inte särskilt, men jag skulle vilja komma ihåg allt som jag tänker emellan varven av tankar. Det är så mycket som jag vill få med, som kanske inte finns där just då när det ska vara där. I alla fall ska jag göra mitt bästa mer kan jag inte göra.
måste ju vara enklare än då jag står och pratar fritt ut till en massa människor, jag ska ju svara på frågor inte prata ut till en massa som sitter och lyssnar dessutom är det ju bara en, inte 75 personer.
lev idag just nu
Läste ett svar i en kommentar som jag skrivit i bloggen tankarilosvikt, rx om att du är författare, buy jo, ed ja. Blir man det så bara, jag menar är det så enkelt att bli författare? I så fall hur länge är man det? Är man det under tiden man skriver boken? Eller är man det hela livet. Är det någon skillnad på mig nu, är jag liksom annorlunda nu än då jag satt här och utförde mitt författarverk? Är man författare så länge man skrivet i sin bok? Eller så länge den finns att köpa?
Nej, jag är nog likadan nu som människa som innan jag började skriva på min bok. Jag har ju endast skrivit ner mina tankar och mina känslor. Dessutom är det ju så att min bok, alla de orden jag skrivit i min bok, är ord i rader där jag inte blivit avbruten mera än från mina egna tankar.
Tänk det måste vara drömmen för en människa med ADHD att få säja alla de ord jag skrivit, utan att få ett enda annat intryck. He he he Hallå Att skriva bok, eller hålla låda för någon med adhd är ju inga konstigheter oftast så har vi ju någon gåva, i kompensation för våra mindre “normala” andra små egenheter som tillexempel distanslösheten, eller impulsiviteten.
Även om jag faktiskt inte ser de förmågorna som otillgångar för jag ser dem som mina tillgångar. Det är bara i vissa sammanhang dessa tillgångar blir otillgångar, och tänk då visar de sig inte ens i mig.
För mina hinder eller otillgångar visar sig i former av att andra höjer sina ögonbryn, sneglar lite på andra än mig i gruppen, eller som i vissa fall då de uppstår en tystnad som blir obehaglig. ADHD är inte en o-tillgång i mig utan ett oförstånd i andra. Så vem är det som är funktionshindrad, eller i alla fall hindras av mina funktioner?
Hindrar jag någon? Nej, inte ens mig själv i de bästa av världar? Förr, från urminnes tider då vart jag jägaren, eller hon som smakade på alla konstiga bär nötter och svampar. Då var jag och andra med ADHD överlevare som hittade ny mat när den andra var slut. Vår nyfikenhet gav oss utvecklingen.
Titta på: Einstein Nu var det kanske inte adhd han i första hand hade, men jag misstänker starkt att han hade både Asperger och adhd. Nu har jag inte uppfunnit hjulet eller något sådant, jag har bara skrivit en bok. Inte ens bokstäverna har jag uppfunnit, men jag har lagt orden i de rader som de passar mig.
Det har tillslut blivit en hel bok. Det har även blivit en massa inlägg i mina bloggar. Sen om det är adhd eller inte, det har jag inte en aning om. Det är mera mig,
sådan som jag är. En liten del i mig är en krydda som är i samhälliga sammanhang ett hinder, där bokstavskombinationen är ADHD. Sånt är livet ibland har vissa ADHD.
det gör min höst lite mera human och underbar. Min dotter är verkligen lik mig. Hon har just kommit in i bak dagar, purchase igår blev det Brownes idag var det kladdkaka och nu till kvällen är det scones.
Hon vill bli kock, store jag jobbade själv inom yrket i min ungdom. Men valde senare att sadla om till behandlingsassistent.
I alla fall är scones och Tea höstfavorit, levande ljus och alla samlade tills kvällsfikat det var även min favorit på Behandlingshemmet, när jag och en speciell kollega arbetade ihop.
En lite äldre herre från Stockholm, alltid skulle han klaga på mig och mina platsbitar i håret. Jag kan fortfarande höra honom när han säger “va e de för plastbitar du har i håret”? på sin dialekt.
Där jag försökte anstränga mig och vara lite ordentlig och sätta upp mitt hår för att se lite vårdad ut. Nu tog jag inte så illa vid mig, jag till och med saknar honom och hans klagande, som egentligen var hans sätt att säga att jag tycker om att jobba med dig. Rolig var han också, himla kul att arbeta med och en sådan stenkoll på vad som hände på avdelningen hade han. Nu är det inte bara honom jag saknar, från denna tid.
Saknar dem alla!
Jag gillade verkligen mina kolleger, ännu idag finns där en man som fungerar som min klokhet inom mig ibland. När jag behöver fundera ett extra varv. Denne man var även noga med att inte ta emot paket till höger och vänster. Frågade alltid vems problemet var. Det är kunskaper som jag tagit till mig av honom.
Även om jag inte nämnt alla just nu i denna text.
Så var alla speciella på sitt sätt, alla gav mig massor av kunskaper och värdefulla erfarenheter som jag idag har nytta av. Herre gud, vad jag saknar er. Ni var speciella för mig, och finns från och till i mina tankar ännu kära före detta kolleger.
Detta var ju även en speciell tid i mitt liv, då jag själv i tysthet insåg att jag behövde hjälp med att få reda på saker om mig själv. ´Det var under den sista tiden som jag jobbade där som jag gjorde min utredning.
Efter bara några månader då jag slutat, stod jag med min gula lapp i handen ett recept på Concerta, vilket gav mig ännu mera svar på vad som gjorde det så krångligt.
Idag ser jag vilken tillgång jag skulle vara på en helt annan nivå inom yrket. Visst jag Hade förmånen att arbeta i ett bra team och visst var jag en Djä…. bra behandlare men idag med alla mina kunskaper och erfarenheter som jag samlat på mig just nu, så kan jag säja att jag skulle vara ännu bättre än då.
Men idag har jag även så många andra saker som jag istället vill göra.
En dag visar tiden mig om jag valt rätt eller inte, just nu vilar jag mig i att bara vara så som jag är.
Om bara två eller tre dagar får jag hålla min bok i min hand. Undra hur det kommer att kännas…….
Technorati-taggar: Scones,höst,yrkesval,kolleger,vila i stunden just nu,min bok,jag föredrar att kalla mig impulsiv
Vintertiden = Trädgårdsmöblerna in = en timma tillbaka. Så tänker jag fast varje gång blir det ändå snurr, treatment Här är maken bra han har alltid koll på allt sånt. Inte jag nej sånt är inte viktigt för mig. Kanske för att jag själv inte har så bra tidsuppfattning.
Jag kommer hellre en timma tidigare än försent. Inser att det är något jag kan träna mig i. Min stora son har samma problem och här ser jag att vi lite kan träna tillsammans. Redan nu har han börjat oroa sig för trean på gymnasiet. “Mamma, sovaldi sale Hur kommer det gå nästa år när inte syrran ska till skolan.
Fick idén igår på Vuxen träffen. Vi får ta tiden på morgonrutinerna. Samt strukturera upp ett schema.
Hela mig skriker av det jag just skrev.
JAG VILL INTE, JAG VILL INTE INRUTA MITT LIV I TID.
TID ÄR DET ENDA SOM FINNS DET ENDA VI EGENTLIGEN HAR HELT GRATIS OCH VÅRA PRIOTITERINGAR BETSÄMMER OM TIDEN ÄR DYRBAR.
TROTTS ATT DEN EGENTLIGEN ÄR HELT GRATIS!
Men det är onödigt att sitta och vänta en timma på ett möte där är massor av tid som jag skulle kunna gjort annat än att vänta! å åter vänta. Det är egentligen tid som jag slösar bort, fast ändå ser jag det som en vinst vinsten är här utebliven stress över att komma försent. Även slipper jag inmatningen om att jag är respektlös, för jag kommer alltid i tid. Fast oftast har jag möte med sånt som istället inte är så noga med tid. Bokade besök hos läkare mm är ju ofta sådant som inte är i tid. Här pratar vi inte om respektlöshet utan ursäkten är oftast tog lite längre tid än det skulle ursäkt.
Jag tycker det är konstigt. När jag kommer försent då är jag respektlös, när tandläkarbesökstiden är en kvart försent då hade de för mycket att göra. Min geniala tanke här blir att De gånger som jag innan blivit bemött med att vara respektlös och tagit till mig den bedömningen med hull och hår, det var ju bara som just läkaren eller tandläkaren jag fick för mycket att göra det drog ut på tiden.
Vad är det som gör att jag i försening skall räkna med bilköer, punka mm. är respektlös. När tandläkare och andra sådana instanser som faktiskt är mera inrutat och schemalagt än mig inte är respektlösa. Borde inte de också lägga in räkna med saker??? 
Technorati-taggar: vintertid,försent,komma i tid,respekt och respektlöst,räkna med hinder,scheman,läkare mm.
Idag var jag i U-valla. Attenstion hade en vuxenträff där en tjej pratade ADHD Coachning, for sale det var spännande och tankar att ta med hem. Som om man inte har tillräckligt med tankar, ask fast dessa var ju mera tankar om att vissa saker fungerar. Hon pratade även om att det inte finns universallösningar utan att man hittar lite strategier själv, sovaldi sale visst vissa gör si eller så.
Själv vet jag inte riktigt vilka strategier jag har mera än att jag efter min diagnos mera tänker att ja ja det var lite adhd i det. Idag har jag kartan på ett annorlunda sätt och hittat att jag behöver vara mera förlåtande emot mig. Låta vissa saker rinna av mig. Ni vet hälla vatten på en gås.
Låta mina bra sidor i mig finnas oftare än förut, visa hela mig har även det hjälpt mig. Sen vet jag inte riktigt vad mina svårigheter är mera än att balansera på tiden.
För där finns det en del att göra. Att riktigt lära mig att hantera tiden utan att bli stressad in för möten mm.
Mina snurrande tankar, mina frågor och alla andra egenheter och avbrytningar har jag inte så ont av längre utan ser dem som nödvändigheter för att jag skall samla kunskaper så att jag förstår dem.
För jag frågar inte för att vara otrevlig eller jobbig, nej det är av intresse för mig så att jag förstår det som sägs. Mina mindre bra sidor är ju sidor som jag skulle kunna få hjälp med om jag har problem med dem. Har jag bara min lilla dator med mig där min kalender är så har jag inte så stora problem. ´För där har jag verkligen koll på sånt som är viktigt.
Tankar från dagen blir, fast nu vet jag att om vissa just läser detta inlägg ler lite, kan även nämna att min kära make svarade “ Ja det är klart att du ska det”.
Här blir min reflektion, Jag skulle vilja utbilda mig till Jo jag inser att ni redan fattarskulle vart intressant och lärorikt, spännande och en utmaning som jag skulle kunna tänka mig att ta mig an. Så e det ju med mig nytt och oj då det skulle jag vilja bli eller plugga lite extra.
Spännande var det i alla fall och mmm ska klura lite extra på det nu. Min stakars make vilken tur att han har sånt tålamod fast han vet ju hur det slutar om en vecka är jag någon helt annanstans i mina tankar eller redan på väg.
Lördag morgon, då har vanliga människor sovmorgon. Det har inte jag, sovmorgon asså. Fast det är ändå något speciellt med Lördag morgon för mig. Katten får sin mat i lugn, kaffet perkuleras i tysthet, doften av det färska kaffet doftar mera på lördagen för mig.
Det handlar inte om kaffet utan om att jag slipper stressa, slipper väcka barn och kan njuta av kaffet i lugn och ro.
Halv sju katten matad, kaffet i min kopp den enda kopp kaffe jag dricker underdagen. Mera begär inte jag, jag behöver inte mera.
Mina barn börjar eller sitter nu inte ens halv tio och äter frukost deras sov morgon slutar vid halvnio. Miljöskadade av sin mamma som inte fattar bättre. Även min stakars make är vaken och uppe.
Om bara några dagar får jag hålla i min bok, rädslan över att veta om att andra människor läser om adhd i mig är borta visst, några felstavningar eller konstigheter finns säkert men jag är skyldig mig själv det, jag är skyldig mina barn det. Finns det någon där ute som jag kan påverka eller att någon känner igen sig, kanske förlåter sig själv, eller inser att alla krav som vi med adhd sällan når upp till är för höga och orimliga krav som vi ställer på oss själva. Vi behöver ge oss själva mera omtanke, inte ställa alla dessa krav på våra barn, utan ge dem en känsla av att de duger som de är med eller utan adhd, så duger de ändå för att de finns lever och är sådana som de är.
Detta är extra viktigt för barn med diagnos, eftersom diagnosen i sig är en självkänslodödare.
Ps Q gruppen ADHD den 11 nov, 17.30 Göteborg
Technorati-taggar: perkulator,kaffe
Jag har lite tandläkarskräck fast jag borde tagit bort “lite” för jag är rent av fruktansvärt livrädd för tandläkarbesök inte så att jag inte går. Eller hm det är helt okey att gå dit på den årliga kontrollen, pills den är livsviktig för mig. Men de där besöken som ibland råkar bli till av en hård karamell eller en seg kola. De besöken är mindre trevliga rent av fruktansvärda. Lite innan sommaren var det ett sådant besök. Tandläkaren hade säkerligen lika mycket förtvivlan som jag. Min nervositet smittade över till henne. Hon ville slipa ner hela tanden för att sedan klistra på en fejkad tand. Jag vågade inte utan bad med hela ansiktet i tårar om att hon kanske skulle kunna tejpa eller limma lite så att jag inte fick ont. Hon skakade på huvudet och ryckte uppgivet på sina axlar. Stakars tandläkaren ville borra lite efter en utläggning och uppläggnings strategi av mig fick hon borra lite tills jag sa stopp. Då sa hon nej det går inte. Jag gav mig inte hon fick klistra ihop det som gick att klistra ihop. Tanden blev lite hel.
I några veckor gick jag och var extra försiktig med den ny lagade tanden, store tills min dotter bjöd på en seg kola när vi var och campade. Där på fredagskvällen blev kolan lite hård av fyllningen som tandläkaren missnöjt lagt dit. Nu till problemet som även ännu handlar om denna omskrivna tand.
Hjälp!!!!! Den är ännu inte lagad, den är ännu en söndrig tand som jag inte ens vågar tänka på. Nu är det så att denna tand struntar i min rädsla och visar mig att nu är det så att den bestämmer för går jag inte till tandläkaren snart kommer fanskapet att göra mig tokig. Men jag vågar inte försöker febrilt hitta andra lösningar på tandproblemet. Kanske kan jag hitta en annan tandläkare som klistra och lagar lite igen. Jag vet att det kommer inte min nuvarande tandläkare att göra utan slipa ner den helt och limma dit en ny. Men jag vill inte, vågar inte, vägrar helt att göra det.
Hjälp finns det någon välvillig snäll omtänksam tandläkare som skulle kunna laga lite utan borr och med tejp och lim??? Skulle vara denne underverkstandläkare evigt tacksam i all framtid.
ser ingen limpistol där ju