Ibland får man nypa sig i armen. Mitt lilla blogginlägg om Thåströms konsert i Karlstad har seglat upp sida vid sida med stora tidningar och officiella kanaler. Det känns både märkligt och stort – och framför allt visar det att en personlig röst kan nå fram, även i bruset.
När jag skrev om konserten var det mest för att fånga min egen upplevelse. Tårarna, gåshuden, den där känslan av att tiden stod stilla. Jag trodde inte att texten skulle hamna där ute bland toppresultaten på Google – bredvid NWT, Tickster och Thåströms egen sida. Men så blev det.
Bloggens egen lilla seger
För mig är det här en milstolpe. Inte för att jag tävlar mot medier, utan för att det påminner mig om varför jag skriver. Att en personlig upplevelse, berättad rakt och enkelt, faktiskt kan sticka ut.
Det här inlägget säger egentligen att jag vågar tro lite mer på min egen röst. Att det jag skriver, hur enkelt det än är, faktiskt kan betyda något även utanför mitt eget köksbord.
Reflektion
Ibland är det inte de stora planerna, utan de små, ärliga orden som gör störst skillnad.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Sometimes you have to pinch yourself. My little blog post about Thåström’s concert in Karlstad has climbed up right next to major newspapers and official channels. It feels both strange and big – and above all, it shows that a personal voice can be heard, even in the noise.
When I wrote about the concert, it was mainly to capture my own experience. The tears, the goosebumps, that feeling of time standing still. I never imagined the text would end up among Google’s top results – right beside NWT, Tickster, and Thåström’s own page. But that’s exactly what happened.
A small victory for the blog
For me, this is a milestone. Not because I compete with media outlets, but because it reminds me why I write. That a personal experience, told simply and honestly, can actually stand out. That’s magical in its own way.
This post really says that I’m starting to believe more in my own voice. That what I write – no matter how simple – can reach beyond my own kitchen table.
Reflection
Sometimes it’s not the big plans, but the small, honest words that make the greatest impact.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Ibland blir dagarna större än man tänkt sig. Igår hade jag ett samtal med en terapeut, där jag fick sortera lite av den där sorgen som ofta vill ta plats. Det var ett bra samtal, ett sånt som gjorde ont, men samtidigt hjälpte mig vidare.
Samtal, återseenden och bloggarbete i vardagen
Sedan hände något fint – en tjej som var hos oss när hon var liten, tillsammans med sin bror, kom hit. Då var vi hennes låtsasfarmor och låtsasfarfar på helgerna. Nu går hon i nian. Tänk att tiden går så fort. Det var verkligen roligt att träffa henne igen!
Dessutom var Alfred här, och vi spelade Uno (och som vanligt vann han – den där ungen har turen på sin sida!). Vill du läsa mer om reglerna till Uno? Du hittar dem här.
Mitt i allt detta jobbade jag vidare med bloggen. Vi bygger och ändrar, gör om och gör rätt – och ja, ibland känns det nästan som att jag och ChatGPT har blivit kollegor. Därför har vi haft en riktig SEO-dag med annonser och länkar. Det är kul, men nu är jag trött.
När jag skrev om ADHD i vardagen kändes det också som ett “göra om och göra rätt”-ögonblick. På samma sätt känns det nu med bloggen – små steg framåt, även om det tar tid.
Men jag är ändå glad. Glad för samtalen, för återseendet, för kortspelen och för att jag vågar ta nya steg i bloggen. Små steg, men ändå steg. Här är verkligen en dag fylld av samtal, återseenden och bloggarbete.
Har du någon gång träffat någon från ditt förflutna som fick dig att le? Spelar du också kortspel med barn – och vem vinner oftast hemma hos er? Och när du själv kör fast i livet – vad är ditt sätt att “göra om och göra rätt”?
Mellan raderna – min röst
Det här inlägget handlar inte bara om vardag. Det säger något om att jag inte ger upp – varken på mig själv eller på bloggen. Jag fortsätter framåt, även när det känns tungt, och jag hittar glädjen i de små mötena.
Reflektion
Det är i mötena jag växer – både med andra och med mig själv. Och ibland, även i mötet med en envis dator som hjälper mig hitta orden.
Vill du följa med på resan framåt? Prenumerera här så får du nya inlägg direkt.
Coffee, Uno and a sleeping cat – everyday joy in its simplest form.
One day filled with conversations, reunions, and blogging. From Uno games and warm meetings to SEO and small steps forward – this day carried both sorrow and laughter.
Sometimes days become bigger than you expect. Yesterday I had a conversation with a therapist, where I sorted through some of the grief that often tries to take space. It was a good talk – the kind that hurts, but at the same time helps me move forward.
Conversations, reunions and blogging in everyday life
Then something beautiful happened – a girl who used to visit us when she was little, together with her brother, came by. Back then, we were her “bonus grandparents” on weekends. Now she is in ninth grade. Time really does fly. It was truly lovely to see her again!
In addition, Alfred was here, and we played Uno (and as always, he won – that kid has all the luck!). Want to read more about Uno rules? You can find them here.
Meanwhile, I continued working on my blog. We build, we edit, we redo and do it right – and yes, sometimes it feels like ChatGPT has become my colleague. That’s why we had a proper SEO-day with ads and links. It’s fun, but now I’m tired.
When I wrote about ADHD in everyday life, it also felt like one of those “redo and do it right” moments. In the same way, it feels like that now with my blog – small steps forward, even if it takes time.
Still, I’m happy. Happy for the conversations, for the reunion, for the card games, and for daring to take new steps with the blog. Small steps, but still steps. This really was a day filled with conversations, reunions, and blogging.
Have you ever met someone from your past that made you smile? Do you also play card games with kids – and who usually wins in your home? And when you get stuck in life – what is your way of “redoing and doing it right”?
Between the lines – my voice
This post is not only about everyday life. It says something about how I don’t give up – not on myself, and not on my writing. I keep moving forward, even when it feels heavy, and I find joy in the small meetings along the way.
Reflection
It is in the meetings that I grow – both with others and with myself. And sometimes, even in the meeting with a stubborn computer that helps me find the words.
Want to follow along on the journey? Subscribe here to get new posts directly.
Igår lagade jag glutenfria kycklingfiléer i Airfryern, med sallad från växthuset och mitt luftiga afghanska ris. Nere i källaren samsas våra världar. Han med sin ordning, jag med min skaparröra. Igår blev det kyckling i Airfryern, sallad med tomater från växthuset och afghanskt ris – en middag lika enkel som god. Idag är det samma källare, samma vi, men dagen bär på något mer: längtan efter Alfred och eftermiddagen som väntar.
Igår satt jag här i källaren. Vårt lilla hobbyrum. Vi har båda våra stationära datorer här nere och sitter rygg mot rygg. Han på sin stol, jag på min. Han med WoW, sport och hästar, jag med pennor, måleri, stickningar och skrivandet. Vi säger kanske inte så mycket, men ändå är det gemenskap. Samtidigt är det fint att vara nära, även om vi gör helt olika saker. Det här rummet är egentligen ett förråd nu för tiden, men det är den plats vi har som vår plats att leka på.
Du får ursäkta röran. Men röran är min. Jag sprider ut mig. Penslar, färger, garn och papper lite överallt. Därför blir det levande, och inte stelt. Kanske är det också min ADHD som gör att röran växer så fort – men samtidigt är det där kreativiteten bor. Här finns idéerna som blir till färg, ord och ibland till mat på bordet.
Min målarhörna i källarenMin skriv- och datorhörnaVårt gemensamma källarrum
Igår – maten på bordet
Och igår lagade jag som vanligt mat. Jag lagar maten på veckodagarna och maken står i köket de dagar har är ledig. Glutenfria kycklinginnerfiléer i Airfryern. En sallad med tomater och gurka från växthuset. Jag blandade i de rivna morötterna som blev över dagen innan, plus alfalfagroddar, rödlök, citron, olja och vinäger. Fräscht och gott. Jag har tidigare delat mitt recept på pizzasallad som på pizzerian – enkelt, fräscht och perfekt som vardagstillbehör.
Krispig Kyckling får du av majsmjöl och panko
Glutenfria kycklingfiléer på väg in i Airfryern
Kycklingen blev krispig: majsmjöl → ägg → glutenfritt panko. Sex minuter på varje sida i Airfryern, och sen in i ugnen en stund. Viktigt att de inte ligger för tätt. Till det hade vi en kallsås på gräddfil, majonnäs, sambal oelek och chilisås. Och jordnötssås. Ja – den går fint att göra själv och då kommer alla smaker ännu tydligare fram. Jag länkar ett ICA-recept längst ner, och skriver min snabbvariant i receptdelen.
Det afganska riset som är en favorit här hemma.
Kanske inte av alla, Maken är väl så där förtjust i det bara. Men stora sonen han uppskattar riset och det är mest därför jag gör det.
Riset gjorde jag på mitt sätt – en variant av afghanskt ris. Jag har sagt det förr och säger det igen: ris ska tvättas! Länge. Vattnet ska bli klart. Sen får det ligga i blöt några timmar.
Afghanskt ris i blötläggning
När jag kokar har jag mycket vatten, buljong, curry, chili, vitlök och lök. När det är klart häller jag av och lägger tillbaka i kastrullen med hushållspapper under locket. På så vis blir det sådär luftigt och fint.
Idag – längtan efter Alfred
Men det var igår. Idag är en ny dag. Ändå sitter jag här i samma källare. Samma röra, samma stolar. Men ändå inte samma vi för maken ska snart till jobbet så det är inte längre – rygg mot rygg. Idag finns tanken någon annanstans. Nämligen på Alfred.
Jag längtar redan, fast klockan är inte mycket. Senare idag nämligen i eftermiddag får jag åka och hämta honom i skolan. Den känslan gör mig varm. Att få träffa honom, höra vad han vill berätta, vara en del av hans eftermiddag. Det är just det jag ser fram emot.
Mellan raderna
Igår handlade allt om mat och dofter, även om stilla gemenskap rygg mot rygg. Idag handlar det om väntan. Här mellan raderna finns närheten: Det handlar om att ha en plats. Men även så handlar om att dela vardagen. Det är att få längta efter någon man älskar. Och kanske är det också en del av livet med ADHD – att allt sker på en gång, att röran blir en del av helheten, men också att glädjen ofta gömmer sig just där.
Nu blev jag nyfiken på dig hur har du det? Hur ser din vardags röra ut – är det ordning eller kreativt kaos hos dig?
Reflektion
Kanske är det just här livet känns som mest – här i gårdagens middag, även om det också finns i dagens längtan. I röran här nere, samtidigt i tystnaden rygg mot rygg. Här upplever jag, samtidigt som jag ser de små ögonblicken, vilket formar allt här i vårt liv. Det är här vi kan uppleva och känna inom oss själva – just i de där vardagliga stunderna, som därför blir till i all enkelhet.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vanliga frågor om glutenfria kycklingfiléer i Airfryer
Hur tillagar man glutenfria kycklingfiléer i Airfryer? Lägg de kryddade kycklingfiléerna i Airfryerns korg och tillaga på 180 grader i cirka 18–20 minuter. Vänd gärna efter halva tiden för jämn tillagning.
Blir kycklingen saftig i Airfryer? Ja, Airfryern gör att kycklingen får en krispig yta samtidigt som den behåller saftigheten inuti.
Vilka kryddor passar bäst till kyckling i Airfryer? En enkel blandning av salt, peppar, paprika och lite olivolja fungerar alltid. Men du kan variera med vitlök, chili eller örter efter smak.
Kan jag laga frysta kycklingfiléer i Airfryer? Ja, men det tar lite längre tid. Räkna med 22–25 minuter istället för 18–20 minuter, beroende på storlek.
Håll varma i ugnen tills alla är klara (lägg dem luftigt).
Servera med:
Kallsås: gräddfil + majonnäs + sambal oelek + chilisås. Här smakar man sig fram. Egentligen gör jag nog så i all mat jag lagar. smaklökarna får bestämma när jag lagar mat.
Jordnötssås: se hemmavariant nedan eller följ ICA-receptet.
Jordnötssås – hemmagjord (snabbvariant)
1 dl jordnötssmör
ca 1 dl vatten (späd till önskad konsistens)
1–2 msk japansk soja
1 liten vitlöksklyfta, riven
1 tsk riven ingefära
chiliflakes eller sambal oelek efter smak
1–2 tsk pressad lime eller lite vitvinsvinäger
en nypa socker eller honung
Rör ihop allt i en kastrull på låg värme tills det blir slätt. Smaka! Justera sälta, syra och hetta – hemmagjord blir oftast mer smakrik eftersom du styr balansen själv.
Vill du följa ett recept från ICA? Lägg in din länk här: ICA: Jordnötssås (sök på “jordnötssås” och välj din favorit).
Afghanskt ris – min variant
Tvätta riset länge, tills vattnet är klart.
Låt ligga i blöt några timmar.
Koka i mycket vatten med buljong & kryddor (min tvist: curry, chili, vitlök, lök).
Smaka av – när riset är klart, häll av.
Lägg tillbaka i kastrullen med hushållspapper under locket.
Resultat: luftigt, smakrikt och perfekt tillbehör.
Yesterday I cooked gluten-free chicken fillets in the Airfryer, with fresh salad from the greenhouse and my fluffy Afghan rice. Down in the basement, our worlds coexist. He with his order, me with my creative chaos. Yesterday it was chicken in the Airfryer, salad with greenhouse tomatoes, and Afghan rice – a dinner as simple as it was good. Today it is the same basement, the same us, yet the day carries something more: longing for Alfred and the afternoon ahead.
Yesterday I sat here in the basement. Our little hobby room. We both have our desktop computers down here and sit back-to-back. He in his chair, me in mine. He with WoW, sports and horses, me with pencils, painting, knitting and writing. We may not say much, but still, it is togetherness. At the same time, it is comforting to be close, even if we are doing completely different things. This room was once a storage room, but now it has become our space to play and create.
You will have to excuse the mess. But the mess is mine. I spread out. Brushes, paints, yarn and paper all over the place. That is why it feels alive, and not stiff. Maybe it is also my ADHD that makes the mess grow so fast – yet at the same time, that is where creativity lives. Here lie the ideas that turn into colors, words, and sometimes into food on the table.
Min målarhörna i källaren
My painting corner in the basement
Min skriv- och datorhörna
My writing and computer desk
Vårt gemensamma källarrum
Our shared basement room
Yesterday – Dinner on the Table
And yesterday I cooked, as usual. I take care of weekday dinners, while my husband cooks when he is off work. Gluten-free chicken fillets in the Airfryer. A salad with tomatoes and cucumbers from the greenhouse. I also mixed in the shredded carrots left over from the day before, plus alfalfa sprouts, red onion, lemon, oil and vinegar. Fresh and good. I have also shared my recipe for homemade pizza salad – simple, fresh and perfect as an everyday side dish.
Glutenfria kycklingfiléer på väg in i Airfryern
Crispy chicken with corn flour and panko
Gluten-free chicken fillets ready for the Airfryer
The chicken turned out crispy: corn flour → egg → gluten-free panko. Six minutes on each side in the Airfryer, and then into the oven for a while. It is important that they do not lie too close to each other. Alongside we had a cold sauce made of sour cream, mayonnaise, sambal oelek and chili sauce. And peanut sauce. Yes – you can easily make it yourself, and then all the flavors come through even more clearly. I link to an ICA recipe at the end, and I also include my own quick version.
Afghan rice – a family favorite
Perhaps not everyone’s favorite – my husband is not too fond of it. But my eldest son loves it, and that is mostly why I make it.
I cook it my own way – a twist on Afghan rice. I have said it before and I will say it again: rice must be washed! For a long time. The water must be clear. Then it needs to soak for a few hours.
Afghanskt ris i blötläggning
Afghan rice soaking in water
When I cook it, I use plenty of water, broth, curry, chili, garlic and onion. When it is done, I drain it and put it back in the pot with a paper towel under the lid. In this way the rice becomes fluffy and light.
Today – Longing for Alfred
But that was yesterday. Today is a new day. Still, I sit here in the same basement. The same mess, the same chairs. But not quite the same us, because my husband will soon leave for work – so we are no longer back-to-back. Today my thoughts are elsewhere. With Alfred.
I am already longing, even though the day has barely begun. Later this afternoon I get to pick him up from school. That thought makes me warm inside. To see him, to hear what he wants to tell me, to be a part of his afternoon. That is exactly what I am looking forward to.
Between the Lines
Yesterday was all about food and flavors, even about quiet togetherness back-to-back. Today it is about waiting. Here between the lines lies closeness: it is about having a place. But it is also about sharing everyday life. It is about longing for someone you love. And maybe this too is part of living with ADHD – that everything happens at once, that the mess becomes part of the whole, but also that joy often hides right there.
Now I am curious about you – how is it for you? How does your everyday clutter look – neat and tidy, or creative chaos?
Reflection
Maybe it is right here that life feels most real – in yesterday’s dinner, even if it is also in today’s longing. In the mess down here, and at the same time in the silence back-to-back. Here I experience, even while I see the small moments, which together shape everything in our lives. It is here we can feel within ourselves – in those everyday moments that, therefore, become life in its purest simplicity.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Frequently Asked Questions about Gluten-Free Chicken Fillets in the Airfryer
How do you cook gluten-free chicken fillets in the Airfryer? Place the seasoned chicken fillets in the Airfryer basket and cook at 180°C (350°F) for about 18–20 minutes. Flip halfway through for even cooking.
Does chicken stay juicy in the Airfryer? Yes, the Airfryer gives the chicken a crispy outside while keeping the inside tender and juicy.
What spices work best for chicken in the Airfryer? A simple mix of salt, pepper, paprika, and a little olive oil always works well. You can also add garlic, chili, or herbs depending on your taste.
Can I cook frozen chicken fillets in the Airfryer? Yes, but it takes a little longer. Plan for 22–25 minutes instead of 18–20 minutes, depending on the size of the fillets.
Keep warm in the oven until all are done (place them with space between).
Serve with:
Cold sauce: sour cream + mayonnaise + sambal oelek + chili sauce. Taste your way – I often do this with all my cooking, letting the taste buds decide.
Peanut sauce: see quick version below or follow the ICA recipe.
Peanut Sauce – Homemade (Quick Version)
100 ml peanut butter
about 100 ml water (adjust for consistency)
1–2 tbsp soy sauce
1 small garlic clove, grated
1 tsp grated ginger
chili flakes or sambal oelek to taste
1–2 tsp lime juice or a splash of white wine vinegar
a pinch of sugar or honey
Heat gently in a saucepan and stir until smooth. Taste and adjust salt, heat and acidity – homemade usually gives more flavor because you decide the balance yourself.
(ICA recipe link: add here)
Afghan Rice – My Version
Wash the rice thoroughly until the water is clear.
Let it soak for a few hours.
Cook in plenty of water with broth and spices (my twist: curry, chili, garlic, onion).
Taste – when done, drain.
Return to the pot with a paper towel under the lid.
Result: fluffy, flavorful and the perfect side dish.
Oskar-serien ADHD i skolan – måste alla barn kunna knyta skor? I den här delen av serien berättar jag om Oskar och de krav som ibland känns självklara i skolan, men som för barn med NPF kan bli onödigt svåra. Här vill jag visa varför vi behöver tänka annorlunda – och möta barnen där de är Det här inlägget skrevs första gången 2012 och är nu uppdaterat. Det är del 2 i en serie om Oskar – en pojke vars möten med skolan väcker viktiga frågor om hur vi ser på olikheter. Serien publiceras på tisdagar varje vecka tills ämnet är färdigt.
Här finns ännu en länk här handlar det om motiverande omständighet och dagsform.Läs del 3 här
Hur viktigt är det egentligen att alla barn kan knyta skor? Och vad händer när skolan försöker forma ett barn efter en mall, istället för att se det som gör barnet unikt? Det här är berättelsen om Oskar – och om varför vi måste våga låta olikheter blomma.
Inledning
Igår kväll skulle jag hjälpa min dotter med en uppgift från skolan. Hon går i tvåan på gymnasiet, och just nu läser de om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar – något vi i vår familj har lång erfarenhet av.
Men när jag fick höra vad de lärt sig, och läste hennes anteckningar, blev jag mörkrädd. Inte för ämnet i sig, utan för hur det beskrevs och vad som ansågs viktigt.
Måste alla kunna knyta skor?
I en C-uppgift skulle en pojke vid namn Oskar, 12 år gammal, “hjälpas in i gemenskapen” och dessutom lära sig knyta sina skor. Gympan skulle också vara en aktivitet att utveckla.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Oskars styrkor – och skolans syn på dem
Oskar hade fler saker han “måste” lära sig. Men är det verkligen han som måste förändras? Eller borde vi i stället lära omgivningen att möta Oskar så han får vara den blomma han är?
Måste vi göra om honom till en alldaglig maskros när han i själva verket är en skogsstjärna – eller kanske en ovanlig blomma som inte alla får se?
Om Oskar trivs i bibliotekets hyllor och älskar att läsa om världsrekord, varför får han då inte göra det? Samtidigt skulle skolan kunna använda hans specialkunskaper på ett positivt sätt, låta honom glänsa i klassrummet genom att dela med sig av sina fakta.
När skolan formar i stället för att möta
En annan sak som skrämde mig var när min dotter sa:
”Nej mamma, vi pratar inte om ADHD, Tourettes eller något annat än autism och Asperger!”
Då förstod jag varför skolan ser ut som den gör. Om du är annorlunda får du tydligen passa in i en mall – i det här fallet “autism”.
Var finns mångfalden? Var finns viljan att möta individen på dennes villkor?
Att stöpa alla i samma form gör mig kall. Himlen som var klarblå när vi började prata blev mörk av mina funderingar.
Se barnens tillgångar
Vi får inte beskylla Oskar för att han har Asperger. Han har inte valt det och kan inte rå för det. Men när vi försöker forma honom efter skolans mall gör vi just det.
Alla barn gillar inte gympa – och varför ska alla då ha gympa och få betyg i det? Oskar skulle kunna bidra genom att mäta längder i hopp, föra statistik eller skapa utvecklingskurvor. Han skulle kunna använda sina intressen för att utveckla sig själv och hjälpa andra.
Tillgångar är det vi är bra på – och alla är inte bra på att knyta skor. Vissa har spetskunskaper som borde få blomma. Det här är kärnan i Oskar-serien skolan – att vi behöver se barns styrkor mer än deras svårigheter!
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Mellan raderna
Det här inlägget handlar egentligen inte om skosnören. Det handlar om alla de små krav som vuxenvärlden kan lägga på barn – krav som ibland får skymma barnets riktiga styrkor. Oskar är en påminnelse om att vi behöver lyfta fram det som redan blommar, i stället för att försöka forma om.
Mellan raderna om mig Egentligen handlar texten inte bara om Oskar – utan också om mitt eget engagemang. Jag vill stå upp för barn som inte alltid passar i skolans mallar.
Frågor till dig som läser
Ska skolan forma barnen efter en mall, eller forma undervisningen efter barnen?
Tycker du att det är viktigt att alla barn ska kunna knyta skor – eller finns det andra saker som är viktigare att lägga fokus på?
Har du själv mött ett barn som kämpade med något som vuxna såg som ”litet” men som för barnet var ett stort hinder?
Hur tycker du att vi vuxna kan bli bättre på att se och lyfta fram styrkor i stället för svårigheter?
Reflektion
Det här inlägget påminner mig om hur lätt vi kan fastna i krav som inte alltid är nödvändiga. Oskars skor visar att det ibland är viktigare att hitta egna lösningar än att följa normen.
Den här texten publicerades första gången 10 oktober 2012 och är nu uppdaterad och återpublicerad.
Foto/Illustration: Tommy Hagman, kaninkonstnär – publicerad med tillstånd.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
FAQ
Vanliga frågor om barn med NPF och skolkrav
Hur kan man stötta barn med finmotoriska svårigheter? Genom att erbjuda alternativa lösningar, som kardborreband på skor eller bildstöd, slipper barnet känna sig utanför och kan ändå delta i aktiviteter.
Varför är det viktigt att inte pressa barnet att knyta skor? För vissa barn blir kravet en onödig stress. Att möta barnet på dess nivå stärker självkänslan och skapar trygghet.
Vad kan skolan göra för att underlätta? Skolan kan tänka mer flexibelt, erbjuda hjälpmedel och fokusera på barnets styrkor istället för på det som är svårt.
The Oskar Series continues. This time I ask the question: do all children really need to know how to tie their shoes? A simple everyday moment becomes a reminder of how school meets children with ADHD and autism – and how important it is to recognize each child’s strengths. This post was first written in 2012 and has now been updated. It is part 2 in the Oskar Series – a story about a boy whose encounters with school raise important questions about how we view differences. The series will be published on Tuesdays each week until the topic feels complete.
Last night, I was helping my daughter with a school assignment. She’s in her second year of high school, and right now they’re studying neurodevelopmental differences – something our family has plenty of experience with.
But when I heard what they had learned, and read through her notes, I was horrified. Not because of the subject itself, but because of how it was described and what was considered important.
Oskar Series School – Must Everyone Be Able to Tie Shoes?
In one of the assignments, a 12-year-old boy named Oskar was supposed to be “helped into social belonging” and, in addition, taught how to tie his shoes. Physical education was also listed as an area to develop.
Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission. Alt text:Illustration of Oskar Series school – boy in contemplation. If you want to see the original illustrations, please visit the Swedish version. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.
I felt a chill. What if the child prefers being on his own, with books or other interests? Do we really need to change Oskar so that he gets friends he doesn’t even want?
And is it truly life essential to tie shoes? There are Velcro straps. For example, our own son has shoes he doesn’t need to tie, and if he wears sneakers with laces, he simply tucks the laces inside. It works perfectly – and frees up time and energy for things that actually matter to him.
Oskar’s Strengths – and the School’s Perspective
Oskar had several other things he “needed” to learn. But is it really him who must change? Or should we, instead, teach the environment to meet Oskar where he is, so that he can remain the unique flower he was born to be?
Why make him into a common dandelion when he is, in fact, a wood star – or perhaps a rare flower not everyone gets to see?
If Oskar thrives among library shelves and loves reading about world records, why not let him? At the same time, the school could make use of his special interests, letting him shine in the classroom by sharing his knowledge.
When School Shapes Instead of Meeting
Another thing that worried me was when my daughter said:
“No, Mom, we don’t talk about ADHD, Tourette’s, or anything other than autism and Asperger’s.”
That’s when I understood why school looks the way it does. If you’re different, you apparently need to fit into one mold – in this case “autism.”
Where is the diversity? Where is the willingness to meet each individual on their own terms?
Standardizing children makes me shiver. On the other hand, we can choose to see each child for who they are, instead of forcing them into a mold that doesn’t fit. The sky, which was bright blue when we started talking, grew dark with my thoughts.
See the Children’s Assets
We cannot blame Oskar for having Asperger’s. He didn’t choose it and cannot help it. But when we try to reshape him according to the school’s mold, that’s exactly what we do.
Not all children like gym class – and why should they all be graded in it? Oskar could, for example, contribute by measuring distances in jumps, keeping statistics, or creating progress charts. He could use his strengths to grow himself and even help others.
Assets are what we are good at – and not everyone is good at tying shoes. Some have unique talents that deserve to bloom.
Photo/Illustration: Tommy Hagman, rabbit artist – published with permission. Alt text:Oskar Series school – illustration of children’s differences If you want to see the original illustrations, please visit the Swedishversion. The images are old, yet they are very dear to me and fit this story so well.
Between the Lines
This post isn’t really about shoelaces. It’s about the small demands that adults sometimes place on children – demands that can easily overshadow their true strengths. Oskar is a reminder that we need to highlight what is already blooming, instead of reshaping it.
Between the Lines About me
This story isn’t only about Oskar – it’s also about me. It shows my wish to stand up for children who don’t always fit into the school’s mold.
Questions for You as a Reader
Should schools shape children to fit a mold, or shape education to fit the child?
Do you think it’s important that all children can tie shoes – or are there other things that matter more?
Have you ever met a child who struggled with something adults considered “small” but which, for the child, was a huge obstacle?
How do you think we adults can get better at highlighting strengths instead of weaknesses?
Reflection
This post reminds me how easily we get stuck in expectations that aren’t always necessary. Oskar’s shoes show that sometimes it’s more important to find your own way than to follow the norm.
Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting somewhere ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
FAQ – English (for the Oskar series)
Do all children need to know how to tie shoes in school? No, children learn at their own pace. What matters is recognizing their strengths and offering alternatives, such as Velcro or elastic laces.
How can children with ADHD be supported in the classroom? Through structure, clear routines, and a calm approach. Small breaks, visual aids, clear instructions, and positive reinforcement often make a big difference.
What does NPF mean? NPF stands for neurodevelopmental disorders. This includes ADHD, autism, Tourette’s syndrome, and language disorders.
Why do you write about the Oskar series? To share experiences and reflections from everyday life – about how we can meet children in ways that build their self-esteem and give them a chance to succeed.
Want to get my next post straight to your inbox? Subscribe here!
If you appreciate my writing and want to support my work, you can do so here: Support me on PayPal
Yesterday has already settled into history, tomorrow is still waiting ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
This text was first published on October 10, 2012 and has now been updated and republished.
Nya glasögon igen. Hej och varmt välkommen hit till bloggen Malix.se. Idag bjuder jag på ett inlägg om något så vardagligt som glasögon. Kan man skriva ett helt inlägg om det? Jo då – det kan man, i alla fall kan jag det.
Här sitter jag i soffan igen. Igår var en seg dag, men det var inte så konstigt – vi kom hem sent efter en magisk kväll med Thåström i Karlstad. Musikupplevelsen var större än livet självt, och tröttheten dagen efter kändes nästan som ett minne i sig. Vill du läsa mer om den konserten hittar du inlägget här: Thåström konsert Karlstad – en magisk kväll i musikens tecken.
Trots segheten fick vi ändå gjort en hel del. En av sakerna var att hämta mina nya glasögon på Synsam. Jag har ett abonnemang där jag hyr glasögon mot en månadskostnad, och när maken var där sist blev det plötsligt väldigt fördelaktigt för mig att skaffa ett fjärde par. Igår var dagen då jag hämtade ut dem.
Så nöjd som man kan bli
Jag blev riktigt nöjd! Glasögonen känns lätta, sitter perfekt och är dessutom snygga. När jag provade dem på plats skämtade jag med expediten: ”Nu har jag så många glasögon att jag känner mig som Elton John.” Hon log och svarade: ”Visst är det härligt att ha en sådan känsla.” Och det är det verkligen.
Abonnemang på Synsam – smart för mig
Synsam har ett koncept som jag tycker är riktigt bra. Du hyr dina glasögon och kan uppdatera dem år efter år. Jag betalar månadsvis för ett par solglasögon, ett par vanliga glasögon och ett par läsglasögon – det är grunden. Men för några veckor sedan hade de ett extraerbjudande, och då slog jag till på ett fjärde par.
Så här ser det ut när jag sitter i soffan med datorn, glasögonen nära till hands och bloggen uppe på skärmen. Ett vardagsögonblick i skrivandet
De nya sitter så skönt att jag knappt märker att jag har dem på mig. Och även om det är kul att de är snygga, är det viktigaste förstås hur jag ser med dem. Nu är världen klarare – sådant jag tidigare bara såg suddigt har plötsligt fått skarpa konturer.
En liten parentes: Om du själv blir tipsad av mig och tecknar abonnemang hos Synsam får du faktiskt två månader gratis. Jag får en månad som tack, men du tjänar mer på det än jag. Ett tips om du ändå går i glasögontankar. Skicka mig ett mail så ska jag berätta för dig.
Oskar-serien – nästa kapitel
Idag ska jag fortsätta arbeta med nästa inlägg i min lilla Oskar-serie. I morgon publicerar jag del två, och det kommer även en del tre och fyra. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat och därför vill jag ta tid på mig och få med så mycket som möjligt i varje inlägg.
Själva texten skrev jag för många år sedan, men tankarna lever vidare och känns fortfarande aktuella. Serien blir ett sätt att samla dem på nytt. Har du missat första delen? Här hittar du den: Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan.
Mellan raderna
Vad säger det här inlägget om mig? Kanske att jag gillar glasögon och att jag gillar att variera. Kanske också att jag ofta skriver långa texter, som jag sedan får dela upp i flera delar. Men det säger också något om omtanke – jag vill ju att du som läser ska orka följa med hela vägen.
Reflektion
Ibland är det skärpan som gör skillnaden. Rätt glasögon kan förändra allt – plötsligt ser vi detaljerna som tidigare var suddiga. Samma sak gäller livet. När vi stannar upp och justerar blicken kan vi upptäcka saker vi annars missar: små glädjeämnen, en ny ton i ett samtal eller en känsla som väntat på att få bli sedd.
Vad blir tydligare för dig om du ser med ny blick idag?
Efterord
Tack för att du följt med i dagens inlägg, även om det handlade om något så vardagligt som glasögon. Vardagen rymmer ju ofta mer än vi först anar.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
New glasses again. Hello and welcome to all of you who read my posts here on Malix.se. Today I’m sharing a post about something as ordinary as glasses. You might wonder: can you really write a whole post about glasses? Oh yes – at least I can.
Here I am again, sitting on the sofa. Yesterday was a slow day – no surprise, since we came home late after a magical evening with Thåström in Karlstad. The concert was larger than life, and the tiredness the day after almost felt like part of the memory. If you want to read more about that night, you’ll find it here: Thåström concert Karlstad – a magical night in the spirit of music.
Still, despite the tiredness, we managed to get a few things done. One of them was picking up my new glasses at Synsam. I have a subscription where I rent glasses for a monthly fee, and when my husband was there last time it suddenly became very favorable for me to add a fourth pair. Yesterday was the day I picked them up.
As happy as can be
I was really happy! The glasses feel light, sit perfectly, and they’re stylish too. While I tried them on, I joked with the assistant: “Now I have so many glasses I feel like Elton John.” She smiled and replied: “It’s wonderful to feel that way.” And yes, it really is. Even though I only have four pairs, it’s such a joy to be able to switch depending on mood and situation.
Synsam subscription – smart for me
Synsam has a concept I really like. You rent your glasses and can update them year after year. I pay monthly for one pair of sunglasses, one pair of regular glasses, and one pair of reading glasses – that’s the foundation. A few weeks ago, they had a special offer, and that’s when I decided to get a fourth pair.
An everyday moment from the sofa where my new glasses rest on the laptop, with the blog post open on the screen.
These new ones sit so comfortably that I barely notice I’m wearing them. And while it’s fun that they look good, the most important thing is of course how I see with them. The world is suddenly clearer – what used to be blurry is now sharp and full of detail. If you sign up for a Synsam subscription through my referral, you actually get two months for free. I get one month as a thank you, but you benefit even more. Worth knowing if you’re considering new glasses yourself.
The Oskar series – next chapter
Today I’ll continue working on the next post in my little Oskar series. Tomorrow I’ll publish part two, and there will also be a part three and four. This subject is close to my heart, so I want to take my time and include as much as possible in each post.
The text itself was written many years ago, but the thoughts are still alive and relevant. The series gives me a way to gather them once again. If you haven’t read the first part yet, you’ll find it here: The Oskar series – meeting children with neurodivergence in school.
Between the lines
What does this post say about me? Maybe that I like glasses and that I enjoy variation. Maybe also that I tend to write long posts, so long that I sometimes have to turn them into a series. But perhaps it also says something about care – I want you as a reader to actually have the energy to follow along.
Reflection
Sometimes it’s clarity that makes all the difference. The right glasses can change everything – suddenly details that were blurry come into focus. Life works the same way. When we pause and adjust our view, we can notice things we’d otherwise miss: small joys, a new tone in a conversation, or a feeling waiting to be seen.
What becomes clearer for you if you look with fresh eyes today?
Afterword
Thank you for joining me in today’s post, even though it was about something as ordinary as glasses. Everyday life often contains more than meets the eye.
“Yesterday has already settled into history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens.” -Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.