Idag är det med sista passet känslor jag går till jobbet. Imorgon igen är det efter kl 11, medical lediga dagar. Jag gillar lediga dagar. Jag gillar när dagarna är mina och jag kan göra sånt som faller in.

Igår satt jag och läste en uppsatts som någon hade gjort om stämpling och utanförskap. Man hade använt sig av Gunilla Gerlands, Lotta Abrahamsson och min bok. Det var intressant läsning, hade inte en aning om att man använde sig av min bok på ett sådant sätt.

Att fanns människor som läste min bok för att använda sig av den i uppsatsskrivningar. En skillnad som uppsatsskrivaren poängterade va hur böckerna va skrivna. Gunillas bok och min bok var skrivna i Jag former. Lottas bok i Vi former.

Just Jag formen var ett medvetet val från min sida. Jag kan bara utifrån mig själv försöka mig på att beskriva de där med ADHD. Jag kan bara beskriva ADHD ut från mig själv, då jag inte har träffat alla människor som har ADHD. Men även eller trotts min Jag form så har människor känt igen sig. Har fått många brev och samtal från människor, som säger att det kändes som om jag skrivit om dem att jag skrivit om deras liv. Så några rätt blev det nog med den där boken jag skrev.

Det fanns många intressanta saker i hennes tolkningar av våra texter. Intressant att läsa och se hur hon kopplade våra ord, till de olika teorierna och till den forskning som är gjord. Hon hittade likheter i våra böcker och kopplade ihop det och plockade ut delar sydde in det i teorierna. Hade jag då jag skrev boken, vetat att någon skulle läsa den så som hon tydligen har gjort. Då hade jag utvecklat den mera.

Samtidigt som jag vet att, hade jag då vetat att människor skulle använda sig av min bok för sina uppsatsskrivningar. Då hade min bok inte vart klar ännu. Då hade jag aldrig våga ge ut den, för då hade jag haft ännu högre krav. Krav som jag själv inte hade kunnat nå upp till.

Då hade det där duktighetssymdromet hittat fram och ställt till det. Nå ja det va intressant läsning i alla fall. Kändes nästan som jag tjuvlyssnade eller tjuvläste någon annans anteckningar. Men likt mig så har hon publicerat den och då är det inte tjuvläsning 🙂

Lev idag just nu, igår är ett minne bland minnen morgondagens dag är framtiden. I mig kittlar det när jag tänker så.

Ha en fin dag.

Carina Ikonen Nilsson

ADHD en Förgiftning i allfall är det inte så jag tänker…..

Av Carina Ikonen Nilsson

den 22 oktober 2014

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Malix – personligt & bloggen, Tidiga texter malix 2014 -2017

ADHD, föräldraskap och kost – varför jag inte tror på att mat botar ADHD

Detta är en redigerad version av ett inlägg jag först skrev 2014 – men det är lika relevant idag.

Publicerat första gången: 14 oktober 2014
✍️ Av Carina Ikonen Nilsson

Arkivinlägg

Det här är ett inlägg jag skrev för många år sedan – närmare bestämt hösten 2014. Jag hade precis läst en artikel som triggade starka känslor, och det här blev mitt svar.
Nu låter jag det få en plats i mitt bloggarkiv, för även om det är äldre, säger det fortfarande något viktigt.

När rubriken väckte ilska

Idag läste jag en artikel om kärnfrisk mat och ADHD. Redan när jag såg rubriken ”Är ADHD ett förgiftnings- och bristsymptom?” kröp irritationen fram inom mig. Samma gamla känsla som när jag hör att ”ADHD är en myt” eller att rätt kost kan få den att försvinna.
Jag tror inte på det där.

Skulden man placerar på föräldrar

Sådana artiklar får det att låta som om jag är orsaken till mina barns diagnoser – för att jag serverade vitt mjöl, fel sorts mat. Som om det var mitt fel.
Ja, det är mitt ”fel” att mina barn har ADHD. Men inte för att de åt fel. Utan för att jag har det. Genetiskt. Jag är deras mamma. Jag behöver inte vara biolog för att se sambandet.

ADHD sitter inte i tallriken

Självklart ska man äta bra. Alla mår bättre av sund mat. Men jag tror inte ett ögonblick på att min ADHD skulle försvinna för att jag slutar med gluten eller socker. Min impulsivitet, mitt korta arbetsminne, mina snabba känslor – de bor i mig. De är en del av mig.
Visst mår min kropp bättre av rätt mat. Men det förändrar inte min neuropsykiatriska funktionsuppsättning.

Vad jag däremot tror på

Jag tror på miljöer. Jag tror på sammanhang där jag får vara precis den jag är. Där människor förstår och accepterar mig. Där kraven matchar min förmåga.
I sådana miljöer gör inte ADHD ont. Då behöver jag inte anpassa bort mig själv. Då får jag glänsa.
Och vet du? När det händer, då störs ingen av att jag tar plats. Ingen himlar med ögonen.

Mat påverkar kroppen – men inte min diagnos

Att välja bort vitt mjöl och socker ibland gör att jag mår bättre. Mindre värk. Mindre nässpray. Färre förkylningar. Men det botar inte ADHD. Det förändrar inte varför mina barn har fått diagnosen.
De är mina barn. Och jag har ADHD. Det räcker så. Resten är genetik, inte gluten.

Reflektion mellan raderna

Det här är ett inlägg om att stå upp för sig själv. Att vägra ta på sig skam och skuld för något som inte är en produkt av felsteg – utan av arv, miljö och mänsklighet.

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

#ADHD #Föräldraskap #KostOchHälsa #Neurodiversitet #MiljöOchADHD

#ADHDAwareness #ParentingWithADHD #NutritionAndADHD #Neurodivergent #GeneticADHD

Stötta bloggen

Vill du stötta mitt skrivande och arbetet med bloggen malix.se?
Stöd mig via PayPal här

Mellerud här kommer jag…

Av Carina Ikonen Nilsson

den 17 september 2014

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter malix 2014 -2017

Idag ska jag åka iväg till Mellerud, på ett uppdrag. Här ska pratas Hjärnkoll, och ADHD. Har packat ner det jag ska ha med mig, nu ska jag bara packa ihop mig själv. Har några timmar på mig så morgonen är mig och den ska jag njuta av.

En och annan chili kommer följa med och farmor förstås även om hon bor i himlen så kommer hon nog alltid vara med mig när jag är ute på uppdrag. Ett antal böcker är självklart med på min lilla resa. Känns gott att det är så nära Mellerud ligger bara 6 mil här ifrån.

Tänker smita in till Vita Sandar innan jag åker hem bara för att uppleva skönheten där.

Lev idag just nu, igår är historiskt vacker kanske men idag är det vi andas i och kan påverka till och med så att vi förbereder morgondagen just idag .

Stafett pinnen plockade jag upp men glömde på vägen redan från början.

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 juli 2014

i Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter malix 2014 -2017

Victoria är inte någon jag träffat i det där riktiga livet nej, drugs men skulle vilja göra, för tänka sig jag tror hon är lite lik mig. Lik mig på det där av och på eller on /off sättet. Hennes syster va en av dom som först köpte min bok, när den var nyutgiven. Genom åren har jag läst ett och annat glimmande inlägg som skrivits av Victoria. När den kvinnan glimmar, så glimmar hon till riktigt ordentligt tycker jag.

Hon har i veckan slagit till och slagit till med att göra en flickvecka i sin blog. Uppmanar andra att ta tag i stafett pinnen. Hon vill med veckan lyfta fram flickor och deras sätt att hantera och härbärgera ADHD. Det ser lite annorlunda ut än hos pojkar.

Men gör det egentligen de?

Eller handlar det bara egentligen om att flickor och pojkar är olika, att vi faktiskt inte ser flickor i deras sätt att agera ut? Att vi av olika anledningar ser flickors sätt att hantera och agera ut med andra ögon? Svenny Kopp sa i en föreläsning att vi när vi tittar på flickor och pojkar, måste sluta upp med att vara så dramatiska. Hon sa det med glimten i ögat. I ett Sambandet att visst reagerar vi när pojken i skolsalen slänger ut sin bänk genom fönstret, eller själv hoppar ut. Flickan där emot kanske snällt sitter kvar i sin bänk, men mår dåligt på insidan. Lägger det på insidan och till sist utvecklar depression, börjar skära sig, utvecklar ätstörning, eller bara inte syns alls.

När jag för några år sedan träffade den duktiga Svenny Kopp, så fick hon min bok i sin hand. Precis innan hon gick, kom hon fram till mig och sa till mig med de vänligaste ögon jag någonsin sett: Du kunde inte ha en bättre titel på en sådan här bok. Andra människor har jag fått höra att då hon är ute och pratar om Flickor och ADHD, Faktiskt tar upp och pratar om min bok. När jag är ute och pratar och min vän som gav mig uppmuntran att skriva min bok är med, brukar hon nämna för åhörarna att det finns inte så många böcker på svenska som är skrivna av kvinnor med ADHD. Då brukar jag skämtsamt säga att det finns inte så många böcker skrivna av mig som är om mig. 🙂

Nej ser ni här det är just det här som är en bit av ADHD, för jag hade tänkt plocka fram tangentbordet och skriva om siffror, statistik och kvinnor med diagnos. Men se det blev det inte det blev bara massa ord skrivna som kanske inte ens har sammanhang för utom för mig. Korta lösrykta trådar som liksom bara blir en text. Så den där stafett pinnen som Victoria uppmanade om att plocka upp som jag hade tänkt ta upp, den tappade jag redan när jag började skriva.

Lev idag just nu, idag är himmelen blå och solen bor på himlen så idag ska jag just idag just nu ladda upp vitaminer inför framtiden . Igår är historia, idag just nu påverkar och verkar vi i. Framtiden är redan i morgon vilket vi idag har möjlighet att påverka.

Trevlig Midsommar

Av Carina Ikonen Nilsson

den 20 juni 2014

i Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter malix 2014 -2017

Vill du Köpa boken så klicka på boken.

Ha en härligt trevlig midsommar.

Idag ska jag börja fira redan nu men då med träning till en början.

Mitt sätt att gratulera min kära vän Jenny Ström

Av Carina Ikonen Nilsson

den 21 maj 2014

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter malix 2014 -2017

Ja men det får bli ett tredje inlägg idag, hospital bara för jag kan och för att jag kom på en sådan väldigt bra idé. Idag fyller min kompis Jenny år. För ganska så många år sedan träffade jag Jenny när hon hade en föreläsning i Trollhättan. På något sätt just där sa det klick, bara några veckor efter den träffen skickade jag min bok Jag föredrar att kalla mig impulsiv till henne. Några månader efter det så blev jag bjuden på födelsekalas i Nynäshamn. Jag gör ju ofta saker bara för jag kan, så jag bestämde att jag och maken ska minsann åka till Nynäshamn och fira henne på hennes 40 års dag. Vi tog in på hotellet i Nynäshamn och fick uppleva ett riktigt roligt och trevligt kalas.

Idag fyller min kära vän år, tanken idag var att jag skulle skicka henne blommor. Men när jag skulle leta upp hennes adress hade jag bara hennes gamla adress. Hon flyttade i höstas. Besvikelsen blev stor då jag insåg att den där buketten inte skulle hänga på hennes dörr, när hon kom hem. Men så fick jag en grym idé just nu så här på kvällskvisten.

Och nu behöver jag hjälp av alla er som läser min blogg. Nu har vi alla möjlighet att fira henne stort och hjälpa till så att hon göra sin resa till Almedalen. Just det besöket känner jag är viktigt och hjärtat bankar lite extra för att hon ska dit. Hon behövs där och där är hon den som visar en bild av hur samhället ser ut för våra barn. Våra barn som kanske redan innan de går ut skolan har upplevt år av besvikelser och har uppfattningar av att inte duga som människa. Ni som varit på mina föreläsningar vet genom min berättelse när jag pratar om min farmor. Hon som aldrig fick möjlighet att duga.

Jenny har under ett tag försökt samla in pengar till Almedalsveckan och här kommer min idé som skulle göra underverk. Vi Kan alla hjälpas åt genom att skänka en pytte summa kanske bara en guld tia eller en tjuga till ett insamlingsprojekt som heter https://www.cocoin.com/jennystrom. Nu går det även att skänka mera pengar om man vill, men det räcker med en tia eller 20. Tänk vilken underbar present det skulle vara, tänk vilken nytta hon skulle göra där, bland alla politiker och alla debatter. Det är viktigt att vi får in debatten om skolan för barn som kanske inte helt är med i skolmatchen, får in debatten om utanförskapet som så många människor känner bara för de är i cirklarna av NPF.

Hjälp mig alla snälla människor att samla in pengar. Tänk vilken fin present vi ger till denna tillförda påhittiga kvinna.

Så här till sist vill jag bara sjunga lite för min vän, är ni med?

Vad är det för dag idag är det en vanlig dag nej det är inte en vanlig dag för idag är Jennys födelse dag hurra hurra hurra.

Grattis på dig min kära vän.

Det är inte alla som får så mycket som ett helt inlägg på min sida. Fast du har nog fått det några gånger det är för att du är speciell för mig 🙂

Klicka er nu in på länken ska själv nu skänka lite pengar i stället för den där blomsterbuketten jag från början hade tänkt att skänka.

In för morgondagen…..

Av Carina Ikonen Nilsson

den 13 maj 2014

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter malix 2014 -2017

Ho hooo någon där? Här är jag i alla fall, lagt min sista hand på förberedelser för morgondagen. I morgon flyttar (H)järnkoll från min säng in till medborgarkontoret i Färgelanda. Inte bara (H)järnkoll utan jag tänker allt va där jag med

Is i magen sa en chef en gång på ett möte. Den isen i magen är vatten idag men tänker ladda upp i dagen med en lugn dag och göra bara Carina saker.

Nu lägger jag morgondagens möten med människor till sidan. Nu får det bli vila och bara bra saker. jag har packat ner saker som jag ska ha med mig till morgondagen. Det enda som inte är nerpackat är mina böcker. Men dom lär följa med dom med. Is i magen jo får duscha kallt sova med öppet fönster så ska nog det bli lite is i magen.

Fast det ska kännas lite i magen när det ska till att pratas för jag tror det gör det hela bättre.

Än så länge har jag (H)järnkoll i sängen, men bara tills i morgon för då flyttar både jag och (H)järnkoll till medborgarkontoret i Färgelanda. Då ska vi prata hälsa och ohälsa ….

Lev idag just nu i går är historia och idag just nu påverkar vi morgondagen.

Balans va ska det vara bra för?

Av Carina Ikonen Nilsson

den 16 januari 2014

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter malix 2014 -2017

Ett äldre inlägg – om motorstopp, prestationsångest och att sålla bland bubblor

Publicerat första gången: 2014 01 16
✍️ Av Carina Ikonen Nilsson

Arkivinlägg

Det här inlägget skrev jag under en period då jag förberedde mig inför en föreläsning – eller snarare försökte förbereda mig. Tankarna gick åt alla håll, precis som det ofta gör med ADHD i kroppen. Här är mitt försök att sätta ord på den kampen.

Jag har kommit igång – nästan

Inte med att få upp energin. Men efter en lång tid med motorstopp. Motorstoppet handlar om att göra klart inför föreläsningen jag snart ska delta i.

Den här gången har känslan nästan varit som första gången jag stod framför folk. Då gick jag dit med en stor påse full av papper och sa som det var:

”Så här är ADHD i mig. Folk har sagt att jag ska förbereda mig, men jag vet inte hur man gör. Så här står jag nu. Helt oförberedd.”

Jag fixade det ändå. Hur? Det vet jag fortfarande inte. Jag minns inte ens vad jag sa.

Motorstoppet – och allt som blev viktigare

På något sätt har jag glömt hur man förbereder sig. Så fort jag närmat mig datorn har tusen andra saker dykt upp. Plötsligt blev det viktigt att rensa garderoben, städa under diskbänken, leta krukor i källaren, tvätta jackor jag aldrig använder.

Och måla. Helt plötsligt borde jag absolut prova ett nytt målarprojekt.

Vad ska jag ens ha på mig?

Idag när jag satt och försökte tänka föreläsning, kom det plötsligt: Vad ska jag ha på mig?
Blixtsnabbt ville jag åka och handla kläder. Jag var nästan i bilen, men så tittade jag ut – snökaos.
Jag sansade mig. Idag blir det inga nya kläder.

En liten g-känsla har flyttat in

När jag summerar dagen andas jag ändå ut. Jag känner att jag är på g – ett litet g, men ändå. Tankarna börjar formas, en liten känsla av jag fixar det har smugit sig in.
Till slut skrev jag till och med ett kontrakt till mig själv:

Sålla bland materialet. Sålla bland tankarna. Välj ut vad jag ska prata om.

Av 70 bubblor på mitt tankepapper blev det 15. Snart är jag nere på 10. Att begränsa sig är svårt – men när det väl klickar, då händer det något.

Sjukgymnasten sa: balans

På morgonen var jag hos sjukgymnasten. Hon pratade om balans – träning, vila, belastning. Jag gick därifrån med ett huvud fullt av tankar om just det ordet.

Balans.

En konstform jag ännu inte klurat ut. Jag gör och gör tills jag tröttnar – och då gör jag inget alls. För då har ett nytt ”gilla” flyttat in. Och där börjar det om.

Citat

Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.

Trivselhus gör att man kan drömma sig bort och vila

Av Carina Ikonen Nilsson

den 24 oktober 2013

i Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Tidiga texter – Malix 2009–2013

ibland önskar jag att jag var född med tummen där den ska vara så att jag var lite händig. Så att jag kunde renovera, here bygga, prescription skruva och allt sånt där. Men nej då här är tummen mitt i handen. I veckan gjorde vi en övning där vi skulle göra instruktioner om hur man sätter ihop en kontakt. En sådan där man sticker in i väggen med två metall piggar på. Att göra instruktionerna var ingen konst till och med så hittade jag på ett eget verktyg för att få gjort det enklare. Så att man skulle slippa hålla koll på sladdar och skruvar. När vi sedan skulle göra grupp arbete om det då skulle en av gruppmedlemmarna instruera mig och jag skulle göra ut ifrån hennes instruktioner. Jo då då sattes tålamodet på plats. Då blev det svett pärlor i pannan och jag kände hur stressen åkte upp och ner i kroppen av hennes lugna metodiska röst när hon förklarade. Men ihop den det fick jag fast jag inte vet åt vilket håll en skruv ska skruvas. Är det åt höger så spelar det inte någon roll för just höger och vänster är sånt som jag inte har riktigt koll på. Jag är bra på andra saker till exempel så är jag väldans bra på att dagdrömma, surfa runt på nätet och hitta spännande saker.

Jag är bra på att göra ingenting, struktur är sånt jag är bra på fast egentligen handlar det mera om att jag har så stort behov av struktur så om jag inte har det så gör det ont i kroppen på mig.

Idag har dagen gått åt till att halta runt, städat lite och bara vilat mig från denna vecka som faktiskt har vart ganska jobbig. Två dagars utbildning, ett arbetspass, där det gick åt mycket tid till att få koll, struktur och återigen koll på vad som hänt på jobbet under tiden när jag inte jobbat.

Vilotider är för mig surftider när jag surfar runt kollar in olika inredningar, möbler tyger och allt annat som är intressant. Trivselhus, Jo jag säger bara trivselhus. Snacka om att det går att dagdrömma fantisera och få drömmar. Jag som sagt att jag aldrig mera ska vara husägare börjar inse att jag pratar i nattmössan. Gediget vackert och så rent på något sätt.

Vintage Living kallar dom modellerna för just deras bilder skulle jag kunna förlorar mig i, flera månader. Tänk vilken känsla att vakna så på morgonen frågan är om det inte hade vart lika mysigt om det regnat på bilderna för husmodellerna är skönheter i sig.

Kanske är det bra att jag har tummen mitt i handen för det finns dom som kan och då är det dom ska göra sånt det dom är bra. Minns just nu hur det var när jag och maken målade om huset och jag satt på altanen och målade. Skrev om det i min bok om hur slipdammet råkade hamna på de nymålade ytorna och hur hela vardagsrummet badade i slipdamm, målarfärgsburkar och penslar. Jo jag föredrar att kalla mig impulsiv.

Så det är allt bra att vi är bra på olika saker vi människor jag på mitt och det är inte att måla om och sånt. Trivselhus dom är bra på hitta stil, fånga gedigenhet och få mig att fantisera koppa av genom att bara besöka deras sida.

Kay Pollaks måndagsbrev

Av Carina Ikonen Nilsson

den 30 september 2013

i ADHD och neurodivergens, Jag föredrar att kalla mig impulsiv, Reflektion & självläkning, Tankar om tiden, Tidiga texter – Malix 2009–2013

Idag var det kunskapen om det vi gör idag kan vara av betydelse långt fram i livet. Det säger mig att jag har ansvar. Det jag gör idag ger konsekvenser långt fram i livet. På min tid när jag gick i skolan hade jag en lärare i maskinskrivning som med vänliga ögon sa till mig att det spelade inte så stor roll om jag hade Dyslexi, för jag behöver bara lära mig var tangenterna är så skriver jag. Det är ofta jag tänker på denna vänliga kvinna, hon var ofta i mina tankar när jag skrev min bok.( Jag föredrar att kalla mig Impulsiv). Som om hennes ord var magiska, det var dom för hennes ord tog bort mycket av min rädsla för att skriva.

Kays måndagstips nr 52.

Den 30 sept. 2013
Listan med uppskattningar.

Berättelsen som finns i det här nyhetsbrevet hörde jag för många år sedan i ett sommarprogram. Den gjorde ett starkt intryck på mig. Jag vill gärna dela med mig av den.

Berättelsen jag hörde:

En fredag eftermiddag bad en lärarinna i en amerikansk skola sina elever att skriva namnen på alla sina klasskamrater på ett papper. De skulle skriva alla namnen under varandra i en lång rad. Sedan bad hon dem att tänka på det bästa de kunde säga om var och en av dessa och sedan skriva just det bakom det namnet. Bara fantastiska och positiva saker. Det tog klassen en timma. Sedan samlade lärarinnan in alla dessa papper.

Under helgen satte hon sig och gjorde en lista till varje elev, där det stod vad de andra hade tyckt och skrivit om just var och en. På måndag delade hon ut dessa listor till eleverna.
Eleverna fick sitta och läsa vad de andra hade skrivit. Efter en stund log barnen. Och det viskades. Jag visste inte att jag betydde så mycket för någon etc ….

Uppgiften hade haft den effekt hon hade önskat. Eleverna blev tillfreds med sig själva och varandra.

Många år senare blev en av eleverna dödad i Vietnam. Och lärarinnan deltog i begravningen.
Hon hade aldrig sett en död militär i en kista. Det var en ung vuxen man som låg där och han var mycket vacker. Kyrkan var fylld av alla hans vänner och en efter en gick förbi kistan en sista gång. Lärarinnan var den sista som välsignade den döde i kistan. När hon står där, kommer en av soldaterna, som var med och bar kistan, fram till henne. Han frågar henne: ”Var du Marks lärare?” Hon nickade ett ”ja”. Sen sa han: ”Mark pratade mycket om dig.”

Efter begravningen deltog de flesta av Marks tidigare klasskamrater i en sammankomst.

Marks mamma och pappa var också där. De ville gärna prata med hans tidigare lärarinna.
Vi vill gärna visa dig något, sa hans pappa, medan han tog fram plånboken ur sin ficka.
De hittade det här på Mark, då när han blev dödad. Vi tänkte att du kanske skulle känna igen det här, sa han, medan han försiktigt vek ut ett slitet papper. Pappret var tejpat på flera ställen på grund av allt slitage, alla de gånger det hade vikts ihop.

Lärarinnan visste utan att se på pappret att det var samma papper som hon hade skrivit alla de fina orden Marks klasskompisar en gång hade sagt om honom.

Tack för att du gjorde det här, sa Marks mamma. Som du kan se var det värdefullt för Mark.
Marks kompisar samlades runt lärarinnan. Charlie log och sa: Jag har också kvar min lista, den ligger överst på skrivbordet hemma. Peters fru sa: Peter ville ha den listan i vårt bröllopsalbum. Jag har också kvar min. Den sitter i min dagbok, sa Marilyn. Och sen tog Jennifer fram sin plånbok och visade: Jag har den alltid med mig, sa hon.

Då satte sig lärarinnan ner och grät.

Det enda jag vill påminna om efter den här berättelsen är detta:

I varje val jag gör förgrenar sig konsekvenserna oändligt långt bort.
Väven som börjar vävas är oändlig.

Tack för att du har läst det här 52:a inspirationsbrevet.
Allt gott till dig hälsar
Kay Pollak

Är du intresserad av inspirationsbreven gå in på hemsidan www.kaypollak.com. Där finns de tidigare breven att hämta. Där finns också information om hur du gratis i fortsättningen kan få dem till din mailadress.