Läste kommentaren från förra inlägget, drugs blinkar lite låter gåsen få sitt.  Men måste ändå säga att om någon inbillar sig, troche att det som behövs för att  jag inte ska ha adhd, är strukturer och kartlägningar. Då inser i alla fall jag att det saknas kunskaper, läste till och med för någon vecka sen att om jag följt Anna Walgrens barn- böcker till punkt och pricka så hade jag och mina små guldklimpar, inte haft adhd,  Herre gud, va många värdelösa föräldrar det finns iså fall, Gud min skapare! Vad Gör alla i övriga världen.  Det är tragiskt att  Einstiens mamma inte läst Anna Wahlgrens böcker, då hade ju han haft ett så mycket bättre liv. Vilken tur att den boken inte fanns då. För det hade ju gjort honom som alla andra.

Nu inser jag, att jag går till ytterligheter, är ute i hörnerna och känner att det är en hårfin gräns att dra till.  Men med eller utan Anna Wahlgrenare, eller andra okunniga vetare, så menar jag att oavsätt alla strukturer och fyrkantigheter,  så har jag och jag misstänker att många med mig ändå varit tillräckligt. Good enough som föräldrar. Jag springer inte runt och kräver av människor som inte har adhd, att de ska ha diagnosen och röra till saker som jag gör ibland. Nej jag gör inte det.

Men på något sätt känns det, som att människor där ute som inte har en aning om hur mina skor känns, kräver av mig att jag ska vara symtomfri.

Nu inbillar jag mig, att jag på något sätt är det, för sånt e livet vi är olika, jag är jag, Jag uppfostrade mina barn, efter min bästa förmåga, i min uppfostran, har det varit viktigt för mig att de ska få vara så som de är, men att de vet och känner in ord som, respekt, acceptans. Det är viktiga ord, för mig, det är ord som är min ledstjärna, om sen de glömmer av, eller tappar bort, så är det som Takets Karlsson säger: rätt värdsliga problem. Dessutom är det jag, som glömmer,  jag som får köpa nytt, eller betala låssmeden.   Jag skulle önska att vi alla var mera humana, jag tror att vi alla gör vårat bästa, Även om mitt bästa inte liknar ditt, så är det inte ditt bästa som kanske är det bästa för mig.

Jag skulle aldrig kräva av en blind, att denna ska använda ögonen, jag skulle aldrig kräva av en döv, att lyssna bättre. Men när jag snurrar till det, eller glömmer, speedar på i 100, då vet jag, att då känner jag, och får höra av andra,  att jag ska skärpa mig,  ta mig i kragen, örat eller vad det nu kan vara.  Tyvärr, så har jag inte det  skärpet, som skärper till mig, kragen som jag ska ta mig i, har jag tappat eller glömt någonstans, örat mmm vilket öra ska jag välja.

Mina konsekvenser, behöver ingen annan stå för eller fixa till, de får jag allt göra själv. Människor okunskaper är itryckta i mig, och har även varit min egen sanning,  i dag, vet jag bättre, idag tillåter jag mig vara mig. Okunskaper illviljor, trångsintheter är det som jag är mest rädd för, det är det som mina barn, jag själv ständigt möter i livet.

Gör man uttalande om att människor med adhd behöver lära sig struktur och ta mera ansvar, sluta luta sig emot sitt funktionshinder och skärpa till sig, lära sig passa tiden, alla kan passa tiden.

Jag lutar mig inte emot mitt funktionshinder, jag har inte valt det men, ändå har jag svårt att komma i tid, för jag kommer gärna en timma innan den utsatta tiden för att slippa, Ta dig i kragen omdömen.

Jag Anser att man är ute och seglar, att de inte inser, inte har kunskapen, var på ordet inkompetent, är det rätta ordet att använda. Är man där till någon radiopratare eller annan media person så har man ett ansvar, att i alla fall ha kunskapen om vad det är man pratar om. Men det är lite så att de som har mest åsikter är de som har minst insikter.

Ny forskning inom området visar också på att adhd, även är en skillnad på hjärnan att denna kan ses.

Ja, jag är en av de mammor som läste Anna Wahlgerns böcker, men insåg att det inte var något för mig.  Sovträna barnen, låt ungarna sova bredvid dig, så gråter de mindre, min 17 åriga son skulle aldrig ens få för sig,  att sova i min säng nu, finns inte på kartan.  Han är inte rädd för vargen, som  Anna pratar om, han är trygg, och jag vet att en del av den tryggheten, beror på att han fick sova hos mig ofta och tills han själv kom på,  att han nog var lite för stor  för att sova i min säng. Då var han inte 16 år,  utan kanske 7- 8 år.

Har du barn i skolan som har Asperger eller ADHD så berätta för skolan om den nya publikationen.

Hade en kommentar på inlägget Lycka, order  ( Farsan mitt i livet ).

Om varför jag skrev A D H D, purchase  Han trodde jag vill skrivaom  diagnosen  för att avsäga mig diagnosen, search om jag fattade det rätt.  Även Jag föredrar att kalla mig impulsiv,   skulle på något sätt vara en täckmantel.  För att dölja min adhd.  Känner det viktigt att skriva att så inte är fallet.

Men även ser jag att vi har mötts av samma okunskaper i livet, för de fyra bokstäverna har en negativklang, uppfattningar om slarvigheter och lathet är ord, som oftast andra har uppfattningar om då man pratar adhd.

Så är ju inte fallet,  jag är minst av allt lat, jag tror inte någon med adhd är latare än människor i övrigt, vi har bara så svårt att hålla kvar fokus, att starta i nya projekt  och att slutföra.

Jag misstänker till och med eller i alla fall för egen del vet jag, att vissa saker tar mera energi av mig än för människor utan ADHD.  När jag sitter på möte, vilket är en arbetsuppgift i mitt arbete, så tar det sådan energi från mig.

När jag kommer hem är jag helt slut, tom i tankar och känslor.  Hela mötet går åt till att koncentrera och komma ihåg viktigt. Skall jag där till anteckna så blir det problem i massor.   Det är lite av problemen i min diagnos.

Fick idag tips av en av kvinnorna i GBG  en intressant länk som är en avhandling om A S och skola ligger just nu på http://www.skolverket.se/ där hittar man : planera är viktigt för Aspergersyndrom.

Fick även till mig att skriften är tillför människor med adhd. Kanske inte så konstigt vi sitter ju lite på samma gren.   Idag är det även kvinnogruppen Q-gruppen (Kvinnor och flickor med ADHD)

jag har just läst igenom ett papper som en kvinna har gjort om till svenska. Kvinnan heter Annika Bengtner och arbetar på familjestödsenheten. Det var en massa frågor, där man skall skatta sig igenom adhd formulär. Jag kan ju säga att jag vilket jag redan visste innan jag svarade, skulle lyckas pricka in de flesta av dessa frågor, i vissa områden skulle jag fått en 4, fast den inte ens fanns. Det e klart att jag ska, jag har ju diagnosen så självklart prickar jag in på de flesta ställen. Min 4 kanske rent av är bara en tre, som man faktiskt fick som högsta poäng.

Nu i efterhand så funderar jag mera på frågorna, på hur verkligheten ser ut.

Ja! Jag har adhd, och starkt vill jag tillägga att om jag inte träffat de underbarheter, som befinner sig nere i gbg. Så hade jag inte mått så, som jag gör idag.

I dag mår jag fantastiskt mycket bättre själslig, än innan jag hade förmånen att träffa dessa underverksmänniskor. Men min fråga är:  Om nu all denna kunskap som finns kanske inte hos alla, men i alla fall borde finnas överallt, varför eller var finns hjälpen? Jag inser ju att jag är lyckligt lottad, jag har inte råkat så illa ut, som många andra. Men ändå och trotts allt så har jag självklart farit illa på mitt sätt. All denna kunskap som finns, vad är det som gör att den inte erbjudes till människor med adhd?

Eller varför ska jag med adhd som är rörig, redan innan behöva ge mig ut i en djungel av instanser, kunskapsbanker och själv behöva läsa mig till, ringa och forska så mycket själv. Det är ju en del av mitt funktionshinderstillgångar, att jag inte kan läsa på rikgtigt, inte kan organisera mig passa in tider, hålla i minnet med mera med mera i mils långa rader.

Jag är stark, har varit van vid att kämpa, och slagit, jag har orkat.

Jag är frustrerad och rädd för frågan jag ställer, ställer jag självklart för egen räkning, men mera för alla andra som kanske inte har samma förmåner, som jag själv har.
De som kanske inte orkar, de som inte vågar gå ut med att de har adhd, de som bara ännu misstänker eller de som helt enkelt inte orkar.

Hur ska de leta reda på all  information? Vem hjälper dessa människor att kämpa eller bara orka?   De barn som bedöms som stökiga och lata okonsentrerade i skolan nu, där människor runt barnet, som den ungen som de vuxna retar sig på och kalla ouppfostrad mm. Lägger omdömen om föräldrar, som odugliga och loja. Allt vad det nu är. ’

Hur får dessa människor hjälp. Adhd är ju något som i ganska hög grad är ärftligt,  de barnen har ju föräldrar som kanske har liknade svårigheter själva.
Vem hjälper dessa? Jag upplever det som skamligt, all kunskap som finns  är inte mera utspridd,  tas inte mera tillvara.   Att leva med adhd är svårt, men svårast i samhälliga sammanhang, självkänslodödande och en ständigt kamp med tid, minnes lappar och en ständig strävan i uppförsbacke, som till och med isas ner av andra människors okunskaper,  uppfattningar som är födda ur rädslor för saker som är annorlunda, inte lagom, och inte som sig själva.

Då hittade jag namnet jag sökte, see jag har fått goda visdoms ord av min syster.  Att jag måste starta ett företag, remedy ångest och massor av ångest samlade jag på mig.  Företag Lika med pappersarbete vilket är lika med Kaos för mig. Men just nu har jag bestämt mig för att lära mig denna konst. Min syster ska få ge mig en kurs i hålla ordning på kvitton, papper och föra bok eller nått.

Till sist satta jag mig ner här och klurade ut vad som skulle fyllas i.  Hela dagen försökte jag komma på ett namn på vad företaget skulle heta. Jag brukar ha fantasi, men dagen saknade fantastiska fantasier. Rutan där namnet skulle fyllas i närmade sig och jag skulle skriva i framtidsreserver, stavade fel självklart.

Namnet blev i stället framtidsresurser. Nu i efterhand inser jag vinsten, Jag får så vackra bilder av namnet. Det skimrar fint om alla bokstäver.

Framtidsresurser, det är vackert, min bok som jag har skrivit där vill jag ju lyfta fram det som är bra med adhd, jag vill ju att barn i skolan innan de träder in i vuxen livet ska slippa uppleva dumstämpeln,  slippa ha alla känslor av att vara fel,för mycket, och tokig.  Det är genom påverkan som jag skulle kunna hjälpa till att sudda ut stämpeln. Det är genom att bjuda på mig själv som jag skulle kunna påverka andra till att inte ha så fyrkantiga uppfattningar om oss som är lite mera ovala i oss.

Jag anser att det är viktigt att sprida kunskapen så att vi alla får plats, även om vi rusar in utan att tänka. Här ser jag att jag kan påverka, utveckla och inveckla okunskapen till kunskaper.

Igår skickade jag i väg en bok till våran otroligt duktiga  dampläkare, han som jag från början fick en käftsmäll i form av upplysning. Några minuter i rummet med honom och ord som damp, gav mig illamående krigstankar, men efter några få sekunder till insåg jag att han vet kan och har läget under kontroll. I dag är jag tacksam över att ha träffat honom, idag är jag tacksam över att han är våran läkare.

Klicka på länken och lyssna på denne mans klokhet, jag önskar att alla kunde få denne man till sin läkare för han är fantastisk och roligt.

http://www.sr.se/webbradio/?Type=db&Id=926788

Denna man är ett underverk och fantastisk på att förklara och hjälpa. Empatin är en inmurad grund som formligen lyser runt denne man, vid namn Jarl Tevebring.