Kategori: Malix Sida 18 av 64

idag tog jag min första kopp med kaffe ute på altanen, kalaset från igår är bortstädat. Det var skönt att vakna idag när allt redan förutom tre små tallrikar var bortstädat. Igår hade vi student fest. Våran lilla grabb har nu gått ut gymnasiet. Nu är han så vuxen han ska vara för att börja sitt liv. Den där grabben han vet hur man firar sin student. Han har gjort det i ett halvår. Igår när han kom ut till oss som samlats för att fira honom gick det inte att hålla tillbaka tårarna. I gatan vad jag är känslig, tårarna rann och hela min kropp var så full av stolthet över att han gjorde det, han verkligen gjorde det. Nu ligger han nere i källaren och sover. Salladsbuffén vi hade gjort till mat för hans gäster var uppskattad. Svärdottern bakade tårta av marängbottnar, Passionscurd, grädde och jordgubbar. Så himmelskt god att det inte gick att sluta äta den. Lillgrabben var nöjd med kalaset vi hade ställt till. Det var viktigt för mig att han fick det så som han ville att det skulle vara.

Igår när vi kom hem för att göra ordning för gästerna då när han åkte på lastbilsflaket. Kom det en före detta granne hit och lämnade en present. Han har skotta hennes uppfart under åren hon bodde här. Det var en uppskattad present, han blev jätte glad över det hon gjort. Nu vet jag att hon uppskattat hans skottning under vintrarna. Men hon har betalat bra då han gjort det. Hade inte alls behövt komma med present. Men hon gjorde det, hon har ett gott öga till vår lilla grabb. Nu på måndag börjar han jobba. Nu är han vuxen. Han fixade det. Han gjorde det. Till trotts hans barn och ungdomsår så fixade han det. Trotts alla diskussioner och konflikter vi haft under åren så har det varit goda år. Konflikter och diskussioner ingår i att vara familj. Jag är en så stolt mamma att jag nästan kan spricka. För oavsett så är jag mamma även om jag bara är en vuxen som kommit in på senare år i hans liv.

Nu börjar hans vuxna liv.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först imorgon. Just nu gäller.

Under ytan, jo men jag kommer upp ur ytan stunder som är rent av magiska. Jag kan inte för mitt liv förstå hur många fina människor det bor i mitt liv. Igår var vi på en liten avslutningsfika. Alfred skulle ha avslutning på sitt dagis. Det var så fint att sitta där ute på skolgården och titta på alla barnen som sjöng om sommaren och glass. Alfred hade kanske inte riktigt klart för sig alla orden i sångerna och han var nog generad över att stå där framme med de andra barnen och sjunga. Tankar hos mig blev, men herre gud….. för bara några år sedan satt jag där framför Malou och tittade när hon sjöng. Nu är det hennes son jag åker och tittar på. En och en annan tår fick jag torka i ögonen. På vägen hem plockade vi blommor som vi ställde på bordet vi ska ha till studentfirandet idag. När jag kom hem, stod det en bukett blommor där i mitten var det en stor solros. Jag älskar verkligen solrosor.

Sonen berättade att min allra finaste fina vän hade varit här och lämnat blomman. Sonen malde på om besöket om min vän och blomman, han uppmanade mig att det nu var jag som ringde min vän. Jag sa att jag ska ringa henne jag måste bara sätta blommorna i vatten. Min vän hade läst på bloggen om att jag kände mig mindre glad. Hon ville lysa upp min dag med den fina solrosen. Jag kan lova att det verkligen gjorde hon. Hon inte bara lös upp gårdagen, utan även nu på morgonen stod blomman där på köksbordet och lös. I vardagsrummet står fortfarande rosen som en annan vacker underbar människa kommit hit med. Hur kommer det sig? Hur jag verkligen inte förstår att det finns så fina människor i mitt liv. Jag har sådan otrolig tur att jag råkar befinna mig i något sammanhang där det bor vackra omtänksamma upplyftande människor. Hur blev det så? Vad har jag gjort för att förtjäna det? Jag har inte gjort något för att förtjäna så fina människor omkring mig.

Eftersamtalet med min vän där jag tackade för den fina blomman, satt jag bara och funderade på allt vackert omkring mig. Vackerheten i omgivningen, i vår familj och alla runt omkring vårat liv, mitt liv. En tår av lycka likt dom jag fällt då Alfred sjöng, ramlade ner för min kind. Till och med nu när jag sitter här och skriver, får jag ibland torka en tår. För hur tråkigt och gräsligt livet just nu känns, finns dom där stunderna av obeskrivlig lycka. Lycka, där det i tanken skimrar ett ljus runt omkring.

Nog om detta, men återigen tack för nu de två fina blommorna. Den som är i vardagsrummet ska jag nu hänga upp och ner för att torka. Jag ska allt försöka torka den andra blomman med när tiden är inne.

Studentbordet är i ordning ställt, Pastan är kokad, och vissa grönsaker som håller sig är hackade. Bara lite sallad, tomater och grönsaker som blir lite hängiga som inte är klara ännu. Ett student plakat, blommor ska få hängen så vi kan hänga blommor runt vår student ska fixas. En bakomliggande huvudvärk ligger i bakhuvudet, kommer antagligen fram om jag inte botar den med värktablett. Vaknade i natt av att det blev huvudvärk. Den gick över av även då en tablett. Nej, nu ska jag göra i ordning lite inför kalaset. Lillgrabben är där nu, där i stunden av ett avslut, Nu börjar vuxenlivet. Det ska bara till en champagne frukost och ett utspring och ett litet kalas. Sedan är gymnasietiden över. Han fixade det. Tänka sig den där lilla grabben som var så söt som vi träffade på ett kafé för en massa år sedan. Har blivit vuxen ung man. Han har hela livet framför sig. På måndag jobbar han återigen i kyrkans regi. Till hösten jobbar han på en elfirma. Han hade kunnat göra el-jobben redan nu. Men han hade lovat att jobba i kyrkan, innan han fick det jobbet. Han håller det han lovar, gör det han ska.

Tack för orden idag livet, tack för alla fina människor som finns runt omkring mig. Tack för att jag även idag fick vakna upp till en ny dag. Tack för att jag har möjligheten att sitta här bakom skärmen och skriva. Men nu blir det att dricka upp mitt nu lite kallare kaffe.

Det får även bli en liten sommarbild från igår. Igår tog jag mig till badet och simmade. Träffade min badsystrar och blev bjuden på lite kaffe då en av badsystrarna fyllde 70 år. Det var så skönt att simma långe igår, ta ut simtagen och bli trött av simningen, Ligga och flyta i vattnet. Skämde bort mig rejält där vid sjön, för jag tvättade mitt hår innan simtagen.

Lev idag just nu, igår finns inte längre här och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Tiden är ur led, i alla fall är tiden ur led med sömn. Till viss del var det katten men, idag fick jag koppla på mig den där Tens apparaten för att stå ut. Just nu vet jag inte vad som gör ondast om det är höften eller ryggen. Fast nu surrar det mest av apparaten. Vilket känns skönt för då blir värken borta. Kaffe bor det i min kopp, altandörren är öppen och jag sitter här i soffan och är uppkopplad både på internet och med Tens. Den friska luften och soluppgången gör att jag vaknar till liv. Den 6 juni firade vi här hemma. Mest satt jag under vår lilla paviljong. Sonen har firat sin student i en hel vecka. Igår när jag såg honom, var han röd som en kräfta. Han och hans kompisar hade varit vid havet, bränt upp sig rejält. Han fick Mary Kay produkten After sun för att stå ut med sin uppbrända kropp. En våt handduk på ryggen efter insmörjningen. Jag om någon, vet hur ont det gör med ett rött skinn. I morgon är det han student på riktigt. Då ska han svida upp med kostym och väst inunder kavajen. Stackaren med det röda skinnet och värmen kommer det nog göra ont.

Idag blir det att hacka lite grönsaker till salladen, som vi tänkt att bjuda på i morgon. När det är så varmt ute, som det är nu, är det riktigt gott att äta sallad. Man orkar inte riktigt med att äta varm mat. Igår gjorde jag Tsatsiki, fetaostkräm och Rhode Island sås som vi kommer ha som tillbehör. Majonnäsen gjorde jag själv. Det är så enkelt att göra. Bara några äggulor, olja och vinäger samt lite senap. Den där skvätten konjak som ska med gör såsen och majonnäsen extra plus god. Fetaoströran var himmelskt god. Även den enkel att göra. Mosa ganska mycket fetaost blanda med Yogurt och vitlök. I går var vi hos Orientlivs och köpte grönsakerna. Dom hade även en en riktigt stor påse med salladskyckling. Under tusenlappen för alla grönsaker gjorde handlandet lite extra roligt. Ska se om jag kan hitta blågula ballonger idag, som vi kan hänga upp under paviljongen. Sonen ska få köpa skumpa, för det får skålas för vår student.

Egentligen vet jag inte hur jag ska orka med det där med att fira, men det måste gå. Har nu lillkillen i ur och skur kämpat med gymnasiet under alla dessa år, ska väl jag orka med att fira hans seger att gå ur skolan. Skam vore annat. Tur att maken gör sådant som jag inte orkar. Tänker att det är han som får socialisera med alla i morgon. Han är så mycket bättre på sådant än jag. Det där med socialisera är mera hans grej. Jag skriver hellre än att prata. Då är det lättare att få ur mig orden än när jag pratar. Fast det är klart jag kommer inte vara helt tyst. Han brukar få till skratten och är duktig på att vara social. Nej nu har jag suttit här och skrivit i en halvtimma. Nu ska jag njuta av det nu lite kalla kaffet.

Ha en fin dag och ta hand om dig.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu skulle jag vilja ha hela tiden. För just tidig morgon är min grej.

Jag tog bort nattskyddet från fönstret och sitter och skriver till ett glittrande hav. En and simmar där ute. Han eller hon simmar där ute för att äta frukost. Själv sitter jag med kaffe framför mig. Sovit dåligt i natt, varit orolig och drömt konstiga drömmar. Har det något med månen att göra kanske?

Genom molntäcket lyser ibland solen upp, de vita husen på andra sidan. Solen gör även att havet glittrar som silver, De är små krusningar på vattnet. Innan vi åker hem tänker jag ta ett bad till. 17 grader är det i vattnet, det är en enkel match att doppa sig här. Det som kan ställa till det är brännmaneter. Igår syntes inte något sådant till.

Igår på eftermiddagen badade jag nere vid bryggan här. Efter badet tog maken och jag en cykeltur, ner till själva byn. Härligt att cykla även om jag är lite rädd, för att cykla omkull. Nere vid hamnen beundrade vi alla båtar. Klockan var efter sju på kvällen och det mesta var stängt. Solen värmde oss, det var riktigt mysigt att gå där och titta på båtar. Husen ligger trångt, de är inte mycket trädgård mellan husen. En Fiskeby som ännu inte riktigt vaknat inför sommaren.

Jag känner sådan tacksamhet, över att vi har vår husbil att bo i. Oavsett hur jag mår så finns det något att må bra i. Här känns livet lite enklare, här känns livet inte så svårt. Här på de få kvadratmeterna, här är jag ombonad. Det finns inte något som måste göras, inget som pockar på. Tiden stannar och tankarna är mindre mörka. Jag längtar till den dagen, då vi bor här i bilen för alltid. Jag längtar till den dagen, då vi har de här ynka kvadratmeterna som vår bostad. Jag inser att jag behöver göra mig av med massvis med saker, när tiden är inne. Kläder som nu hänger i skåpet hemma lär jag få göra mig av med. Men tiden är inte där ännu.

Det drar in moln från havet, är det en av de sista dagarna av fint väder? Jag somnade innan vädret visades på tvn igår. Även det är mysigt här i husbilen, att bädda ner sig i sängen och ligga och titta på tv. Att sitta här med kaffe vid bordet, trycka ner tangenterna till mina tankar blir något vackert inom mig.

Oavsett vad som händer i livet så är detta just sådana här stunder ett andrum. Fast livet känns svårare än vanligt, är det här just den här stunden ett andrum. Det jag ser på utsidan är som en levande tavla, från sekund till sekund förändras den och blir aldrig det den var innan. En ny sak att titta på, att begrunda.

Just nu behöver jag mera andrum än någonsin innan. Jag är livrädd att sätta mig fast i det där svarta hålet som jag just nu står framför. Egentligen känns det som om jag redan ramlat ner, de svarta håller fast fötterna i ett järngrepp. Det känns som jag trampar runt och fastnar mer och mer, att gyttjan griper tag i mig och som kvicksand kommer jag längre och längre ner. Men jag måste hålla mig på vattenytan måste simma uppåt. Flyta med istället för att simma emot. Flyta kan jag ju. Flyta är min bästa förmåga i alla fall när jag ligger i vattnet.

Nej nu svamlar jag, finns inte så mycket att skriva. Vem vill läsa om att må dåligt i själen. Ingen, inte jag. Jag vill vara någon som är glad. Vill vara någon som ser positivt på livet. Jag är någon som ser positivt på saker. Det är för fult ord sommar…. Jag är någon som alltid är positiv, som ser bortanför molnen. Som oavsett vad som händer, har en förklaring för varför den gjorde så.

Varför är det så svårt att se så på mig och mitt? Varför ser jag inte så på mig själv och på min egna situation? Ge upp? Nej det gör jag inte, men jag behöver mera bomull just nu, behöver mera omtanke om mig själv.

Hur skulle jag säga till min bästa vän när det blev som det blev? Jag skulle säga, vila aktivt, ta hand om dig. Du behöver en paus, du behöver andas. Gör saker som du egentligen tycker om. Gör saker som ger dig energi. Sluta aldrig att andas. Finns det något som jag kan hjälpa till med. Jo, jag får ge mig själv en kram, luta mig emot makens axel och få kraften tillbaka.

En hel familj av änder simmar där ute på vattnet, en annan dyker ner för sitt morgonmål. Mitt kaffe är slut, dagen får börja. Jag ska klä mig gå till servicehuset för att tvätta mitt ansikte smörja in mig med lyxiga krämer. Jo jag ska ta hand om mig själv. Det är det som ska till, för att ändå visa omtanke om mig. Solen som lös igår bor där bortanför molnen, havet glittrar ändå. Livet går vidare, jag går med livet.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen är där borta i framtiden. Framtiden vet vi inget om. Men därborta om vi är i framtiden, tittar vi ofta på igår som något vi klarade av. Ibland är det mörka moln, ibland glömmer vi bort de mörka.

Jag lever och jag andas. Tack för att jag fick vakna upp till ännu en dag. Ännu är dagen ny precis vaknat upp och är oskriven. Fast jag skrivit en stund.

Havet ger mig en lugnande känsla, det flyttar in ro i kroppen när jag sitter här och skriver.

En ny morgon och en helt ny dag, det ska bli varmt idag. Solen lyser på himlen och dagen har precis börjat. Jag sitter bredvid maken som kör bilen. Vi ska hem. Lillflickan ska till en kompis och maken ska köra henne i lillbilen. Maken är hemma idag. Han ska bara köra hem mig så att jag om det blir en tid till doktorn idag kan gå dit. Det har varit skönt att fly från känslorna som bor i mig själv. Har varit så skönt att fly från livet så som det är när jag är hemma. Just nu när jag sitter och skriver om det känner jag mig rädd för hur det kommer att bli hemmavid. Ångesten kommer igen smygande mil för mil. Som en termometer i sjön när temperaturen steg för steg stiger uppåt. Men jag har lovat mig själv att stå ut, jobba med och försöka andas i lugna andetag. Lugna andetag lugna tryck på tangenterna, lugn som om jag klär på mig ett skydd runt omkring mig.

Jag är bara människa, jag är inte något som klampar på, jag går med nästan tysta steg lite försiktigt. Hela tiden säger jag till mig själv i huvudet du är bara människa, inget farligt händer när ångesten och oron flyttar in. Six feets under, nej där är jag inte men det känns som jag försöker simma har svårt att ha huvudet över vattenytan kallsuparna gör att det är svårt att andas. Det här är något jag måste stå ur med, det här är något som ska bli bra när kroppen vill.

Jag har varit hos sjukgymnasten i fredags. Då fick jag en tensapparat, Den är helt underbar att sätta i ryggen, den tar bort värken i ryggen då den är på. Men så fort jag stänger av är värken i ryggen där igen. Det känns skönt att alltid veta att bara jag sätter på elektroderna och kör i gång apparaten så lindras det, det gör att jag står ut lite mera.

Nej jag ska sluta skriva, inser att det här bara är tråkighetsläsning. Vem vill läsa klagan. Inte ens jag som skriver.

Ta hand om dig, du är värd det. Gör något roligt säg till de du älskar att du älskar dom. Ha en fin dag.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.

Maken sa nej, du ska inte sitta här och vara ledsen. Du kan vara ledsen över allt. Men jag orkar inte sa jag. Jo det gör du. Nu packar jag husbilen och vi åker. Jag sa men…. maken sa nu gör vi… Vi gjorde, jag packade ner min dator och maken gjorde det han skulle. Kräftor köptes in, Lilla Emilia lämnades av sonen och ledsenheten låg där på insidan. Drack kaffe ute vid bordet utanför husbilen och kände solstrålarna. Njöt av kaffe. Lillflickan och Emilia verkar ha roligt, fast åldersskillnaden är så stor.

Emilia sa till lillflickan att om inte hon får pengar från Tommy så kommer hon aldrig mera rita en teckning till henne. Vilket straff. Det var nog det värsta Emilia kunde tänka sig att göra, sluta rita teckningar till henne. Pengarna hon ville ha, ville hon köpa något i affären som är här. Vad hon skulle köpa var inte så viktigt, bara att hon skulle få köpa något.

Livet kändes lite lättare, berättade jag för maken igår. Har inte tänkt på allt det där som jag innan bott i. Ombytet av miljö, vakna upp till fågelsång och veta att det här som är just nu i denna stund, bara handlar om att trycka ner tangenter är något njutbart. Lilla Emilia vaknade just nu. Trött nyvaken och gnuggar sig i ögonen, säger inte så mycket men nickar på tilltal. Hon verkar vara lik sin farmor. Sin farmor som är jag. Jag är också tyst på morgonen och gör mina saker som jag brukar göra.

Vi ska tillbringa även denna dagen här i husbilen. Kanske gör det att den där sorgsenheten och flykten från mig själv, försvinner och jag blir hel igen. Att jag hittar till sådant där som är jag igen. Den där som ser möjligheter, i stället för högar av saker jag inte kan göra något åt. Kanske försvinner den där känslan som flyttade in, kanske blir den mera hanterbar. För det är inte sant, den är inte sann, den där känslan av att vara slut som människa. Det är in känsla som något klistrat på mig. Något att skrapa av.
Maken hade så rätt, han har alltid så rätt. När han gör, han vet alltid bäst. Han vill alltid allas bästa. Han vet mera än jag själv, vad jag behöver för att andas. Tänk att jag lyckades hitta honom. Tänk att han finns och älskar mig. Jag borde vara den lyckligaste människan i världen som faktiskt har träffat och är gift, med någon som alltid har mitt bästa för ögonen. Hur blev det så för så många år sedan? Jag känner mig så tacksam och jag känner ödmjukhet, över att han finns. Finns alltid där för mig.

Tacksamhet.

1. Tack för att jag är gift med min själsfrände, bästa vän, den bästa maken man kan ha.
2. tack för att jag vaknade upp till en ny dag.
3. tack för alla som finns i mina närmaste cirklar.
4. tack för att jag närmar mig visheten i att jag är inte slut som människa. Jag lever, har ett bra liv i min omkrets. Jag har människor som jag bryr mig om, och dom bryr sig om mig.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu…..

Gå upp, se till att få på dig kläder och le. Jo Det är så enkelt. Säger man, get up, get dressed, and smile. Igår gick jag upp, tog på mig kläder, drack mitt kaffe gjorde det som var dagens första möte. Sjukgymnastiken. Det var det som var mitt första möte. Fick med mig en apparat hem som heter tens något mera. Man sätter klisterlappar på ställen man har ont, apparaten ger sedan elektriska stötar som känns som massages. All in människan i mig, gjorde att jag hade den på i flera timmar i omgångar. Känslan när klisterlapparna var på ryggen, gjorde underverk. De stunder de var på. Värken kändes inte. Men så fort jag tog av dom, ramlade det onda tillbaka in i kroppen. Men känslan var obeskrivligt skön, när värken försvann.

Var det så det kändes, innan jag fick mitt ont i ryggen. Innan diskbråcket blev min följeslagare. Hade ett ett telefonsamtal att ringa, efter att jag varit hos sjukgymnasten. När samtalet skulle ringas, då jag fick prata med den jag skulle prata med. Rann tårarna igen. Som om en kran öppnat sig, gick inte att stänga av. Min äldsta son ringde, efter att jag gjort det första samtalet. Han hörde att jag var ledsen. Han sa så många kloka saker. I vårt samtal satt jag och funderade på varför eller hur, han hade kunnat bli så klok. Klok är han, sa saker som jag inte ens nu hade kunnat tänka, så här efter samtalet.

Get up get dress, jo uppe är jag, men kläderna på nej inte ännu. Dricker mitt kaffe. Har en filt över benen och datorn i knät. Funderar på om jag är där nu. Är jag där nu, där jag var så rädd för att hamna. Eller är jag i ett mellanrum. Ett mellanrum, där jag inser att jag inte alls är slut som människa. Slut som människa? Det är väl när man dör. Jag andas och lever, om än med lite åkommor som gör att energin sinar och kraften till glöd, försvinner fort. Nej, jag är inte slut som människa. Jag har känslor av alla de slag, jag har min tankar och jag andas. Jag lever. Men allt har hamnat i en hög bredvid mig för att jag inte orkat ta tag i saker. För att jag lyssnat på saker utanför mig själv, gått upp, tagit på mig och struntat i.

Just nu, behöver jag en professionell rock bredvid mig, som säger åt mig att göra, det är bara att gö. Strunta i alla dom där måsten och försöka ge mig själv, all den där omtanken, jag brukar ge till andra. Nu är det jag som behöver omtanken, ge den till mig själv. Ge mig den där armen att luta mig emot, ta emot alla dom där orden som jag själv brukar säga. Men du, det som är just nu som är något, vi kan göra åt. Det som sker just nu, i denna stund, är saker vi kan göra något åt. Kanske ska du byta tanke och fundera på om det var en vän som hade det som du just nu. Vad och hur skulle du säga eller göra då. Tycker du verkligen att han eller hon var den mest värdelösa, som gick i ett par skor då?….

Skulle du inte erbjuda en arm att gråta vid, eller en kram. Skulle du inte sitta där och vara tyst tillsammans med? Fråga hen om hen inte vill ha något att dricka, om du kunde göra något så att det skulle kunna kännas lite bättre? Vad finns att göras just nu för att det skulle bli bara lite bättre?

Under ytan… under isen. Men för fult ord…. det är sommar, det finns ingen is. Inte ens i magen, finns det is längre. Men det finns ett berg som jag ska bryta ner, det finns en kropp som jag ska ta hand om. Nu är det något i mig som gått sönder på riktigt, inte bara en rygg, mage som krånglar, utan något mera skört, något mera vackert som ramlat ihop i en hög, det ska läggas tillrätta. Slut som människa.

Nej, not me. Aldrig mig. Jag behöver bara som katten lägga mig tillrätta och ta hand om mina sår. Be om hjälp, be om tid för att hela det som behövs helas. Det som behövs helas är mig, jag och mig.

Det är det jag ska göra, jag ska inte sluta med sådant jag tycker om, inte vältra mig i ångesten som bor i kroppen, känna på alla dessa känslor som bor där. Nej, jag ska inte, får inte. Utan get up, get dressed, feel the good ones coming. The good one coming. Det är något där ute som vill mig väl. Vad det där något är, vet jag inte ännu. Men jag vet att det är något där ute som vill att jag ska ta hand om mig, i mig. Get up get dressed and smile. Le, just nu känns leendet falskt och lite skevt. Men det bor där längst inne i mig. Någonstans långt där, längst inne i mig. Där inne finns det ett leende och det ska jag leta fram igen. Ta hand om och göra till mitt igen. Get up, get dressed. Jo jag försöker…. En andra koppen kaffe, den andra sista koppen kaffe ska till och den ska till nu.

Jag lever, jag andas och fick en dag till i denna värld. Tack för att jag vaknade idag med. Tack för att jag kan sitta här och skriva till en himmel som är blå med moln, det gör att med fantasin kan jag se alla former och skapelser som hittar fram.

Måste komma ihåg… Om jag inte gjort på mig, då är det inte en skit dag. Då har jag i alla fall rena trosor. Den tanken får mig att le. Tänk på alla de där skitdagarna vi tror att vi har och haft. Det har varit bra dagar, för trosor och kallingar var inte smutsiga av skit i alla fall.

Lev idag, just nu. Igår finns inte kvar. Morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller, just nu i denna stund. Morgondagen ligger där borta i framtiden.

Oavsett hur litet steget är, är det ett steg. Ett steg till och vi är på väg…Det gäller bara att ta det där första steget.

Jag gillar att skriva de dagar jag nästan flyger upp ur sängen, har hela dagen framför mig. Så är det inte idag. Idag kravlade jag mig upp ur sängen, men tankar från gårdagen, idag rinner tårarna. Igår fick jag känslan, av att jag är slut som människa. Igår kändes det i alla fall så. När jag sedan skulle till jobbet, kände jag hur tårarna brände innanför ögonen hela tiden. Det gjorde ont, men, jag gjorde mitt bästa. Såg till att ha saker att göra hela tiden. Såg till att det hela tiden fanns något nytt att göra. När det inte fanns något att göra, hittade jag till att städa. Dockade det som jag kunde docka. Dagen gick och jag fick äntligen åka hem. Utan att någon, vare sig kolleger eller klienter såg eller märkte, att jag höll på att vända ut och in på mig själv. När jag kom hem var maken vaken, han hade under sin lediga tid fixat till en list vid den ny insatta garderoben. Jag försökte hitta till yes va bra, vilket det var. Men inom mig kände jag fortfarande det där mörka grå. När han sedan somnat låg jag vaken och tänkte, vilket jag redan innan visste, inte hjälpte ett dyft. Tårarna rann och jag somnade till min gråt. Just nu känns livet så mörkt.

Det känns som att den sol som alltid gör mig glad, inte hittar fram till mig. Jag brukar vara positiv och hitta till små glimtar av, Yes jag gjorde det. Hittar inte dit. Det känns som att jag fått ett berg att flytta, har massvis att göra framöver för att ordna till saker. Men jag vet inte i vilken ende, jag ska börja. Känns till och med tungt att böja mig fram för att nå kaffekoppen, med det rykande varma kaffet. I mina tankar har jag försökt att prata med mig själv, så som jag pratar med mina klienter, försökt att hitta till, vad är det värsta som kan hända? (Just de här känslorna känns det som att just dom är viktiga att jag i mötet med mina klienter kommer ihåg. Det känns som viktiga känslor, att ha med mig i jobbet.)

Vilka bevis har jag, för att mina tankar stämmer. Känner mig som ett gammalt potatismos som inte lossnar från sin kastrull, för det torkat in och klistrat sig fast. Är jag slut som människa?

Nej jag är inte det, inte för mig själv. Inte för min familj. Inte för mina vänner heller för den delen. Jag ska ta ett steg i taget, göra en liten sak idag, jag ska andas, inte vältra mig i offerhetens tecken. Det ska gå, det gör det alltid. Oavsett hur tom jag känner mig, hur dålig jag känner mig ska jag, hitta fram till det som brukar vara jag. Jag brukar vara handlingskraftig, Jag brukar se till att jag kan hålla huvudet högt, gå framåt oavsett vad som händer. Ett litet steg bara, ett steg i taget. Ett ynka steg. Kanske är det första steget att ta det som är att resa sig upp från soffan. Gå ner i källaren ta en dusch, på med kläder börja min dag. Det måste verkligen gå. Jag kan inte slösa bort en hel dag på ett känslor från igår. Idag är min lediga dag. Lediga dagar ska sätt guldkant på veckorna som går. Lediga dagar är heliga dag. Imorgon är även det en ledig dag, men då har jag uppbokat med sjukgymnasten, och ett annat möte.

Nej det här duger inte, nu ska jag freda mig från detta tangentbord och från katten. Ner i källaren ta en dusch. Börja njuta av min lediga dag. Sluta fly från mig själv. Sluta vältra mig i känslor av oduglighet. För dom är inte sanna. Dom bor bara där inne. Odugligheter är något som inte finns. Jag vaknade idag, jag lever. Jag fick ännu en dag i detta liv. Det får räcka som tanke idag.

Tack för att jag fick vakna upp, till ännu en ny dag. Tack för att jag fick en helt ny dag, i dag är första dagen på resten av mitt liv. Fult ord det är stort. Idag är första dagen på resten av mitt liv som jag lutar mig fram för att dricka av mitt morgonkaffe. Första dagen på resten av mitt liv att njuta av en härligt varm dusch. Höra hur roboten dammsuger medans jag gör andra saker.

Ja nu ska jag börja min dag. Ta hand om dig. Du är så mycket värd det. Nu just nu lever vi. Det vi gör just nu är saker som visar sig bli konsekvenser bra eller dåliga i framtiden. De steg vi tar idag är steg som är en stig där borta i framtiden. Till sist kan det visa sig att stigen blivit en motorväg.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu kan vi göra något åt. Jag ska börja nu.

vittring på gång. Eller vågar man ha plantor ute hela natten nu?

Katten han förstörde den finaste gurk plantan. Frågan är om den orka ta sig.

I det här lilla huset ska jag ha blommor som hänger ner. Vad kan man köpa för blommor som passar där?

lev idag just nu. Igår finns inte och morgon dagen kommer först imorgon.

Även idag vaknar jag upp i LVL^2. Har sovit från och till de senaste timmarna för att inte gå upp och stöka redan kl 4. Försöker vara tyst så att jag inte väcker dom andra. Men det är svårt. Bästa sättet att vara tyst är att sitta här och skriva. Eller att sticka. Kaffet står bredvid mig och morgonen börjar ta fart. Igår fyllde vårt lilla barnbarn år. En hel hand blev han berättade han igår. Han hade kalas på ett lekland där han hade bjudit sina kamrater och sin kusin. Både han och kusinen verkade vara nöjda med dagen fick jag till mig på kvällen då jag pratade med dom.

Min dag gick åt till att sola här på campingen och att bada. Badplatsen här var långgrund och jag fick gå väldigt långt ut för att doppa mig. En tur in till stan gjorde vi på morgonen. Därefter blev det sol bad och grill. Redan kl halv sju på kvällen var jag trött och gick för att duscha och ta på nattkläder. Vi hade tänkt se melodifestival men jag somnade innan nio. Varje gång vi är ute köper vi med kräftor för att ha som mysmat. Igår hann jag äta upp dom. Tanken var att vi skulle haft dom redan på fredagen. Men det hann vi inte med. Ost och kex hade vi också med oss men de kommer vi få med hem igen. Vi har på tok för mycket mat med oss i husbilen. Det vi bär in innan vi åker följer med oss och bär ut när vi kommer hem. Dåliga planerare när det gäller mat. Hungrig behöver vi aldrig vara när vi är ute.

I morgon blir det jobb igen. Ett långt pass, sedan ledig en dag och efter det ett litet möte på onsdagen. Nästa helg har jag tagit semester. Då ska det även då bli en road trip. Helgen där efter även då, för då är det kalas i Varberg. Det blir många helger med bil känner jag. Vi ska även hinna med att fira lillgrabbens födelsedag, fira makens födelsedag och vår bröllopsdag och en student innan sommarlovet börjar. En liten 1 års fest där vi firar lillflickan att hon varit hos oss ett år nu. Vi har mycket att fira så här i maj. Idag när vi packat upp bilen ska vi iväg och fira lilla Alfred en dag försent men han hade ju leklands firandet igår. Det räcker med ett kalas om dagen för den lilla mannen. Jag har köpt kläder till lilleman. Morfar vill köpa leksak. Kanske är det just därför morfar är mera populär än mormor för han köper roligare saker i sina presenter.

Nej nog för idag. Ha en fin Söndag.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller.