Kategori: Malix Sida 30 av 64

Timman var tidig idag, när jag vaknade. En snabb koll på mobilen, världen eller i alla fall i min lilla värld, var det lugnt. Inget meddelande som var farligt. Lugnt drack mitt kaffe.

Sonen fick lämna sjukhuset igår, inget hittades. Vilket är skönt. Men han får inte köra bil på ett tag. Det var en sådan fin skön känsla, att träffa sonen på hemmaplan igår. Visst han var trött, det såg man i ansiktet. Armen var illa svullen. Jag var noga med att kolla av hela honom, om jag såg något som var konstigt. Han är igen hemma, men ska ta det lugnt i en månad. Livet börjar återvända till normalt. Rädslan finns där i mig, kommer han att igen ramla ihop? Kommer vi göra denna turen en gång till? Men jag får välja att inte tänka så, utan njuta av lugnet som infinner sig. Njuta av att han är hemma, njuta av att han just nu har lite lugn och ro, inget att stressa iväg till. Han hann komma hem innan mammas begravning. Om det nu är något att hinna hem till.

Jag tror det är viktigt att säga farväl så som man ska göra. Tror den där stunden i kyrkan, är en viktig stund där man samlas. Man säger hejdå och gör det definitiva avslutet. Även om jag känner att det var mera definitiv då, i den stunden hon dog.

Jag väljer att inte tänka på det nu. Det räcker med tråkigheter för flera år framåt. Nu vill jag andas och njuta av stillheten som blivit till i mig.

Idag valde jag att åka milen till badet. Träffa mina fantastiska badsystrar, simma några hundra meter. Hade med mig hårschampo och tvål, upplevelsen skulle bli total frihet. Att tvätta håret i sjön är total frihet, att stå där i sjön och tvåla in hela kroppen, är total frihet. Stillheten som blir till i varje simtag, är så fantastisk. Vattnet som omsluter mig, armarna och benen som mjukt tar mig fram i sjön. Simtag för simtag, att det var ett stilla duggregn och lite vågor gjorde stunden helig. Mina badsystrar gör stunden helig.

Mina fina, underbara badsystrar som bara finns där… Jag känner sådan stor tacksamhet, över att dom finns. Lite vänliga ord, vårt stilla badande det gör min morgon. Just de där stunderna gör mig hel, ger mig styrka och ger mig så mycket glädje. Även om jag kanske är dålig, på att visa det. Men jag uppskattar just dom där morgonstunderna. Alla borde ha förmånen att ha badsystrar.

I morgon vaknar jag på jobbet, badet får bli på fredagen i stället. Igår var vi och tittade på kaminer. Vi gjorde verkligen ett klipp. Om någon vecka kommer dom hit och kollar in om och hur, dom ska göra för att kaminen ska installeras. Det är ett rop på kaminer, i dagsläget. Europa skriker efter kaminer. Det har Putin sett till att det ska bli så. Men vi hittade en fjolårskamin, där vi fick en rabatt på 10 000, Den som stod i butiken och den valde vi. Hade vi alt annat så hade vi fått vänta ett halvår, på att få kaminen. Dom säljs slut innan dom kommer in i butiken.

Tänka sig, nu ska vi beställa lite ved, sedan kommer det bli källarmys hela hösten och vinter. Som jag längtar, jag som älskar att elda. Har åkte hem till dottern, bara för att få elda lite i deras kamin. Nu kommer jag snart ha en egen. Stänger dom av elen i vinter, kommer vi ha varmt och skönt ändå. Jag lovade min kollega, att om det blir kallt och strömlöst i vinter, då är hon välkommen att bo i källaren in till kaminen. Bergvärmen kommer antagligen denna månaden. Våra projekt för i år är snart i hamn. Nytt tak, bergvärme och kamin.

Nog för nu. Lev idag just nu. Just den här stunden skulle jag vilja stanna i njuta av länge. Just nu när badet är gjort håret är rent och min vetskap om att sonen är hemma igen. i Just det här vill jag leva just nu. Gårdagen är där i historian och morgondagen är något vi får se om den blir våran. Ta hand om dig, lev i nuet.

Tillbaka till det som är Jag. En lång väntan är det här. En lång vidrig väntan, där det känns som att tiden, står still men kräver energi i massor. Sonen var sämre igår, sov mycket under dagen. Senare på kvällen ringde han maken. Maken uppfattade det som att han igen kände sig bättre. En lättnad i allt som sker. Bor så många konstiga känslor, i min kropp just nu. Dåligt samvete för att sorgen med mamma, den måste just nu vila. Ovetskapen om vad läkarna kommer att se, tar mest plats och gör ont. Jag är rädd, så förtvivlat rädd att det ska gå helt fel. Tårarna bor bakom ögonlocken bränner men, vill inte trilla fram. Dom bor där i en hopplöshet som är bedövande. Svårt att sova, svårt att göra vettiga saker under dagarna. Svårt att hitta till och känna solen.

En dag till i väntan. Nu ska det till två läkare som ska syna MR röntgen. Kommer dom att hitta något? Vad kommer dom att hitta? Min lilla fina pojk. Nu är han kanske inte så liten längre, en vuxen man, två barns far men ändå, min lilla Felix-en. Jag önskar att jag kunde ta över hans åkommor så han var frisk. Det går ju tyvärr inte.

En ny dag. Natten var mest sömnlös, många tankar och en ambition om att ta mig till badet. Den ambitionen fanns inte nu på morgonen. Det blev att sitta i soffan, stå ut med huvudvärken och bara glo. Vart har allt det fina tagit vägen? Vart finns det där roliga i livet? Jag har försökt lyssna till rösten, av mamma som säger men se dig omkring, det finns så mycket vackert. Just nu, ser inte mina ögon och känslorna är dovt dova. Jag bara andas. Sonen har i alla fall ringt idag. Han lät trött och nedstämd. Idag skulle han till ögonläkaren i Uddevalla, för att göra en koll där. Antagligen blir han körd dit i sjuktransport. Blir han det inte så sa jag att jag kunde köra honom.

Igår var lilla Alfred här. Dottern och hennes sambo skulle till banken. Det blev en timma, av i alla fall glädje. Alfred är en vane människa som gillar att göra samma saker, här hemma. Igår var alla djuren viktigast. Först bondgården skulle lekas med. När jag kom med förslag, om att vi kunde leka ute. Men nej, det där gick inte, för djuren ska man tydligen leka inne med. Efter en stund blev det att plocka ihop bondgårdsdjuren, för att plocka fram Trex . Även de andra dinosaurerna, inte heller dom fick man leka ute med. När jag frågade, la han huvudet lite på sned och sa, men mormor du vet väl. Jag sa , okej jag vet och vi lekte gömme med de små djuren.

Alfred är en rolig liten kille med bestämda åsikter, är noga med hur man gör. När vi lekt klart, ville han visa sin mormor vilket är jag, hur man cyklar. Han hade precis lärt sig, tror jag. Han berättade att man har fötterna på tramporna, därefter trampar man fort. Vi tog en tur ner till samhället, den lilla lekplatsen för att leka affären det mesta i affären kostade 58 9 kronor. Därefter avslutade vi med fika på kafét. Glass, Festis och chokladboll blev det för den lilla mannen. Då var redan hans mamma och pappa klara på banken, dom var med inne på fiket. Det var Alfreds pappa som stod för kalaset.

Kvällen igår gick åt att kolla film. Maken hade köpt någon grej så att man slipper att joxa med Cromecast-en. Den lilla manicken gjorde tv till en smart tv, det blev enkelt. Allt sköt genom en fjärrkontroll.

Lev idag just nu. Fast jag vill inte ha just nu…. Nu är just nu ett faktum. Igår finns i våra minnen. Morgondagen kanske inte ens finns här. Så det är i nuet vi lever. Det är just nu vi tar våra andetag. Ta hand om dig.

Känner mig tom, tom och tung i kroppen. Inget är roligt men, jag gör för det är det man ska göra. Sonen ligger fortfarande på sjukhuset, snart stundar begravningen för mamma. Jag hoppas att sonen är frisk då.

Fast frisk? Jag misstänker att det här, kommer att ta tid. Vi kommer alltid att vara på vår vakt. Frågan är om den rädsla och bild som bor i svärdottern, då hon hittade honom. Om den någonsin kommer att tyna bort och försvinna??? Kommer den automatiska kollen av min mobil så fort jag vaknar, bli en ny vana eller kommer den att avta om sonen blir bra igen?? För jag har lagt till mig med en ny vana nu. Så fort jag vaknar klickar jag på telefonen, för att se om det har hänt något nytt på sjukhusfronten.

Idag berättade sonen att han har fått ont i armen, att det blivit infektion där nålen suttit. Det tänker jag inte är så farligt som fallet han gjorde. Det finns en orsak, kan botas. Värre är det med att dom inte vet varför han föll. Dom misstänker en blodpropp i hjärnan men, dom är inte säkra.

Jag vill ha den minsta diagnosen, den som svärdottern kommit framtill. Att han i fallet, slog huvudet och har en liten hjärnskakning. Visst jag vet enkelt och kanske inte nära sanningen men, för mig känns det skönt att tänka så. Fast jag vet även att då hade han kanske inte legat på sjukhus. Just nu är det okej att lura mig själv, känner jag.

Idag blir det en väntans dag. En dag i vänta på vad läkarna säger och vad dom ser på röntgen. Här hemma ska jag ta det lugnt, sticka, laga mat och vattna mina arma blommor som ser ut att dö torkdöden. Innan dog dom av vattningsdöden men, jag har helt glömt av dom små liven.

Maken ringde hem då han var på väg jobbet. Berättade att han på radion hört om att det kan bli så illa, att elen kan komma att stängas av, vissa stunder under dygnet på vintern. Detta gör dom för att klara av elförsörjningen, för industrin. I gatan hur kommer det då att fungera med bergvärme? Har vi verkligen kommit så illa till, att vi inte ska kunna ha el dygnet runt? Hur kommer det att gå för dom som har elbilar? Hur dyrt kommer det inte att bli för dom att ladda upp, sina bilar? Vart är vi på väg? Jag börjar inse att det där med en liten braskamin kanske inte bara kommer att bli för myset, utan kanske helt nödvändigt.

Vi kommer att ha stormöte här hemma, har jag bestämt. Nu ska vi bidraga mera för att spara ström, så vi slipper stänga ner under årets kalla månader. Visst jag inser att det lilla vi kan spara, inte kommer att hjälpa. Men vi kan göra vår del. Mysduschar får bli korta duschar, diska i maskinen gör vi på natten, även gör vi tvättandet på nätterna. Stänga av våra datorer, då vi inte använder dom ska bli en vana här. Jag är oerhört slarvig med det. Mest beror det på att jag tycker det tar så lång tid att få i gång datorn, när den ska starta upp. Kanske kan vi ha lite svalare, här hemma. Ett måste ska till, vi ska inte låta varmvattnet rinna i onödan. Egentligen tror jag om vi alla tog ansvar över det här med elförbrukning, kanske det hade blivit bra. Jag har varit en väldans slarver med el. Men jag ska skärpa upp mig. Kanske är det dags med det där med solenergi, på huset nu. Dumt att vi inte tänkte det när vi bytte taket.

Lev idag just nu, känns som ett skämt just nu men, det är det enda vi kan leva i. För gårdagen är ett resultat idag. Morgondagen vet vi inte ens om vi kommer att få……Just nu gäller och redan nu, ska jag börja med min nya omställning där jag ska bli mera energisparande. Här ska stängas av datorn när inlägget är klart. Vad ska du göra för att bli mera energimedveten och hjälpsam?

I går åkte vi till Uddevalla, vi hade bestämt med min svärdotter att vi skulle mötas på Uddevalla kalaset. Lilla Emilia ville träffa Helium och Musse. efter att vi varit där hade vi bestämt med sonen att vi träffas på Sjukhuset. Emilia var salig då hon fick se Helium och Musse. Som den försiktiga hon är, ställde hon sig fint i kö efter uppträdandet för att få krama dessa möss. Kramade de båda djuren och var nöjd med besöket.

När vi sedan gick och kollade in marknaden, sa hon till maken att dom var inte riktiga, utan utklädda människor. Detta för att maken skulle förstå. När vi gått ett varv runt den tunna marknaden, åkte vi sedan till sjukhuset.

Vi stannade till på Chop chop, hämtade lite mat. När vi kom till sjukhuset satt sonen vid entrén, väntade på oss i en rullstol. Hugo den lille mannen, bara är över året, blev jätteglad över att se sin pappa. Vi tog med oss sonen, gick vi alla ut för att hitta ett bord utomhus, för att fika. Det var tunt med fika bord utanför, vi fick gå in till cafét. Fråga om vi fick låna ett bord. Självklart berättade hon att dom inte brukade göra så men, det fick gå för denna gången. Där satt vi sju personer, åt vår mat. Till efterrätt köpte jag biskvier från cafét, till dom som ville ha. Tiden var för kort, kände vi. Vi ville umgås längre, tog med oss vårt skräp la i en papperskorg. Efter det gick vi ut i det fina vädret. Vi tog även en promenad inne i sjukhuset, för att få mera tid att umgås på. Men efter det var sonen trött, Emilia var trött och vi skildes åt. Jag ville att vi följde med sonen upp till avdelningen, men ack nej det ville inte han.

Det gjorde ont att se sonen i rullstol, det gjorde ont att säga hejdå. Men jag är så tacksam att vi gjorde det, att han verkar vara som vanligt. Läkarna misstänker att det är en blodpropp, den ska ha ställt till hans mående. Men det undersöker dom först på måndag. På kvällen satt jag och maken på altanen, njöt av solen. Svärdotterns mamma kom ner och gjorde oss sällskap. Hennes man hade jobbat, han var hemma. Nu är det en dag där vi inte planerat att träffa sonen, nu får vi vänta på svar, vad läkarna säger om vad som sker. Jag vill, jag vill att dom svaren vi får kommer att vara mjuka. Att det inte är så farligt som jag känner inom mig. Låt livet bli som vanligt igen.

Lev idag just nu. Igår vill jag ha tillbaka fast då utan vissa attiraljer och då är det inte igår längre. Morgondagen är inte ens säker att vi får. Just nu lever och andas vi. Just nu.

Det känns som jag just nu fått alldeles för mycket på min tallrik. Som om allt skvalpar och rinner över.

Sitter nere i källaren och skriver. Har inte skrivit på några dagar nu. I onsdags blev det jobb för mig. Det var ont om folk, jag fick ta ett jourpass i stället för att jobba till elva på kvällen. Under natten skickade min sons fru ett mess där hon frågade om jag var vaken. Just då var jag det inte, men jag svarade så fort jag såg messet. När jag såg det, fick jag en klump i magen. Hon brukar inte skriva om det inte ar allvarligt. Runt 8 på morgonen försökte dom nå mig på telefonen, men jag hörde inte. Min telefon är på ljudlöst då jag jobbar.

När jag åkte hem kl 9, ringde jag men inget svar. Ringde min make för att se om han hade hört något. Men det hade han inte. Efter en stund ringde sonens fru upp mig. Hon berättade att min son hade svimmat, av under natten och dom hade tillkallat ambulans. Ambulans männen var där men, dom hade frågat om sonen ville med. Men sonen hade sagt att han mådde bra. Han fick stanna hemma. Min svärdotter var så orolig, när hon pratade med mig. Hon kunde inte förstå att ambulansmännen inte tog med sonen för att kolla upp på riktigt. Han brukar inte ramla.

Lite senare på dagen gick sonen till vårdcentralen, för att kolla upp sig. Där ifrån fick han åka ambulans till Näl. Man misstänkte Hjärnblödning. När svärdottern ringde mig, var det som hela världen försvann. Något brast inom mig och gråten och ångesten kom från avgrunden. Allt stannade till och livet försvann.

Jag och svärdottern kom överens om, att hon skulle packa ihop saker för att komma till oss. Hon lät så hjälplös, så förtvivlad. Under tiden hon packade ihop barn och hund. Var det som om avgrunden öppnade sig, till en början satt jag bara där och kunde inte fatta vad som hände. Ringde min man som då började köra alla milen hem, han var på jobbet. Ringde till min vän och bara grät. Jag viste inte vad jag skulle göra. Men efter vårt samtal, var det som om något sa till mig. Res dig upp, du måste ta ett steg i taget. Du måste se till att ni får lite mat i er. Jag och stora sonen här hemma, började förbereda för soppa och paj. Den lilla familjen kom och vi åt mat. Några timmar förflöt, efter ett tag fick vi till oss att vi kunde besöka sonen på sjukhuset. Men man fick bara besöka två åt gången. Jag tog vår bil och svärdottern tog deras bil. Åkte till Uddevalla för att lämna hund. Sedan åkte vi till Näl där sonen låg.

Svärdottern och deras lilla Hugo gick först in och besökte. Jag och Emilia gick balans gång ute i hallen, utanför avdelningen. När svärdottern kom tillbaka tog jag med mig Emilia in. Emilia höll sig på avstånd från sin pappa. Hon var rädd och ledsen. När jag såg honom var han så hjälplös och liten. Jag iakttog hans mimik, försökte se om något såg konstigt ut. Emilia kramade sin pappa, efter en kort stund sa vi hejdå. Eftersom besökstiden var slut. På vägen ut berättade Emilia att pappa hade haft blod i munnen och näsan på morgonen, när hon vaknade. Jag försökte säga att nu är det inte någon fara, nu är han där dom kan laga pappa. Nu hade han inget blod i munnen utan nu såg det ut som att pappa var hel igen. Samtidigt som jag sa det kändes det som att jag ljög. Jag var själv livrädd.

Efter besöket åkte vi till Mc Donalds. Där efter åkte den lilla familjen hem till sig och jag till mig. Resan hem var jag livrädd. Rädd för vad som händer. Kommer läkare hitta vad som är fel, eller kommer dom skicka hem honom? Igår fick vi till oss att det inte var något med Hjärnan, på sonen. På eftermiddagen blev det bestämt att läkarna skulle undersöka och göra flera röntgen. Men dessa skulle göras på måndagen.

Vilket leder till att vi fortfarande inte vet. I mina tankar blir det katastrofer. Ska dom undersöka igen, för att dom misstänker? Eller vad händer. Varför ska dom göra samma undersökning igen? Beror det på att det inte går att utesluta, eller gör dom det för att de nu misstänker annat?

Jag tycker det hade räckt med att mamma gick bort. Det hade räckt med att förbereda begravning och gå på den. Min mamma sa alltid en olycka kommer sällan ensam. Just nu, så har hon verkligen rätt. Hur ska jag orka? Jag måste orka. jag måste orka stå på benen. Jag bara måste. Men jag skulle vilja gräva ner mig under jorden, för att ligga i fosterställning gråta skrika och sova. Om några månader kan jag komma fram igen, då vill jag att världen ska vara som vanligt. Jag är så förtvivlat rädd, ledsen och så trött. Men ännu så länge måste jag orka, jag måste ta ett steg i taget gör det jag kan, måste. Det ska gå.

Lev idag. Gårdagen vill jag inte ha tillbaka. Morgon dagen är inte här. Jag vill att morgondagen ska vara ljus full av hopp och bara massa vackert. Lev idag just nu, för se morgondagen vet vi inget om.

19, något grader i vattnet 600 meter simmade. En härligt fin morgon trotts att det var regn i luften. 7 badsystrar med mig inräknat, blev vi. Vi simmade alla i vår egen takt och morgonen förflöt mjukt där i vattnet. En nästan helig morgon där kropp och själ blir ett. Där mjuka tankar flyttar in, i allt det som är så svart nu. Jag såg färgen på träden, jag hörde fåglarna även om de inte kvittrar så mycket längre. Sjön låg stilla och bara väntade på oss.
Nu sitter jag i källaren, fortfarande med badkappan på. Ska snart in i duschen för att tvätta håret. Frukosten får vänta tills inlägg och morgonbestyren är klara.

Idag är det första dagen efter Semester för mig. Är jag taggad? Ärligt talat så kunde det vara bättre. Skulle vilja ha dom här dagar fram till begravningen i en lugn takt. Sover så dåligt på nätterna och jag känner en obeskrivlig trötthet. När min bror körde ner till Göteborg i går. Berättade han att han var så trött. Kanske är det så när tiden, är som den är. Allt förflyter på som i en dimma som något segt som inte vill av. Känns som om fötterna går framåt med sitter fast i geggan eller i torkad lera. Jag inser att för min egen skull, är det bra att livet blir det normala igen. Blir som vanligt, så jag inte ramlar ner i sörjan av tråkiga tankar.

Men som sagt, nä jag är inte taggad för jobb, inte det minsta. Kanske kommer känslan att flytta in med milen till jobbet. Kanske inte, Det är bara det att jag har svårt att se jobbet bara som ett jobb. Jag måste hitta känslan. De boende ska inte se vad som bor inom mig. Mina kolleger ska inte se hur det är i mig. Men ett på klistrat leende är inte jag. Det får bli som det blir.

Nå ja, imorgon är en dag här hemma igen, tänker mig ett bad då med. Tänker spendera dagen i hängmattan om vädret vill. Vill inte vädret så kanske jag tar in den där mattan och har matt-häng här inne. Sänder med ett kort från i fredags när jag och maken plus min äldsta son var på Iron Maiden. Har fortfarande känslan i kroppen av tacksamhet till mig själv att jag gick dit. Det var inte helt säkert inte ens när jag satt i bilen att jag ville. Men jag gjorde det och jag fick ta del av feststämningen på festplatsen. Se alla glada människor som liksom jag var där för att se de stora ikonerna.

Lev idag just nu, Igår är inte här längre och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller just nu.

Ett litet kvällsinlägg får det bli idag. Redan vid halv åtta åkte jag iväg för att hämta min bror. När han var hämtad åkte vi till GBG. Hämtade upp systern för att sedan gå iväg till Fonus. Där har dom vett att ta betalt. I gatan att dö är fult ord inte gratis. Dessutom tar dom betalt för allt. Efterforskningar för att kolla om man har försäkring, kostar pengar, Kistan, blommor, annons med mera med ännu mera. Du kan ingenting ta med dig dit du går. Jo han hade så rätt Cornelis du kan ingenting ta med dig dit du går. Så sant, så sant. Och innan du kommer i jorden vill dom ha alla penningar du har så du kommer i jorden. Nu är det inte så att mamma inte hade pengar. Det blev allt lite pengar så hon kan komma ner i jorden. Men billigt va det inte.

Jag tänker på dom som inga pengar har. Där blir det en mindre begravning och inte blir det något till vare sig kort eller annat. Livet är fult ord inte rättvist. Men livet är fult ord igen inte rättvist.

Nu är det i alla fall så långt i processen att det blir begravning när vet vi inte men kanske den 9 Augusti. VI får tiden imorgon. Det var svårt att hålla ihop känslorna där på Fonus. Tårarna som inte skulle rinna, rann. Det gjorde ont att vara med och bestämma, det där sista. Tänk om man bestämmer fel. Men kan det bli fel? Det ska bli en stund som är mera till för oss överlevande, vi ska ta farväl. Säga hejdå. Jag tror jag sa hejdå till mamma då i lördags när det var den där hemska dagen. Även om jag inte sa hejdå, känns det som vi båda sa hejdå. Vi sa det i det ögonblicket då mamma tittade en stund på mig, sedan en stund på min syster och min bror.

Nej du kan ingenting ta med dig dit du går…..

Det var skönt att komma hem. I förrgår när vi var hos min bror, hade min brorsyster en hängmatta. En sådan ville jag ha. När jag kom hem hade maken, plockat ihop just en sådan och satt i trädgården. Det gjorde att jag var osocial. Gick ut i trädgården, la mig där och njöt av lugn och ro.

Lev idag just nu, lev idag, just nu! Igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon.

Idag blev det till det där badet med mina badsystrar igen. Så härligt att köra milen till sjön. Så härligt att köra den lilla grusvägen och känna förväntningarna om bad i kroppen. Kändes så härligt att vara med uppe på banan igen. Vi var fyra badsystrar som badade idag. Vågskvalp och lite regn i luften grått på himlen men jag hann allt simma några hundra meter. Lite över 20 grader var det i vattnet och så underbart härligt. Nu sitter jag nere i min källare med fötterna på skrivbordet, en kopp med kaffe bredvid. Semestern är över för maken han åkte till jobbet redan innan sju.

Idag badade jag för mamma. Även om hon inte gillade att bad. Min mamma kunde inte simma hon vågade inte. Kanske var det därför min farmor var så noga med att jag skulle bli en simmare. För oj vad hon kämpade på med att lära mig att simma. Det gjorde hon bra min farmor. För oj vad jag kan simma.

Nu tror jag lilltösen är på väg till Norge med min sons familj dom skulle ge sig av tidigt för att komma till tivolit. Det skulle bli både mackor och pastasallad som picknick mat. Jag hoppas dom får riktigt trevligt på sin lilla tur.

Själv ska jag vara hemma idag, ladda upp stå emot gråt känslor för i morgon då det blir Fonus besök. Kommer ihåg när det blev till då pappa dog. Det var jobbigt så svårt att bestämma rätt saker. Redan vid halv åtta i morgon-bitti åker jag till min bror för att hämta upp honom. När han är hämtad åker vi vidare emot Göteborg.

Mamma ska begravas i Kvibergs kyrkogård, bredvid sin mamma och pappa. Måste hitta kläder till begravningen. Så dumt att behöva köpa kläder för begravning, man har dom bara då. Dessutom bor det så många dåliga sorgsna känslor i kläderna. Dom vill jag inte ha på mig efteråt. Men det är klart när man begraver sin mamma, ska det självklart ske med nya kläder.

Semestern är slut. Nu är det slut med semester olater, så som äta gott och inte bry sig om points. Nu blir det WW viktväktarna som gäller igen. Började starkt idag med att äta Oatgröt toppade med jordgubbar, banan och blåbär. Till lunch blir det kikärtsgryta med chili. Middag morotsoppa med chili. Till kvällen en drink med banan Jordgubbar som jag mixar tillsammans med 1 dl mjölk. Här ska bort mid dom två kg som blivit till under semestern. Ser framemot att allt blir som vanligt igen även om det är lite tråkigt att vi inte är lediga längre. Det har varit så mysigt att vakna upp och ha hela dagarna lediga tillsammans med maken.

Lev idag just nu, igår finns inte kvar och morgondagen kommer först i morgon. Just nu gäller, Just nu.