Kategori: Malix Sida 37 av 64

Jag vet det längst där inne i mig bor det en vinterbadare men hon har inte riktigt vågat ännu.

Vilken dag, vilken härligt fin dag det varit idag. Vaknade som vanligt tidigt. Satt i soffan en stund, sedan in till mitt målarrum. Efter frukosten tog jag och maken en promenad. Ville få ihop stegen vi ska ha för dagen och stegen blev till målet är nått.

Kör just nu en utmaning om att gå 200000 steg under månaden och vi är på en vänlig mängd steg som inte gör att höften tar stryk av i alla fall stegen. Det är mera vädret som gör spökningarna i höften. Men i alla fall stegen blir till, men i ett lugnt tempo. Efter promenaden blev det lite handling inför barnbarns besök. Det skulle bli varm choklad och lite bulle ute i det fria efter skridskoåkning. Kyligt men härligt att vara ute.

Idag gjorde jag något modigt. Jag går inte på isar som döljer sjöar eller hav. Det är en skräck i mig. Aldrig går jag på frusen sjö eller hav.

Men jag kan inte längre säga aldrig. För idag blev det till, idag ville lilltjejen åka skridskor och farmor fick följa med. Nu var lillflickans familj med och även så att maken var med. På isen gick jag men det var inte med ett lugnt hjärta. Men jag gjorde det, jag vågade och var kvar utan att fly i panik. När lillflickan var klar med själva skridsko-åkandet, kom en dam ner till sjön och började hacka upp en vak. Hon skulle bada.

Just det där med vinterbad är något som jag också vill ge mig på. Men har inte modet ännu. Damen hackade och hackade för att få upp isen. När den var bruten så ställde hon ner en stol i vattnet, satte sig i sjön. Mössa, vantar och strumpor tror jag hon hade. Hon satt säkerligen där i fem kanske till och med tio minuter. Vi hann i alla fall fika medans hon var i vattnet. Jag blev grymt imponerad av hennes mod och hur hon satt där i vattnet såg ut att må så bra.

Jag ska jag vill verkligen bli en sådan där vinterbadare. Det såg så härligt ut. Hade möjligheten i höstas att börja med andra kvinnor, men då spökade höften som värst. Ska samla på mig modet som behövs, för en sådan aktivitet och vem vet kanske är det jag som sitter där i sjön nästa år medans lillflickan åker sina skridskor.

Idag har jag även provat på de olika tvättmedlen jag fått hem. Skillnaden vet jag inte så mycket mer än att de tvättmedel som jag använt är boostade med Probiotika, skall vara bra för hus och hem. Så varför inte i kläderna också. Städmedlen är jag grymt imponerade av, känner mig helt såld. Bästa någonsin, att de är miljövänliga och biologiskt nedbrytbara gör inte saken sämre. Prova på vet ja, jag tror inte du skulle bli besviken. Så enkelt att städa med dessa medel. Spreja, låt probiotikan göra jobbet och torka av. De goda probiotika bakterierna bor sedan kvar där du sprejat dom, din hemmiljö blir friskare.

Blir du nyfiken så hör av dig, jag hjälper dig gärna med beställning och annat. Varför inte, bli som jag bli representant för produkterna och sälj till vänner och bekanta.

Vill du inte så blir jag glad om blir jag blir just din representant. Då blir du en av mina första kunder och för besväret ska jag skicka dig en av mina tavlor, som jag just gjort. Vilket inte är något normalt för mig för jag gillar mina tavlor och har dom mest här hemma, Här finns mera info om Bioswipe. www.homcare.se/carinanilsson/about–me

Tipsa dina vänner och vi skapar ett onlineparty, där du får värd/värdinna gåva så kan jag visa er produkterna som är så fantastiska och bra.

Godmorgon, semestern är slut och jag har jobbat några veckor nu. Jobbat på det nya jobbet. Det har varit mycket att ta in, många rutiner som ska läras in och många människor att lära känna.

I veckan som  var  åkte jag till mitt gamla jobb och träffade de som bodde där.  Asså jag säger bara kärlek.  Inte konstigt att jag gillade det jobbet så mycket.  För så mycket kärlek som är samlad på ett och samma ställe. Det var så mycket kärlek, så roligt att träffa pojkarna och prata med dom. Två av killarna hade tydligen tänkt sig att de skulle promenera till mitt nya jobb för att hälsa på mig. Jag fick förklara för dom att det inte går. Att de liksom inte får gå dit och jag får inte ha gäster på jobbet.  Men ni ska veta att det värmde mitt hjärta.

Det är stora manifestationer runt om i vårt land. Våra asylsökande samlas i grupp runt om i landet för att strejka, de vill få möjligheten till att äntligen få lugn och ro. De vill börja leva i stället för att bara överleva. De möter hat med kärlek.  De möter hatet med kärlek i både ord och bild. stora röda hjärtan visar de upp. Dansar sina vackraste dans och har bara en önskan. En önskan om att få leva här i vårt fria land. Jag önskar dom inget mera än att de ska kunna börja leva på riktigt i vårt land.

Nu känner jag att nu måste väl våra politiker och migrationsverk snart inse att vi måste våga vara svenskar på riktigt. Vi måste våga låta dessa unga människor få möjligheten till att leva i ett fritt land. Vi får inte göra som vi gör. Det handlar om människor. Unga människor som lämnat sina familjer för att få en möjlighet att börja leva, få leva utan förföljelse och mördande bomber. Vi svenskar kan och skriver historia just nu även om vi inte tror det.  Historian kan bli något vi skäms över eller något vi kan komma att vara stolta över.  Som det ser ut nu lär vi ha svårt att möta denna tid i framtiden.  Gör vi som vi gjort nu utan förändringar kommer våra barn att skämmas över oss, deras barn kommer fråga sig hur blev det så, hur tänkte dom.

Redan för tre hundra år sedan vart det en kung som lät flera tusen turkar komma till vårt land, han till och med sa att självklart ska ni ha möjligheten till att tro på det ni tror på. Vi måste våga öppna våra hjärtan och låta dessa människor äntligen få leva i stället för att bara överleva.  Vi måste göra något nu. Vi måste vända trenden och öppna våra stängda ögon och se, öppna våra hjärtan och våga vara medmänskliga och ta tillbaka tron på att alla har rätt att leva i fred och utan förföljelse. Av hela mitt hjärta så vill jag att vi hjälper istället för att ta bort ljuset från dessa människors ögon. Vi behöver mera kärlek i den här tiden, Kärlek är det va den här tiden behöver….

Lev idag just nu, igår är historia och morgondagen ligger där borta i framtiden.  Ta hand om dig..

Carina Ikonen Nilsson

Idag va det  grillkalas här hemma hos oss.  Just grillkalasen uppskattar jag för det är dom som är enklast i alla fall för mig.  Då är det ju maken som bedömer tiden och allt hänger på honom om vi blir klara i tid.  Jag gör ju själva golvetjobbet.  Ni vet det där jobbet som inte är vid grillen. Sallade, nurse marinader, sick och tillbehören men idag hade vi bestämt att gö så som vi gör med julbordet. Vi plockar ut det som är gott och struntar i resten.  Så jobbet för mig handlade om att skala champinjoner, click skölja grönsaker som skulle till grillen och  lite sallad. Det var det som hängde på mig och Prinsesstårta den gjorde jag halvklar i går och la locket på idag.  Det va verkligen en höjdare att koka vaniljkrämen i stället för att göra en kallrörd. och de färska jordgubbarna i stället för sylt gjorde den himmelsk eller i alla fall Jamie Oliver god.

Nu är mina ledighetsdagar slut för denna gång.  Men denna vecka jobbar jag bara ett pass det andra har jag tagit ut i semester för då firar vi studenten. Det är minsta dottern som gör  denna storhet, men inte från på torsdag.  Så det passet och passet innan har jag tagit ledigt,ska göra vissa förberedelser inför hennes student. Blir ju inte semester i den lugna lunken utan mera för att hinna fixa till.

Japp allt för denna gång, lev idag just nu.

Idag är spår från i går som är frön inför morgondagens dag så lev idag och ta hand om dina fröer.

nu har jag inte skrivit på några dagar, site varför finns inte tiden? Klart att tiden finns det gör den, pharmacy men ibland gör tiden anspråk på annat.

På något sätt har orden inte funnits till för det skrivna ordet, orden har stakat sig och inte hittat ner till mitt tangentbord.  Här handlar det mera om mig än om ordet i sig.  Jag gillar ju ord, jag gillar att skriva.  Skriver gör jag varje dag, men inte här.  Jag har väl inte stuckit under stolen med att det där med vår psykiska hälsa är något som i mig alltid gungar i solen.  Utan ibland ramlar jag ner från gungan tappar de goda tankarna om mig själv.  Och känner hur jag nästan står inför stupet och är rädd för att falla.  Vet till och med att det funnits stunder där jag önskat att falla.

Idag är jag glad att jag fortfarande är kvar, att jag inte ramlat längre ner än jag vissa gånger gjort.  Psykisk hälsa, en av fyra drabbas eller i alla fall kommer i kontakt med psykisk mindre bra hälsa.  Ändå pratar vi så tyst om det ibland pratar vi inte ens alls om det.  De gånger vi får läsa om det i tidningen är det om hur någon med diagnos begått våldsbrott eller liknade.  Bilden är skevt skev känner jag.  Tycker media bör ta mera ansvar över att göra bilden  bredare och mera tydlig.  Det skulle göra att skam inte fanns och skulle den gå på torra land hade den förmodligen torkat upp och blivit något helt vanligt sånt som vi vågar prata om.

När vi väl börjar prata om mående och hur vi hanterar livet, så är det ganska så ofta som i alla fall jag upplever att vi har det ganska lika.  Problem och svårigheter upplever vi ganska så lika. Det blir även mindre farligt och mindre konstigt.   När vi är i stunder där vi pratar om liknade upplevelser och pratar på riktigt med varandra, så kan vi lära oss nya tankar, nya strategier och kan få göra tanke-vurpor som ger oss vägar framåt.

Jag ser inte människor som svaga eller starka,  men jag tror att människor som vågar må dåligt som vågar känna. Känna på känslorna faktiskt även om man ramlar ner i gropen av  lerig sörja, som gör att man mera går på halvfart eller ingen fart alls. Kanske känner jag mera men, dålig måendet gör också att jag är mera mån om att inte må dåligt. Så har det inte varit, innan jag våga berätta då skämdes jag. Idag skäms jag inte, utan idag ser jag det som livet. För livet går upp och ner,  det pendlar mellan kaos och ordning och det är där som det normala föds. Jag som aldrig sett mig som normal är nog ganska så normal. För vi befinner oss där alla ibland.  I bland upp och i bland ner. Skulle vi inte göra det så hade vi ju inte vetat om vad upp eller ner är.

Skillnaden kanske är den att jag faller djupare, längre ner innan jag  simmar upp till ytan igen.  En annan skillnad kan vara att jag hamnar där utan förvarning, Fast det är inte riktigt sant, för jag vet förvarningarna men har inte lärt mig ännu, att se till att lyssna på de där tecknen i tid.  Tiden har alltid varit min ovän, till och med bokstavligt.  När jag fick min diagnos så inbillade jag mig att  nu ska livet lösa sig. Nu kommer livet att bli helt annorlunda. Jag kunde inte ha mera fel. För oavsett diagnos eller inte, så är jag  jag.  Jag är den där som inte tänker efter före. Den där som pratar först och tänker sedan, den där som provar och prövar igen, trycker på samma knapp om och om igen, Hon som ramlar ner om hon inte tar hand om sig.   Något som jag faktiskt ganska nyligen lärt mig är att  alla människor kanske inte är  0 eler 100 så som jag är.  Alla ramlar inte in på att göra allt eller inget så som jag gör.  Men sådan är jag och tänk jag gillar när jag är 100 lika mycket som jag ogillar 0.  Jag lever för hundra men för att vara där i 100 så måste jag ibland befinna mig i 0-läget också.

Mina sätt att må bra lär jag mig hela tiden, ständigt  hittar jag till nya sanningar som gör att jag går närmare och allt mera sällan ramlar ner.  Ett väldigt bra sätt som jag innan trodde var lögn är träning.  Idag när jag kom hem från GBG, var jag helt slut somnade på soffan. Men då jag vaknade igen tänkte jag först att jag struntar i träningen. Det kändes enkelt.  Efter några minuter med att förklara för mig själv att jag minsann inte behövde träna idag, så kom jag på att här sitter jag och ljuger för mig själv. För det va en lögn, att jag inte orkade.  När jag kom på att jag satt här och försökte hitta ursäkter så tänkte jag: men jag går ner och provar lite i alla fall.  Lite blev en timma och en dusch. Vilket sedan blev resultatet att få mera energi, må bättre i hela kroppen.

Ett annat sätt som jag haft under många års tid är min dagbok, eller min jag är bra bok. Även om jag haft en råttaktig dag och det mesta har varit grått så lyckas jag ändå att hitta till de där tre sakerna som i alla fall va bra.  Och tacksamhet är enkelt att hitta till även i dåligheter.  Tacksamhet över att det ändå blev kväll fast det varit ångest i dagen.  Kanske är det simpla saker men, så viktiga för mig.  Ibland kan det skrivas tacksamhet över bara att jag mitt i allt hittade till tårarna,  det visar ju på att jag i alla fall har just den känslan klar.  Kan man verkligen vara tacksam över sin sårbarhet för mig är det så.  Sårbarheten i mig visar ju på vad jag behöver göra för att bli mindre sårbar.

Skriva är också ett sätt för mig att må bra av.  Ibland hittar jag på historier som gör att jag kan bo i fantasin en stund.  Skriva om händelser och hitta lösningar för personen som är helt olika mig. Fast kanske handlar det  om mig ändå, Olikheten i historier är ju saker som jag kanske är rädd för.

Rita, måla är sätt att må bra. Städa jo för mig är det må bra till och med möblera om ibland. Fast det gör jag kanske inte lika ofta nu som jag gjorde förr. Då möblerade jag om alltid och gärna på kvällen om jag fick för mig det.

En helt underbar nyhet som jag hittat till i att må bra fast den är ett år gammal nu. Är krämer och duscholjor från  Angelpower, och jag lovar detta är inte ett reklaminlägg jag får inte en krona för att skriva det.  Men duscha och använda den duscholjan som jag använder gör underverk i mig varje gång jag använder den.  Hon som säljer varorna har aldrig bett mig skriva om dom. Men för mig har det varit så positiv och jag vill så gärna dela med mig av den vardagslyxen.  Så härligt att efter ett träningspass använda mig av duscholjan och sedan insmörjningskrämen som jag köpt.  Inte heller är det så att det kostar hutlöst med pengar utan är ganska så billigt.

lev idag just nu