Kategori: Malix Sida 41 av 64

Jag har aldrig stuckit under stolen med att jag gillar Kay Pollak, decease till och med så att jag skrev om honom i min bok.  Under året som gått har han givmilt delat med sig av sina kunskaper via veckobrev från sin hemsida. Jag har tacksamt läst och tagit del av hans klokhet.  Hans böcker har jag läst flera gånger för att liksom bli påmind igen och igen av saker som jag behöver påminnas om igen och igen.   Kanske är jag en slow learner, for sale  ja egentligen är jag nog det för jag provar ju på saker inte en gång och inte två utan till och med tio gånger ibland.

http://www.kaypollak.com/files/2013/08/kays-inspirationsbrevnr-49.pdf

http://www.kaypollak.com/inspiration/inspirationsbrev/

Fast vissa böcker kan man läsa flera gånger, cialis nästan som filmer vissa filmer ser jag varje år, ut och invandrarna är sådana filmer som jag ser en gång om året. Nothing Hill en annan sådan film. Böcker som jag kan läsa gång på gång är böcker som är bra böcker.

Det känns att hösten står för dörren. Nu börjar sommaren gäspa lite större och snart somnar hon in.  Snart kan vi fylla huset med doftande värmeljus och raggsockar på.  Klumpiga skor och varmare jacka kommer bli ett måste om jag inte vill frysa.  Jag gillar inte att frysa så här lär det bli både raggisar och långisar.

Men ännu är det ljust och värmande, cialis Höst nu kommer alla färger spraka loss, seek Luften börjar bli högre och snart kommer  träden spraka loss i all världens färger.  Skogen är redan full av kantareller men nu går jag och väntar på  trattisarna. Kanske har dom redan kommit. Nu på måndag börjar skolorna för mina barn. Då är vi där igen, tjat hit och tjat dit.  Sonens skolan kör läxfritt. Ett bra sett att köra skola tycker jag.  Skolan ligger en bit bort men kommunen har ordnat det så bra att en taxi kommer och hämtar honom.  En sak mindre att oroa sig  för.  Nu gäller det bara att skolstarten för vår minsta grabb ska bli bra.

Han ska redan börja gymnasiet. Tänk va tiden går fort.  Nio år har vi redan fixat självklart kommer vi fixa dom här sista åren också.  Tänk om jag visste det när  han gick i mellanstadiet. Då var det mera att ta en dag i taget, inte se längre fram en till skolan började om han kom iväg, sedan till den slutade om han kom hem.  Han fixade det verkligen oj så stort det blev i mig just nu.  Lillemannen är så  stor så han börjar i gymnasiet. Jo han g

Läs ! men när du är Stark.. vi måste göra vad vi kan emot dessa krafter.. Dessa pojkar – unga män – som berusat sig tror de får och kan göra vad de vill.. och Lagen ser ej hur pass farliga de är. Så var rädd om dig – men protestera mot sådant här.
Från Daniel Lids Blogg:
”John Hron. r.i.p

Hemsk historia
Den här historien är sann, healing ganska lång, men jag vill att du läser den, för mänsklighetens skull .
Till minne av: John Hron. r.i.p
Det är onsdag kväll, en av de allra sista dagarna av sommarlovet. John ska börja skolan på måndag, åttonde klass. Han bor i Kungälv med sina föräldrar. Fadern är invandrare från Tjeckoslovakien. Johns stora intresse är kanot, och i juli har han varit i Oxelösund och tävlat i ungdoms-SM och fått bronsmedalj.

Innan sommarlovet är slut har John och en kamrat beslutat att tälta ute vid Ingetorpssjön, ett populärt tillhåll för traktens ungdomar. Johns mor skjutsar dem ut och hon känner sig lite orolig. Sjön ligger åtta kilometer från hemmet. Pojkarna tycker hon är sjåpig. Det är ju så pojkar tycker om oroliga mammor. När hon släppt av dem följer de stigen till klippudden vid den södra änden av sjön.
Det är där de ska campa.

Det är någon gång mellan åtta och nio på kvällen. Pojkarna reser tältet och tänder sedan en eld vid stranden. De ska grilla korv.
Ingen av dem vet att det här är John sista kväll i livet. De sitter och pratar och har roligt. Vad pratar de om? Sommaren som gått? Musik? Kanot? Flickor? Mopeder? Skolan som ska börja?

Mordet
Det är elden som lockar till sig Johns mördare.
Fyra ungdomar, två artonåringar, en sjuttonåring och en femtonåring, alla skinnhuvuden och nazister, har också sökt sig till sjön, till en annan udde.
De har laddat upp rejält med öl och sprit. De skriker över till John och hans kamrat, men får inget svar. De beslutar sig för att se efter vilka som är borta vid elden. Kanske kan det bli en rolig kväll. Där kan ju finnas någon att bråka med.

Femtonåringen sänds iväg som spanare. Han blir förtjust: en av pojkarna vid elden är John Hron, en pojke han inte gillar. Han har under läsåret bråkat med John och mobbat och slagit honom i skolan, till och med hotat att döda honom. I skolan går han under namnet Rambo.

Ingen kan säga varför han bråkat med John, kanske beror det på att han, till skillnad från andra elever, inte varit tillräckligt undergiven. John är visserligen lång, över 180 cm, och kraftig, nästan 70 kg, men nu har Rambo uppbackning.

Femtonåringen återvänder till sina kamrater och meddelar att han hittat en tönt och idioten Hron vid elden. Han vill att alla ska följa med och ge John stryk, ja, han föreslår till och med att man ska slå ihjäl honom.

De andra vill dricka ett tag till, och det kan de lugnt göra. Stigen från pojkarnas tältplats tillbaka till vägen går nämligen förbi den plats där de just nu sitter och dricker. Mellan halv elva och elva klampar alla fyra in hos John och hans kamrat.
Misshandeln inleds omedelbart. En av artonåringarna kastar en flaska i huvudet på John, och börjar slå och sparka på honom. Han faller omkull.

John ska säga att han älskar nazister. Han vägrar och får stryk tills han gör som han är tillsagd. Han får mer sparkar ändå, kanske för att han tidigare uppenbarligen ljugit och sagt att han inte gillar nazister.

Femtonåringen tar vid och ger John flera sparkar, varav en mycket hård träffar John i bakhuvudet. Vid det här laget är John skräckslagen. Åtminstone tre i gänget attackerar honom, ofta utan någon som helst förvarning, också bakifrån. Hans ögon är enligt en av de åtalade vidöppna som klot, och han kan inte fokusera sin blick. Den irrar oupphörligt fram och tillbaka.

Han darrar och sitter till slut på huk med huvudet i sina händer för att i möjligaste mån skydda sig mot mer sparkar och slag. Det hindrar inte att han får mer. Han får en våldsam hoppspark, sparkar i sidan och mot huvudet. Gång på gång faller han omkull av de våldsamma sparkarna. Någon slår honom med brinnande ved i nacken. Någon knuffar omkull honom i elden. De tänder eld på pojkarnas tält. De stjäl och förstör deras saker. John och kamraten ber att få gå hem, men det får de inte. I stället fortsätter man att misshandla John med sparkar och slag. Till slut blir han liggande. Hans ansikte är blodigt och svullet.

Bilden av vad som händer under de ohyggliga timmarna är oklar. Mördarna minns inte, eller vill inte minnas, så mycket under polisförhöret. De skyller på varandra.
Ibland gör de uppehåll i tortyren. De ber hycklande om ursäkt, säger att sparkar och slag varit misstag, bjuder John på öl och anslår försonliga tongångar. Ingenting tycks dock kunna hejda nya utbrott av våld. Det räcker inte att John mot allt vad han tror på har sagt att han gillar nazister. Han måste ha mer stryk ändå. Det är katternas lek med råttan, och de njuter av hans ångest och rädsla. Det är en berusande känsla för dem att så totalt ha en pojke som skakar av skräck i sitt våld.

Efter en sista uppblossande misshandel kastar de honom i sjön.
John kvicknar till och simmar utåt. Han har ont, han är omtöcknad och rädd, men han är en duktig simmare. Ganska snart upptäcker skinnhuvudena att det inte var så bra att kasta i John. De kan ju inte slå honom. De skriker åt honom, kräver att han ska komma tillbaka, men han svarar inte, håller sig kvar ute på sjön i en kvart. Någon kommer på att tvinga kamraten att ropa att han kommer att få stryk i Johns ställe om han inte återvänder. Livrädd som han är gör han så. Han ropar på John och vädjar att han ska komma tillbaka, och John svarar på hans rop.

Uppgifterna om vad som nu händer är osäkra, och klaras aldrig riktigt ut under polisförhören. Det enda man vet är att en av artonåringarna och sjuttonåringen nu går och att de tar Johns vettskrämde kamrat med sig.

Det är just i det ögonblicket John fattar ett ödesdigert beslut: han vänder åter in mot land. Är det av oro för kamraten? Tror han att alla kommer att gå, eller tror han att bödlarna inte ska slå honom mer? Han har ont och han är rädd, men han förstår inte vidden av det hat hans bödlar känner. Han är bara fjorton år.

Vi kan inte veta hur John tänker i det ögonblick han börjar simma in mot stranden, men hans beslut får ohyggliga konsekvenser för honom.
Femtonåringen och en av artonåringarna står och väntar. Det är de två som varit mest aktiva under misshandeln, och de har hat kvar så det räcker. Misshandeln tar fart med ny målmedvetenhet och effektivitet, och nu finns ingen flykt. Ett knytnävsslag mot ansiktet fäller John till marken. Han ramlar baklänges, och slår i huvudet i klippan. Han släpas över till en gräsplätt. De båda mördarna vill göra det bekvämt för sig när de ska sparka honom. Hårda, hårda sparkar träffar hans huvud, men han värjer sig nu inte längre med sina armar.

Bödlarna ser att John rör sig, men han skriker inte, han bara vrider sig i plågor, mumlar något de inte kan förstå. Nu är katt- och råttaleken slut. Det roliga är över. Mördarna är nöjda och lyfter, släpar och rullar John till strandkanten och sparkar i honom. Strax innan han ramlar i hör de honom åter mumla någonting.

Den här gången märker John knappast att han är i vattnet. Han drunknar och sjunker sakta mot sjöns botten. De båda mördarna står kvar och rullar en cigarett. Ingen av dem lyfter ett finger fastän de förstår att John håller på att dö.

Mördarna vänder ryggen åt den fruktansvärda scenen och ansluter sig till de andra. En av dem berättar att John sjönk som en sten, när de kastade i honom andra gången. Bödlarna drar sig hemåt och lägger sig. Johns kamrat får lift med en bil, kommer hem och slår larm.
Bara några timmar efter att Johns mor skjutsat ut honom till Ingetorpssjön ligger han död på sjöns botten, misshandlad till oigenkännlighet.
———————————————– ———————————
Mordet skedde 1995 ( augusti ) och i Januari 2001 släpptes den av mördarna som fått längst straff. Han är idag 27 år och en fri man. Straffet för honom var 8 år (släpptes fri efter 6 år) och för de tre andra blev det 10 månader, 4 månader och en frikändes helt.

1998 skändades Johns grav, någon drog loss gravstenen med hjälp av linor och en bil. Sedan sparkades lyktor och blommor sönder. Någon bestämde sig för att föräldrarna inte lidit nog.

———————————————– ———————————

KOPIERA OCH SÄTT PÅ I DIN BLOGG, VISA ATT DU BRYR DIG!
Från Daniel Lids Blogg:
”John Hron. r.i.p

Regngrått ute om två dagar börjar mitt liv återgå till normaliteten igen. Semestern kommer bytas ut mot mina lediga dagar.  Redan på måndag börjar barnen i skolan igen. Fast Barn och barn dottern fyller 18 i Dec, generic minsta sonen går in på sitt 17 år i Januari.  Dottern går sista året på gymnasiet, site Lillkillen börjar första året redan nu på måndag.

Inte utan att jag funderar är lite orolig, sick hur kommer det gå. Kommer skolan klarar av, kommer dom se min son se honom när han behöver synas. Kommer dom ligga steget före?  Kommer han orka i flera år till.  Är det  så att redan på måndag kommer jag höra Jag hatar skolan?  Kommer jag på tisdag redan börja försvara  varför han måste gå till skolan. Kommer jag hitta ursäkter och små korta mål enda fram till Höstlovet.  Kommer jag ens behöva det?

Varje termin är frågorna det samma. Varje år är det liknande känslor i magen som dyker upp.  Varje termin bor det en gnutta hopp inom mig att nu kommer det bli annorlunda. Nu har han hittat till det roliga, nu kommer han inte att hata, han kommer tycka det är roligt.  Jo, jag vet, vem jag lurar. Jag  vet att jag snart igen kommer till  insikt och inser att detta år likt alla andra år kommer att se ut som de som var innan.

Om några veckor kommer det återigen vara.

Jag hatar skolan. av sonen

Du måste annars får du inga pengar,  Av mig.

Jag hatar skolan.  Sonen.

Det är bara några veckor kvar innan det är lov igen. Jag

Jag hatar skolan. Sonen

Det är snart helg igen.  Jag

Jo jag har övat in mina repliker i ganska många år nu

Lev idag just nu. Igår är historian och i morgon är framtiden just nu är just nu

Det känns att hösten står för dörren. Nu börjar sommaren gäspa lite större och snart somnar hon in.  Snart kan vi fylla huset med doftande värmeljus och raggsockar på.  Klumpiga skor och varmare jacka kommer bli ett måste om jag inte vill frysa.  Jag gillar inte att frysa så här lär det bli både raggisar och långisar. Men ännu är det ljust och värmande, hospital Höst nu kommer alla färger spraka loss, ask Luften börjar bli högre och snart kommer  träden spraka loss i all världens färger.  Skogen är redan full av kantareller men nu går jag och väntar på  trattisarna. Kanske har dom redan kommit. Nu på måndag börjar skolorna för mina barn. Då är vi där igen, tjat hit och tjat dit.  Sonens skolan kör läxfritt. Ett bra sett att köra skola tycker jag.  Skolan ligger en bit bort men kommunen har ordnat det så bra att en taxi kommer och hämtar honom.  En sak mindre att oroa sig  för.  Nu gäller det bara att skolstarten för vår minsta grabb ska bli bra. Han ska redan börja gymnasiet. Tänk va tiden går fort.  Nio år har vi redan fixat självklart kommer vi fixa dom här sista åren också.  Tänk om jag visste det när  han gick i mellanstadiet. Då var det mera att ta en dag i taget, inte se längre fram en till skolan började om han kom iväg, sedan till den slutade om han kom hem.  Han fixade det verkligen oj så stort det blev i mig just nu.  Lillemannen är så  stor så han börjar i gymnasiet. Jo han gjorde det mera en bra även om vägen fram varit full med kantigheter och krön. Visst ännu är det backar uppför Men jag tror att de backar vi har haft har tränat oss bra så vi kommer stå upp även framöver.  Mot nya mål.

Lev idag just nu, imorgon är en helt annan dag 🙂

En sista kopp kaffe innan vi tar ner vårt förtält. Sitter egentligen och fryser kaffet står på ett litet grått bord bredvid mig. Solen värmer mig emellan molnen som är ganska stora. Som campare finns det inte så mycket dåligt väder. Eller det finns men campa gör jag ändå. nu ska det sugas ut den där sista smaken av camping med förtältskänsla, cialis Vet ju att jag kan gå in och sätta mig i förtältet. Men att sitta utanför och njuta av kaffet, medical är en speciell somrig känsla. Den vill jag ha med mig och spara till vinterns kyla. Vill ha den som en sådan där ljusglimt när det är som kallast och minnas härligheten av att dricka kaffe och blogga ute i det fria.

Idag åker som sagt vårt förtält ner, Vi får bara bo på campingen fram till den 15 september, och visst kan vi åka hit men då får det bli att sitta inne i husvagnen eller ta på massvis med kläder.

Lev idag just nu

I morgon packar vi ihop vårt förtält. Vi har ett Isabella Commendore Alpa tält, cialis med kolfiber pinnar.  Tältet är 4- 5 år gammalt blått. Inga skavanker helt rent och snyggt.

A-SIZE 1240 10006 står det på tältväskan.  Vi tänker att vi ska sälja det för att istället ha markis. Nästa år ska vagnen rulla, recipe den har hjul vilket betyder att den ska rulla då har vi större behov av en markis än ett förtält.

Är någon intresserad av att köpa ett bra  nästan ny Förtält så maila mig så diskuterar vi pris 🙂

Då sitter jag här igen i mitt förtält och skriver, viagra sale tror inte det finns något som är så bra som att skriva just här. Tankarna får fritt spelrum och flyger så som vinden blåser. Jag tänker fortsätta med Concerta eller inte Concerta pratet eller skriveriet.

I början när jag åt Concerta så fick jag en lugnare takt i kroppen, try tankarna tänktes mera en och en och mer sammanflätade.  Tanke ett blev ett led i tanke två och tre. På något sätt kom svaren, click mera inifrån mig själv. Mera genomtänkta än innan jag åt Concerta.  Jag fick mera möjlighet att hinna med och känna, att nu bolmar argheten, vad bor i den. Jag hann mera med att räkna till tio.

Att sitta och läsa var mera en  fröjd, även om jag har svårigheter i att sluta läsa när jag läser så hade stunden läsande mera ro i sig.  Handen på hjärtat vem kan sluta läsa en bok, när den är som bäst? Asså du behöver inte ha adhd, för att ligga och läsa mitt i natten, bara läsa en sida till som till sist blir sista sidan.  Men ron som jag fick till, när jag läste bok då jag hade Concerta i kroppen, den är ett minne blott nu när jag är utan.

När jag åt concerta fick jag heller inte alla dampryck så ofta som jag får idag. Dampryck är när man börjar i en enda och utan att veta var man började slutar någon helt annanstans.  Vi säger när jag städar till exempel. Då kan jag börja med att plocka fram dammsugaren. Jag har en sådan där rollsroyce dammsugare så jag fyller på med vatten och lite aromolja så det luktar gott i hela huset när man  dammsuger.   Jag kan alltså börjat plocka ihop dammsugaren börja fylla på den med vatten. Men så säger vi, att jag råkade spilla vatten på golvet, vilket leder till att jag tar disktrasan och torkar upp vattnet på golvet, vilket blir i mig trasan är smutsig, vilket leder till att jag går ner till källaren och lägger den i tvättmaskinen. Vilket leder till att jag kommer på  att jag samlar ihop mera tvätt så blir maskinen full.  Vilket i sin tur kan leda till, att jag går in i dotterns rum och letar kläder som kan leda till att oj massa disk som står här de bär jag ut i köket,  ställer i blöt, kanske råkar jag då se blomkrukan med basilika som vissnat  som leder till att jag  hämtar vattenkannan för att vattna alla blommor.  Då ser jag döda blad som jag tar bort lägger på golvet för jag ska  ju ändå dammsuga.  Det var ju självklart så att det var längesedan som jag torkade rent mina fönster brädor, så då ska jag hämta disk trasan som jag då kommer på ligger i tvättmaskinen som som som som.

Det blir så när jag städar, Jag börjar på nya saker hela tiden men, tappar bort varför jag gjorde från början.  Det gör ju att jag aldrig blir klar.  Men under Concerta tiden blev det lite bättre, jag har idag fått till lite strukturer för att göra klart. Även om jag måste prata med mig själv en del så som . Men du dammsuger nu, det andra kan du göra sedan, och nej det var dammsugaren som skulle göras, inte tvätt.   Nu har jag lite svårt att ha att göra med bakterier och sånt, vilket oxå ställer till det en del.  En ganska så stor del, egentligen mera än jag vill erkänna faktiskt.

För några år sedan gick jag i KBT, där jag fick träna mig i att ha det lite smutsigt hemma.  Idag är det mycket bättre, än det var då men så fort jag blir stressad, eller lite ur mina gängor, så spökar den där bakterie skräcken igång.  Då börjar jag genast att slå i gång på alla cylindrar, då kan jag dammsuga i timmar inte en eller två utan mera tre fyra timmar.  Då kokar jag trasor och desinficerar toalettens alla hörn och kanter, även dom som inte finns.  Idag utan Concerta hamnar jag lättare i OCD situationer, än då jag åt dom.

Kan känna äckel av att det  är  fläckar, på diskbänken så jag kan skura, hälla sprit på och koka trasorna inte en utan kanske mera riktigt fyra gånger, innan jag är klar med diskbänkstorkandet.  Just det där ODC sakerna som jag har för mig, är  inte heller logiska för vissa saker kan jag låta vara, andra gnider jag nästan sönder för att det ska bli rena.  Tvätta händerna gör jag inte som vanligt folk utan mera omsorgsfullt tvålar in, sköljer av händerna och tvålflaskan, och tvålar in igen och sköljer tvättar kranen och tvättar händerna,  sköljer av kranen händerna tvålen och så kan jag hålla på allt för att inga bakterier ska bo hos mig.

Idag är jag mera medveten, idag är det inte samma svårigheter som när jag  gick  I KBT, men jag tänker på det hela tiden. Gör jag inte det glömmer jag av så hamnar jag lätt i OCD saker.

Nu inser jag att jag igen hamnade i ett sidospår Adhd i kvadrat. Men hallå jag kom snabbt på att det var ett sidospår.

Idag har jag lärt mig att vara här och nu, mera än innan jag började äta medicin. Jag  tror även det är en bieffekt av medicinen. Jag skenar inte lika lätt iväg som jag gjorde innan.  Men något som jag inser att jag nog aldrig kommer kunna lära mig  det är tid.  Tid och planerings tid, slippa känna stress när  vi pratar tid. Det lär jag nog aldrig få riktig koll på.  Att veta när jag ska gå om jag ska de. Eller när jag ska gå upp för att hinna dit och dit.  Det är nog min största svårighet, där i är jag till och med handikappad.  Det gör till och med ont i mig. Är en sorg att jag alltid är beroende av andra i just tidssaker.  Det är  en himla tur att jag har en maken som har en inbyggd klocka som alltid har koll på tiden. Som aldrig under de år vi varit tillsammans kommit försent. Utan honom så hade jag aldrig fixat det så bra som jag  har gjort nu.

Packa ner saker när man ska ut och resa är också en svårighet i mig.  Att packa lagom och att packa i tid. Kanske är det kvinnligt men här spelar ADHD´n i mig ett spratt.

Vad är  det som man ska packa ner, hur mycket ska man packa ner, vilka saker är nödvändiga och vilka inte.  När ska man börja packa?  Här är det så svårt att det gör riktigt ont packningsdagar och dagarna innan har jag ångest som inte kryper utan springer runt i kroppen. Ofta hittar jag på massvis med saker som jag bara måste göra innan jag packar. Till exempel städa bakom spisen, diskmaskinen, under diskbänken eller i bastun i källaren som vi aldrig använder.   Vilket leder till att jag tio minuter innan jag ska åka slänger ihop saker i vild panik för att sedan när jag åkt hemifrån komma på att oj jag glömde,  oj jag glömde det, men oj inte det heller fick  jag med mig.

En gång för några år sedan gick jag på utbildning i gbg, Någon utbildning  som jag tror hette med starkare röst.  Jag skulle sova på hotell. Som tur var så va maken med mig i GBG, för jag, hade som vanligt packat tio minuter innan, och då glömt det viktigaste. Jag hade glömt min medicin, Concertan den var hemma när jag som mest behövde den.  Vilket ledde till att maken tidigt på morgonen fick snällt åka tillbaka till Färgelanda för att hämta min lilla medicin burk så jag kunde tillgodo göra mig utbildningen.  För utan den hade varken jag eller de andra kursdeltagarna hade någon nytta utav kursen.

Att ha en  omtänksam och snäll förstående make som liksom accepterat att jag är som jag är. Är nog det viktigaste av allt när man är mig. För oj vad han får göra ibland.  Men han ska nog vara lika glad han för oj vad mycket saker som händer i hans liv ibland. Kanske mera än  han vill vissa gånger.  Något av det viktigaste jag lärt mig under tiden  med Concerta är att jag kan inte, inte under några omständigheter förändra någon annan människa. Den enda jag kan förändra är mig själv.  Det är nog den viktigaste kunskapen jag fått lära mig för när jag inser det. Då sker mirakel.

Oj vilket långt inlägg det blev, Jag slutar här för stunden kanske utvecklar jag det mera i ett annat inlägg.

Lev idag just nu, då  blir du levande så det känns.