ADHD in everyday life is not just a diagnosis – it is a lived experience. It holds strengths, chaos, emotions and intuition, all at once. Here I share my own experiences of living in the in-between – where it sometimes hurts, but where joy and presence also grow.
ADHD in everyday life can sometimes feel like a rollercoaster. One day there is endless energy and ideas flow freely, while the next day it feels heavy to even get started. That is why even the simplest everyday tasks can feel overwhelming.
I have learned that both sides are part of me. On the one hand there is strength in creative thinking and the ability to find new paths. On the other hand it also means struggles with structure and the feeling of not always being enough.
Feeling All the Feelings – All at Once
Feeling emotions all at once is a big part of my life. Emotions live in my body constantly, for better or worse. Sometimes they hurt deeply, while at other times they are wonderfully bright, when joy sparks from the smallest things.
When emotions take space, they often find a way out through creativity.
Sadness can be painful, but when the crying is over, my tears are truly dry. Anxiety, chaos, grief and insecurity mix with intuition – the ability to sense when someone is not telling the truth or means something completely different than they say. All of that lives in my ADHD – both the good and the hard.
Sometimes I curse it, but at the same time I am often grateful. Because when my emotions tell me something, they are usually true. My intuition lives in the moment, and therefore it often turns out to be right. There is something in the air – and I can feel it, long before it is visible.
When Things Don’t Go as Planned
What really throws me off is when things don’t go the way I had imagined. For example, if I go to the accountant I have had for many years and suddenly meet someone else, it can cause real chaos. That is exactly what happened this spring.
The Accountant Who Was Replaced
I had an appointment and sat calmly waiting for him to call my name. But when the time came, a woman came out instead and said my name. In that moment I was thrown back several years. It has taken me a very long time to let go of the anxiety around those visits. Through many years, and with the help of a very good accountant who understood both me and my anxiety, I had learned not to panic.
But this time, when it wasn’t him but his daughter, the anxiety came rushing back in full force – just like before. I cried out loud: “No, what is this, I usually have Christer!” My accountant quickly came out and calmed me down. He explained that he had already told his daughter how my visits usually go and that I find them difficult. She was well prepared – but for me, it didn’t matter. In that moment I was entirely in my ADHD – time and space disappeared, and the reaction came before I could even think.
When Work Changes the Plan
The same thing happened at work. If I had thought that I would be in the unit and the manager suddenly said: “No, you have to be in the meeting,” it hurt in my whole body. Change became so much harder than it might have looked from the outside. All the emotions were triggered and drained so much energy.
(Today I no longer work there, but when I did, this was a big part of my everyday life.)
Small Tools That Make a Difference
Over the years I have found small tricks that actually help. First of all, I make lists – but they are always short and simple. Secondly, I stick to routines, because the same morning ritual every day reduces stress. In addition, I try to create pauses, small gaps between activities. Finally, I use reminders on my phone, instead of carrying everything in my head.
Google Calendar and a cup of coffee – small tools that bring structure to everyday life.
In the past I wrote lists of everything, down to the smallest detail. But I have grown older and learned that I can manage quite well with simpler supports. Today I know that the important tasks must be done first – even if they feel like the most boring in the world. The fun things can wait until afterwards. Except… I’m not really telling the truth here. Blogging always comes first.
Because here on the blog everything is fun – even if SEO, keywords and optimization sometimes feel complicated. But that’s when I have my SEO-expert, the AI, with me. He (or maybe she, or just a machine?) helps me along the way. And even if I have to steer and correct now and then, it is still a great help with those things – for me they are just “back cover text.” The AI has read the book and the back cover, and that is where it comes in handy.
FAQ – Common Questions About ADHD in Everyday Life
What does ADHD in everyday life feel like? For me it is a mix of creativity, impulsivity, joy and frustration. One moment full speed, the next a sudden stop.
What are the strengths of ADHD? Creative thinking, spontaneity, persistence in what truly engages, and a strong emotional presence.
How can you create balance? Small routines, structure and understanding from others make a big difference. Accepting both the strengths and the struggles is essential.
Closing Words
ADHD in everyday life is not something I want to get rid of. It is part of me – both the wild and the still, the strong and the vulnerable. By accepting the whole spectrum I can also find ways to balance it.
Strength in Meeting Young People
It has also given me many advantages in my professional role. When I met young people with similar struggles, I truly understood what was happening on the inside.
I remember once, a long time ago, when I was new at a workplace. Some colleagues discussed a girl and said: “We have told her over and over, but she still does it.”
I joined the conversation and asked: “What do you think that is about?”
They answered that they didn’t know – that she was ignoring them.
I said: “She actually doesn’t understand what you mean, and she doesn’t know what else to do instead.”
The colleagues replied: “But we have told her not to do it.”
I repeated: “Yes, you’ve told her what not to do, but she doesn’t understand why – and she doesn’t know what she should do when her body tells her to move.”
That conversation didn’t change anything at the time. I was new, and my words probably didn’t carry much weight. But to me it was clear. It is in those exact situations that my ADHD becomes a strength – because I can see, feel and understand in a way that isn’t always visible from the outside.
When Words Find Their Own Way
And honestly, today I was supposed to write about something completely different – about being a grandmother. But these words found their way instead. They wanted to be written, and sometimes that’s how it is – the moment itself decides what needs space.
Maybe you recognize yourself? Or maybe you live close to someone with ADHD? Feel free to share your thoughts in the comments – it makes a difference when we share our stories.
Reflection
Between the lines of this text live both strength and fragility. I am not writing about perfect solutions, but about everyday reality – where failures and successes walk side by side.
I lördags var vi på ett riktigt trevligt barnkalas hos grannen – hon som gör sina fina YouTube-klipp för små barn i utbildningssyfte. Som alltid fanns där både glädje, skratt och god stämning.
Göteborgsbesök hos lillgrabben
Igår bar det av till Göteborg för att hälsa på lillgrabben som flyttade dit förra hösten. Han och flickvännen hade precis kommit hem från Grekland, solbrända och fyllda med berättelser. Vi fikade, kollade in deras nu färdiginredda lägenhet och beundrade den sköna soffan han byggt ute på balkongen. Jag skulle lätt kunna tänka mig att bo där ute! De hade också klätt om sänggaveln med ett otroligt fint tyg – så kreativt och personligt.
Planen var middag hemma hos dem, men eftersom vi kom så många gick vi istället ut. Pizzor beställdes in, själv tog jag en kebabsallad – men kan väl säga att det var ytterst lite sallad i den. Och väljer man sallad, ja då förväntar man sig faktiskt att det ska vara just sallad och sådant som hör till.
Helgen blev på många sätt en påminnelse om hur värdefullt det är med både små och stora möten. Ett barnkalas eller en pratstund på en balkong i Göteborg kan ge minst lika mycket energi som en lång resa. Det är just de där vardagliga stunderna som bygger våra minnen. Och kanske är det därför jag tycker om att skriva här på bloggen – för att fånga både det lilla och det stora, och dela det vidare.
Bloggjobb och Oskar-serien
Just nu jobbar jag också vidare här på bloggen, bland annat med Oskar-serien där jag berättar om barn, NPF och skolans vardag. Den här veckan har vi arbetat med inlägget Motiverande omständigheter och osynligt stöd. Samtidigt passar jag på att optimera bloggen så att det blir lättare för både mig och er läsare att hitta bland alla texter.
Det händer mycket – både i vardagen och här på sidan.
Reflektion
Helgen påminde mig om att det är i det enkla som styrkan finns – i skrattet på ett barnkalas, i pratet på en balkong, i vardagens små måltider. Det behöver inte vara storslaget för att vara värdefullt.
Mellan raderna – min röst
Mellan raderna bär det här inlägget en känsla av tacksamhet. Att få vara med – i både stort och smått – är en gåva jag inte tar för given.
On Saturday we went to a lovely birthday party at our neighbor’s place – she’s the one who creates those beautiful YouTube clips for small children, educational and playful. As always, there was joy, laughter, and a warm atmosphere.
Gothenburg visit to our youngest son
Yesterday we headed to Gothenburg to visit our youngest son, who moved there last autumn. He and his girlfriend had just returned from Greece, sun-kissed and full of stories. We had coffee, checked out their now fully furnished apartment, and admired the cozy sofa he had built on their balcony. Honestly, I could imagine living out there myself! They had also reupholstered the headboard of their bed with a beautiful fabric – so creative and personal.
The plan was to have dinner at their place, but since we were quite a few, we decided to go out instead. Pizzas were ordered, and I chose a kebab salad – which, I must say, had very little salad in it. And when you choose a salad, you actually expect it to be filled with salad and the fresh things that belong there.
Blogging work and the Oskar series
This weekend was a reminder of how valuable both small and big moments can be. A birthday party or a balcony conversation in Gothenburg can bring just as much energy as a long trip. It’s the ordinary everyday memories that shape our lives.
Right now, I’m also working here on the blog, especially with the Oskar series, where I write about children, neurodivergence, and school life. This week we’ve been focusing on the post Motivating circumstances and invisible support. At the same time, I’m optimizing the blog to make it easier for both me and you as readers to find your way through all the posts.
A lot is happening – in everyday life and here on the blog.
Live today, right now. Yesterday is history, and tomorrow lies out there in the distance. Right now is what we can influence. – Carina Ikonen Nilsson
Reflection
This weekend reminded me that strength is often found in the simple things – in the laughter of a child’s party, in a chat on a balcony, in the ordinary meals we share. Life doesn’t have to be grand to be deeply meaningful.
Your Voice: Between the Lines
Between the lines, this post carries a sense of gratitude. To be present – in both small and big ways – is a gift I do not take for granted.
Det här är min berättelse. Om ADHD, om att vara mamma till vuxna barn, och om saknaden som farmor på avstånd. Det är också en berättelse om kramar som stannar kvar i hjärtat, om förmågan att förlåta och om styrkan i att stå kvar – även när livet prövar. Framför allt är det en berättelse om kärlek, för det är den jag väljer, varje dag.
Det här inlägget är personligt. Jag delar min berättelse – inte för att jag sitter på alla svar, utan för att orden ibland blir min väg framåt. ADHD är en del av mitt liv, och här skriver jag som mamma, farmor, mormor och vardagsankare mitt i vardagen.
Färgerna exploderar där orden inte räcker – mitt inre får ta plats på duken Orden är en väg framåt – men det är också färgerna. Precis som skrivandet är mitt måleri ett sätt att sortera känslor och hitta andrum.
Linjerna blir som ett mönster av tankar – struktur mitt i kaos
En mammas berättelse om att leva med ADHD
Att leva med ADHD innebär att min vardag ibland blir en berg-och-dalbana. Som mamma är det dubbelt – jag bär både mitt eget inre kaos och ansvaret för familjen. Det är trötthet, energi, skratt och frustration i ett enda virrvarr.
Samtidigt har jag en större förståelse för hur det känns på insidan, hur fullt av känslor man kan vara. Är jag glad sprudlar det i hela kroppen.De gånger jag är ledsen gråter jag otröstligt. Är jag arg är det svårt att stoppa det.
Det finns dagar då ljudet är för starkt, kraven för många och orken tar slut innan dagen ens har börjat. Då kan jag ligga framför en film efter film utan att ens veta vad jag ser. De dagarna tycker jag inte om. Men de dagar då jag gör allt – och lite till – de dagarna älskar jag över allt annat.
Mamma, farmor och saknaden på avstånd
Jag är mamma till vuxna barn. Jag är också mormor och farmor – men just nu en farmor på avstånd. Det är inte långt egentligen, men ändå står jag inte mitt i vardagen. Det gör ont, men jag försöker hitta sätt att leva i acceptans.
Familj är viktigt för mig – det är vi mot världen, på något sätt. I torsdags åkte vi och lämnade presenter till ett av mina barnbarn. Det var inte just den dagen som födelsedagskalaset ägde rum, men för att inte ställa till det kändes det bättre att ge presenterna en annan dag. Då blir det inte så mycket på en gång.
Att stå på trappan med hjärtat i halsgropen
När vi stod där på trappan innan dörren öppnades, blev det kallt inom mig. Hjärtat slog snabbare än vanligt. Jag var rädd. Rädd för reaktionerna som kunde komma. Rädslan fanns även i att presenterna var fel, att jag skulle bli avvisad, att mina gåvor inte skulle räknas.
En kram som fastnar i hjärtat
Men sedan öppnades dörren. När jag såg hur glad hon blev över presenterna blev det varmt i hela kroppen. Den där värmen spred sig som små gnistor ända ut i fingertopparna. Och när vi skulle gå fick jag en kram – en sådan där riktig kram som fastnar i hjärtat. Jag höll henne lite extra länge, som för att krama om alla dagar vi inte har träffats. Önskade att tiden kunde stanna just där. Att vi kunde stå kvar, tätt intill, utan att behöva släppa taget.
Den kramen bär jag med mig ännu, fast det gått flera dagar.
För mig är presenter mer än gåvor – de är mitt sätt att säga: jag står kvar, älskar er, jag vill vara nära även om jag inte alltid får vara det. Vad jag önskar att allt var annorlunda. Att vi kunde sitta tillsammans och prata. Att jag kunde ta med barnbarnen på fika, eller bara på en tur till lekplatsen. Skulle dagen komma då dörren öppnas mer, då står jag här.
Min akilleshäl och min styrka
Jag vet att min förmåga att förlåta är både på gott och ont. Den gör mig sårbar för att bli besviken igen, men den gör mig också hel i mig själv. Jag vågar känna kärlek, även när någon gjort mig illa. Glömmer och låter dig stå där igen. Det onda är borta, och för mig är det så mycket härligare att leva i vänskap och kärlek än att vara bitter och arg.
Sårbarhet och styrka i samma bild. Att vara sedd – på gott och ont.
Vardagsankaret
Jag är också ett vardagsankare för barn som behövt en plats att landa. För mig är det inte en titel. Det är att öppna dörren, öppna hjärtat och säga: här får du vara. Här kan du känna dig hemma.
Mitt måleri – lika mångfacetterat som livet självt. Ett rum där alla känslor får plats
Vi har haft många barn som bott här en period och känt sig hemma. Det har blivit deras hem, och även i vuxen ålder är vi fortfarande en trygg plats för dem. Det är kanske just det som är min största styrka – att stå kvar, att skapa hem, att välja kärlek även när det stormar.
Små ögonblick som betyder mest
Lyckan finns i de små stunderna:
När vi skrattar tillsammans vid middagsbordet
Det händer ibland att någon kommer hem från skolan och direkt, i samma sekund dörren öppnas, säger: ”Carina, nu måste vi prata.” Ofta är det inget svårt de bär på, men behovet av att få säga det högt är stort. Jag lyssnar, och medan orden kommer hittar de själva lösningen.
Eller när jag faktiskt lyckas stanna upp och bara andas.
De stunderna påminner mig om att jag är mer än min diagnos. Jag är en mamma som försöker, faller, reser mig och går vidare. Och ändå bär jag med mig tacksamhet över just de små ögonblicken.
FAQ – ADHD och vardagen
Vad innebär det att leva med ADHD som vuxen? Många vuxna med ADHD beskriver en vardag med hög intensitet. Det kan innebära svårigheter med planering, koncentration och struktur, men också en stark energi, kreativitet och förmåga att tänka i nya banor.
Kan ADHD också vara en styrka? Ja. ADHD kan innebära egenskaper som kreativitet, problemlösningsförmåga, nyfikenhet och energi. För många blir dessa styrkor en viktig del av både arbetsliv och vardagsliv.
Hur kan man stötta en förälder med ADHD? Genom att visa förståelse och tålamod. Dessutom gör det skillnad när man bekräftar styrkorna – inte enbart svårigheterna. Praktiskt stöd i vardagen, struktur och ett öppet samtal kan vara avgörande.
Reflektion
Att leva med ADHD är att leva intensivt. Ibland för mycket, ibland alldeles lagom. Men genom att skriva och dela min berättelse påminner jag mig själv – och kanske också dig – om att vi inte är ensamma.
Mellan raderna – min röst
I den här texten visar jag både saknad och styrka. Jag bär på rädslan av att stå utanför, men också på värmen i en kram som stannar kvar. Orden och färgerna blir mina sätt att hålla fast vid kärleken. Jag står kvar, med både smärta och hopp – och jag väljer att leva i det som är, just nu.
AHA – mellan raderna
Här är jag, en mamma, farmor, mormor och skapare. Jag väljer kärlek, även när det gör ont. Jag står kvar, jag skapar, jag älskar – och i det bor min styrka.
Fråga till dig som läser
Har du också erfarenheter av ADHD – som förälder, barn eller i ditt eget liv? Känner du igen dig i den där blandningen av styrka, sårbarhet och förmågan att förlåta?
Slutord
Det här är min berättelse. En av många. Om ADHD, om moderskap och om att leva ett liv där kaos och kärlek samsas under samma tak.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. -Carina Ikonen Nilsson
This is my story. ADHD in everyday life is my reality – as a mother, grandmother, and everyday anchor. It is also a story about hugs that linger in the heart, about the ability to forgive, and about the strength to stand firm – even when life puts me to the test. Above all, it is a story about love, because that is what I choose, every single day.
This post is personal. I share my story – not because I have all the answers, but because words sometimes become my way forward. ADHD is part of my life, and here I write as a mother, grandmother, and everyday anchor right in the middle of daily life.
Words are a way forward – but so are colors. Just like writing, my painting is a way to sort feelings and find breathing space.The lines form a pattern of thoughts – structure in the middle of chaos
A mother’s story of ADHD in everyday life
This is my story. About ADHD, about being a mother to adult children, and about the longing I carry as a grandmother at a distance. It is also a story about hugs that remain in the heart, about the ability to forgive, and about the strength to stand firm – even when life tests me. Above all, it is a story about love, because that is what I choose, every single day.
A mother’s story of living with ADHD
Living with ADHD means that my everyday life sometimes turns into a roller coaster. As a mother, it’s doubled – I carry both my own inner chaos and the responsibility for my family. It is tiredness, energy, laughter, and frustration, all tangled together.
At the same time, I have a greater understanding of what it feels like on the inside, how full of emotions one can be. When I am happy, it bubbles through my entire body. When I am sad, I cry uncontrollably. When I am angry, it is hard to stop.
There are days when the sounds are too loud, the demands too many, and my strength runs out before the day has even begun. Sometimes I end up lying in front of movie after movie without even knowing what I am watching – those days I do not like. But when I manage to do everything – and a little bit more – then I love the day more than anything else.
Mother, grandmother, and the longing from a distance
I am a mother to adult children. I am also a grandmother – but right now a grandmother at a distance. It isn’t far in miles, but still I don’t stand in the middle of their everyday life. That hurts, but I try to find ways to live in acceptance.
A hug that lingers in the heart
Family is important to me – it is us against the world, somehow. Last Thursday we went to deliver presents to one of my grandchildren. It wasn’t the actual birthday party day, but to avoid stirring things up it felt better to give the presents on another day. That way it wouldn’t be too much all at once.
When we stood there on the doorstep before the door opened, I felt cold inside. My heart beat faster than usual. I was afraid. Afraid of the reactions that might come. Afraid that the presents were wrong, that I would be rejected, that my gifts wouldn’t count.
But then the door opened. When I saw how happy she became with the presents, warmth spread through my entire body. That warmth carried like sparks all the way to my fingertips. And when we were leaving, I received a hug – one of those real hugs that gets stuck in the heart. I held her a little longer, as if to embrace all the days we hadn’t seen each other. I wished time could stop right there. That we could stay, close together, without letting go.
That hug stays with me still, even though days have passed.
For me, presents are more than gifts – they are my way of saying: I remain, I love you, I want to be close even when I am not always allowed to be. How I wish things were different. That we could sit down together and talk. That I could take the grandchildren for coffee, or just to the playground. If the day comes when the door opens wider, I will be here.
My weakness and my strength
I know that my ability to forgive is both good and bad. It makes me vulnerable to being hurt again, but it also makes me whole within myself. I dare to feel love, even when someone has hurt me. I forget and let you stand there once more. The hurt is gone, and for me it is so much more beautiful to live in friendship and love than to be bitter and angry.
Vulnerability and strength in the same image. To be seen – both blessing and burden
The everyday anchor
I am also an everyday anchor for children who have needed a place to land. For me, it is not a title. It is about opening the door, opening the heart, and saying: here you are welcome. Here you can feel at home.
My painting – as multifaceted as life itself. A space where every feeling belongs
Many children have lived here for a period and found a home. It became their home, and even as adults, we are still a safe place for them. Perhaps that is my greatest strength – to remain, to create a home, to choose love even when storms are raging.
Small moments that mean the most
Happiness lives in the small moments:
the laughter around the dinner table
the whispered “I love you” before bedtime
or that quiet second when I actually manage to just pause and breathe.
Those moments remind me that I am more than my diagnosis. I am a mother who tries, who falls, who rises, and keeps going. And still I carry gratitude for those small everyday moments.
FAQ – ADHD in everyday life
What does it mean to live with ADHD as an adult? Many adults with ADHD describe a daily life full of intensity. It can mean difficulties with planning, concentration, and structure, but also a strong energy, creativity, and an ability to think in new ways.
Can ADHD also be a strength? Yes. ADHD can bring qualities like creativity, problem-solving skills, curiosity, and energy. For many, these strengths become an important part of both work life and family life.
How can you support a parent with ADHD? By showing understanding and patience. It also makes a difference when you acknowledge their strengths – not just their challenges. Practical support in everyday life, structure, and open conversations can be crucial.
Reflection
Living with ADHD is living intensely. Sometimes too much, sometimes just enough. But by writing and sharing my story, I remind myself – and perhaps also you – that we are not alone.
Closing words
This is my story. One of many. About ADHD, about motherhood, and about living a life where chaos and love share the same roof.
Yesterday has already laid down to rest in history, tomorrow is waiting further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Between the lines – my voice
In this text, I show both longing and strength. I carry the fear of being left outside, but also the warmth of a hug that lingers. Words and colors become my way of holding on to love. I remain, with both pain and hope – and I choose to live in what is, right now.
AHA – between the lines
I am a mother, grandmother, and creator. I choose love, even when it hurts. I stay, I create, I love – and within that, my strength lives.
My neighbor creates wonderful children’s films on YouTube – videos that both entertain and teach. Perfect little moments of learning and curiosity for kids. Click here to watch: Watch the children’s film here
Att vara mormor och farmor är ibland att balansera – att stå på bryggan, känna vinden och våga hoppas på det som kan byggas framåt…
Hösten är här för att stanna. När jag vaknar är det mörkt, precis som idag klockan 5.20. Gårdagen fylldes av både skratt och tyngre känslor. Att vara mormor och farmor är att leva mitt i det – med pannkakor, kortspel och kramar, men också med längtan efter det som inte är möjligt.
Även igår var Alfred här hemma på eftermiddagen och självklart spelade vi kort igen. Den där mannen gillar inte när farmor vinner i kortspel. Igår frågade han mig vad jag jobbade med.
Jag berättade att just nu jobbar jag inte på ett jobb som man måste åka till. Men förut då, mormor, vad jobbade du med då? Jag förklarade att jag jobbade med ungdomar och barn som inte kunde bo med sina föräldrar. Han tyckte det var synd om barnen som inte kunde bo med sin mamma och pappa.
Jag berättade att visst kan det vara synd, men de har inget val. När de inte bor med sina föräldrar får de spela kort med mormor och hennes kollegor. Han tyckte det var ett konstigt jobb. Jag försökte förklara att det finns andra saker man får göra också, men att det är lite som livet är – man pratar, äter mat tillsammans och om någon är ledsen eller arg så får man ta hand om det.
Då sa Alfred att det var bra att jag jobbat med sådant, för det finns ingen som är så bra på att trösta som hans mormor.
Det kallar jag ett bra betyg på en mormor. Att hon även har pannkakor med glass, fast man måste vara med och smaka på soppan hon gör på torsdagar, var också bra. Men, det hade varit bättre med bara pannkakorna. Så är det pannkakor – då måste man smaka på soppan, men man behöver inte äta upp den.
Och idag slutar Alfred väldigt tidigt, redan vid 11. Även idag får jag hämta honom – och vi får ännu en eftermiddag tillsammans.
Igår åkte vi iväg för att lämna presenter till ett av barnbarnen som fyllde år. Situationen var lite ovanlig, men fyller man år ska man självklart firas – presenter hör till.
Det blev många paket, mest pennor och kritor för hon är så duktig på att rita. Två små söta kattungar sprang runt i huset och förgyllde stunden. Besöket var kort, men vi fick kramar, både jag och maken. Dottern var med och hade även hon presenter med sig.
Jag önskar att vår relation kunde vara mer vardaglig – att jag kunde ta med henne på fika, läsa läxor eller hämta på skolan. Så som jag får göra med Alfred. Men just nu ser livet inte ut så. Ändå var det fint att få se henne, även om det gjorde ont när vi åkte hem igen.
Min lilla prinsessa till barnbarn – stunden blev kort, men minnet lever länge. Och där fanns också saknaden efter den lilla klimpen, som inte ens var hemma just den här gången. Också han finns i mitt hjärta, lika mycket, även när vi inte ses.
När Alfred frågade om mitt jobb påminde han mig om varför det är så viktigt att det finns vuxna som kliver in när föräldrar inte kan. För barnen är det ofta svårt, men också nödvändigt. Hos organisationer som BRIS och Rädda Barnen finns mer om barns rättigheter och stöd.
Mellan raderna – min röst
Mellan kortspel och pannkakor, mellan kramar och avstånd, finns min berättelse. Det jag egentligen säger är: jag älskar alla mina barnbarn, men vägen till dem ser olika ut. Hos Alfred finns vardagen nära. Hos prinsessan och den lilla klimpen finns längtan och det jag inte får.
Reflektion
Kanske är det så livet är – fullt av kontraster. Ena stunden varm av glädjen i en liten pojkes ord om att jag är bäst på att trösta. I nästa stund fylld av smärta över att inte få dela vardagen med de andra små.
Fråga till dig som läser
Har du själv stått i den där känslan av både närhet och avstånd – av glädje och saknad samtidigt?
Gårdagen har lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vad innebär det att vara mormor eller farmor? Det handlar ofta om att finnas nära barnbarnen – med lek, vardagsstunder, kramar och samtal.
Vad är det bästa med att vara mormor/farmor? Att få uppleva glädjen i små ögonblick: kortspel, pannkakor, promenader eller bara närhet.
Kan man känna saknad som mormor eller farmor? Ja, ibland finns barnbarnen inte alltid nära. Saknaden är en del av kärleken – längtan visar bara hur viktiga relationerna är.
Att vara mormor och farmor – mellan närhet och saknad, symboliserat av en brygga ut mot havet.
Being a grandma sometimes means balancing – standing on the pier, feeling the wind, and daring to hope for what can be built ahead…
Autumn is here to stay. When I wake up it’s dark, just like today at 5:20 in the morning. Yesterday was filled with both laughter and heavier feelings. Being a grandma means living right in the middle of it all – with pancakes, card games and hugs, but also with the longing for what is not possible.
Yesterday afternoon Alfred was here again, and of course we played cards. That little man doesn’t like it at all when grandma wins. Yesterday he suddenly asked me what I used to work with.
I told him that right now I don’t have a job I need to travel to every day. “But before then, grandma, what did you do?” he asked. I explained that I worked with young people and children who couldn’t live with their parents. He thought it was sad for the children who couldn’t stay with their mom and dad.
I told him that yes, it can be sad, but they don’t have a choice. When they couldn’t live with their parents, they got to play cards with grandma and her colleagues. He thought it was a strange job. I tried to explain that there were many other things too – that it was a bit like life itself: you talk, eat meals together, and when someone is sad or angry you take care of it.
Then Alfred said it was good that I had worked with that kind of thing, because “there’s no one better at comforting than my grandma.”
I’d call that a top grade for a grandma. The fact that she also makes pancakes with ice cream – although you have to taste the soup she cooks on Thursdays – was also good. But, it would have been even better with only pancakes. The rule is: if it’s pancakes, you must taste the soup, but you don’t have to finish it.
And today Alfred finishes school very early, already at 11. I get to pick him up again – and we’ll share another afternoon together.
Yesterday we went to drop off gifts for one of the grandchildren who had a birthday. The situation was a bit unusual, but when you turn a year older you should of course be celebrated – birthdays deserve presents.
There were many packages, mostly pens and crayons because she’s so good at drawing. Two little kittens ran around the house and brightened the moment. The visit was short, but both my husband and I got hugs. My daughter was there too and she also had gifts with her.
I wish our relationship could be more everyday – that I could take her out for coffee, help with homework or pick her up from school. Just as I can do with Alfred. But right now life doesn’t look like that. Still, it was wonderful to see her, even though it hurt when we drove home again.
My little princess of a grandchild – the moment was short, but the memory will last long. And there was also the quiet longing for the little chubby one, who wasn’t even home this time. He too is in my heart, just as much, even when we don’t see each other.
When Alfred asked about my work, it reminded me why it’s so important that there are adults who step in when parents can’t. For children it’s often hard, but also necessary. Organizations like BRIS and Save the Children share more about children’s rights and support.
Between the Lines – My Voice
Between card games and pancakes, between hugs and distance, lies my story. What I’m really saying is: I love all my grandchildren, but the path to them looks different. With Alfred there’s everyday closeness. With the princess and the little chubby one, there’s longing and what I don’t get to share.
Reflection
Perhaps this is what life is – full of contrasts. One moment warmed by a boy’s words that I’m the best at comforting. The next, aching with the pain of not being able to share everyday life with the others.
Question for You
Have you ever stood in that feeling of both closeness and distance – of joy and longing at the same time?
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Frequently Asked Questions about Being a Grandma
What does it mean to be a grandma? It often means being close to your grandchildren – sharing play, everyday moments, hugs, and conversations.
What is the best part of being a grandma? The joy of the small things: playing cards, making pancakes, going for walks, or simply being present.
Can a grandma feel longing or absence? Yes, sometimes grandchildren are not always nearby. That longing is part of the love – it shows how important the relationship really is.
Igår lagade jag glutenfria kycklingfiléer i Airfryern, med sallad från växthuset och mitt luftiga afghanska ris. Nere i källaren samsas våra världar. Han med sin ordning, jag med min skaparröra. Igår blev det kyckling i Airfryern, sallad med tomater från växthuset och afghanskt ris – en middag lika enkel som god. Idag är det samma källare, samma vi, men dagen bär på något mer: längtan efter Alfred och eftermiddagen som väntar.
Igår satt jag här i källaren. Vårt lilla hobbyrum. Vi har båda våra stationära datorer här nere och sitter rygg mot rygg. Han på sin stol, jag på min. Han med WoW, sport och hästar, jag med pennor, måleri, stickningar och skrivandet. Vi säger kanske inte så mycket, men ändå är det gemenskap. Samtidigt är det fint att vara nära, även om vi gör helt olika saker. Det här rummet är egentligen ett förråd nu för tiden, men det är den plats vi har som vår plats att leka på.
Du får ursäkta röran. Men röran är min. Jag sprider ut mig. Penslar, färger, garn och papper lite överallt. Därför blir det levande, och inte stelt. Kanske är det också min ADHD som gör att röran växer så fort – men samtidigt är det där kreativiteten bor. Här finns idéerna som blir till färg, ord och ibland till mat på bordet.
Min målarhörna i källarenMin skriv- och datorhörnaVårt gemensamma källarrum
Igår – maten på bordet
Och igår lagade jag som vanligt mat. Jag lagar maten på veckodagarna och maken står i köket de dagar har är ledig. Glutenfria kycklinginnerfiléer i Airfryern. En sallad med tomater och gurka från växthuset. Jag blandade i de rivna morötterna som blev över dagen innan, plus alfalfagroddar, rödlök, citron, olja och vinäger. Fräscht och gott. Jag har tidigare delat mitt recept på pizzasallad som på pizzerian – enkelt, fräscht och perfekt som vardagstillbehör.
Krispig Kyckling får du av majsmjöl och panko
Glutenfria kycklingfiléer på väg in i Airfryern
Kycklingen blev krispig: majsmjöl → ägg → glutenfritt panko. Sex minuter på varje sida i Airfryern, och sen in i ugnen en stund. Viktigt att de inte ligger för tätt. Till det hade vi en kallsås på gräddfil, majonnäs, sambal oelek och chilisås. Och jordnötssås. Ja – den går fint att göra själv och då kommer alla smaker ännu tydligare fram. Jag länkar ett ICA-recept längst ner, och skriver min snabbvariant i receptdelen.
Det afganska riset som är en favorit här hemma.
Kanske inte av alla, Maken är väl så där förtjust i det bara. Men stora sonen han uppskattar riset och det är mest därför jag gör det.
Riset gjorde jag på mitt sätt – en variant av afghanskt ris. Jag har sagt det förr och säger det igen: ris ska tvättas! Länge. Vattnet ska bli klart. Sen får det ligga i blöt några timmar.
Afghanskt ris i blötläggning
När jag kokar har jag mycket vatten, buljong, curry, chili, vitlök och lök. När det är klart häller jag av och lägger tillbaka i kastrullen med hushållspapper under locket. På så vis blir det sådär luftigt och fint.
Idag – längtan efter Alfred
Men det var igår. Idag är en ny dag. Ändå sitter jag här i samma källare. Samma röra, samma stolar. Men ändå inte samma vi för maken ska snart till jobbet så det är inte längre – rygg mot rygg. Idag finns tanken någon annanstans. Nämligen på Alfred.
Jag längtar redan, fast klockan är inte mycket. Senare idag nämligen i eftermiddag får jag åka och hämta honom i skolan. Den känslan gör mig varm. Att få träffa honom, höra vad han vill berätta, vara en del av hans eftermiddag. Det är just det jag ser fram emot.
Mellan raderna
Igår handlade allt om mat och dofter, även om stilla gemenskap rygg mot rygg. Idag handlar det om väntan. Här mellan raderna finns närheten: Det handlar om att ha en plats. Men även så handlar om att dela vardagen. Det är att få längta efter någon man älskar. Och kanske är det också en del av livet med ADHD – att allt sker på en gång, att röran blir en del av helheten, men också att glädjen ofta gömmer sig just där.
Nu blev jag nyfiken på dig hur har du det? Hur ser din vardags röra ut – är det ordning eller kreativt kaos hos dig?
Reflektion
Kanske är det just här livet känns som mest – här i gårdagens middag, även om det också finns i dagens längtan. I röran här nere, samtidigt i tystnaden rygg mot rygg. Här upplever jag, samtidigt som jag ser de små ögonblicken, vilket formar allt här i vårt liv. Det är här vi kan uppleva och känna inom oss själva – just i de där vardagliga stunderna, som därför blir till i all enkelhet.
Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer. – Carina Ikonen Nilsson
Vanliga frågor om glutenfria kycklingfiléer i Airfryer
Hur tillagar man glutenfria kycklingfiléer i Airfryer? Lägg de kryddade kycklingfiléerna i Airfryerns korg och tillaga på 180 grader i cirka 18–20 minuter. Vänd gärna efter halva tiden för jämn tillagning.
Blir kycklingen saftig i Airfryer? Ja, Airfryern gör att kycklingen får en krispig yta samtidigt som den behåller saftigheten inuti.
Vilka kryddor passar bäst till kyckling i Airfryer? En enkel blandning av salt, peppar, paprika och lite olivolja fungerar alltid. Men du kan variera med vitlök, chili eller örter efter smak.
Kan jag laga frysta kycklingfiléer i Airfryer? Ja, men det tar lite längre tid. Räkna med 22–25 minuter istället för 18–20 minuter, beroende på storlek.
Håll varma i ugnen tills alla är klara (lägg dem luftigt).
Servera med:
Kallsås: gräddfil + majonnäs + sambal oelek + chilisås. Här smakar man sig fram. Egentligen gör jag nog så i all mat jag lagar. smaklökarna får bestämma när jag lagar mat.
Jordnötssås: se hemmavariant nedan eller följ ICA-receptet.
Jordnötssås – hemmagjord (snabbvariant)
1 dl jordnötssmör
ca 1 dl vatten (späd till önskad konsistens)
1–2 msk japansk soja
1 liten vitlöksklyfta, riven
1 tsk riven ingefära
chiliflakes eller sambal oelek efter smak
1–2 tsk pressad lime eller lite vitvinsvinäger
en nypa socker eller honung
Rör ihop allt i en kastrull på låg värme tills det blir slätt. Smaka! Justera sälta, syra och hetta – hemmagjord blir oftast mer smakrik eftersom du styr balansen själv.
Vill du följa ett recept från ICA? Lägg in din länk här: ICA: Jordnötssås (sök på “jordnötssås” och välj din favorit).
Afghanskt ris – min variant
Tvätta riset länge, tills vattnet är klart.
Låt ligga i blöt några timmar.
Koka i mycket vatten med buljong & kryddor (min tvist: curry, chili, vitlök, lök).
Smaka av – när riset är klart, häll av.
Lägg tillbaka i kastrullen med hushållspapper under locket.
Resultat: luftigt, smakrikt och perfekt tillbehör.
Yesterday I cooked gluten-free chicken fillets in the Airfryer, with fresh salad from the greenhouse and my fluffy Afghan rice. Down in the basement, our worlds coexist. He with his order, me with my creative chaos. Yesterday it was chicken in the Airfryer, salad with greenhouse tomatoes, and Afghan rice – a dinner as simple as it was good. Today it is the same basement, the same us, yet the day carries something more: longing for Alfred and the afternoon ahead.
Yesterday I sat here in the basement. Our little hobby room. We both have our desktop computers down here and sit back-to-back. He in his chair, me in mine. He with WoW, sports and horses, me with pencils, painting, knitting and writing. We may not say much, but still, it is togetherness. At the same time, it is comforting to be close, even if we are doing completely different things. This room was once a storage room, but now it has become our space to play and create.
You will have to excuse the mess. But the mess is mine. I spread out. Brushes, paints, yarn and paper all over the place. That is why it feels alive, and not stiff. Maybe it is also my ADHD that makes the mess grow so fast – yet at the same time, that is where creativity lives. Here lie the ideas that turn into colors, words, and sometimes into food on the table.
Min målarhörna i källaren
My painting corner in the basement
Min skriv- och datorhörna
My writing and computer desk
Vårt gemensamma källarrum
Our shared basement room
Yesterday – Dinner on the Table
And yesterday I cooked, as usual. I take care of weekday dinners, while my husband cooks when he is off work. Gluten-free chicken fillets in the Airfryer. A salad with tomatoes and cucumbers from the greenhouse. I also mixed in the shredded carrots left over from the day before, plus alfalfa sprouts, red onion, lemon, oil and vinegar. Fresh and good. I have also shared my recipe for homemade pizza salad – simple, fresh and perfect as an everyday side dish.
Glutenfria kycklingfiléer på väg in i Airfryern
Crispy chicken with corn flour and panko
Gluten-free chicken fillets ready for the Airfryer
The chicken turned out crispy: corn flour → egg → gluten-free panko. Six minutes on each side in the Airfryer, and then into the oven for a while. It is important that they do not lie too close to each other. Alongside we had a cold sauce made of sour cream, mayonnaise, sambal oelek and chili sauce. And peanut sauce. Yes – you can easily make it yourself, and then all the flavors come through even more clearly. I link to an ICA recipe at the end, and I also include my own quick version.
Afghan rice – a family favorite
Perhaps not everyone’s favorite – my husband is not too fond of it. But my eldest son loves it, and that is mostly why I make it.
I cook it my own way – a twist on Afghan rice. I have said it before and I will say it again: rice must be washed! For a long time. The water must be clear. Then it needs to soak for a few hours.
Afghanskt ris i blötläggning
Afghan rice soaking in water
When I cook it, I use plenty of water, broth, curry, chili, garlic and onion. When it is done, I drain it and put it back in the pot with a paper towel under the lid. In this way the rice becomes fluffy and light.
Today – Longing for Alfred
But that was yesterday. Today is a new day. Still, I sit here in the same basement. The same mess, the same chairs. But not quite the same us, because my husband will soon leave for work – so we are no longer back-to-back. Today my thoughts are elsewhere. With Alfred.
I am already longing, even though the day has barely begun. Later this afternoon I get to pick him up from school. That thought makes me warm inside. To see him, to hear what he wants to tell me, to be a part of his afternoon. That is exactly what I am looking forward to.
Between the Lines
Yesterday was all about food and flavors, even about quiet togetherness back-to-back. Today it is about waiting. Here between the lines lies closeness: it is about having a place. But it is also about sharing everyday life. It is about longing for someone you love. And maybe this too is part of living with ADHD – that everything happens at once, that the mess becomes part of the whole, but also that joy often hides right there.
Now I am curious about you – how is it for you? How does your everyday clutter look – neat and tidy, or creative chaos?
Reflection
Maybe it is right here that life feels most real – in yesterday’s dinner, even if it is also in today’s longing. In the mess down here, and at the same time in the silence back-to-back. Here I experience, even while I see the small moments, which together shape everything in our lives. It is here we can feel within ourselves – in those everyday moments that, therefore, become life in its purest simplicity.
Yesterday has already settled into history, tomorrow waits further ahead. But right now – this is where life happens. – Carina Ikonen Nilsson
Frequently Asked Questions about Gluten-Free Chicken Fillets in the Airfryer
How do you cook gluten-free chicken fillets in the Airfryer? Place the seasoned chicken fillets in the Airfryer basket and cook at 180°C (350°F) for about 18–20 minutes. Flip halfway through for even cooking.
Does chicken stay juicy in the Airfryer? Yes, the Airfryer gives the chicken a crispy outside while keeping the inside tender and juicy.
What spices work best for chicken in the Airfryer? A simple mix of salt, pepper, paprika, and a little olive oil always works well. You can also add garlic, chili, or herbs depending on your taste.
Can I cook frozen chicken fillets in the Airfryer? Yes, but it takes a little longer. Plan for 22–25 minutes instead of 18–20 minutes, depending on the size of the fillets.
Keep warm in the oven until all are done (place them with space between).
Serve with:
Cold sauce: sour cream + mayonnaise + sambal oelek + chili sauce. Taste your way – I often do this with all my cooking, letting the taste buds decide.
Peanut sauce: see quick version below or follow the ICA recipe.
Peanut Sauce – Homemade (Quick Version)
100 ml peanut butter
about 100 ml water (adjust for consistency)
1–2 tbsp soy sauce
1 small garlic clove, grated
1 tsp grated ginger
chili flakes or sambal oelek to taste
1–2 tsp lime juice or a splash of white wine vinegar
a pinch of sugar or honey
Heat gently in a saucepan and stir until smooth. Taste and adjust salt, heat and acidity – homemade usually gives more flavor because you decide the balance yourself.
(ICA recipe link: add here)
Afghan Rice – My Version
Wash the rice thoroughly until the water is clear.
Let it soak for a few hours.
Cook in plenty of water with broth and spices (my twist: curry, chili, garlic, onion).
Taste – when done, drain.
Return to the pot with a paper towel under the lid.
Result: fluffy, flavorful and the perfect side dish.
Nya glasögon igen. Hej och varmt välkommen hit till bloggen Malix.se. Idag bjuder jag på ett inlägg om något så vardagligt som glasögon. Kan man skriva ett helt inlägg om det? Jo då – det kan man, i alla fall kan jag det.
Här sitter jag i soffan igen. Igår var en seg dag, men det var inte så konstigt – vi kom hem sent efter en magisk kväll med Thåström i Karlstad. Musikupplevelsen var större än livet självt, och tröttheten dagen efter kändes nästan som ett minne i sig. Vill du läsa mer om den konserten hittar du inlägget här: Thåström konsert Karlstad – en magisk kväll i musikens tecken.
Trots segheten fick vi ändå gjort en hel del. En av sakerna var att hämta mina nya glasögon på Synsam. Jag har ett abonnemang där jag hyr glasögon mot en månadskostnad, och när maken var där sist blev det plötsligt väldigt fördelaktigt för mig att skaffa ett fjärde par. Igår var dagen då jag hämtade ut dem.
Så nöjd som man kan bli
Jag blev riktigt nöjd! Glasögonen känns lätta, sitter perfekt och är dessutom snygga. När jag provade dem på plats skämtade jag med expediten: ”Nu har jag så många glasögon att jag känner mig som Elton John.” Hon log och svarade: ”Visst är det härligt att ha en sådan känsla.” Och det är det verkligen.
Abonnemang på Synsam – smart för mig
Synsam har ett koncept som jag tycker är riktigt bra. Du hyr dina glasögon och kan uppdatera dem år efter år. Jag betalar månadsvis för ett par solglasögon, ett par vanliga glasögon och ett par läsglasögon – det är grunden. Men för några veckor sedan hade de ett extraerbjudande, och då slog jag till på ett fjärde par.
Så här ser det ut när jag sitter i soffan med datorn, glasögonen nära till hands och bloggen uppe på skärmen. Ett vardagsögonblick i skrivandet
De nya sitter så skönt att jag knappt märker att jag har dem på mig. Och även om det är kul att de är snygga, är det viktigaste förstås hur jag ser med dem. Nu är världen klarare – sådant jag tidigare bara såg suddigt har plötsligt fått skarpa konturer.
En liten parentes: Om du själv blir tipsad av mig och tecknar abonnemang hos Synsam får du faktiskt två månader gratis. Jag får en månad som tack, men du tjänar mer på det än jag. Ett tips om du ändå går i glasögontankar. Skicka mig ett mail så ska jag berätta för dig.
Oskar-serien – nästa kapitel
Idag ska jag fortsätta arbeta med nästa inlägg i min lilla Oskar-serie. I morgon publicerar jag del två, och det kommer även en del tre och fyra. Ämnet ligger mig varmt om hjärtat och därför vill jag ta tid på mig och få med så mycket som möjligt i varje inlägg.
Själva texten skrev jag för många år sedan, men tankarna lever vidare och känns fortfarande aktuella. Serien blir ett sätt att samla dem på nytt. Har du missat första delen? Här hittar du den: Oskar-serien – om att möta barn med NPF i skolan.
Mellan raderna
Vad säger det här inlägget om mig? Kanske att jag gillar glasögon och att jag gillar att variera. Kanske också att jag ofta skriver långa texter, som jag sedan får dela upp i flera delar. Men det säger också något om omtanke – jag vill ju att du som läser ska orka följa med hela vägen.
Reflektion
Ibland är det skärpan som gör skillnaden. Rätt glasögon kan förändra allt – plötsligt ser vi detaljerna som tidigare var suddiga. Samma sak gäller livet. När vi stannar upp och justerar blicken kan vi upptäcka saker vi annars missar: små glädjeämnen, en ny ton i ett samtal eller en känsla som väntat på att få bli sedd.
Vad blir tydligare för dig om du ser med ny blick idag?
Efterord
Tack för att du följt med i dagens inlägg, även om det handlade om något så vardagligt som glasögon. Vardagen rymmer ju ofta mer än vi först anar.
”Gårdagen har redan lagt sig till ro i historien, morgondagen väntar längre fram. Men just nu – det är här livet händer.” – Carina Ikonen Nilsson
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
