My husband’s vacation is just around the corner, and I’m longing for it like I never have before. But before we get there, life offered a small lesson – about responsibility, boundaries, and a disassembled pen. The heat after our trip was heavy, but that wasn’t what made me sigh the most that evening.
Soon vacation – and I’m longing
Soon, soon, my husband will be on vacation again. I’m longing in a way I can’t recall feeling before. Not because we have big plans, but because the days will be unplanned again. I won’t have to carry the full load alone – we’ll be two sharing the doing. Even if all we do is just be, it’s more fun to just be together. A strange sentence, perhaps, but it’ll do.
Tiredness, heat and a detour through Torslanda
When we got back from Gothenburg yesterday, we were exhausted. The heat that hit us as we stepped out of the car was stifling. The little one headed straight to his room, and I sat for a while on the patio. Then I made my way down to the basement where it was cooler. I lay down on the couch and fell asleep. I had exerted myself more than I realized.
We made it home, though – even if we took a little detour through Torslanda. I missed the turnoff for the Lundby tunnel. One of those small mishaps that just happen. A consequence of missing the exit, which led to a few extra miles.
The white paint on the windowsill
Last night, my husband noticed some white paint on one of the windowsills, and it had dripped down the outside wall. I called in the one I suspected – since it was their room – and asked what he had poured out.
”Nothing,” he said.
I explained that it had to have been him – because the white paint had clearly come from his window, and no one else pours things out from there. I also told him that it didn’t really matter how it got there. What mattered was that it had to be cleaned – and he would be the one to clean it.
When the truth came out
Later, when I went into his room – and then over to my art pens in the living room – I saw where the paint had come from. One of my drawing pens was in his trash can, taken apart. And one was missing from my collection.
Another conversation followed – about how my art pens are just that: mine. That they’re expensive, and they’re for drawing – not for pulling apart.
I told him this would be costly. That particular pen he had taken apart costs close to 300 SEK. And if all you have is a weekly allowance… well, then it stings.
A conversation about boundaries and responsibility
We had another talk. I asked him if I had ever gone into his room and broken something that was his. Of course, he said no – because that has never happened.
I told him I expected an apology. And that I was disappointed. I probably shouldn’t have said that last part – but it slipped out. Still, I won’t just let this pass without consequence.
Maybe he won’t have to cover the full cost of the pen, but he’ll feel it. He’ll have less money than usual. He’ll also go to the store and buy the exact same pen – with his own money. Maybe I’ll chip in half.
He also had to scrub the windowsill to remove the paint, and he’ll repaint the outside wall where the color still lingers.
Consequences – not punishment
At work, we often talk about consequences. But many times, those ”consequences” resemble punishments – and that’s where I object. I don’t want to punish. I want to teach. A consequence should be connected to the action.
Like when a child spills a glass of milk – then they wipe it up. That’s not punishment, it’s a natural outcome.
What happened yesterday was exactly that: a consequence.
He took one of my pens, broke it apart – maybe out of curiosity – and tried to hide it by pouring the ink out the window. But he didn’t know how much those pens mean to me. And he didn’t know the ink would stick.
And the ink did stick. Everywhere.
It became his to handle
The ink didn’t disappear the way he thought it would. It disappeared because he cleaned it up. With rags. With patience. And maybe with a lump in his stomach.
At the same time, I wonder if the real consequence wasn’t the cleaning. Maybe it was the feeling – when the pen broke, when the ink spread and couldn’t be undone. That’s where the learning began. Maybe the unease, that little sting of worry, is what made it stick.
And had I added more – anger, raised voice, punishment – maybe all that would’ve remained was shame.
I chose to stay
Chose not to punish. I chose to show what had been broken – the pen, and my trust. But I also let him be part of the repair. Take responsibility. Try to clean up. And the learning was found there – in the doing. Not in a corner of shame. Not in harsh words.
What do you think?
How do you feel about consequences versus punishment? Have you ever been punished when you really needed understanding instead?
Share your thoughts in the comments – I read everything and always respond from the heart.
A little blog tool I use – Complianz
I had actually planned to write about a plugin I use – one that makes life easier as a blogger. But this post took a different turn. So I’m adding it here instead.
If you also want to simplify things on your blog or website, this might be useful to you. And if you buy it through my link, you’ll even get a discount – and I’ll get a small thank-you in return. Win-win, I’d say!
En resa ner till Göteborg. Lillkillen ska ut på upptåg, och jag sitter just nu i bilen och skriver mitt dagliga inlägg. En hälsning från mig till dig som läser min blogg.
Som vanligt satt jag uppe redan innan klockan hade slagit sex. Kaffe och tystnad – det bästa som finns när jag börjar min morgon. Men tiden rann iväg, och snart var det dags att sätta sig i bilen. Stressen var hög innan vi kom iväg. Vi skulle till Göteborg, och jag skulle köra själv ner till Majvallen.
Det gick riktigt bra, om du frågar mig.
En felkörning blev det, men den fixade jag galant. Just nu smattrar regnet mot biltaket, och åskan mullrar rejält. Lite obehagligt, men jag är så nöjd med att jag fixade det – och att vi kom i tid.
Åska har det gjort förr, och det verkar inte bli alltför farligt. Men regnet… ja, det smattrar inte längre – det öser ner. Synd för lillkillen, som hade planer utomhus under sina timmar här. Samtidigt som jag skriver de här raderna så övergår smattret till något mer – en riktig syndaflod. Men det är ändå rätt skönt att sitta här och skriva. Bokstäverna smattrar mot tangenterna, precis som regnet mot rutan.
Simmod och märkestankar – utan lillkillen
Igår var jag och badade tillsammans med grannen, hennes åttaårige son och lilla bebisflicka. Lillkillen här hemma valde att stanna inne och spela dator istället – ibland är det så, och det får vara okej.
Vi andra tog oss ner till vattnet. Den åttaårige pojken var lite rädd för det djupa, men han vågade ändå. Jag tycker det är så stort – att vara rädd men ändå prova. Först höll han sig hårt fast i mig, men efter en stund vågade han lita lite mer på sig själv. När jag släppte taget och han flöt själv – då märkte han nog inte ens att det var just det han gjorde.
Efteråt stannade vi vid tavlan med alla simmärken. Vi pratade om vad som krävs för att ta de olika märkena. Han ville sätta sitt på tröjan, men jag berättade att det är finare att samla dem på en märkes-sköld – en sån man kan ha på väggen. Jag beställde en sådan igår kväll. Kanske hinner den komma innan veckan är slut. Kanske blir den en motivation att våga ännu mer nästa gång.
Hammock, sol och solsting
Senare på eftermiddagen lade jag mig en stund i vår hammock på framsidan. Jag somnade där i solen – dumt nog. När jag vaknade hade jag huvudvärk och kände mig yr och illamående. Det kändes konstigt i kroppen, som om värmen krupit in under huden.
Man brukade kalla det solsting – jag vet inte om man säger så längre, men känslan satt kvar länge.
Vad är solsting?
Solsting (eller värmeslag) uppstår när man är för länge i direkt solljus utan tillräckligt med vätska eller svalka. Kroppen klarar inte av att reglera sin temperatur, och det kan bli allvarligt.
Vanliga symtom:
Huvudvärk
Yrsel eller illamående
Torr och varm hud
Hög puls
Förvirring eller slöhet
Ibland feber
Vad ska man göra? Kom undan solen, drick vatten, vila i skuggan – och ibland kan vård behövas. Igår räckte det med vätska, skugga och lite vila. Men jag blev påmind: kroppen behöver skydd, särskilt i sommarvärmen. Kanske har det med åldern att göra, kanske tål jag inte solen lika bra idag som förr. Fast ärligt – jag tålde det nog aldrig särskilt bra. Jag såg ut som en stucken gris efter bara några timmar i solen redan då.
Avslut –
Det här får vara dagens inlägg för jag har tänkt mig jobba lite med Vinghästen i skymningen resten av vänt-tiden.
Reflektion
Att vara modig kan se olika ut. Ibland är det att våga simma. Ibland att erkänna att man behöver skugga och vila. Och ibland är det bara att orka börja dagen – med en kopp kaffe och ett öppet hjärta.
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien, och morgondagen väntar där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” -Carina Ikonen Nilsson
Vad tänker du?
Har du någon gång fått solsting? Hur tar du hand om dig i sommarvärmen? Vad betyder mod för dig?
We’re on our way to Gothenburg. My little boy is off on an adventure, and I’m sitting here in the car, writing my daily post – a small hello from me to you who read my blog.
As usual, I was up before six. Coffee and silence – the best way to start my day. But the morning disappeared quickly, and soon we were in the car. The stress levels were high before we left. We were headed to Gothenburg, and I was driving myself to Majvallen.
Which, if you ask me, I handled just fine.
One wrong turn, but I fixed it smoothly. Right now, the rain is tapping on the car roof, and thunder is rumbling all around. A bit unsettling, but I’m proud that I managed this – and that we got here on time.
It has thundered before, and it doesn’t look too dangerous. But the rain is no longer tapping – it’s pouring. A proper downpour. Too bad, since the little one had outdoor plans for these hours. As I write this, the rain turns biblical. It’s not a drizzle – it’s a full-on flood. Still, it feels oddly comforting to sit here and write. The rhythm of the keys echoes the rhythm of the rain.
Bravery in the water – without the little one
Yesterday, I went swimming with my neighbor, her eight-year-old son, and her baby daughter. My little guy stayed home and played computer games instead – and that’s okay too.
So it was just the rest of us who headed down to the water. The boy was a bit scared of the deep end, but he still dared to try. I think that’s huge – being scared and doing it anyway. At first, he clung tightly to me, but after a while, he began to trust himself more. When I let go and he floated on his own – I don’t think he even noticed.
Afterward, we stopped by the sign with all the swim badges. We talked about what it takes to earn each one. He wanted to put his badge on his shirt, but I suggested a shield to hang on his wall instead – something to collect them on. I ordered one last night. Maybe it’ll arrive before the week is over. Maybe it’ll be a little motivation for next time.
Hammock, sunshine – and a little sunstroke
Later that afternoon, I lay down in our hammock out front. I fell asleep in the sun – not smart. When I woke up, I had a headache, felt dizzy and a bit nauseous. My body felt strange, like the heat had crept under my skin.
I remember they used to call it sunstroke – I’m not sure if that’s still the term, but the feeling lingered.
What is sunstroke?
Sunstroke (or heatstroke) happens when you spend too long in direct sunlight without enough water or cooling down. The body struggles to regulate its temperature, and it can become serious.
Common symptoms:
Headache
Dizziness or nausea
Dry, hot skin
Fast heart rate
Confusion or fatigue
Sometimes a fever
What should you do? Find shade, drink water, rest – and sometimes medical care is needed. Yesterday, water, shade, and rest were enough. But it reminded me: the body needs protection, especially in summer heat. Maybe it’s an age thing – maybe I just can’t handle the sun like I used to. Then again, I never really could. After a few hours in the sun, I always looked like a cooked lobster.
Wrap-up – for today
That’s it for today’s post. The rest of the waiting time, I’m planning to spend working on The Winged Horse at Dusk.
Reflection
Being brave can take many forms. Sometimes it’s daring to swim. Sometimes it’s admitting you need shade and rest. And sometimes, it’s simply showing up – with a cup of coffee and an open heart.
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.” – Carina Ikonen Nilsson
What do you think?
Have you ever had sunstroke? How do you take care of yourself in the summer heat? What does bravery mean to you?
Förord Det är något särskilt med att vakna hemma efter en helg i husbilen. Lakanen känns nya trots att de är gamla, kaffet smakar annorlunda och ljudet från tvättmaskinen påminner om att vardagen är här igen. Den här gången väcktes jag av vår lilla katt – med full kraft mot mina ben. Välkommen tillbaka till vardagen!
Idag blev jag brutalt väckt. Katten anföll mina ben som råkade sticka ut under täcket. Fullt anfall innan klockan ens hunnit slå fem. Klart jag vaknade! Kattskrälle. Han vet exakt vad han gör när han vill ha mat – och han får som han vill.
Att vakna hemma efter en helg i husbilen är ändå något speciellt. Jag älskar våra turer med LVL^2, men det är också något tryggt i att komma hem, packa upp och återgå till sina vanliga rutiner.
Snabb uppackning och odlingsrunda
Vi är ett bra team när det gäller att packa ur husbilen. Jag plockar ut, maken bär in och fyller kylen. Det hela är klart på en kvart. Efter det brukar jag landa en stund – gärna med en tur för att se hur det står till i växthuset och bland odlingarna. Igår behövde det vattnas rejält, men det fick vänta till kvällen.
Födelsedagsfirande i Göteborg
Efter uppackning och snabbdusch var det dags för kalas. Svärmor fyllde 81 år och vi styrde bilen mot Göteborg. Vi stannade till på Torp för att köpa sista presenten – en lång varm kofta som kompletterade de två knivarna vi redan köpt. Hon fryser ofta, så vi tänkte att koftan kunde bli en favorit.
Vi firade med smörgåstårta, landgångar till oss som inte äter gluten, och som avslutning: Budapestlängd och Schwarzwaldtårta. Ett härligt firande med tolv samlade – inte illa, med tanke på avstånden som annars skiljer oss åt.
En kväll hemma med vattenkannor och nyheter
Vi var hemma igen strax efter sju. Trötta, men ändå fyllda av intryck. Vi vattnade i trädgården, satt på altanen och bara landade. Under bilresan hem fick jag ett meddelande från min granne – hennes YouTube-kanal har fått fler tittare. Och hennes son saknade mig. De hade varit och badat, men han ville inte gå ut på det djupa – inte utan mig. Jag tror vi kommer att fixa det. Innan vintern ska han nog våga.
Lillflickan berättade också att han troligen knackat på när vi inte var hemma. Hon tycker det är obehagligt när någon knackar utan att vi väntar besök, så hon öppnade inte. Men hon såg honom gå hem igen.
Tips: Film om känslor för små barn
Grannen har lagt upp en ny film på sin YouTube-kanal – en utbildningsfilm om känslor för små barn. Den är riktigt fin, pedagogisk och varm. Filmerna hon gör är perfekta för förskolor eller för dig som vill prata med barn om känslor på ett enkelt sätt.
Tvättmaskinerna jobbar för fullt här hemma. Redan innan klockan slagit sex har jag tvättat två maskiner – mest från helgens campingliv. Även badkläderna är tvättade. De behöver torka, för idag blir det nog ett dopp.
Avslutning Tack för att du ville ta del av min måndag. Kanske blev du väckt lika brutalt som jag – eller så fick du snooza lite längre. Oavsett hoppas jag att du får en dag med plats för både vardagsrörelse och stilla stunder.
Reflektion: Det är i kontrasterna vi märker vad vi tycker om. Vardagen blir inte tråkig när helgen varit äventyrlig – den blir en plats att landa i. Och kanske är det just där, i det enkla, som vi andas ut på riktigt.
1. Känner du igen det där med att packa ur husbilen i raketfart? Berätta gärna hur ni gör när ni kommer hem från en resa!
2. Har du en katt som väcker dig på kreativa sätt? Dela din bästa (eller värsta) kattmorgon i kommentarsfältet!
3. Har du firat någon nyligen? Vad är din favoritpresent att ge till någon som fyller år?
4. Har du sett grannens film om känslor? Ge gärna feedback – hon blir så glad när barn och vuxna uppskattar hennes arbete.
”Lev idag, just nu. Igår vilar i historien och morgondagen kommer där borta i framtiden. Just nu är det som gäller.” – Carina Ikonen Nilsson
Vill du stötta mitt skrivande? Om du tycker om det jag delar här och vill bidra till att bloggen får fortsätta leva – då får du gärna lämna ett litet bidrag via länken nedan. Tack för att du läser!
Jag var nog i 20 års åldern när jag såg honom första gången. Först trodde jag att det skulle bli en helt vanlig konsert – en som alla andra. Men vad jag bedrog mig.
Efter konserten minns jag fortfarande hur ont i halsen jag hade, hur trött jag var i hela kroppen, och hur det ekade i huvudet av alla intryck. Nu blir det ofta så efter konserter, men den gången – då för länge sedan – var det något annat. Kanske var det första gången jag upplevde den känslan så starkt.
Och det där… det kom tillbaka varje gång jag lyssnat på just honom. Som jag älskade att se honom. Hans monotona rörelser – som egentligen inte var något särskilt – men det var just det som var så speciellt. Det var Ozzy Osbourne, precis som han skulle vara.
Herregud, vad jag älskade att gå på just de konserterna. När den där verkliga känslan infinner sig.
Jag har nog varit på de flesta stora hårdrocksbanden. Jag har till och med varit på en konsert där Helloween var förband till något av de riktigt stora banden.
Och jag har sett The Rev – levande – på Ullevi. Då spelade han tillsammans med Avenged Sevenfold, som var förband till Iron Maiden.
Just den gången tyckte jag att bandet var dåligt. De föll mig inte alls i smaken då. Men det handlade om att jag väntade på det stora bandet Iron Maiden. Men efter att The Rev dog… då hittade jag till deras musik. Då hörde jag allt det där vackra. Det som fanns där under ytan hela tiden.
Det gör något med mig – det där. När man hittar in i något först när det är för sent. När man plötsligt förstår vad man missade medan det pågick.
Men det var inte det jag skulle skriva om. Inte alls. Jag skulle skriva om det som sker nu.
Alla hyllningar på sociala medier. Hur hela världen just nu lyfter fram The King of Darkness – Ozzy Osbourne.
Jag var inte på konserten i Birmingham 2025. Jag hade redan innan bestämt mig för att behålla minnet av honom som han var då. Men nu, så här i efterhand, inser jag hur fel jag hade.
Jag borde ha lyssnat på min son som tyckte att jag borde gå en sista gång. Så otroligt fel jag hade när jag sa nej jag har sett honom som ung jag vill bevara det minnet. För oj, vad jag hade velat vara där. Vara där och dela stunden. Vara där och hylla honom – denna stora ikon – när han en sista gång tar farväl av sina fans.
Men inte heller det var det jag skulle skriva om. Min ADHD-hjärna simmar ut i massor av ord som inte riktigt vill vara i den ordning de borde. Men så är det ibland.
Det jag egentligen ville skriva är att jag blir så berörd – långt in i hjärtat berörd – av att se hur alla hyllar Ozzy och hans band, Black Sabbath.
Det är rörande. Alla som varit där, alla som bidragit, alla som nu sprider vidare det han har skapat.
Men det största av allt är att se hur han – trots allt i hela sin kropp som jobbar emot honom – ändå kan trollbinda en hel arena. Han gör stunden magisk av bara sin person. Fast han bara sitter där.
Han rör sig inte som då. Han står inte upp. Men ändå… varje klipp jag sett andas den där känslan jag upplevde på hans konsert från förr.
Det måste vara hans aura. Hans röst. Hans kraft inombords.
Jag trodde det var hans rörelser och röst som var det stora då. Men nu… nu förstår jag att det handlar om något helt annat.
Det handlar om honom. Om hans närvaro. Om hans väsen. Om legenden.
Jag verkligen älskar denna man, allt han har gjort under sin livstid. För några år sedan läste jag hans bok. Jag kan verkligen på riktigt lova dig att den är läsvärd. Herre gud vilket liv den mannen har lev. Att han ens har blivit så gammal.
Jag vek från ämnet igen. Men jag återvänder nu, för att skriva det jag ville säga från början:
Jag blir så berörd, så glad – och så full av kärlek – över att han får uppleva det här nu, nu när han ändå är i livet.
Han får höra de orden som annars ofta kommer för sent. De som man brukar säga när någon redan är död.
Och det… Det känns så viktigt. Viktigare än något annat att vi får höra dom när vi är i livet. Men då är det kanske inte så säkert, att vi kan ta in alla de fina orden. Det vågar jag inte riktigt säga att vi gör.
För det spelar ingen roll hur mycket vi hyllar när någon är borta. Det är när de lever som de behöver få höra det.
Stora som små. Kända som okända.
Vi har alla något att lära av just det.
Reflektion
Vi hyllar så ofta för sent, när orden bara landar i tystnad och inte kan tas emot. Men Ozzy får ta emot dem nu. Det borde vi alla få. Oavsett om vi står på en scen eller sitter i publiken.
Vill du dela med dig?
Har du ett minne från en konsert, en artist som betytt något, eller något du önskar att du hunnit säga? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt.
Prenumerera gärna
Om du vill följa med vidare i tankar, minnen och vardagsreflektioner – prenumerera på bloggen. Inga utsvävningar. Bara ord från hjärtat.
Dela gärna
Om detta inlägg berörde dig, dela det vidare. Vi vet aldrig vem som behöver höra det just idag.
Lev och gör idag. Det du gjorde i går är historia. Framtiden? Den vet vi inget om. Och om vi väntar… kanske är det för sent. Men det vet vi först i morgon. Om vi får uppleva morgondagen.
I was probably around 20 when I saw him for the first time. At first, I thought it would be just another concert – like any other. But oh, how wrong I was.
After the concert, I still remember the sore throat, the exhaustion, the echo in my head. Now, I often feel that way after a show – but back then, it was something else. Maybe it was the first time I felt something that strong.
The Magic That Kept Returning
And that feeling… it came back every time I saw him. How I loved watching him. His movements were monotonous, almost mechanical – but that’s what made it so special. It was Ozzy Osbourne, exactly as he was meant to be.
My god, I loved going to those concerts. That real feeling – the one that rooted deep inside – was always there.
Before the Legends Became Legends
I think I’ve seen most of the big heavy metal bands. I was even at a show where Helloween opened for one of the greats.
And I saw The Rev – alive – on stage at Ullevi. He played with Avenged Sevenfold, opening for Iron Maiden.
Back then, I didn’t like the band. They didn’t resonate with me – probably because I was just waiting for Iron Maiden. But after The Rev died… I found my way to their music. And suddenly, I heard the beauty. The depth that had always been there.
What Hits Hardest
There’s something that happens when you find something too late. When you suddenly understand what you missed while it was right in front of you.
The Tribute That’s Happening Now
All the love pouring in on social media. How the world is lifting up The King of Darkness – Ozzy Osbourne.
I wasn’t at the 2025 concert in Birmingham. I had already decided to keep the memory of him as he was back then.
But now… now I see how wrong I was. I should have listened to my son, who told me to go. But I said no. “I’ve seen him young – I want to keep that image.” Oh, how I wish I had been there. To share that moment. To honor him – this enormous icon – as he said goodbye.
My ADHD Heart and What I Really Wanted to Say
And yet, this wasn’t what I meant to write either. My ADHD brain swims through words that don’t always line up the way they should.
But what I truly wanted to say is this: I’m so moved – deeply moved – to see all the love for Ozzy and his band, Black Sabbath.
It’s beautiful. Those who were there. Those who shared. Those who now carry his legacy forward.
He Still Owns the Stage – Even Sitting
But the greatest thing of all? Seeing how – despite all the pain his body carries – he can still captivate an entire arena. He’s sitting. But he creates magic just by being there.
He doesn’t move like he used to. He’s not standing tall. And yet… every clip I’ve seen carries that same feeling I once had in front of the stage.
It must be his aura. His voice. His power within.
The Presence Was Always the Power
I used to think it was his movement and voice that made him great. But now I understand: It was never just that.
It was him. His presence. His being. The legend.
This Man – and His Life
I truly love this man – everything he’s done in his life. I read his book a few years ago, and I can honestly say: It’s worth it. My god, what a life. That he’s still alive today… it’s almost unbelievable.
What Matters Most
I strayed again. But now I return to what I wanted to say:
I’m so deeply touched – so full of love – that he gets to experience all this now, while he’s alive. He gets to hear the words that usually come too late. The ones we say after someone is gone.
And that… That feels incredibly important. More than anything, maybe.
But even then – do we ever truly hear those words? I’m not sure we do.
Celebrate While We Still Can
Because no matter how much we praise someone after they’re gone – It’s while they live that they need to hear it.
Famous or unknown. Big or small.
We all have something to learn from that.
Reflection
We so often wait too long. Our words land in silence, when they can no longer be received.
But Ozzy – he gets to hear them now. And that’s something we all deserve. Whether we’re on stage, or sitting in the crowd.
Want to share your thoughts?
Do you have a memory from a concert, an artist who meant something to you, or something you wish you’d said? Leave a comment – I read them all.
Stay connected
Want to follow more thoughts, memories, and everyday reflections? Subscribe to the blog. No noise – just words from the heart.
Share if you’d like
If this post moved you – pass it on. You never know who might need it today.
OZZY – you’ve carried my darkness and lit it with sound. I love you.
Live and act today. What you did yesterday is history. The future? We know nothing about it. And if we wait… it might be too late. But we won’t know that until tomorrow – if we’re lucky enough to see it. – Carina Ikonen Nilsson.
Det är något särskilt med vatten. Det drar fram både mod och lek, rädsla och skratt. I dag blev det bad – för mig, men framför allt för en liten modig pojke. Följ med till sjön och ett äventyr som började med en tävling och slutade i stolthet.
Tävlingen som ledde till vatten
Jag tror jag badade tre gånger i sjön innan jag och lillgrabben åkte hem. Han låg där på stranden, fullt påklädd, trots att han hade badbyxor med sig. Bad blev det inte för honom.
Men en annan liten kille – han hoppade in i leken direkt. Han trodde vi tävlade, och vinna ville han så klart. Först sprang vi ner till vattnet. Sedan trodde han att det gällde att vara först ut i själva sjön – vilket var perfekt, för då var det inte svårt att få i honom i vattnet.
Skvätt, skratt och smygmod
När han väl var i började vi skvätta vatten. Vi testade vem som kunde skvätta längst. Han vann, förstås. Det han inte märkte var att han fick vatten på kroppen – ett första steg mot att bli blöt utan att märka det.
Efter en stund sa han att han frös, och jag berättade att jag tyckte han var modig. Jag sa också att han faktiskt fått vatten på kroppen – och det utan att det kändes farligt. Det blev dags för att fika på filten på land.
Andra omgången – och ett hopp rakt in i trygghet
Efter fika gick vi ner igen. Den här gången vågade han ännu mer. Han stod på bryggan och skvätte vatten på mig när jag simmade. Och efter lite övertalning hoppade han i. Rakt i min famn.
Vi simmade till trappan, och efter ännu en stund vågade han att vi simmade en bit till. Han fick så mycket beröm när vi badat klart. Lite muta var också med i bilden – hans mamma hade lovat honom en stor present om han vågade bada på det djupa. Och det vågade han.
Nästa bad – i Mellerud
Nu har vi bestämt att vi ska bada igen på lördag, men då uppe i Mellerud där vi ska campa. Dom får komma på besök – och så blir det bad i poolen.
Att vara rädd för djupt vatten, eller att få vatten i ansiktet och öronen, är inget ovanligt. Då får man ta det försiktigt. Och då är tävlingar ett fantastiskt sätt att glömma rädslan och hitta modet i leken.
De små filmerna hon gör är så fina – pedagogiska, charmiga och lärorika för små barn. Och idag var det hennes son som stod för dagens modigaste stund.
Om jag kunde visa dig hans leende, så skulle du förstå. Hans ögon lyste när han berättade om sitt mod. Hans stolthet var nästan större än själva doppet.
Reflektion
Det krävs mod för att kasta sig i ett vatten som skrämmer. Men ibland räcker det med ett skratt, en tävling – eller en trygg famn. Tänk att få se det modet växa i en liten kropp. Det är stort. – Carina
Nästa gång – en kung, en konsert, en känsla
Innan jag avslutar vill jag bara säga: visst känns det fint att se det vackra som seglar runt på sociala medier idag? Nästa inlägg kommer att handla om den stora konserten i Birmingham. Om kungen av mörkret – Ozzy Osbourne – och hur fantastiskt det är att han får uppleva all denna kärlek nu, medan han lever.
Det rör något i mig, på djupet. Mer om det – nästa gång.
Vill du dela med dig?
Har du själv upplevt hur ett barn – eller du själv – tagit ett modigt steg i vattnet? Skriv gärna en kommentar – jag läser allt och svarar så gott jag kan.
Följ med vidare
Vill du inte missa nästa inlägg om konserten i Birmingham och Ozzy Osbourne? Prenumerera gärna på bloggen så får du nya inlägg direkt i inkorgen.
Dela gärna vidare
Om du tycker om det jag skriver – dela gärna inlägget med någon som också gillar vardagsmod och musikminnen. Tack för att du läser!
There’s something special about water. It brings out courage and play, fear and laughter. Today was a day of swimming – for me, but especially for a little brave boy. Come along to the lake and follow a journey that started with a race and ended in pride.
The Race That Led to the Water
I think I went swimming three times in the lake before the little one and I went home. He lay there on the beach, fully dressed, even though he had brought swim trunks. He didn’t go in.
But another little boy did – he jumped right into the game. He thought we were racing, and of course, he wanted to win. First, we ran down to the water. Then he thought the race was to be the first one *in* the lake – which was perfect, because that got him into the water without fear.
Splashing, Laughter, and Sneaky Bravery
Once in, we started splashing. We tested who would splash the farthest. Naturally, he won. What he didn’t notice was that he was actually getting wet – a first step toward overcoming his fear.
After a little while, he said he was cold. I told him how brave I thought he was, and pointed out that he had water on his body without even realizing it.
A Second Round – and a Leap into Safety
After some snacks, we went back to the water. This time, he was even braver. He stood on the dock and splashed water at me while I swam. And with a little gentle encouragement, he jumped in – right into my arms.
We swam to the ladder, and after a few more moments, he dared to swim a little further. He got so much praise when we finished. A bit of bribery was involved – his mom had promised him a big gift if he dared to swim in the deep water. And he did.
Next Swim – in Mellerud
We’ve now decided to swim again on Saturday, up in Mellerud where we’ll be camping. They’ll come visit, and we’ll swim in the pool.
Being afraid of deep water, or getting water in your face or ears, is nothing unusual. You have to take it slow. And that’s when games – like splash battles – can help courage grow through play.
The short videos she makes are so lovely – educational, charming, and perfect for small children. And today, it was her son who showed the most courage.
If I could show you his smile, you’d understand. His eyes sparkled when he told me about his bravery. His pride might have been even bigger than the swim itself.
Reflection
It takes courage to jump into water that feels scary. But sometimes all it takes is a laugh, a game – or safe arms. To witness that courage grow in a small body – that’s huge.
Next Time – A King, a Concert, a Feeling
Before I end, I just want to say: isn’t it wonderful to see all the beauty floating around on social media today? My next post will be about the big concert in Birmingham. About the Prince of Darkness – Ozzy Osbourne – and how amazing it is that he’s receiving all this love now, while he’s still alive.
It touches something deep within me. More on that – next time.
Want to share your thoughts?
Have you or someone you know taken a brave little step – maybe in the water, maybe somewhere else? I’d love to hear your story. Leave a comment – I read every one.
Stay connected
Don’t want to miss the next post about the Birmingham concert and the Prince of Darkness? Subscribe to the blog and get new stories straight to your inbox.
Feel free to share
If you enjoy my writing, please share it with someone who appreciates everyday courage, quiet moments – or legendary music. Thank you for reading!
”Jag vet inte om du har en sån plats – en som en gång gav dig ro, men som nu bär på andra känslor. Själv sitter jag här på altanen och låter tankarna vandra just dit…”
Det här skrev jag igår, i värmen under altantaket. När du läser det sitter jag nog vid sjön där det är simskola. Kanske med en kopp kaffe i handen, kanske i samtal med en liten kille som sakta men säkert närmar sig vattnet. Små steg, med tillit. Både för honom – och för mig.
Att lära sig simma – och våga närma sig
Idag fick jag följa med grannens pojke till simskolan. Han har inte riktigt lärt sig simma än, och har lite svårt att komma i vattnet. Men simkunnighet är så viktigt. Inte för att bli duktig – men för att kunna ta sig till land om något skulle hända. För mig är det en av de mest grundläggande kunskaperna man kan få.
Vi bestämde att ta med lite fika och stanna kvar en stund efteråt. Visa att sjön kan vara något positivt. Lek, skratt, nyfikenhet. Kanske blir det bara fötterna i vattnet idag. Kanske lite hundsim imorgon. Vi tar det i små steg. Det är så man lär sig – både barn och vuxna.
En annan sjö, en annan känsla
Men samtidigt – jag badade inte idag. Inte i min egen sjö. Den där platsen som är min. Där jag brukar andas, vila, känna mig hemma. Jag valde bort den.
Det var inte av feghet. Inte ens av sorg – även om det gjorde ont. Jag valde det av respekt.
Respekt för min son, om han skulle vara där. För barnbarnen – för att de inte skulle behöva känna något konstigt, något svårförklarligt. Jag ville inte vara den som störde stillheten. Inte idag.
Det var mitt sätt att visa omtanke – på avstånd. Men det innebar också att jag avstod från något som ger mig kraft. Och jag saknade det.
När minnen färgar en plats
Det är märkligt hur platser kan förvandlas. Inte för att de fysiskt förändras – men för att våra känslor gör det. Från trygghet till vaksamhet. Från frihet till försiktighet.
Den där sjön är min plats. Men idag fick den stå tom – av hänsyn. Och kanske av rädsla också. Rädsla för att riva upp något. För att bli en känsla i någon annans dag som inte är välkommen.
Att ta tillbaka något – varsamt
Men jag vill tillbaka. Inte genom konfrontation. Utan genom stillhet. Genom att bara vara där, igen. I min takt.
Kanske i gryningen. Kanske en annan dag. Med fötterna i vattnet och hjärtat lite närmare mig själv.
Hemma, i långsam rörelse
Under dagen hemma hängde jag tvätt i solen. Kände vinden mot huden. Lyssnade på tystnaden mellan maskinerna. Rensade lite ogräs i slänten – men bara så mycket som kroppen orkade.
Och vet du vad? Jag sa till mig själv: Nu räcker det. Det som blev gjort var tillräckligt. Det var vackert. Resten tar jag en annan dag.
Det är något nytt. Och kanske också något jag lär mig – precis som lillpojken i sjön kanske gör.
Reflektion:
Att välja bort något för att skydda någon annan är också kärlek. Men glöm inte dig själv. Det du längtar efter förtjänar också plats. Det går att visa hänsyn – och ändå sakta hitta tillbaka till det som ger dig kraft
Fråga till dig som läser:
Har du någon plats som förändrats för dig – en gång trygg, nu osäker? Hur gör du för att ta tillbaka den? Och hur vet du när det är dags att försöka?
Carina Ikonen Nilsson
Citat att ta med dig:
”Lev idag – just nu. Igår vilar i historien och morgondagen väntar där borta i framtiden. Det är nuet som räknas.”
Stöd gärna mitt skrivande
Om du tycker om mina texter och vill stödja mitt skrivande, får du gärna bidra via PayPal. Varje liten gåva hjälper mig att fortsätta skapa, skriva och dela det som känns på riktigt.
”I don’t know if you have a place like that – one that once brought you peace but now carries something heavier. I’m sitting here on the patio, letting my thoughts drift in that direction…”
I wrote this yesterday, sitting beneath the roof of the patio while the sun warmed the air around me. As you’re reading this, I’m likely by the lake where swimming lessons are held. Perhaps with a cup of coffee in hand, watching a little boy slowly approach the water. Step by step. With trust. For him – and for me.
Learning to Swim – and to Approach Gently
Today I had the opportunity to join the neighbor’s little boy for his swimming lesson. He hasn’t quite learned how to swim yet, and he’s a bit hesitant about getting into the water. But swimming skills are essential. Not about being great at it – but about being able to reach the shore or a pier if you fall in. For me, it’s one of the most fundamental life skills.
We packed a small picnic and decided to stay a while after the lesson. The idea was to show him that the lake can also be a place of joy. Of play, laughter, curiosity. Maybe today will only be about getting his feet wet. Maybe tomorrow we’ll try dog paddling. Step by step – that’s how learning happens. For children. For adults.
Another Lake, a Different Feeling
At the same time, I chose not to swim in my lake today. The one that usually brings me calm, breath, stillness. I stayed away.
And not out of fear. Not even just sorrow – though yes, it hurt.
I made that choice out of respect. Respect for my son, in case he was there. For my grandchildren – so they wouldn’t feel something strange or awkward. I didn’t want to stir anything up. Not today.
It was my quiet way of caring – from a distance.
But it also meant stepping away from something that gives me strength. And yes, I missed it.
When Memories Color a Place
It’s strange how places can change. Not physically – but emotionally. A place of safety becomes a place of caution. A place of freedom becomes a place of hesitation.
That lake is still mine. But today, I left it untouched – out of consideration. Maybe even fear. Fear of becoming a feeling in someone else’s day who didn’t want me there.
Reclaiming Gently, Not Forcefully
But I want to return. Not through confrontation. But through presence. By simply being there again – in my own time.
Maybe at dawn. Maybe on another day. With my feet in the water and my heart a little closer to myself.
At Home, In Slower Motion
Back home, I hung laundry in the sun. Felt the wind on my skin. Listened to the stillness between washing machine cycles. I weeded a little in the slope by the house – just as much as my back allowed.
And you know what? I told myself: That’s enough for today. What I managed to do was beautiful. The rest can wait.
That’s new for me. And maybe something I’m learning – just like the little boy at the lake.
Reflection
Choosing to step back to protect someone else is also love. But don’t forget yourself. The things you long for deserve space too. It’s possible to show respect – and still gently return to what gives you life.
Question for You, Dear Reader:
Do you have a place that once felt safe – but now feels uncertain? How do you reclaim it? And how do you know when it’s time?
Quote to Carry With You
Carina Ikonen Nilsson
”Live today, right now. Yesterday rests in history, and tomorrow waits out there in the distance. Right now is what matters.”
Support My Writing
If you enjoy my writing and would like to support my work, you’re welcome to contribute via PayPal. Every little donation helps me continue sharing these honest, everyday reflections.
We use cookies to optimize our website and our service.
Functional
Alltid aktiv
The technical storage or access is strictly necessary for the legitimate purpose of enabling the use of a specific service explicitly requested by the subscriber or user, or for the sole purpose of carrying out the transmission of a communication over an electronic communications network.
Preferences
The technical storage or access is necessary for the legitimate purpose of storing preferences that are not requested by the subscriber or user.
Statistics
The technical storage or access that is used exclusively for statistical purposes.The technical storage or access that is used exclusively for anonymous statistical purposes. Without a subpoena, voluntary compliance on the part of your Internet Service Provider, or additional records from a third party, information stored or retrieved for this purpose alone cannot usually be used to identify you.
Marketing
The technical storage or access is required to create user profiles to send advertising, or to track the user on a website or across several websites for similar marketing purposes.
