More attention, check less deficit
Success strategies for adults with ADHD
Visst e den på Engelska, order men så enkel att läsa och förstå. Ju mer jag läser ju mera inser jag vilken självkännedom jag har.Läs den!! 🙂
Har just kommit hem efter två spännande dagar i GBG. En stor konferens om NPF. Min gulliga vän från Stockholm Jenny Ström bodde på samma hotell. Jag tycker det är grymt kul att träffa henne, pharmacy även om det kan bli intensivt. Vi har ju ADHD båda två även om hon ofta vill poängtera att jag minsann har lite mera av de kryddorna än hon. Men helt överens om det är vi nog inte fast egentligen spelar det ingen roll. Tror inte det kan mätas så för jag tror det handlar om situationen, i vilken situation jag eller hon är så dyker det där små lite egensinniga egenskaperna fram. Under dessa dagar har vi i alla fall hunnit med att umgås på vårt lilla egna sätt. Till exempel i tisdags när jag och dottern anlände i GBG på hotellet så hade vi redan innan bestämt att vi skulle shoppa. Där sa Jenny helt nej hon orkade inte. Det är en bra egenskap som Jenny har. Det gör att jag helt ärligt vet att hon inte gör saker som hon inte vill, det ger mig möjlighet att vara lika rak och ärlig. Fast det är klart det är jag ju ändå.
Nu hade jag och dottern bestämt att Bäckebol var platsen vi skulle shoppa på. Men ack vad jag bedrog mig. För det fanns inget Lindex där och just Lindex är min affär. Jag handlar allt på Lindex. Det kan ha att göra med min kryddighet, för jag gillar det som är som vanlig, så som det alltid är. Men mera tänker jag att det handlar om att jag tycker kläderna har bra passform och jag gillar deras kläder. OBS nu har inte detta nått reklam dravel men av vana så är det Lindex som är min affär. Så den shoppingstund som jag och min dotter hade tänkt att ha uteblev. Innan vi åkte i väg på den där shopping turen, så hade vi bestämt med Jenny att vi skulle äta mat på nått ställe i närheten. Jag skulle ringa henne en kvart innan vi kom till hotellet vilket jag självklart glömde. Så jag ringde henne när vi var utanför hotellet vilket hon självklart tyckte var kul och så mycket mig.
Det är otroligt härligt tycker jag, när jag får möjligheten att spegla mig i en annan som liksom helt ärligt inte tycker det är konstigt eller blir irriterad när det blir som det blir. Efter middagen hade vi tjejkväll på NPF vis precis så som våra ungdomar gör när dom lanar. Vi satt i Jennys rum i sängen alla tre med var sin dator, plus att Jenny hade några extra datorer. Det är tjejkväll på hög nivå 🙂 Dessutom hade vi innan shoppat lite ostar och päron. Som jag nästan fick mörda innan vi åt det för vi hade bara en vanlig matkniv och päronet var Dödens hårt att skiva. Kvällen blev till sov dax och vi sa god natt med en överenskommelse om att jag plingar henne när jag vaknar. Eftersom jag har morgondamp och stutsar upp ur sängen så var inte det så svårt för mig. En snabb hotellfrukost sen iväg genom Tingstadstunneln till Järntorget där vi tillbringade dagen tillsammans med alla andra som var där.
Just dom här dagarna, ger mig så mycket. Jag tycker det är urkul att vara där och jag får så mycket energi när jag är där. Träffar så många trevliga människor, dessutom är ju det lite andra kryddiga människor som är där som jag tycker väldigt mycket om.
Innan jag åkte idag köpte jag boken More Attention Less Deficit Success Strategies For Adolts With ADHD. Ari Tuckman, PsyD MBA är författaren och en kille som jag en gång lyssnade till en kall och blåsig höst dag i Slottskogen. Killen e helt grym och har världens snällaste ögon. Dessutom har vi lite lika tänk. Så jag gjorde det, igen jag köpte en bok som var på engelska helt frivilligt. Men hade försäkrat mig om att den antagligen inte kommer att bli översatt till svenska. Just nu minns jag hur jag för några år sedan. Satt och läste en ganska så stor bok, med väldigt mycket engelsk text om personlighetsteorier.en bok som jag plöjde igenom med blod svett och tårar. Grymt svårt var det men jag hittade till Carl Rogers och hans teori som jag tyckte väldigt mycket om och gör. Det var även dr jag hittade till Kelly tror jag han hette han som åkte runt i en husvagn och hjälpte barn som hade det lite svårt med det där att sitta still. Det roliga var att han var mera intresserad av den som gav omdömen om busfröna vad som gjorde att de hade dessa omdömen. Även om det var grymt svårt, så är jag Jätte glad att jag tog mig igenom det och fick lära mig så mycket om just teorierna. Det är ett av mina stora intressen. Så fast jag har historian i minnet så et jag redan nu att Ari Tuckmans bok kommer jag att läsa och det med stort intresse för han hade så många kloka tankar. Det var Marie Enback som sålde den boken. Hon är aven en kvinna som gjort stort intryck på mig och en kvinna som jag tycker väldigt mycket om. Första gången jag träffade henne var i Uddevalla på Attention då hon fick till en magisk stund där vi var många som hittade till styrkor och tillgångar i ADHD. Hon är en ur gullig tjej. Hon är även med i trion Guldmedaljörerna där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson är deltagare.
Självklart så fick jag även chans att ladda energi av både Compassen medlemmar. Men även personal från Ågrenska och personalen från familjestödenheten, Tror till och med att jag fick visa Johanna en till gång i samsung mobilen 🙂
Nepp nu får det vara bra för idag för nu tar energin slut känner jag. Nu känns det som jag skrivit av mig alla gladheter som flyttat in i mig gladheter och tacksamheter som ger mig energi och ett sammanhang.
Dessutom gick hemresan bra, inga Älgar sprang ut på vägen och vi kom hem med skinnet i behåll.
Vissa dagar är mera skimrande än andra. Igår och idag är just sådana där skimmerhetsdagar som gör mig både glad och tacksam. Tack även till alla som kom fram och gav mig sina tankar och trevliga möten. Tack till alla er som visade intresse för min bok, Jag föredrar att kalla mig impulsiv. 🙂 Ojdå höll på att glömma 10 kronan som går till Ge bort ett barnrum. 10 kronor kommer jag att skänka till ge bort ett barnrum, i alla fall året ut. 10 kronor Per bok som jag säljer.
Balans är en konstform för mig som är mindre lätt.
Hade tänkt mig en ljusblå dag idag, tanken blev ljusblå i alla fall ute. Själv vaknade jag sent, efter nio var det. Nu så här med en kropp utan Concerta har sömnen blivit bättre. Men bara sömnen, inte hela proceduren. Insomnandet är det si och så med, men när jag verkligen har somnat så sover jag på riktigt. Den ny gamla vanliga Dampmorgon Carina har hittat hem i mig igen. För mig känns det jobbigt, att ha den där gamla vågkänslan i kroppen. Det är inte alls härligt att vakna på morgonen när kroppen är vaken men huvudet på ett förunderligt sätt sover. Kroppen är vaken och måste göra saker måste röra sig, men huvudet och mitt sinne för perception hänger inte med.
Trösklarna som egentligen inte finns har blivit högre, väggarna står där dom inte stod förut. Eller i alla fall är min kropp är inte längre orienterad i mina rum. Varje gång jag idag går ner för trappan, får jag alltid tänka efter eller i alla fall ta det mera försiktigt. Innan jag åt Concerta så var det ganska vanligt att jag hade för mycket i händerna, råkade ramla ner för trappan. När jag bodde på övervåningen i min mammas och pappas hus, fanns det ganska många gånger som jag skulle smyga mig ut ner för trappan med en kopp kaffe i handen.
På något konstigt sätt tog jag ofta fel steg, kaffet hamnade på väggarna . Jag i någon konstig ställning liggandes i trappan, med en lätt chock över hur jag kunde ramla så jag som tänkte mig för. Väggen i trappan hade många spår av kaffe spill. Det blev ju bättre de gånger jag inte behövde smyga mig upp för att röka, för då hann jag ju vakna lite mera innan jag skulle ta mig ner för trappan.
Idag är det samma känsla i kroppen som då. Självklart är det så. Men när jag åt Concerta visste jag inte att detta med att springa in i dörrar, ramla i trappor, slå i fötterna i stolpar, trottoarer mm att det hade varit ett problem innan, som försvann med concerta. Visst, viste jag att jag ibland var klumpig, kunde ramla, men jag har inte insett det att det var en del i min ADHD. Idag ser jag det, för idag är jag inte helt säker i mina kroppsrörelser. Idag, nu utan medicin, har den där osäkerheten flyttat in i kroppen igen. Var har jag mina armar och ben. Den där känslan som man har i barna åren, när kroppen växer mera än vad man hinner med. Det som blir tragiskt är, att jag inte växer på det sättet längre, jag är 47 år gammal och borde veta var armar och ben är. Jag borde även lärt mig att gå i trappor, utan, att innan jag börjar gå tänka på att nu tar du det försiktigt.
En gång i början när jag träffat min make, då när man liksom var ny kär, ville att han bara skulle se mina bästa sidor. Då hade jag hittat på att vi skulle ge oss ut på tur. Jag hade gjort förundersökningar om en vandringsled, som hade ett slutmål som var en soldatstuga. Vi hade packat ner picknick och tagit på massvis med varma kläder. Gav oss ut i skogen, för att gå färden som var någon halvmil. En sträcka var det sumpmark och det var utlagt två brädor som vi skulle gå på. Där gick vi, jag, min make och våra fyra barn. Jag gick först. Helt plötsligt helt utan föraning, så ramlade jag knall fall. Där log jag på rygg och inte fattat vad som hänt. Barnen och maken blev helt chockade, maken trodde jag fått en hjärtattack eller något. Det enda som hänt var att jag tappade balansen, på de där två plankorna. Det är lite som Uggla sjunger inte tugga tuggummi och gå på en gång.
Jag har inte varit medveten om det förut. Det är en medvetenhet idag som just flyttat in. Den motoriska klumpigheten försvann, eller blev inte så närvarande i mig då jag åt concerta. Idag utan medicin, är den motoriska klumpigheten tillbaka i sin fulla styrka igen. Det är inte konstigt att jag när jag var liten verkligen hatade Gympa. Idag känner jag ännu mera för alla dessa barn som har plågotimman Gymnastik. Som de gör allt för att slippa.
Det är en sak som måste göras annorlunda i skolan. När min äldsta son gick i skolan så kapitulerade hans magister i femman sexan gjorde sådant som min son gillade för att han skulle vara med. Dom spelade innebandy på gympatimmarna, sonen var målvakt. Det var en bra lösning för sonen, Han började tycka om gympan. Han fick göra något han kunde. Han fick även förmånen att för en gång skull ha nytta av sin Damp, för som målvakt var det liksom bra, om han höll koll på vad alla andra gjorde. Sen säger jag inte att det var en bra lösning, för alla. Jag kan ju förstå att gymnastiken ska innehålla mera än bandy. Men för min son var det bra.
När sonen gick i sjuan till nian, så valde vi bort gympan i skolan. Varje fredag åkte vi istället till Habiliteringen som hjälpte oss till gymnastik i en 37 gradig bassäng. Under tre år hade sonen vattengympa. Tyvärr fick han inte betyg i gympan. Men det betyget fick han i sitt egenvärde. Han slapp alla vidriga gympa timmar, där han alltid upplevde sig som misslyckad. Detta gjorde att han kunde få behålla lite av den självkänsla som annars hade försvunnit under gympatimmens alla misslyckanden.
Jag kan till och med se att just högstadiet var en bra period för min son, vissa lärare där hade en förmåga att se min son i sin godhet, och hans styrkor. Under de tre år som han gick i högstadiet. Började han tro på sig själv och sin förmåga på ett helt annat sätt en innan. Han fick tillfälle att vara i sina styrkor, fick en chans till att utveckla sin självkänsla, se att han har ett eget värde att han duger som han är.
Här ser jag att vi måste göra något för barnen som inte gillar gymnastik. För vissa barn är bara gympa timman en tortyr timma som återkommer vecka ut och vecka in år för år i mera än nio års tid. Så får vi inte göra med barn. Det är Misshandel av barn som inte kan!…..
Lev idag just nu!
Balans är viktigt i alla sammanhang hos mig är balans en konstform på många områden. …….
´Men oj, store oj oj Jag har helt glömt av att det är ADHD Awareness Week denna veckan. Har ju bloggat om det varje år men detta år har det fallit i glömska.
Varför ja det är en fråga som inte jag kan svara på.
I alla fall så är det styrkorna som är det viktiga det är det som vi alla behöver se. Det är i våra styrkor vi växer som människor det är då vi är i det som glimmar.
Människor som har tillgångar inom NPF är ofta snabbare i tanken och vi tänker mera utan för boxen. Vi är ibland impulsiva på gott och på ont.
Nu kan jag bara prata om saker utifrån mig själv, cheap och jag gör saker och jag gör saker bara för att jag kan.
Tänk om vi istället såg det vackra i människor vad många tillgångar vi hade fått se då. Tänk va många människor som hade fått växa glimma i sina tillgångar om vi matade med att se det vackra.
Det är Marie Enback som en gång för några år sedan startade just denna vecka där vi ska lyfta fram styrkorna.
Hon är även med i trion Guldmedaljörer och Entreprenörer
där även Madelein Larsson Wollnik och Frank Andersson med dom kommer till gbg förresten och då vill jag se på deras upplägg.
Kom ihåg att du är ALLTID mycket mera älskad än du tror!
Bilden ovan har jag lånat av just ADHD awareness week. Även det lilla Komihåget
Lev idag just nu
Jag har förr samlat guld, thumb men av någon anledning som jag inte själv vet varför så har jag städat bort det. Det har bara legat och samlat damm. Nu har jag flera gånger insett att det vart dumt att bara slänga det. För jag har flera gånger hittat sidor på nätet som skulle ge mig pengar för sådant som jag innan slängt. Ni vet söndriga guldkedjor slitna söndriga ringar och örhängen.
Idag hittade jag en sida som jag ser som seriös. Hos nordisktguld, får du inom 24 timmar betalt. I stället för att guldet ligger hemma och slutat glimma så kan man skicka iväg det till sådana firmor som säljer det.
Känns när jag kollade vidare att dom är rädda om dig som kund.
Just nu retar jag mig på att jag använt mig att soptunnan istället för att lämna in det, så dumt till och med oansvarigt känner jag just nu. Hade ju till och med varit bättre att ge det till någon, men vem vill ha söndriga guldsmycken?
Jo, tydligen så ville ju Nordiskt guld ha det. Så den länken ska jag spara tills något halsband eller vad det nu kan vara går sönder. Så får jag ju i alla fall några slantar för det.
Nu vill det bara till att jag kommer ihåg detta tills den gång något örhänge eller kedja går sönder.
Jag tar och skriver ut en sida med länken på lägger det i mitt smyckeskrin så kan det hända att jag kommer att komma ihåg det.
Lev idag just nu så har jag i alla fall inte guldfeber.
Du måste vara inloggad för att kunna skicka en kommentar.