Malix.se

januari 2025
M T O T F L S
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

  • Vad blev det nu?

    Idag gick jag in på den här spännande sidan igen. Tänkte att det kanske var flera som hade tankar och hade skrivit i sin blogg. Men ack nej, buy antagligen så har de inte som jag lediga dagar i rad. Jag arbetar som habiliterings assistent. Mitt arbete går ut på att få människor med funktionsnedsättningar att få ett så självständigt liv det bara går. I mitt arbete känner jag att jag ibland har en fördel av att jag själv har ADHD. För jag vet ju liksom från insidan hur det är, när fokus hoppar från tuva till tuva. Vet att ett ord leder till ett helt annat ord som har en helt annan situation eller betydelse. För mig behöver inte blå betyda färgen blå utan det kan bli vinter, eller vågor till och med konsum eller känsla i magen.

    Jag vet när det är svårt att hantera den där stressen som ibland kan vara jobbig.  Nu inser jag att du inte behöver ha ADHD för att ha svårt med stress. Men jag inbillar mig att det ändå är lättare att hantera om du inte har variabler som är inom ADHD. Jag tänker även att om Du saknar variablerna, har förmågan att minnas när du gjorde det där förra gången. Egentligen är det en liknande situation från förr, så du har kvar ett minne som du kan plocka fram och sätta in i den nuvarande just nu situationen. Vilket gör att du lättare hittar strategier som hjälper dig hantera. Det gör liksom inte jag, jag glömmer av från förra gången. Det enda minnet som hinner ifatt mig, är den där obehagliga känslan i kroppen. Jag blir även så obehagligt medveten, känner så mycket att jag liksom inte hinner med att ta fram strategier, för dom har jag glömt av, är mera  bara i känslan.

    Dessutom är det så att Jag i min vardag har betydligt mera stress situationer, mera saker som kan orsaka stress. Den sårbarhet som bor i mig för stress situationer gör att jag är mera känslig för just sånt där som blir lite snabbt.

    När jag var ung trodde jag att jag gillade och klarade av stress, ju mera jag hade att göra, ju bättre trodde jag att jag var. Idag inser jag att alla mina ha att göra saker, handlade mera om att jag slapp eller inte hann med att känna efter. Då visste jag inte heller vad ordet reflektion betydde på riktigt. Visste inte att det var sådant som människor gjorde och tog med sig, för att sedan använda i liknande situation/relation, för att hantera bättre nästa gång.  Den där hemliga inre rösten som så många pratar om, Hade jag inte tillgång till innan jag fick min medicin. Vilket är Concerta.  Concerta gör att jag får en långsammare takt i mina tankar. Får en lugnare takt i kroppen som sedan gör att jag blir mindre rastlös, får lättare att koncentrera mig.  Men den gör även att människor runt omkring mig blir mindre högljuda, mera humana och inte så tjatiga. När sedan tabletten går ur kroppen på kvällen, vilket den gör vid 18 tiden, beroende på när jag tar den på morgonen, så blir min omgivning mera tjatig igen. Jag blir lättare irriterad till och med arg. Får liksom svårare att hålla mig i skinnet. Hur man nu gör det. 🙂

    Nej, Nu blev inlägget så där långt igen, jag tror egentligen inte jag fick fram det som jag ville få fram. Utan det blev något helt annat, än jag från början hade tänkt mig. Men det är ju just det som är bland mina tillgångar. Hade jag använt mig av 1000 ord till så kanske jag hade kommit närmare känslan eller tanken, jag skulle skriva om men då hade ingen orkat läsa.  Dessutom är det inte helt säkert att jag skulle få till det jag hade i tanken ändå.

    Min bok

    Jag föredrar att kalla mig Impulsiv

    kan köpas om du klickar på boken 

  • Tid är knepigt

    Borde är ett ord som inte finns just nu. För det finns inga borden i stunden.
    Det är en mulen morgon, click men ändå vacker. Radion är på för att göra bakgrunden, pharmacy min familj sover ännu. Bara jag och hunden som är vaken.

    Jag är ju oftast vaken tidigt så lördag inget undantag.  Jag har funderat ett tag på det här med diagnos eller inte diagnos. Vad är det som gör att vissa av oss får och vissa inte.  Jag har ju och har haft alltid även om min diagnos kom sent i livet. Att leva ett liv i 42 år utan att veta, ed tär på självkänslan, ofta upplevde jag mig som konstig och inte helt rätt.  Hade då i satt en egenpåhittad diagnos på mig själv som var slavig-lat-o-interligent. Idag vet jag att det handlar om ADHD. Idag vet jag även att jag inte är dum-i-huvudet inte heller slarvig, eller lat. Nu är det inte så att just det förändrades, bara för att jag kunde byta ut orden i min diagnos. Nej jag glömmer nog lika ofta, jag är nog fortfarande slarvig i vissa hänseenden och det där med koncentration är inte min starka sida. Under 6 års tid, har jag fått förmågan att omvandla orden, se det för vad det egentligen står. Idag lägger jag även mindre kraft på just o-förmågorna, försöker fånga det som istället är tillgångar. 

    Tillgångarna som ju mera jag tränar blir ännu starkare. Samtidigt så händer det emellan åt att jag råkar simma i samma vatten,som för sex år sedan.  Men efter några timmar med mindre bra tankar så hittar jag tillbaka, till dom där varmare vatten där jag mår bra igen. Jag hittar snabbare tillbaka till men varför gör jag det här? Det kan ju andra göra som är bra på just det, jag ska göra dom där andra sakerna som jag behärskar.

    Visst är det så att mina nycklar inte finns där de borde även idag, men inte lika ofta. För idag lägger jag tillbaka dom där dom ska vara redan när jag använt dom. I dag försöker jag göra en sak i taget. Tvättar jag så tvättar jag, Jag försöker få in luft i systemet. Försöker planera in vila som är vila för mig. Nu är det lättare att göra det på sommaren, för då blir min takt mera långsam och livet är mera att bara göra. I dag vet jag att stress gör mig illa på riktigt. Det gör att jag försöker bara ha ett eller några större saker på gång i veckan.  Arbetar jag så arbetar jag, försöker inte få in en massa annat på just sådana dagar. 

    Idag skäms jag inte för att jag inte orkar umgås. Om det är sådana där o-umgås-dagar. Idag frågar jag dom som vet och kan tiden om hur lång tid.För några veckor sedan på jobbet så var det tid som skulle planeras. När jag planerar tiden så är den alltid kort, för kort och mina förberedelser tar flera timmar. När man är bland människor som inte förstår så lägger dom ansvaret på mig, att planera min tid. Men är det människor som liksom helt förstår eller har den där inbyggda klockan och tänker i tid.

    Då får jag möjlighet att vila mig från o-tillgångarna. Jag hade planerat en resa, och i själva resan så var det beroende på mig och tid. Hade jag fått bestämma och planera själv, så hade jag åkt redan dagen innan och jobbat över i en vecka för att allt ska klaffa.

    Men på min arbetsplats fanns det en man, som hade just den där inbyggda klockan. Och helt naturligt utan att jag ens frågade pratade tid. Han sa det utan att mästra och inte tillrättavisa, utan helt naturligt bara. Ja men bussen går 16 då går ni 20 i så är det god tid. Och Ja du går ner till bilen 10 över med alla saker, så har du god tid på dig. Just det är underverk för mig, det gör att jag fungerar helt perfekt. Det är just det han sa, som gör att jag inte råkar in i mina o-tillgångar, det gör att jag slipper stress. Tänk om jag kunde ha en sådan klocka inom mig, så jag slipper bli stressad över tider som måste passas.

    Nu är det inte så att jag har det, men kan man då få önska sig en personlig klocka i varje situation som blir. Det hade gjort att jag hade varit mera utan funktionsnedsättningar. Nu har jag ju förmånen att till och med vara gift med en klocka, som alltid har koll på tiden, så är jag hemma är jag helt funktionsduglig i tid. Men ibland glömmer jag av att fråga min kloke man, han har slutat att vara den där kloka klockan som gärna pratade tid. För när han gjorde det innan då skällde jag blev arg på honom, vilket egentligen inte handlade om han. Utan om min totala oförmåga att känna tid. Så idag frågar jag honom när jag ska åka mm. Men ibland glömmer jag av att jag inte kan tid, då planerar jag som jag alltid gjort och hamnar i mina o-tillgångar.

    Till sist dela med dig av det vackra i livet,

    ju mera vi delar kärlek, acceptans och har förmågan att känna empati ju mera levande härliga blir vi.
    Idag har jag bestämt mig för att le med ögonen.

  • En liten tjej på 7 år

    fyllde år för två veckor sedan. I dag ska jag och den lilla tjejen ut och shoppa, sovaldi så som tjejer gör. Den lilla tjejen har stora planer och dom får ju inte förminskas. Har även tänkt ta med expertråd från min kusindotter. Förr när hon mera var hemma hos oss så var hon grym att ha med sig som shopping coach. Hon är verkligen bra på det där med smak och uppmuntran till vad man kan och inte kan. Dessutom är det aldrig Tant varning på henne, vilket är bra. För när jag är ute själv och handlar så blir det ofta att den lilla Socialiserande kommer fram och har färger av grått och sand.

     

    Så idag ska de tre tjejerna ut och shoppa, men med ett bestämt nej till Mc Donalds där gick min gräns. Så det får bli fika i stället.

    Den lilla tjejens födelsedag ska firas med både skoaffär och antagligen inte Lindex tyvärr. Fast de har ju barn kläder där med. en Väskaffär ska vi nog också hinna med mellan fika tiderna :).

    Grattis i efterskott på dig Amanda. 😉

  • Dyslexi hindrar inte mig att skriva.

    det tar bara lite längre tid för mig att skriva.  Jag har dyslexi, stuff vilket betyder att jag har svårt med att veta var bokstäverna ska vara, för att vara på rätt plats. Jag har svårt att veta när det ska vara två av samma sort samt när jag läser så läser jag väldigt långsamt. När jag var liten trodde jag att jag var dum i huvudet, fast där var inte hela sanningen. För jag trodde det enda fram tills den dagen jag fick min diagnos, vilket jag fick för ganska så många år sedan nu. Jag tror jag var 41 år, kanske var jag 42 har inte riktigt koll på det. Idag är jag 47 år.

    Idag vet jag att min dum i huvudet var en feldiagnostisering av mig. Idag har jag rätt namn på mina små egenheter. ADHD är den rätta beteckningen och det är hur konstigt det än låter, en diagnos som jag är rätt tillfreds med. Även om vissa saker och sammanhang är lite jobbiga, så har jag idag en förklaring för varför det ibland är lite krångligt.

    En annan sak som visar sig i det här inlägget är just ADHD, för jag hade här tänkt skriva om hur det är när jag skriver. Vilka hjälpmedel och hur mycket tid jag behöver för att få till en text. Men verkar som om jag är för ofokuserad, tankarna flyger och far i olika riktningar. Från dyslexi blev det dum i huvudet diagnos till sedan en mera nära sanningen diagnos. Inser redan nu att jag kommer skriva ett långt inlägg, Min medvetenhet om alla mina ord säger mig att jag kanske borde sluta för inlägget kommer att bli långt. Ungefär som långa tåg av väntan som Herr T sjunger om.

    Dyslexi nu ska jag samla ihop mig. Ska försöka förklara hur det är för mig när jag skriver. Redan nu ser ni att det blir många ord när jag skriver, det är en del i det. Dyslexi gör att jag kastar om bokstäver. Hade jag inte haft word programmet till hjälp, så hade inte någon kunnat tyda det jag skriver. Inte ens jag själv efter några månader. Till min hjälp har jag även ett annat program. Det är ett program som heter Claroread plus V5,7. Detta program  bokstaverar det jag skriver och läser upp meningarna. Så att jag själv hör att meningen är på tok för lång, på tok för få komman i texten. Just det programmet hjälper mig liksom att få in andnings pauser i texten.  När jag sedan skrivit klart min text, får jag sitta och lyssna när programmet läser upp mening för mening. Efter varje mening får jag rätta felen, som är i orden. Jag får även till komman och punkter. Där efter får jag byta ut små bokstäver till stora. När meningen är rättad så får jag lyssna en gång till.  Därefter hör jag nästkommande mening i programmet, så att den hänger ihop med den föregående meningen.

    Det här tar tid massvis med tid, men tid är det enda vi alla har gott om. Visst låter det tyket? Men lite så är det att det enda vi har är tiden.  När ett stycke är rättat och format med komman och punkter, så lyssnar jag av det igen. Denna gång om jag är nöjd, så låter jag det stycket vara klart. Är jag inte nöjd, så gör jag om hela proceduren igen.

    När hela texten sedan är så som jag vill ha den, så är jag tyrann och tvingar min make att lyssna och rätta till det som kan vara fel i det jag skrivit, innan jag publicerar texten. Hela jobbet tar säkerligen mellan 1 till fyra timmar. Beroende på om jag får sitta ostört, med det jag jobbar. Får jag inte det, så får jag även börja om från början med mitt arbete. Förutom att jag inte behöver skriva alla ord igen, eftersom de redan är där på skärmen.

    Man kan ju fråga sig varför jag i hela friden lägger ner sådan tid på att skriva. Svaret är att, jag gillar att skriva, det är avkoppling för mig. Fast det är en procedur att göra, så är glädjen till själva skrivandet, större än vad ansträngningen är.

  • Psykepedia

    Skrev ett inlägg på Psykepedia kan läsas här.

  • ADHD lära snabbt och nå dit.

    Hade tänkt förklara hur bristfälligt kunnande i bygga upp och få ordning i grunderna på hemsida och blogg, hospital är en o-tillgång i mina egenskaper.  Här spelar ADHD en roll tänker jag.

    Det där med att öva sig och att övning ger färdigheter, here gäller inte mig i själva programvaran.  Jag gillar vare sig mjuk eller hårdvaran i datorer. Men jag gillar Datorn och datorns alla program, recipe som jag kan använda mig utav. Hur programmen är uppbyggda eller vad det är för krumelurer eller koder, som finns inne i själva programmen, är jag föga intresserad av. Men vad jag kan göra med programmen eller vad programmen kan göra för mig, är det som är av stort intresse. Jag är en program användare, ju mer något underlättar för mitt skrivande ju mer intresse jag har.

    Jag lär mig det jag behöver lära mig, för att nå det resultat som jag vill ha. Allt det där andra har jag inte kraft till, eller orkar jag inte bry mig om. Får jag en idé eller en text i huvudet så är det just idén eller texten som är viktigt. Tänk då kan jag sitta och skriva i timmar. Sedan om det är punkter och komman på rätt ställe, är inte heller det viktigaste för mig. ”Det är liksom överkursen som jag självklart inser att jag borde ha”. Men tyvärr så är det endast de mera basala baskunskaperna som jag på något sätt måste ha, för att få det resultat som jag vill ha, som är viktigheten. Alltså blir det en snabbväg eller till och med motorväg fram till resultatet. Vilket resulterar i att det saknas det där lite mera ”kursiverade kunskaper” som man inte måste ha, men borde som jag saknar i just dator användandet.

    Under några veckor har jag fått uppleva att den motorväg som jag skapat för att hantera min blogg.  Har varit en brist, för något blev fel. Någon utifrån fick då använda sig av sina kunskaper, för att jag skulle kunna fortsätta med det som är mitt intresse. Vilket är att sätta bokstäver i den ordning som gör att de kan läsas.

    Det fick mig att reflektera över varför det är som det är. Varför jag liksom inte mera lärt mig det där att förstå insidan eller överkursen i just bloggandet. Själva programvaran alltså.

    Här handlar det om ADHD tänker jag, här handlar det om motivation. Jag kör i snabbfilen. Lär mig liksom det som är nödvändigt att kunna, för att kunna blogga.  Tänker att det nog är så i ganska mycket när det gäller mig och vissa områden. Jag snappar eller lär mig bra yt-kunskaper för att kunna uppnå det resultat som är viktigt. Det som gör att jag får eller kan göra det som jag vill göra.  Min motivation och min lust är till att forma ord. Men vägen till det, är snabbast enklaste vägen dit.  Att mitt arbetsminne sedan kan ha en del i att jag inte ens brytt mig om att lära mig, kan också vara en del i att själva kodknackandet inte är nått som jag haft intresse för. Dyslexin kan också ha en del i att jag inte kan hålla koll på alla tecken, men mest är det för att jag inte har haft behov.

    Har inte sett någon vinst i att lära mig det. Jag tror att det är mycket i det som faktiskt handlar om ADHD,  för det är mera att det blir snabba vägar, snabba sätt att komma fram till det som är målet.  Hade jag haft mera Aspergerdrag i mig, hade jag kanske mera lärt mig koderna i programmen. Tänk hade kanske till och mera lärt mig vad och var alla punkter och prickar ska vara i meningar.

  • Vuxenhet för mig är frågvishet, nyfikenhet och våga göra!

    Det är nu Lisa, sickness kalle och alla de andra ska göra sitt igen. Vissa små barn ska för första gången beträda mark det aldrig varit på förut. För vissa har just detta sommarlovet varit fullt av spänning inför  höstens stora upplevelse. För andra har sommarlovet varit ett andrum.

    Ett rum en tid där de har kunnat andas ut, physician vilat upp sig från andras uppfattningar och fått vara som dom är. Andra har tillbringa sommarlovet med att vila sig från alla krav. Botat sin onda mage, hunnit känna efter och sluppit det dåliga samvetet av att de aldrig klarar läxorna, aldrig hunnit med och alltid slarvat bort alla lappar. Det finns de flickor och pojkar som ska göra sin allra, allra första skoldag inom kort. Vissa redan imorgon, i vår kommun. När vi sedan spånar framåt så finns det de flickor och pojkar som redan inom ett halvt år har lagt av, fått smaka på erfarenheter av att dom inte duger, inte är bra nog.

    Som bara om de kunde skärpa till sig lite grann, eller bara se till att lyssna. Om dom inte var så himla slarviga. Det kommer även finnas de pojkar och flickor som inom ett halvt år fått klart för sig att det är minsann deras egna fel att ingen vill leka med dom. Någon böjar sjuan nu inom kort, haft hela sommarlovet på sig att förändra hela sitt liv, nu ska dom minsann inte vara så bråkiga, eller mesiga nu ska dom minsann vara snälla och lyssna på sina lärare. Det finns dom barn som liksom inte heller på riktigt fått komma in i kamratskap, som nu insett att dom behöver bara tuffa till sig lite. Dom behöver bara börja röka lite, dricka sprit eller till och med prova på andra lika farliga och farligare droger. Då kommer dom också få en plats i kamratskap.  Då kommer dom också få vara en del av ett sammanhang. Känna att dom är något, någon, vissa kommer att slå på käften för första gången i sitt liv. Någon annan kanske inte längre orkar och i stället försöker ta sitt liv.

    Nu blev det sorgligt känner jag, nu blev det stora hemska tankar i mig om hur blev det så här??? Vem av oss kan göra något åt? Vad kan vi göra?

    Jag tänker att vi alla kan göra och det vi gör, det gör skillnad. Jag tänker att vi alla som stampar och trampar runt här har ett ansvar och kan och måste till och med göra.  Vi måste se till att göra skillnad!

    Skillnad kan vara att lyssna på, reagera när någon går ensam. Inte acceptera att någon får falla mellan stolar.  Det är först och främst vi som är vuxna som kan göra skillnad.  När vi vuxna vågar göra skillnad då sprider det ringar. Vilket leder till att våra barn gör som vi gör.  Det gör att vi har ett stort ansvar, vi måste sluta se mellan fingrarna, vi måste våga se, måste våga lyssna på det som sägs och det som inte sägs. Vi måste helt enkelt våga vara vuxna fullt ut. Våga säga nej men även våga säga ja. Vi måste reagera när barn slutar gå till skolan, vi måste våga ställa frågor när barn ständigt har ont i magen, huvudet eller bara sitter är för sig själva. Vi måste våga  titta närmare när våra barn helt plötsligt förändrat sin kamratskapskrets, måste våga se och fundera på vad som kan vara orsaken.

    Vi måste även inse att den gången Kalle eller Lisa hamnar i klammeriet med polis och droger. Då är det inte första gången de provat på eller nosat på droger. Utan då har varningsklockorna ringt för länge sedan. Det är inte heller så att någon har lurat Kalle eller Lisa till utan dom gjorde egna val, dom rökte själva, ingen tvingade dom till det mera än det tryck som så ofta blir i vissa åldrar. Vi måste fundera på orsaken till och den otroligt svåra frågan varför. Kanske får vi inga svar men göra skillnad det kan vi göra ändå alltid. Barn gör inte som vi säger dom iakttar och gör som vi gör. Oftast så är det även så att barn tror att allt som sker är beroende på deras roll. Dom är orsaken till att det som händer är deras fel.

    Att våga vara vuxen kan vara att säga ifrån, att våga vara vuxen kan vara att reagera när någon inte vågar prata, inte vågar gå hem, inte vågar gå till skolan, inte äter, eller när ett barn gör allt för att dölja alla mörka märken som på något konstigt sätt hamnat på deras kropp. Att vara vuxen på riktigt är att våga se, våga fråga, våga lyssna, våga göra. Även om våra kolleger eller andra vuxna upplever vår vuxenhet som ett hot eller bara allmänt jobbigt. Det handlar ju om att dom är rädda för vår vuxenhet.

     

  • Utan Rök Ingen Eld

    Under fem års tid var jag en sådan där rökfri pina, mind rök  luktar äckligt, cure usch det stinker. Sedan gick det över till att men gud va härligt underbart, behöver inte ha koll på hur många cigg jag har. Var nog de senare åren en sådan där som inte tänkte så mycket på det att sluta röka alltså. Att inte röka hade blivit en vana.

    Då hände det sig på den tiden, för ungefär ett halvt år sedan, att jag av någon konstig anledning fick för mig att jag kan ju bara prova lite. Men jag kanske  ska prova lite, bara för att jag kan.  Tankar som snärjde in mig i provapå paket ramlade in som blixtrar.  Fem år av frihet försvann sedan efter en promenad ner till vår ICA butik.

    Inne på Ica kände jag mig som en brottsling som om jag skulle råna affären. När jag stod där i kassan visste jag först inte vilket paket jag skulle köpa men av gammal ovana blev det en blå Blend. När jag betalat missbrukspaketet kom jag på att det räcker ju inte bara med Cigg, man måste ju även ha nått som tänder eld på pinnarna.  Så det här första återfallspaketet blev att stå i kö två gånger för samma ärende.  När jag sedan inhandlat det där  paketet och tändaren så smög jag mig fram längst gatan, rädd att någon skulle upptäcka mig. Inbillade mig att människor som gick förbi mig såg på mig att jag hade inhandlat cigaretter.

    Efter som mitt nikotinberoende är av den sorten att det är ett missbruk, så gick jag ju inte helt öppet fram på gatan med en rykande pinne i handen. Nej jag väntade tills jag kom tillbaka till platsen som jag valt ut för att prova på lite.  Väl där så skakade mina händer fick knappt upp paketet. Tog mig en kopp kaffe och tände  den där stela vita pinnen, satte mig ner för säkerhets skull.  Vilket var tur efter som kicken av nikotin gjorde mig helt yr.  Jag  provade ju bara lite, men hade ändå 19 cigg kvar efter den där ödes ciggen.

    Återfall är en gång sedan lägger man av. Men mitt återfall blev snabbt en vana, som vilken missbrukare som helst var jag snabbt tillbaka i missbruket av nikotin.  Där ovanan slutade en gång för fem år sedan, där tog den återigen plus lite till vid igen. Redan efter några dagar var kroppens behov av nikotin så som det alltid varit innan jag slutade. Jag var fast i mitt bruk av cigg. Återfall är något man provar en gång och sedan gör slut på, för att återigen gå på samma ickeberoende bana igen. Missbruk är när man igen hamnar där som man var innan, när bruket av något får konsekvenser. När drogen vanan blir viktigare än du själv, när det du brukar bestämmer över dig, inte du om bruket. Missbruk gör att om du vill vara fri från ditt missbruk måste avhålla dig från det alltid, för tar du bara lite så är du fast igen.

    Jag gillar inte när ciggen bestämmer över mitt liv, för jag vill vara självstyrande.  Så därför har jag återigen bestämt mig för att sluta upp med mitt missbrukande beteende. För att göra det måste jag avhålla mig från ciggen. Alltså sluta. Vilket jag gjorde i söndags klockan 23.00.

    Har under  några dagar nu varit rökfri……

    Men har slagits med min missbruksdjävul inom mig.

    Då i form av tankar. Tankar som poppar upp utan föraning inte på något sätt hinner jag värja mig från alla nikotintankar som vill få mig på fall igen.

    Tankar som ger mig tips om  hur jag ska kunna hålla på med  mitt rökande på mera legitima sätt. Som om det nu finns det.

    Tankar som kan ser ut så här:

    Men jag skulle ju kunna röka bara på jobbet. Eller om jag köper ett paket så har jag det och röker bara när det är något alldeles extra. Det är ju bara det att då kommer allting bli något alldeles extra att äta frukost kommer bli extra,  att borsta tänderna, vilket kommer att resultera i att jag kommer förbli den rökare som jag inte vill vara.

    En tanke som kom just nu blev men du skulle kunna ha bestämda dagar då det är okey att röka. Helt plötsligt bor den där i mig och hoppar fram och tillbaka någon form att hoppfullhet flyttar in när jag sedan börjar fundera på var och vilka dagar.

    Fredagen är ju självklart en rökdag då. Sedan i tanken blir det även torsdagen, som är innan fredagen, det skulle ju också kunna vara en rökar dag. Som ett brev på posten som inte finns längre, kommer det nu en ögonlapps tanke fram, ja men det skulle ju funka fast  bara efter klockan 17 då.  Den tanken är där för att lura mig tro att ja har i alla fall koll på mitt missbruk. Jag bestämmer över mitt bruk. Eftersom jag då bestämmer mig för torsdagar e också okey, bara det är efterklockan fem.

    Men jag inser att vill jag vara fri från cigarettbruket, så ska jag inte lyssna på alla dom här tankarna. För dom bor endast här just nu, för att kroppen vill åt belöningen som i mitt fall är ett återfall av nikotin.  En sista tanke flyttar in men du kan ju prova bara lite du har ju inte ens gett det en chans.

    Nej jag kan inte ge missbrukaren i mig en chans, aldrig för då är det inte längre så att jag bestämmer.  Jag gillar att bestämma. Jag gillar att vara min egen, jag gillar att välja och väljer jag cigg då väljer jag inte längre utan ciggen väljer mig.

    Därför måste jag fortsätta detta krig med mig själv och mitt beroende. Jag har fem år att hitta tillbaka till, fem år när jag var en icke missbrukande person. När jag var en fri människa som inte var beroende av att planera inköp av gifter, som säkerligen sakta men säkert tillsist tar död på allt det friska. Just nu är jag inte en rökfri människa. Nej just nu är jag en människa som kämpar för att bli en rökfri människa. Just nu är jag en människa som slåss med tankar i mig själv.  Jag har ett krig i mig själv. Som jag faktiskt har tänkt vinna.

    Den där sista meningen gjorde vågor i magen på mig, hoppfullheten i sammanhanget nikotin försvann och byttes ut till sorg. Men Jag tänker ändå vinna detta krig, för jag gillar inte att vara beroende av något.

    I dag ska det även idag vara en RökfrihetsdagJ

     

  • Oppochnervisan

    Under två dagars tid, sickness fast mera sant är nog en vecka  men då har veckan innehållit fem dagar i förnekelseprocess och även sammanhanget, generic  ”det där det händer bara andra inte mig” sammanhang.

    Som en rejäl käftsmäll av hårdare slag träffade den mig i ansiktet, sick när jag hade fått tankar om ett inlägg.  När sidan visade mig error och jag hittade länkar som inte borde vara där.

    Under den första timmen såg jag bildligt hur jag liksom grävde upp en grav, la alla mina ord och tankar i en kista spikade på locket och började fundera över begravningstal.

    Nu kan jag tänka att någon ler skakar på huvudet och säjer ja ja och hon är min stora syster.  Min lillebror sitter just så där nu, dessutom börjar han himla med ögonen och säga som min pappa alltid sa när det var för mycket av något tä tä tä  tä tä.

    Men många ord har det blivit, många ord och mycket av mig  ligger just i den här bloggen. Så  det har varit långa många timmar med rädsla, sorg, och en massa onyttiga tankar om att ja ja skyll dig själv, klart  att det blir så, när ska du någonsin lära dig att, ha ha skyll dig själv, du som inte ens kommer ihåg att spara på dator, va va det jag sa. Här får nog plats ännu mera dumhetstankar om mig själv men det får räcka med dom jag skrev, ingen av dom är  medicin för att få bra och goda tankar som gör mig glad.  Ingen av dessa tankar som bott hos mig, är bra för min självkänsla så dom jag skrev får räcka.

    När sidan var helt borta fick jag nästan som hjärnsläpp 22 tusen tankar som nästan som en vulkan bombarderade mig, av dessa 22 tusen tankar fanns det då inte en enda  tanke som gav svar på den föregående. Vilda tankar, ledsen i själen och  rädd för att min  blog, vilket i sin tur gav mig tankar om att dom kapat hela eller alla våra datorer och bank bla bla dvs Katastroftankar.

    Så skrev jag på FB om just hackare och min blog. Vänliga själar gav mig uppmuntran. Och en kvinna som jag  i morgon ska belöna lite extra, genom att posta min bok” Jag föredrar att kalla mig Impulsiv” till hennes adress.  Som tack för den hjälp och det stöd hon varit de här två dagarna.

     

    Just nu badar jag i tacksamhetstankar, över vänliga själar, och det bor så många tankar känslor inom mig, så jag vare sig kan eller vill fokusera. Dessutom har herr Concerta smugit ut och lämnat min kropp, så koncentration är något som saknas just nu.

    Oppochnervisan

    tror just den här Emil sången är lite som som jag är nu

     

    Jag hade tänkt mig detta inlägg att det skulle handla om ADHD och kunskap, snabba vägar och impulsiva beslut, samt den där brutalt ärliga genen, som jag tror att många med mig har när det handlar om ADHD inom oss. Den där brutala ärligheten gör nog även att vi på något sätt alltid lyckas vara blåögda och tror att alla människor är lika ärliga tillbaka. Naivitet och godhet tro alla om gott.  Men redan nu  inser jag att  inlägget jag skriver är snurrigt och jag tänker att det kan vara svårt för er som läser att hänga med.  Så alla mina goda avsikter om att förklara och försöka beskriva får här utebli till ett annat inlägg. När jag och mina känslor och tankar är mera i samma läge och takt. För just nu är det så mycket som bor inom mig. Tror det är bättre när allt som hoppar och all gladhet som liksom pyser fram, lagt sig lite, då lär jag kunna fokusera mera.

    Så jag får städa upp lite i mina känslor och upplevelser innan jag skriver mera fokuserat. Men är så glad och tacksam över att jag fick tillbaka min blog och att jag faktiskt kan skriva i den.

     

    Tacksamheter i massvis över alla underbara själar som finns  där ute, som liksom bara finns där och skruvar på rätt skruvar och trycker på rätt tangenter när det behövs. Just sådan kunskap är okunskap hos mig, så igen tack för all hjälp jag fått min kära Fb vän. Tack .

    Lev idag just nu

  • Sommarlovet gjorde att cementklumpen tog semester men snart går den på sitt skift igen. Barnarbete är väl förbjudet?

    Snart börjar alla skolpliktiga barn i skolan igen.  För vissa barn är det 9 års plikt i att befinna sig i utanförskap. 9 år där andra barn och vuxna ser till att just det barnen får smaka på karameller som är bittra, cialis sura och allmänt beska.  De barnen som alltid får smaka på den beska karamellen, har nu haft andrum.

    Det barnet har fått andas frisk luft i två månader.  Den första månaden gjorde dom allt för att bli av med eftersmaken, av mobbningens eftersmak. Då kunde  de efter några dagar vakna upp, utan att ha ont i magen. Efter någon vecka kanske de till och med slutade, att göra ont. De hade en hel vecka utan hårda knuffar, fula ord och en och en annan spott-loska.  Varje dag morgon kunde dessa barn vakna upp och tänka: Yes, jag är ledig, ingen skola, jag slipper gå dit.  De slipper även att smyga runt och de slipper gömma sig, behöver inte  göra sig osynliga. De behöver inte heller stå ut med knuffar, fällben, eller glåpord.  De kan vakna upp, gå upp ur  sängen, äta frukost utan tankar på vad för dumt som kommer att hända idag.

    Tänk dessa barn har sluppit stå ut med mobbning i två månader, dom har kurerat sig under detta LJUVLIGA  SOMMARLOV.
    Men tänk snart är ljuvligheterna slut igen, snart är dom igen där i den tunnel av glåpord, knuffar. Nu snart måste dom igen ta i hand, ta sitt ansvar över att andra människor inte fått lära, känna bygga in vad ordet Respekt betyder.  Snart är dom igen, den där som inte finns. Snart lär dom igen få in ta rollen som sin egna försvarsadvokat, när vuxna och barn säger till dom att: om du inte gjort, om du bara , men det är ditt egna fel …………

    Det flyttar in sorg i mitt hjärta, för jag tänker att nu börjar magen göra ont på dessa underverksbarn igen. Dom som  andas bara på sommaren. Dom barn som får vara underverksbarn bara när skolan är stängd.  Det gör ont i mig, när jag tänker på hur dessa barn nu bygger upp murar, för att skydda den lilla del av dom, som är det där dom för länge sedan glömt av att dom är.

    Det är en konstig värld en hård värld, för vissa barn.  Dessa barn som ständigt får klart för sig att dom är i denna världen, för att andra människor ska vara dumma emot dom.

    Jag skänker även tankar till de barnens mammor  och pappor. För tänk jag vet att det finns dom mammor och pappor, som även dom får ont i magen nu, även om det flyttat in en overklig gnutta hopp i dom. Hopp om att detta år, då är allt förändrat. Detta året, kommer ingen vara dum emot Lisa, detta år kommer allt bli bra.

    Ännu är det sommarlov.

    Ännu  finns det tid kvar för dessa människor att bo i solen och skimret. Av hela mitt hjärta önskar jag och vill jag, att deras gnutta hopp, ska bli dagens sanning. Av hela mitt hjärta. min själ och mera där till, vill jag att det ska bli så som deras vackraste drömmar är.

    Men tyvärr så vet jag, tyvärr så känner jag igen, vet att deras  egentligen helt vardagliga krav på att deras lilla dotter eller son ska få vara, det underverk han hon är.  Är en illusion. Tyvärr så vet jag att det redan första dagen efter sommarlovet, finns de barn som kommer hem från skolan redan då har en stor cement klump i magen.  Den cement klumpen tog bara sommarlov den med, cement klumpen i magen berättar för cementklumpsinnehavaren igen, kommer att ha ett helt år av helvete där inte helgen kommer att räcka till för  att klumpen i magen ska flytta ut.

    Nio år av skolplikt, är för vissa barn Nio År AV vanmakt och  cementklumpsrädsla, där dom  innan dom fyllt 15 år, fått lära sig att världen är en grymhet! Människor  finns där ute, för att göra livet surt för dom.

    Jag vill ha en förändring, jag vill att varje barn, varje människa där ute att vi alla, får uppleva och känna att vi duger.

    Vi måste verkligen göra något åt all denna MOBBNING!

    Hur gör vi det?

     

Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson
Carina Ikonen Nilsson

Malix.se

Jag föredrar att kalla mig impulsiv .

Hoppa till innehåll ↓